Utsikt från norr

Hallå alla med författardrömmar.

Vi är många som bär på oskrivna berättelser. Berättelser som vi gärna skulle vilja fästa på pränt, men vi vet inte riktigt hur vi ska komma igång. Är du en av dem? Passa då på att anmäla er till denna skrivarkurs som på ett pedagogiskt sätt hjälper er att ta de första stegen in i författandets underbara värld. 

Att skriva är på sätt och vis att etablera en egen fri zon och under de fyra träffarna kommer vi att gå igenom och diskutera: Hur vi bygger upp berättelse – från ide till färdigt manus. Hur vi väver ihop berättelsen. Gestaltningar. Hur hittar vi vårt författarspråk? Korrekturläsning och mycket annat. Varje träff innehåller en övning som tar fasta på det vi gått igenom.

Så här i Vasaloppstider kan jag inte undgå att minnas min egen ansträngning i "Fäders spår". Det var på den tiden jag var ung och låg inkallad på Jägarskolan i Kiruna, för evigheter sedan. Jag var med i en frivillig träningsgrupp som övade skidskytte (Vi använde urtida mausergevär ... tunga och otympliga men kulan gick långt.)

Vi övade flitigt och när det så blev dags för Vasaloppsanmälning fick jag uppdraget av mina kamrater att prata med skolchefen om det inte vore möjligt att de beväringar som så ville, skulle få åka detta ärofyllda lopp.

Skolchefen rynkade på pannan när jag stående framför hans skrivbord och i stram givakt framförde mitt ärende.

"Alm ska inte tro att Jägarskolan är någon lekstuga. Här utbildar vi soldater. Soldater som ska kunna strida under de mest besvärliga lägen ... Vinterkrigssoldater Alm, och inte fjantar som ränner runt i uppspårad terräng" (här tar jag i något😇). Jag stod på mig och blev tvungen att uppbåda all min förhandlingsförmåga och till slut gav den gode skolchefen med sig ... men under vissa krav.

"Då så! Ni får åka och kronan ställer upp med busstransport. Men följande villkor ska gälla:

1: Ni måste åka i kronans vinterkläder.

2: Ni måste åka med kronans skidor.

3: Ni måste åka med 8 kg stridspackning och,

4. Ni måste sova i ett 12-mannatält i Sälen och upprätta eldvakter ... och vakt mot ett plötsligt fientligt anfall. Den lede Fi vet man aldrig var man har. 

"Är det förstått Alm", avslutade han. "Ja överstelöjtnant", svarade jag och gjorde åter honnör, vände på klacken i en perfekt helomvändning och lämnade rummet... jag tror att han skrattade gott efter att jag lämnat honom ... och jag är säker på att det blev muntert på officersmässen när han berättade om händelsen.

Men skidgänget tog honom på allvar. Hårda bud tyckte alla som hade varit villiga att ta sig an utmaningen. Men, som tiden gick lindrades kraven och inför avresan till Sälen kvarstod endast kravet att sova i 12-mannatält och att ha eldvakter. Det kändes som en stor lindring även om vissa av kamraterna höll fast vid att åka i kronans kläder och på kronans skidor. Själv hade jag införskaffat ett par träskidor med ett slags plastbelag (renodlade plastskidor hade ännu inte blivit uppfunna.)

12-manna tältet tjänade oss väl. Vi kokade vår medhavda VA-mat på kaminen vilken vi även använde för att valla skidorna ... men huva vilken doft. Matos blandat med rykande vallor ... men vad gjorde det. Vi var unga och såg fram emot att få påbörja vår färd mot Mora. Mycket sova blev det inte heller och mycket stök och bök fick vi genomlida när vi i tidiga gryningstimmen skulle riva och packa ihop tältlägret.

Drygt sjutusenåttahundra entusiastiska skidlöpare stod uppställda till start i väntan på att starten skulle gå klockan åtta. Vi från Jägarskolan var placerad i det allra bakersta ledet. Men oj oj vilken resa det blev. Skidspåren tog slut readan i uppförsbacken efter vägövergången och sen var det som att åka i strösocker. När man hasar på i flera timmar på skidor som vill gå lite hursomhelst så är det lätt att få hallucinationer. Jag var t.ex. övertygad om att skylten som förvarnade om Bergspriset innebar att där skulle man få en snus, men icke sa Nicke! Det var bara att kämpa vidare utan denna form av stimulus. Bästa placeringen bland oss jägare blev en fanjunkare. Han kom in som nr. 100. Bra gjort m.a.o.

Hur gick det då för undertecknad? kanske någon undrar. Jo jag kom i mål efter knappt åtta timmar med en erfarenhet rikare d.v.s att aldrig mer åka Vasaloppet ... fast det sägs ju att en gång är ingen gång. Så man vet aldrig ... 

Ha det gott,

Lasse

I morgon fm flyger jag till Kiruna. Jag hoppas att bilen som jag ställt på Kiruna fpl. behagar att starta så att jag kan fortsätta de 12 milen till Tystnaden. Där har varit kallt. Rapporten igår kväll från Irene meddelade -31 ... brrrr. Hon har varit flitig att i huset hålla elden vid liv. Men, visst är det bra att ha en eldstad att elda i då det blir kallt eller då strömmen försvinner (då blir det extra kallt vintertid). Värre är det i städer. Vad gör människorna om det mitt i kalla vintern inträffar ett längre strömavbrott? Då hjälper inte gasolkök ... jag såg några som häromsistens i TV blev intervjuade om vad de skulle ta sig till vid en dylik situation. "Vi har skaffat ett gasolkök", svarade några." Good Luck! Ni tinar säkert upp till våren", säger jag👍

Det har varit en mycket trevlig vistelse på Platån. Förmiddagarna har ägnats åt manusskrivande. Väckning 05.30. 3 koppar kaffe mellan 05.40-06.00. Tvagning och därefter gröt med siktet inställt på att fatta skrivdonen senast 06.30.

Eftermiddagarna har ägnats åt Esther och i förekommande fall Jackson. Esther har jag dagligen hämtat något tidigare från förskolan. Därefter har vi lekt och jag har även gjort förtvivlade försök att fixa käk ... ibland har det gått, ibland inte, då har det blivit en självkomponerad fruktmix som hon verkade gilla. Jag måste nog gå en matlagningskurs, om nu några sådana ännu finns? Men idag blev det varmkorv och korvbröd. Det var den godaste korv hon någonsin ätit, enligt henne ... så jag kanske har en viss talang i alla fall🌭

Just nu är jag i Finntorp och blir tvungen att säga hej då för denna gång till ungarna. Men till Påsk ses vi igen och då i Tystnaden.

Busungen Esther som stilar med sina för dagen inhandlade tofflor. Första mjölktanden har gett upp och givetvis fick hon en tandpeng