Utsikt från norr

Så var då allt administrativt arbete som legat i träda de senaste månaderna avklarat och jag har de senaste timmarna suttit ute på verandan i det strålande solskenet och bara pysslat med korrespondens och annat kul. 

Barnbarnet Esther har barnkalas i Finntorp och Irene hjälper föräldrarna med att hålla ordning på tillställningen. Förhoppningsvis får hon med sig barnbarnet Jackson hem till oss som nattgäst, jag hoppas det men man vet aldrig.

På fredag i nästa vecka inleds för min del en mindre turné till Norr-och Västerbotten. Flyg till Kiruna på fredag fm. för att på lördag deltaga på den traditionsenliga bokmässan i min hemstad. Jag har tillförsäkrat mig om att få sitta på samma plats som jag har haft under de senaste fyra åren som jag har deltagit. Detta är ett event som jag verkligen ser fram emot och det ska bli kul att åter få träffa litteraturintresserade Kirunabor.

Dagen efter bokmässan tar jag Norrtåg till Vindeln för att installera mig på Vindels folkhögskola. Jag nyttjar det stipendium jag blivit tilldelad av Författarcentrum att under en veckas få spendera min tid på denna fina institution. Föredrag är sedan tidigare inplanerat för den allmänna årskursen och jag får förutom det även deltaga i alla verksamheter på skolan. Onsdag kväll den 16/10 är jag inbjuden av ABF att hålla föredrag om mitt skrivande och jag hoppas att jag kan entusiasmera de deltagare som har en inneboende lust att skriva men som ännu inte fattat pennan och inlett resan.

Vistelsen på VFHS innebär även att jag kan närhelst jag vill (förutom de inbokade aktiviteterna) och i "splendid isolation" grotta ner mig i korrekturläsning och omslagstext till min nya roman. Min förläggare Eva-Karin drar emellertid det stora lasset bör jag säga.

Fredag vid veckans slut sätter jag mig åter på tåget. Byte till nytt tåg i Umeå, byte till buss i Ö-vik, byte till snabbtåg i Sundsvall, byte till T-bana på Stockholmscentral, byte till buss i Slussen, byte till Saltsjöbanan i Henriksdal och efter en tiominuters promenad kan jag så åter låsa upp lägenhetsdörren på Platån ... om makterna är med mig vill säga😀

Klockan är nu tre på em och solen värmer så jag har fått fälla upp solparasollen. Nu går jag in och  sätter jag på en kopp kaffe. 

Lasse

Åter på Platån efter två dagars intensivt samspråkande med människor som var nyfikna på vad en norrbottning hade att erbjuda i litterärt hänseende. En del fastnade för någon av de titlar förlaget givit ut av mig, andra nöjde sig med att få information, ytterligare andra skulle låna på bibliotek och ytterligare ytterligare andra var måttligt intresserade, oavsett författarens målande beskrivning om det intressanta med respektive verk. Men, det är precis som det ska vara och så har jag erfarit det under de fyra år i rad som jag deltagit på bokmässan i Göteborg.

Mötet med litteraturintresserade människor är alltid givande. Att engagerat ägna en stund åt varje person som stannar upp för att samtala. Att ge just den personen sin odelade uppmärksamhet och samtala om personens litterära företräden, vilket enligt min erfarenhet är en bra inkörsport för att närma sig mina egna böcker. Så tänker jag och hitintills tror jag att det har varit befrämjande för båda parter (i alla fall för mig😀).

Nio timmar om dagen i detta myller av människor där ljudnivån med råge torde överskrider alla gränsvärden för vad en person kommen från Tystnaden kan stå ut med, likafullt gör jag det. Visst är fötterna trötta och rösten långt ifrån den tenorstämma jag uppbådar under körövningarna hemmavid, jag lät mest som en kraxande kråka fram på eftermiddagarna. Till skillnad från Irene så hann jag inte med att ströva runt i mässhallen och ta del av alla begivenheter. Hon däremot fick sig till livs en myckenhet av föredrag och författarintervjuer med aktuella författare vilket hon i efterhand delgett mig ... inte illa att ha ett lyssnade öra när jag själv var upptagen med förlagets verksamhet. Det eminenta Ebes förlag där jag själv är "förlagd" ... jo jag säger det även om någon kanske uppfattar det som skryt, hade genomgående mycket intressanta föredrag och författarintervjuer med de av förlagets författare som deltog under bokmässan. Att få träffa och umgås med kollegorna från förlaget, utbyta erfarenheter av skrivandet (som ju annars är ett ensamt jobb), att skratta och glädjas av varandras framgångar och utbyta böcker. Bara det gjorde resan till Göteborg mödan lönt.

Sist men absolut inte minst. Ett stort tack till min fantastiska förläggare Eva-Karin Berglund som tillsammans med sin syster Britt-Marie gjorde allt detta möjligt. Vilket jobb hon har lagt ner för att kratta manegen åt oss författare.

Ha det gott,

Lasse

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor

(Sista stroferna i Gustav Frödings dikt "Idealism och realism")

Så var vi då åter på Platån där vi bland de fortfarande prunkande rosorna snodde åt oss en kvist. I dessa tider kan jag nog tycka att Frödings ord fortfarande äger sin fulla rätt och visst, jag är själv stundtals blind för utanpåverk, det ska villigt medges men så fullständigt blind som vissa partiledare har varit den senaste tiden är jag ljusår ifrån. Att låta sig svepas in i en illusion att umgänget med gräddan av storstadens jetset skulle vara befrämjande för den politiska karriären är väl att totalt ha tappat kompassriktningen ... om nu någon sådan överhuvudtaget finns i dessa partier. Jag undrar jag?

Nej! Åter till vardagen som om den än må vara grå alltid bär med sig någon stund att stilla glädjas åt, det gäller bara att vara lyhörd. Att ta ut bomullen ur öronen och stoppa dem i munnen, om ni förstår vad jag menar. Så tillika berättade taxichauffören som körde oss i morse från centralen till lägenheten på Platån om sin och sin frus resa från Syrien i början av 1980 talet. Hur han hamnat i vår hemstad Kiruna. Hur väl han blivit bemött i denna nordliga utpost, vänner de fått och som de fortfarande brevväxlar och stundtals umgås med. Hur han och hans fru läst in sina respektive svenska behörigheter i Stockholm (Han var utbildad arkitekt i sitt hemland och hans fru sjuksköterska). Arbeten han hade haft och där han nu som egen företagare äger fyra taxibilar som alla kör i staden. Under den knappa halvtimmen taxiresan tog fick vi en bild av mannen och hans familjs liv i vårt land. En bild som vi med glädje tog med oss när vi skildes från honom. 

Det var med andra ord dagens höjdpunkt. Efter en lång och enahanda tågresa i kall tågkupe (värmeelementet fungerade inte så vi fick flytta allt vårt pick&pack in i en ny kupe i Boden), något reströtta efter allt släpande på bagaget så var mötet med denne taxichaufför vid vår ankomst till Stockholms central precis det vi behövde, det mötet gjorde vår dag och ska sanningen fram och det ska den givetvis, så var det tack vare min fru som samtalet kom igång för själv var jag moloken och tyst när vi tog plats i hans taxi och hade nog så förblivit under hela resan. Tänk så det kan bli ... det utnötta och missbrukade talesättet "Fånga dagen" äger nog sitt berättigande🙃

I morgon blir det barnbarn.

Lasse

 Flamma upp du eld och koka mitt kaffe!

Det är många "checkar" som prickats av på den gedigna "To Do listan" jag upprättat inför vår stundande avfärd till lägenheten på Platån. Mycket som jag behöver stöd för när minnet på gamla dar sviker, fast samtidigt kan jag känna uppgiften smått lustfylld d.v.s att för varje avklarad sak kunna sätta en bock i kanten. Det finns säkert en psykologisk förklaring till detta bisarra nöje som glömskan gett upphov till. Men jag bryr mig inte desto mer om det, för det gäller att hitta glädjeämnena, om än små och obetydliga i ett alltmer försämrat minne. 

Denna söndag som just gått in i middagstid har omslutit oss med ett visst vemod. Båten som troget tjänat våra dagliga överfarter av älven ligger nu uppallad. Utbyggnaden av skrivarstugan står som ett tomt träskal igenbommad, i väntan på nästa sommars fortsatta arbeten. Vår "skogsbil" är parkerad i garaget. Vedbodar, skotergarage och uthus är låsta och det enda där ute som påminner om husfolkets aktiviteter på gårdstunet är de förkolnande resterna av allt ris, gräs, plankstumpar, grenar och skräpvirke som brunnit på vår eldplats på myren nedanför vår boplats. Allt är tyst och stilla och liksom skogen som omger oss lägger sig till vila inför den stundande vinter så gör vårt hem i Tystnaden detsamma. alltmedan Irene och jag liksom flyttfåglarna drar söderut.

Vi kommer att vara tungt lastade när vi ger oss av. Jag hade gärna åkt bil till Stockholm bara för att slippa kånka på resväskor, kylbag, tapetrullar och annat handbagage (Jo. jag vet att det finns färghandlare i Stockholm men kära hustrun var mycket bestämd att införskaffandet absolut måste ske i Kiruna, och så fick det bli). Min fromma förhoppning att köra bil till Platån föll givetvis platt till marken så det blir spårbunden transport.

Nåväl, det ska nog gå bra det också, och vi är övertygade om att när vi väl är på väg så kommer vemodet att släppa till förmån för den kommande glädjen att återse vårt "andra hem", dotter Jenny och barnbarnen Jackson&Esther.

Ha det gott,

Lasse