Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Trubbel som klangbotten

Ganska risigt och förvuxet men absolut inte fult och snårigt. Jag gläds så här i väntan på vintern åt varje ny vallmo som står i blom. Det tog sin tid innan blommorna visade sig och snart är det tyvärr slut, säg den glädje som varar.

Nu inleds de sista fem dagarna i Tystnaden innan kosan ställs mot Platån. Jag är klar med allt utarbeta på tillbyggnaden till skrivarstugan. Inomhus har jag även lagt golv och panel i tak och väggar och hade jag bara fått dörr och fönster som jag beställde i juni hade allt var okey och enligt plan. Men icke. Beställde av ett företag i Skåne (Villafin) som hade bra priser och goda recensioner gällande kvalitet på produkterna. Jag blev utlovad leverans i juli ... sedan i augusti och jag drog en suck av lättnad då jag den 30/8 spårade leveransen till Luleå. Nu är den snart här, sa jag till Irene. Dagarna gick och jag ringde och skrev upprepade gånger till det skånska företaget. Fick varje gång beskedet att den inom kort skulle komma till min adress. I fredags (efter att den inte rört sig från Luleå på 11 dagar) tog jag kontakt med transportbolaget (DSV) som upplyste mig om de inte hade utkörning till min nordliga utpost. Häpp! ”Kan du inte komma och hämta godset. Det står på en pall i Luleå”, frågade kontaktpersonen på DSV. ”Va!? ... Det är en resa på 80 mil ToR. Aldrig i livet”, svarade jag. Efter mycket diskuterande och med hot att kancellera beställningen fick de tag på en chaffis som kommer att transportera godset till mig (eller rättare sagt till västra sidan om älven. Där får jag lasta pallen på min släpvagn för vidare färd till vårt hem). Jag är lovad att få det på tisdag i nästa vecka? Det finns alltså ett hopp att jag i alla fall hinner få de efterlängtade fönstren och dörren innan vi åker söderut.

Det verkar som vi bor i förskingringen, i alla fall för Villafin som tydligen tror att Svea rikes nordliga gräns är i Luleå.

Nåväl, man är väl inte bara till för att klaga (Olle A igen). Vi har haft en mycket fin tid i Tystnaden under de gång sex månaderna. Det är faktiskt första gången som vi i oavbruten följd fått uppleva årstidsväxlingarna från vinter till vår till försommar (vi tycker faktiskt att det är en årstid här i norr) till sommar och nu till höst. Troligtvis kommer vintern hälsa oss välkomna hem när vi återvänder till Tystnaden. Men först ska vi njuta av livet i södern och det kära återseendet av dotter och barnbarn och umgänget med dem.

Ha det gott,

Lasse

Den vita årstiden stundar


Javisst är det höst här i Tystnaden. -2 grader på morgonen i förrgår. Frost på marken och björkarnas löv har antagit en gulaktig nyans. En härlig tid ligger framför mig här i förskingringen. En tid att få njuta av hur naturen alltmer förbereder sig inför den stundande vintern. Alla skiftande färgnyanser som väntar våra ögon och sinnen i skog och mark innan de helt har stillat sin färgprakt och avlövade lagt sig till ro.

”---lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst ...”, sjunger Olle A. i Trubbel och för en del av oss kanske strofen stämmer in på det sinnestillstånd vi hamnar i när mörkret tätnar och nordanvinden viner i stugknuten. Men, den annalkande vintern bär också med sig sinnesfröjd. Allt det vita som väntar mig bär löften om kommande skid- och skoterturer. Decembermånad som med stämningsfull Lucia och Jul på ett alldeles speciellt sätt får mig att reflektera över tillvarons trånga passager. 

Vårvinterns björkfällning med kaffekok och grillning över öppen eld och de goda samtalen med Irene i värmen från elden är en krydda i tillvaron. Polarnattens mystik som föder tankar om ursprung, min litenhet på jorden och annat som jag under andra årstider snubblande tar mig förbi. Ja, för mig är den annalkande vintern en tid för återhämtning och vila. Snöskottning och vedeldning då? ... Är inte det ett elände? kanske någon soffpotatis utbrister. Nej, icke så. Även jobbet med snöskyffel har sin tjusning och bidrar till att öka mitt välbefinnande ... och att hålla mig i någorlunda form, icke att förglömma.

Ja, jag sjunger den vita årstidens lov men vad ska annars en enslig i Tystnaden göra.

Ha det gott,

Lasse

Det knallar och går

Tja! Vad kan man annat säga ... 40% av befolkningen (Statistik givetvis. Det representativa urvalet är oklart, iaf för mig) vill att man inför ett absolut krav på att bära ansiktsmask på offentliga platser och transportmedel. Men, bara ett fåtal av de som kräver tvångsåtgärder använder själv ansiktsmask? Varför inte fler? kan man fråga sig. Jo man skäms för att bära den? ... Lite knepigt det här med ansiktsmask tydligen.

Här i på östra sidan (solsidan eller finska sidan ... kärt barn har många namn) i Tystnaden bär vi inte ansiktsmask ... jo föresten, det är nog en sanning med modifikationer för när jag ska till att städa i dammiga vedbodar så ikläder jag mig ett tätslutande ansiktsskydd (armemodell) med ett filter som inte bara hindrar musdamm att ta sig in i mina lungor utan skyddar även mot diverse otrevliga gaser. Men, skulle jag ta på mig den när jag vid tillfällen rör mig i offentliga miljöer torde jag skrämma slag på mina medmänniskor. Jo, jag vet. Det finns andra modeller. Modeller som inte skrämmer slag på omgivningen. Men fördelen med min gasmask (jag tror ni vet hur en sådan ser ut) är att den inte går att bara hänga ned under hakan. Den är dessutom omöjlig att gömma undan i fickan för att tas på när situationen så kräver. Nej, nog nu om detta uttjatade ämne!

Jag har haft fullt upp med mitt nya bygge. Det tar sin tid och jag inser klart och tydligt (med ett visst vemod) att det gick fortare med mina byggjobb förr. Även om jag har ”all tid i världen” i dag så tar byggjobben betydligt längre tid än när jag var yrkesverksam. Då byggde jag endast på helgdagar och delar av semestrarna men hann med betydligt mer än jag gör idag. I dag måste jag fundera mer mellan varje moment, ta fler fikapauser, leta verktyg som jag inte kommer ihåg var jag senast lagt dem (glömskan tilltar) och jag känner av det tilltagande förfallet av min konstitution (orkar inte fysiskt lika mycket). Men, sånt är livet, ingen idé att kämpa emot, det är bara att acceptera.

Som jag tidigare skrivit så har vi i omgångar haft barnbarnen hos oss. Först sexårige Esther i en vecka. Därefter nioåriga Jackson, även han i en vecka. Vi vidtog alla försiktighetsåtgärder som rimligen kunde förväntas av oss, men gasmasken lät jag hänga kvar på sin spik i vedboden ... Ville ju inte skämma slag på ungarna🙂 Det blev förstås en himla massa mil i bilen för vi plockade upp dem i Ljungdalen i Härjedalen. Esther återlämnade vi även i Ljungdalen medan Jacksons avlämningsplats efter besöket hos oss var Uppsala. Sexhundra mil på två veckor, men bilfärderna gick hur bra som helst. Naturligtvis gjorde vi flera stopp för att inmundiga egen mat och dryck. Hotellövernattningar var givetvis ett måste. Vi var lite oroliga för att det skulle bli för enahanda för barnen där de bältade i baksätet spenderade många, många timmar. Men inte ... jag sänder en varm tanke av tacksamhet till alla utvecklare av, för barn intressanta spel, på paddor och mobil.

Efter avlämningen av Jackson i Uppsala hade vi en dryg resa tillbaka till Tystnaden. Vi övernattade i Umeå och tog det sista skuttet morgonen därpå. Sextio mil och vi var något möra vid ankomsten till den östra sidan av Lainio älv. Ni kanske själva har erfarit hur trist det är att efter en lång resa börja fixa käk? Men! Vad möttes vi av? Jo, våra goda vänner Ruth och Eilert som har sin stuga bredvid vårat hus hade dukat upp en fantastisk god middag som de hälsade oss välkomna att avnjuta på deras uteplats. Vilken fröjd det var att få sätta sig vid dukat bord och låta sig bli uppassad. Vilka vänner!👍

Hur går det då med din nya roman, kanske någon undrar. Jo, tackar som frågar, det går bra enligt mina mått mätt😇

Ha det gott,

Lasse

Inte Le Mans men ändå?

Le Mans ... så här på kvällskvisten, sittande på Hotell Toppen i Storuman kommer jag osökt att tänka på detta klassiska långlopp för sportbilar när jag för andra helgen i rad rattar Skodan de 100 milen från Tystnaden till Ljungdalen. Andra helgen som sagt. Långåkandet inleddes på fredag i förra veckan då jag som bilförare och Irene som kartläsare körde de 100 milen till Ljungdalen i Härjedalen. Vid hemkomsten på söndag eftermiddag samma vecka kunde vi notera att vi kört en sträcka på 200 mil ToR. I dag inledde vi samma tur, nu något avkortad för vi vänder åter hemåt  i Åsarna, men det blir i alla fall ca 180 mil ToR när vi har landat i Tystnaden på söndag.

Vad är nu detta för stolleprov kanske någon kan tycka? Jo, vid första turen hämtade vi barnbarnet Esther (7 år) som har gästat oss i Tystnaden under sex dagar. Vid den andra turen byter vi barnbarn i Åsarna. Nu är det storebror Jacksons (9 år) tur att fr.o.m på söndag och under sex dagar gästa oss. På fredag i nästa vecka styr vi kosan till Uppsala för att välbehållen avlämna honom till sin moder. Alltså ytterligare en lång bilresa.  

Vän av ordning och social distansering kan rynka betänkligt på ögonbrynen åt detta risktagande då vi "by definition" tillhör riskgruppen. Jovisst kan det vara så. Men vi har vidtagit alla försiktighetsregler man kan tänka sig så vi känner oss komfortabla med arrangemanget.

Så tillbaka till rubriceringen, för liknelsen med Le Mans haltar betänkligt det är jag fullt medveten om. Le Mans körs i 24 timmar av tre förare och där gäller att tillryggalägga en så lång sträcka som möjligt. Vinnarekipaget tillryggalade i fjol en sträcka på ca. 524 mil d.v.s ca. 174 mil/förare/i genomsnitt 8 timmar och då hade varje förare en genomsnittshastighet på 218 km/tim. Men å den andra sidan kör de på en oval välpreparerad bana. Jag har att ratta Skodan på slingriga grusvägar, genom vägarbeten, hastighetsbegränsningar, genom samhällen men ystra och trafikomogna medborgare, oberäkneliga vilda och tama djur och en kartläsare som samtidigt fungerar som broms.

Nåväl alltid en tröst för ett lättröstat sinne.

Ha det gott,

Lasse

Det enkla livet

 

Att leva enkelt är svårt, men att leva omständigt (krångligt) ställer till det så till den milda grad att jag totalt tappar riktning med min resa i detta liv. Det tog en halv mansålder att inse detta och även om det enkla livet kan kännas svårt för en i allt väsentligt krånglig människa som jag är, så har jag upplevt fördelarna med devisen "Ett steg i taget".

Vad är då det enkla livet? Ja det innebär absolut inte att jag ska hemfalla åt att under björken lyssna på fågelsång och lukta på blommorna. Givetvis är det också välbefinnande i lämpliga portioner. Men, vad jag menar är att ge akt på mig själv och använda vardagens grå och stundtals trista göromål som en del av detta enkla liv. Den lycka jag annars upplever i mitt vardagliga liv, och som är utifrån kommen, är en ren bonus och den upplever vi väl var och en vid ett eller annat tillfälle.

Zen Things

1, Do one thing at a time

"När jag diskar, diskar jag"

"Ingen multitasking"

2. Do it slowly and deliberately

"Kräver övning men gör mig fokuserad"

3. Do it completely

"Måste vara på topp på uppgiften. Den är inte klar förrän den är klar och då kan jag fokusera på nästa"

4. Do less

"Gör precis de saker jag ska göra och inte mer. då blir jag mer koncentrerad på det jag gör och gör det mer fullständigt"

5. Put space between things

"Ta paus mellan varje aktivitet. Ger mtt dagliga schema mer avslappnat"

6. Develop rituals

"Bra att tänka på vad jag gör innan jag börjar min dag och när jag går till sängs. Eller inför en arbetsuppgift, träning etc.Vad jag egentligen vill"

7. Designate time for certain things

"Om det är tillräckligt viktig att regelbundet utföra bör jag avsätta en speciell tid för detta"

8. Devote time to sitting

"Här gäller det att jag avsätter tid för dagligt sittande. Bara sitta en kort stund och meditera, vara närvarande i nuet"

9. Smile and serve others

"Lär mig ödmjukhet och bort från mitt själviska jag"

10. Make cleaning and cooking become meditation

"Gör dem koncentrerat, lustfyllt, långsamt och fullständigt då blir det mindre tråkiga, om nu någon råkar känna så. Mindfulness i ett nötskal"

11. Think about what is necessary

"Behöver jag verkligen allt det jag har? Det finns mycket i mitt liv som inte är nödvändigt. Blir mitt liv bättre/enklare med allt det icke nödvändiga?"

12. Live simply

"Som en följd av punkt 11. Bort med all barlast som inte är nödvändig. Jag bör överväga vad som är viktigast i mitt liv. Min familj, mitt skrivande, min läsning, motion etc. För andra kan det vara andra saker"


Så var det rubricerade ämne avslutat. Min egen efterlevnad av Zen munkarnas visdomar är nog si-så-där. Jag kommer aldrig bli en munk men jag försöker förbättra mig för att leva så enkelt som omständigheterna och min kära hustru medger.

Ha det gott,


Lasse

Äldre inlägg