Utsikt från norr

Värmen återkommer så sakteliga till Platån. 15 grader idag och växlande molnighet och det lär bli bättre i nästa vecka. Skönt att äntligen kunna flytta skrivandet till verandan.

Både Irene och jag är drabbade av den nesliga pollenallergin. Allergin har gjort mig trött och det är med viss ansträngning jag försöker utföra de dagliga sysslorna. Irene verkar vara av bättre virke för jag kan inte se någon försämring av hennes framfart. Min nedstämdhet över tingens ordning avfärdar hon bryskt med: "Skärp dig! Det blir inte bättre om man klagar", så där finner jag ingen medkänsla i min nöd, bara att hugga i och streta vidare. 

Även barnbarnet Esther påstår sig vara pollenallergisk men det är nog bara ett uttryck för sympati med sin morfar, för att visa att han inte är ensam i sitt lidande.

Under gårdagen gjorde vi ett besök i Uppsala. Vi hade redan tidigare bokat in oss på en guidad tur i "Pelle Svanslös" fotspår och det var mest för att Esther på plats i Pelles stad skulle få se platserna som hennes mamma läst för henne om i Gösta Knutssons böckerna. Inte bara flickan tyckte det var intressant. Både Irene och jag uppskattade turen.

Min nya roman börjar alltmer ta form, även om det går långsamt ... vilket jag skyller på att jag blivit noggrannare ... fast det kan ju lika gärna bero på åldern😀 Jag skriver i första person (jag) vilket jag inte gjort i mina fyra tidigare böcker. En ny utmaning m.a.o men det är samtidigt roligt att skriva manuset i denna form. Det var faktiskt en deltagare på min senaste skrivkurs som föreslog det, så tack Ingrid. 

Irene har idag läst ut Ulf Lundells "Vardagar 2" och det känns som om även jag läst den för hon har högläst utvalda delar som vi därefter har snackat om. Mest händelser han beskriver och tankar han bär på. Han skräder inte orden den gode Uffe. Hursomhelst gillade hon hans verk ... även om det blev nog så många upprepningar. Själv sitter jag fast i "Mannen i skogen". En tegelsten som handlar om Wilhelm Moberg. En  fantastiskt detaljrik tegelsten på 730 sidor skriven av Jens Liljestrand. 

Lasse

Ja så sitter man åter på verandan på Platån. Det är ingen värme i luften men solen ger en viss försmak av vad som kan komma när det smäller till och blir riktigt varmt. Då blir det att spänna upp parasollet och dra sig in i skuggan med skrivdonen.

Vi anlände på söndag i förra veckan och har under de gångna två dagarna acklimatiserat oss med allt vad det innebär för min allergi mot pollen. Jo, jag har på äldre dar blivit allergisk mot allt som pollrar (inser att jag uppfunnit ett nytt ord😀 ... men det ligger bra i munnen).

I kväll är det Valborgsmässoafton. En kväll att samlas vid eldar och utbrista i sjungande hyllningar till att vi  nu tar steget in i "Sköna Maj". Och visst är det härligt när nu vintern rasat färdigt (ett rim till på köpet... det är inte klokt vad jag är spirituell så här fram på kvällskvisten🙃 Jag kanske borde skriva en sång?), vill jag gärna tro. Men är det verkligen så? Kan vi lita på att snöskottandets tid är förbi, åtminstone för denna årstid? Kanske på de breddgrader vi just nu befinner oss, men knappast från skogarna vi lämnat i höga nord. Där kommer det garanterat att falla en och annan decimeter blötsnö under sköna Maj, som visserligen töar bort rätt så kvickt men som i alla fall påverkar glädjeruset som Valborgsmässosångerna gav hopp om.

Vedarbetena hemma i Tystnaden fick jag parkera när Lainio älvens is började uppvisa tecken på att vilja spricka upp och dra nedströms. Vis av tidigare år var jag säker på att isen skulle vara övergångsbar en bit in i maj, för så brukade det vara, och att jag därför hade all tid i världen att såga och klyva de dryga tiokubikmeter björkar jag forslat hem från skogen. Men icke det! Vi fick snabbt packa ihop de saker vi skulle ta med till vårt bohag på Platån och skyndsamt ta oss över älven, vilket skedde en eftermiddag för fyra dagar sedan. Två hotellövernattningar efter vårt uppbrott kunde vi rulla in i den Kungliga huvudstaden.

Ikväll firar vi Valborg i vår lägenhet på Platån, utan en sprakande brasa, svagt kaffe, frusna bullar och dåligt uppvärmd varmkorv allt inramat i ett kakafoni av skrovliga allsångsröster som sjunger hellre än bra. Låter jag  bitter? Jo, visst är det så, för jag skulle just denna kväll vilja ha möjligheten att umgås med byfolket i Lainio vid elden vid Alasuando och få stämma upp med de övriga i vårsångerna. Men, man kan inte få allt här i världen.

Ha en fin Valborg,

Lasse

Sitter i Vittangi vårdcentrals foajé och försöker slå ihjäl tid innan jag klockan 15.00 ska hämta Irene från förskolan för vidare färd mot vår boplats på Platån. Jag hade tänkt skriva en stund men goda bekanta dök upp, så i stället för att skriva blev det samtal om tider som gått och mycket annat. Tiden gick fort som den gör när man samtalar om saker som känns angelägna. Mycket trevligt med andra ord, och skrivandet hinner jag med vid annat tillfälle ... hoppas jag?

Vi lämnar nu Tystnaden. De sista sakerna vi ska ta med oss på resan söderut gjordes under kvällen i går. Goda grannarna Torsten, Georg och Roger hade under gårdagen tillverkat spångar så att man någorlunda torrskodd skulle kunna ta sig över de vattenfyllda områdena vid stränderna, vilket fungerade bra när vi i morse vandrade över älven ... Men, fortsätter värmen så lär inte överfarten på spångar vara långlivad. Därför tog vi redan i går beslutet att lämna paradiset Tystnaden. Vi var ända fram tills dess mycket tveksamma hur vi skulle göra, men när beslutet var fattat ändrades vårt fokus och vi ser med glädje fram mot att återse Platån, grannarna vi har där och givetvis barn&barnbarn. Det ska bli himla roligt!

Till Tystnaden anländer vi under midsommartiden och de, på grund av vår hastiga avfärd, avstannande arbetena med ved och utbyggnaden av min skrivarstuga.

Lasse

Sitter i tidiga morgontimman på Best Western hotellet nära Arlanda flygplats. Jag inväntar tidpunkten när frukosten kan intagas och fördriver tiden fram tills dess med att skriva denna blogg.

Nu är påskledigheten för barnbarnen över och igår följde jag med dem på flyget till Stockholm där jag på Arlanda överlämnade dem i föräldrarnas vårdnad. I nästan två veckor har vi levt samman i Tystnaden. Två veckor som präglats av mycket glädje och trevnad. Visst har en och annan skärmytsling uppstått, men vad annat kan man vänta sig när stridande viljor strålar samman ... och det är inte alltid den vuxna som har tolkningsföreträde och vet bäst. Om det är något jag har lärt mig i umgänget med småttingar så är det precis det!

Jag hade tänkt stanna i lägenheten på Platån till på lördag för att därefter flyga tillbaka norrut men det förestående varslet om pilotstrejken gjorde att jag tidigarelade återresan till Tystnaden till idag. Heller ingen ide att ta sig till Saltis för bara några timmars vistelse, så det fick bli hotellövernattning.

Än så långe går det att gåendes ta sig över Lainioälvens is vid färjestället i Tystnaden. Men, jag tror att det bara är frågan om dagar innan det är slut med det. Varmvädret ta hårt på isen och vårt hopp står till att nätterna ska komma med minusgrader så att vi i alla fall kan tillbringa hela nästa vecka på solsidan ... Har mycket osågat och oklyvet som skulle behöva komma på tork innan vi ställer kosan mot Platån.

Lasse