Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Kategorier

Blott Sverige svenska plommon har

 

Här går det undan. Plommonträden har redan fällt sina vita blommor. I augusti får jag likt Tarzan klänga upp i träden och plocka frukterna. Plommonkräm är en favorit. Fast jag kan tänka mig att vi är många om godsakerna, men jag tror inte att vi ställer till med ett Plommonkrig. ”Blott Sverige svenska plommon har” för att travestera Carl Jonas Love Almqvist om krusbär.

Då jag sitter på verandan och blickar ut över innegården slås jag av hur grönt allt är och jag fastnar en stund i Barbro Hörbergs låt: ”Ögon känsliga för grönt”. Det är vackert och kontrasten mot den vita gårdsplan vi lämnade i Tystnaden för drygt en vecka sedan ger åter talesättet: "vårt avlånga land" en innebörd.

Veckan som gått har varit fin om än något blåsig. De dagliga motionspromenaderna ger resultat och jag är övertygad om att regelbunden motion är precis lika viktigt som den medicinering jag dagligen intar. Motionen är dessutom befrämjande för humöret. Att vandra i ”Dödsskuggans dal” (något tillspetsat) skärper mina sinnen och gör mig mer fokuserad på det goda här i livet.

Och visst planerar vi. Jodå! Irene kommer att måla våra garderober invändigt och veranda golvet kommer att få en uppfräschning med ny färg. Själv kommer jag att återinträda i min gamla roll som arbetsledare och inspektör ... men det är tveksamt om jag kommer att bli lyssnad till?

Långsamt och i sin egen takt börjar berättelsen om Johan åter komma till mig. Eftermiddagstimmarna på vår veranda, lyssnade på koltrastarnas ljuva drillande och omslutas av stillheten som råder på Platån gör sinnet mer mottagligt. Utan att förhäva mig så ska det bli intressant att se vart det hela tar vägen.

På torsdag i veckan som kommer år jag inbjuden att fira Swedish Space Corporatin (SSC) 50 år i rymden. Evenemanget går av stapeln på ”The Rojal Observatory” (Observatorielunden) i centrala Stockholm. Det ska bli himla kul att ta del av detta och att träffa tidigare arbetskollego.

Allt gott,

Lasser


Så var vi åter på Platån

Vi anlände till Stockholm med tåg 93 från Kiruna i torsdags. Toppen resa. Inga förseningar, bekvämt och lite folk på tåget.Vår bil står nu parkerad hemma  hos tidigare arbetskompisen Mats-Ola och där lär den få stå en längre tid. Här på Platån klarar vi oss gott med Saltisbanan, buss, T-bana och till fots. Efter dessa inledande tre dagar har vi åter kommit igång med vårt leverne på dessa sydligare breddgrader. Det tar alltid en viss tid att åter få snurr på den dagliga verksamheten. Jag har själv inte varit ”up to speed”, nej långt därifrån, några enstaka dagliga knop på sin höjd så det är Irene som fått rodda med det praktiska. Men, det blir bättre för var dag som går. Dagliga motionsturer, tankar och reflexioner nedtecknade i dagboken, är för mig välbefinnande och ett nödvändigt komplement till min dagliga medicinering.

Jenny, Alexander och barnbarn Esther och Jackson har redan varit hos oss på middag och fika. Härligt att återse dem och många fler träffar väntar med tiden.

Allt gott från Platån,

Lasse

Sånt är livet

I morgon är vår vistelse i Tystnaden slut för denna gång. En vistelse som sträckt sig från 20/3 fram till nu. 

 Förrådet av björkved påfyllt


 Härliga skidturer över myr och genom skog

Avkopplande kafferaster i vedskogen

Den drygt 6 veckors långa vistelsen  har på det hela taget varit fin sånär som på händelsen som drabbade mig för 2 veckor sedan och som på bråkdelen av en sekund ställde vår tillvaro på ända. Den onsdagsmorgonen gjorde jag iordning vedplatsen på gården, fyllde på med bensin och sågkjedsolja i motorsågen och lyfte vedklyven upp på sin ställning. Då tog det stopp. Jag hasade mig in i huset klagande över bröstsmärtor och lade mig på golvet Irene insåg snabbt situationens allvar och ringde 112. Ca. 50 minuter senare landade en helikopter på västra sidan av älven vid färjeläget och med hjälp av grannar kördes jag till den väntande ”fläkten". Snabbt blev jag omhändertagen av den proffsiga besättningen och de värsta bröstsmärtorna släppte på ett kick. Vilken lättnad.

 I goda läkar och sjukvårdshänder

Jag flögs till Sunderbyn där jag fick genomgå en kranskärlsröntgen och när väl kärlet som blockerats hittades vidtogs en ballongsprängning och insättande av en sk. Stent. Två dygn på hjärtintensiven i Sunderbyn innan jag flögs till Kiruna Lasarett för efterkontroll och fortsatt medicinering. Under de fyra dagar jag låg på Kiruna lasarett började det alltmer gå upp för mig vad jag hade gått igenom och hur viktigt det är att snabbt komma under behandling. Orolig som jag är till min natur kunde jag heller inte hålla mig still på lasarettet. Jag mätte dagligen korridorerna  och kom att tillryggalägga många kilometrar till personalens smått misstroende miner ... ”Vad är det för stolle?”

Nåväl, jag har nu varit i Irenes omvårdnad  sedan i tisdag i förra veckan och mår efter omständigheterna bra. I morgon, som sagt, tar vi tåget till Stockholm där min fortsatta uppföljning kommer att skötas av Södersjukhuset. Vi ser fram emot att möta den begynnande sommaren på Platån. Att träffa barn och barnbarn. Att få sitta på verandan under kvällarna och lyssna till koltrastens ljuva sång. Att åter finna lust till skrivande och låta den fortsatta berättelsen om Johan komma till mig när den är mogen att så göra.

Ha det gott,

Lasse

Sluta aldrig kramas

Bosse Östlin

 Skulptur av Hanna Beling i Hudiksvall


Bosse Östlin och hans kramar vann folkets hjärta.

Bosse gav framförallt kramen ett ansikte.

När han var orolig var det kramen som gjorde honom lugn.

"Som normalstörd vuxen känns det viktigt att visa att man kan klara sig själv, att man är stark, oberoende och självständig. Vi behöver nu inte vara så himla starka. Lite mer Bosse Östlin torde göra gott."


Det här med att kramas var ju inte tillbörligt under Corona pandemin och än bör vi iakttaga viss försiktighet. Men, för en människa där oro slagit rot och där lättnad från de inre orosplågorna är svår att finna så gör en tröstande kram gott, åtminstone för stunden och det kanske är allt som behövs, just då.

Nu är vi inne på halvtidsvila för vår vistelse på Platån för denna gång. Halva tiden kvar med andra ord. Tiden går fort, eller kanske det är så att ju äldre man blir ju fortare går tiden. Hursomhelst, tiden är vad tiden är, varken mer eller mindre, det vet jag men visst kan man stundtals önska sig mer tid, den vill liksom inte räcka till för allt jag har planerat ... Eller är det månne så att jag har slöat till?

Förutom det härligt självklara umgänget med dotter, exmåg och barnbarn så är det inte mycket jag kan bocka av på den ”bucket list” jag vid köksbordet i Tystnaden skrev om allt jag skulle ta mig för på Platån. Visst, tre veckor är inte lång tid men nog sjutton skulle jag klara av allt på listan. Jag älskar att upprätta tvingande åtaganden utan tanke på mina begränsningar. Jag är fortfarande tjugofem i knoppen. 

Nåväl, några saker på listan har jag lyckats att bocka av. Bl.a. den lägenhetsvisning i Gamla Stan som innehavaren Annica Nilsson så välvilligt bjöd in mig till. En fantastisk vindsvåning där jag på plats fick en genomgång av allt som hörde boendet i detta 1700-talshus till.  Jag är övertygad om att huvudpersonen Johan (från trilogin ”Berättelsen om Johan”) kommer att trivas i denna vindsvåning och jag ser fram emot att få sätta på  pränt allt spännande som där kommer att utspela sig.

Vad återstår då på min ”Bucket list”? Jo, det är några saker som med oprofessionellt hanterande från min sida kan ställa till det ordentligt.

Börjar så smått känna mig orolig. Jag behöver bestämt en kram.


Lasse

Januari månad till ända


Skrivarstugan ser kall ut 

Efter två månader i Tystnaden har mycket hunnits med, dock inte det planerade arbetet med skrivarstugan som  har legat parkerat i väntan på inspiration och lust. Jag närde i min enfald en from tanke att kylan till trots så skulle jag väl kunna påbörja arbetet invändigt för att färdigställa ”drömmen” om en avskild plats för djupa litterära tankar. Nåväl, avskild lär den inte bli, när den väl är klar. Irene har en icke förhandlingsbar plan om att hennes vävstol även ska in i stugan som är på drygt 20 kvm. Vi får väl samsas, och det kanske är upplyftande att dikta till vävstolens dunkande ...

Januari har varit en helt underbar månad. Vi har nyttjat det tilltagande dagsljuset så mycket vi kunnat och gjort regelbundna turer längs de skidspår jag preparerat med spårsläden. Eller umgåtts vid öppen eld på grillplatsen, eller bara skrotat runt i omgivningarna. När väl mörkret tvingat oss inomhus tar sysslor som matlagning, stickning, eldning, klinkande på gitarren, korrespondens och läsning av något läsvärt vid. Trots denna tillsynes fridfulla tillvaro är vi inte helt bortkopplade från vad som händer i vår omvärld. Vapenskramlet från vår stora granne i öst, den oroväckande smittspridningen, riks- och lokalpolitikers käbbel.  Förutom från teve och radio så får jag i mig senaste nytt när Irene vid morgonkaffet högläser ur den elektroniska dagstidning vi prenumererar på. Sen diskuterar vi om det kloka eller okloka i det hon läst. Politik, kultur och sport avhandlas utan åtskillnad tills kaffebryggaren är tömd. 

 Ska det månne bli en fjärde del?

Under de fem månader som har gått sedan jag släppte boken ”Hämndens timma” så har lusten att skriva något nytt inte infunnit sig. Jag har under tid som har gått försökt må ni tro. Jag har vridit och vänt på den enaidénefter den andra men ingen har slagit rot. Allt börjar ju med en idé men idén måste ju bära och utgöra grunden för allt det jobb som ligger framför mig. Men så en dag för någon vecka sedan, gav Irene mig förslaget att avsluta trilogin ”Berättelsen om Johan” med en fjärde bok. Jag drog mig då till minnes vad NSD recensent, Ingemar Nilsson, skrev som avslutning i sin recension av ”Mannen på väg” som var den sista delen i trilogin. 

"Lars Alm som skriver enkelt och vardagligt, i positiv mening, säger sig med "Mannen på väg" ha avslutat "Berättelsen om Johan". Jag undrar jag, romanens huvudperson är inte ens 45 år.”, skrev han ... och nu började även jag undra. Karaktären Johan kan jag ju så att säga. Staden Kiruna är också välbekant för mig. Varför inte spinna vidare på Johan och hans familjs vidare öden. Ytterligare inspiration fick jag av min FB vän (och författar kollega på Ebes förlag) Annica Nilsson som dagligen lägger ut mycket läsvärda betraktelser om sin tillvaro i Gamla Stan i Stockholm.

Nu har jag en inriktning så nu är det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång med hantverket. Ser ett ljus i tunneln ... såvida det inte är ett framrusande tåg?

Ha det gott,

Lasse



Äldre inlägg