Utsikt från norr

"Det är ju jättemycket vatten på isen! ,,, Gå inte ut!", ropade Irene när vi på vår morgonpromenad närmade oss stranden på vår sida i Alasuando.

"Bara flödvatten från forsen ... ingen fara ... isen håller", svarade jag och greppade isborren och mätstickan beredd att ta mig ut på den glashala isen.

"Du är inte klok. Vänta tills i morgon då det blivit kallare ... det är ju plus fem nu och värmen har säkert gjort isen tunnare", fortsatte hon. Men döv för min bättre hälfts förmaningar och med hennes misstrogna blickar brännande i nacken gled jag på storstövlarna ut på isen .

"Hälsa Näcken! ...". ropade hon irriterat och vände om mot hemmet.

Jo, visst var det vatten vid strandbrynet, men det nådde inte ens till fotknölarna och efter sisådär tio meter var jag uppe på fast is. Vår älvöverfart såhär i förfallotiden kan vara lite vansklig. Isen håller, för jag mätte dryga 20 centimeter längs den tvåhundra meter breda älvöverfarten. Nåväl, efter uträttat värv d.v.s promenad över till motsatta sidan och tillbaka tog jag riktning längs den kilometerlånga jordbruksvägen tillbaka till hemmets trygga famn.

Efter mitt deltagande på Bokglädjen i Luleå och övernattningar hos goda vännen Lucia så kom vi tillbaka till Tystnaden för fem dagar sedan. Men, då satte isläget i älven stopp för det sista skuttet till solsidan d.v.s vår sida av älven. Otur kan tyckas ... så nära och ändå så långt ifrån. Emellertid, hedersknyfflarna Maria&Peter upplät sin trivsamma stuga för oss att bebo i väntan på bättre istider. Under de tre dagar som därefter följde tog Irene, varje morgon, bussen in till förskolan i Vittangi där hon vickade. Själv slog jag ihjäl tid med att dagligen kolla isläget eller bara skrota runt i byn. Men så i torsdags hade jag fått nog av sysslolösheten. Isläget såg hyfsat ut och efter att Irene avslutat sitt förskolejobb för dagen packade vi ihop våra saker i ryggsäck och pulka och med pannlampor på huvudena drog vi över isen till hemsidan och det gick bevisligen bra😀 Nu står vårt hopp till kallare väderlek så att vi slipper bekymra oss för överfarten, för på tisdag drar vi till gruvmetropolen och på lördag i nästa vecka signerar jag böcker i Pajala.

Apropå Näcken så fick jag aldrig möjlighet att beskåda honom, fast han lär se ut så här enligt Ernst Josephsons målning:

Vi hörs!

Dimman har legat tät under flera mornar. Typiskt novemberväder. Jag kan ibland tycka att månaden är en enda lång transportsträcka mot den mer upplyftande julmånaden. Inte för att vi lider brist på sysselsättning för det finns alltid något att ta itu med och när dis&dimma lägrar sig över nejden så kan jag alltid boka mig vid skrivplatsen och hitta på något skriftligt, som t.ex. den här bloggen ...  och visst har månaden hitintills bjudit på höjdpunkter som t.ex trettondags författar&musik evenemanget i Lainios hembygdsgård (Mattigården) och fler evenemang är inbokade innan månaden är slut ... så egentligen finns inget att klaga över.

Irene vickar på förskolan i Vittangi så det blir tidigare mornar. Klockan fem går reveljen och efter frukost och tre koppar kaffe är jag redo att följa henne över älven till den väntande skolbussen på västra sidan. Med pannlampor på huvudena och en promenad över älven vid Alasuando tar vi plats i vår andra bil. Jo, vi har två bilar. En på var sida om älven och efter en kort bilfärd når vi bussens påstigningsplats. Det blir betydligt bekvämare när vi väl fått isväg vid färjestället ... men än är där öppet vatten i en drygt tio meter bred ränna och i detta milda väder lär det dröja någon vecka innan isen är körbar med bil. Man får inte vara bekväm när man bor som vi gör men samtidigt håller de oss kroppsligen och mentalt igång ... krämpor existerar inte nämnvärt, även om Irene fortfarande klagar på min dåliga hörsel som ju knappast beror på vårt leverne. Jag har beställt tid till vårdcentralen i Vittangi för konsultation med en läkare ... bara det nu inte blir som vid förra gången för något år sedan. Då tog läkaren fram en stor stämgaffel och man torde vara döv om man inte hörde den ljudliga tonen A som stämgaffeln framkallade. Jag lever i alla fall just nu i den sanna tron att min hörsel är det inget fel på ... jag hör det jag vill höra😀 Det kan vara annorlunda efter läkarbesöket. Han kanske har förfinat sina hörselkontroll metoder?

I morgon ska jag även träffa mina tidigare arbetskollegor på rymdbasen Esrange och det ser jag verkligen fram emot. Det är alltid lika intressant att på plats få sig till livs vad som händer och sker inom den svenska rymdverksamheten och med tanke på vad som händer med gruvverksamheten i Kiruna så kan just rymden ytterligare förstärka sin roll som en av de pelare som regionens framtid kommer att vila på. I december träffar jag även kollegor på Swedish Space Corporation (SSC) huvudkontor i Solna så det blir en del rymd framöver.

Svåger Svante är på uppdrag i Gällivare/Malmberget så vi är hundskötare fram till fredag då vi lämnar Tystnaden för några dagar och beger oss till Luleå där jag deltar i den bokmässa som anordnas av Luleå Stadsbibliotek&Kulturens Hus på lördag. Det ska bli kul att träffa litteratur intresserade Lulebor

 ... En hastig  blick ut genom fönstret ... nu lyser solen så jag borde ge mig ut på vedbacken och klyva ved?

Hej då!

 Morgondimman ligger tät över isen vid vår övergång till den västra sidan.

I onsdags företog vi den sista turen med Amalia för denna gång. Nu får hon vila sig till det åter blir dags för sjösättning vilket lär ske i juni nästa år. Visserligen är propeller skadad efter någons slarv och bommen på västra sidan behöver även den fixas innan det åter blir dags för färder över älven.

I natt gick vi över till vintertid vilket ger oss tidigare ljus men också tidigare mörker. Glädjen vi har av denna tidigare gryning är inte långvarig för när det lackar mot Lucia lägrar sig polarnatten över oss ... fast det blir ju aldrig riktigt nattsvart.

I morse, efter en natt med minus 13 grader, gick jag med yxan i hand för att göra min vanliga morgonkoll av isen i Alasuando. Det är en av dagens mer spänningsladdade ögonblick. Har isen frusit till under natten så att den bär mina sextioåtta kilon? I går mätte jag 5 cm tjocklek cirka 40 meter från strand vilket skulle kunna tåla ett punkttryck på 125 kilo, d.v.s dubbla mig, men räddhågsen som jag är tordes jag mig inte längre ut. Men nu i morse med minus 13 grader under natten ... nu eller aldrig ska jag över, det hade jag redan bestämt innan jag greppade yxan.

"Du går väl inte ut på isen?", frågade Irene

"Nej då ... jag ska bara kolla vid stranden lite ...", svarade jag snabbt och slank snabbt ut ur huset, rädd för följdfrågor och förmaningar vilket menligt skulle inkräkta på det mod jag byggt upp.

Så gammal jag är kändes det lite som ett äventyr. Barnsligt kan tyckas, men jag är barnslig. Nåväl, Jag högg upp hål var tionde meter och fann att isen hade växt till sig till modiga 8 cm tvärs över älven. D.v.s den tål 320 kilos punkttryck. Den skulle t.o.m bära mig sittande på ATVn. Här finns hinkvis av säkerhetsmarginal för en gående om man nu inte är sumobrottare. Det är en härlig känsla att vi nu har en gångbar överfart över älven. Vår isolering är bruten! Ja det kan låta som vi varit fullständigt isolerade sedan färjan togs ur drift men det har vi inte varit. Vi har en skogsbilväg som är ganska hyfsad (bortsett från alla stenar, potthåll och djupa hjulspår) och att ta sig till Vittangi för införskaffadet av livets nödtorft förlänger färden med åtta mil, varav fyra av dessa i snigelfart.

Så, efter den lyckade övergången av isen så skyndade jag fort hem och lastade bilen med de böcker jag ska ha med mig vid signeringar och andra begivenheter. Iväg på den knaggliga skogsbilvägen som jag nu kan vinka "Auf Wiedersehen" till tog jag mig omvägen till den västra sidan (svenska sidan i folkmun) av älven. 

Under färden hem ringde jag till hedersmannen Nils Rova i Kiruna. Nils är en av de militärer som fann de försvunna. Jag bjöd in honom till det event Hembygdsgillet anordnat (med stor hjälp av Lena och Carina) till Alla helgons dag i Lainio och som går i Litteraturen och musikens tecken. Bl.a ska jag berätta om tillkomsten av boken "De försvunna" och musicera tillsammans med Carina Henriksson plus en del allsång. Det är givetvis extra roligt att Nils kan deltaga för han var ju med då det hela utspelade sig den där dramatiska vecka i september 1950. 

Nu sitter jag, efter en mycket god middag, lugnt tillbakalutad i mitt skrivarutrymme och ser fram emot morgondagens isinspektion. Det blir kallt inatt ser ni ... snart kan jag köra ATVn över isen. Mitt högmod visar inga gränser, men det skiter jag i😀

Lasse

Alltmedan regeringstombolan pågår så måste livet gå vidare. Landet har ju dessutom fungerat bra de sistlidna veckorna ... en ministär finns på plats men utan egentliga befogenheter. Blir nog att fortsätta så ett bra tag till vilket ju kan vara en risk för våra politiker ... det funkar ju bra som det är ... kanske t.o.m bättre än tidigare ... varför ska vi överhuvudtaget lägga ned så mycket krut som vi nu gör på att försöka bilda något nytt av något som verkar funka? Jag är inte dum! Jag vet att demokratin måste få ha sin gång men som läget är nu så vete fan vad man ska tro. Nåväl, ingen ide att ens försöka sia om vad som avhandlas i de mörka rummen där alla beslut fattas. Det finns annat betydligt närmare att bekymra sig över så här i förfallotiden. Isläget på vår vackra Lainio älv t.ex.

I början av förra veckan hade vi några relativt kalla nätter och snöfall.Under flera mornar, i arla morgonstund gick jag den knappt kilometerlånga sträckan till Alasuando, där vi så här i början av vintersäsongen går över isen. Till min glädje såg jag hur isen långsamt växte till sig. Den gick absolut inte att beträda. Det var bara ca. en centimeters istjocklek vid stranden och tunnare längre ut. Men, den var på god väg att växa till sig och jag andades gott hopp.

Sedan svepte varmvädret in och förstörde allt! Visst är det ljuvligt för utsocknes att få njuta av värmen och flina mot solen, men för oss i förskingringen (vi bor ju på den sk. Finska sidan, därav ordvalet) som hellre vill ha kallväder för att kunna ta oss över den älv som skiljer oss från civilisationen och allfarvägarna. Då är värmen ett elände som vi helst vill slippa ifrån.

Vår gamla trotjänare "Passaten" av 1988-års modell har upptagit en stor del av min tid under sistlidna veckan. Ny startmotor inhandlades hos Jarmo Pudas i finska Kolari. Det var i och för sig bara en monetär åtgärd och därför förhållandevis lätt (förutom att det tärde på plånboken). Men, sen infann sig eländet. Att överhuvudtaget få den på plats var lättare sagt än gjort. Jo, jag vet att jag inte gjorde enligt verkstadsinstruktionen, men sån är jag  ... Det ska gå om så med hjälp av bräckjärn och tvång.Och, visst fick jag den hjälpligt på plats, med bara en bult ordentlig fäst. Ibland drog startmotorn runt när jag vred på startnyckeln, ibland inte. 

Jag tog hjälp av goda grannen Torsten och visst blev det bättre, men riktigt bra blev det inte för ena motorfästet hade släppt p.g.a mina tidigare brutala åtgärder, så motorn måste korrigeras i höjdled för att få in den andra bulten, vilket krävde en lyftanordning, vilket jag inte hade ... Ridå! 

Tja, tänkte jag. Jag kanske kan köra med endast en bult åtdragen? Att startmotorn inte alltid vill dra runt får jag stå ut med. Jag har ett par hylsnycklar till hands som jag kan lossa bulten med och fixera startmotorn och då drar den, det hade jag erfarit efter allt strulande. 

"Så kan vi absolut inte ha det! Den bilen åker jag aldrig i ... du är ju ingenjör så nog måste väl du veta hur man reparerar en bil?", sa Irene varav det sista med ett smått hånfullt tonfall. Spelade ingen roll att jag försökte påpeka att jag aldrig jobbat som ingenjör och att min utbildning dessutom var inriktad mot elsidan för hundra år sedan och att mina kunskaper i bilar var ytterst blygsamma.

Det bet tyvärr inte på henne och jag fick ompröva min tidigare så briljanta strategi och ta mig till Thomas Erikssons lilla verkstad som finns i byn. Han har en billyft och efter knappa halvtimmen satt allt på plats. Men tror ni att startmotorn drog runt? Jo, i verkstan var det inga problem men så fort jag kommit hem och åter provade starta den så var den död. Dagen var långt liden. Det var mörkt. Jag klev ur bilen och gav den en spark på ena hjulet och uttryckte några mindre lämpliga ord som jag vill bespara er.

Sömnen är en vederkvickelse och när jag morgonen därpå, efter att ha sovit på saken så tog jag med nytt mod itu med att gå igenom elkablarna till startmotor och batteri. Bingo! en något lös tolvvoltsanslutningl hittade jag. Startmotorn surrade mjukt till som en spinnande katt och motorn gick igång. Under dagen har ett flertal start och stopp genomförts med lyckade resultat. Till mina kära fru Irene sa jag smått nonchalant att för en elingenjör var detta en baggis.

Bilen ska in på besiktning innan oktober månads utgång och efter denna besiktning så blir besiktningsperioderna två år och bilen blir dessutom skattebefriad. Idag går bilen, om inte som smort så likväl hjälpligt. Alla lysen och blickers funkar och bromsar gör den. Så, på torsdag åker jag till bilprovningen i Pajala, ca tretton mil enkel resa ... om den går igång (brasklapp)

"Om du nu kommer fram? ... något annat kommer säkert att krångla." Säger Irene, vis av erfarenhet  Ja, ja. Det är inte alltid lätt att vara alla till lags så jag får nog fortsätta att putsa på mitt något skamfilade varumärke som bilreparatör.

Lasse