Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Senaste inlägg

Vilken smäll

 


... ”Vi ska spränga bort tjälen så att jag kan begrava Seppo”, svarade Marko och tog riktning mot bastun släpande gummimattor efter sig.

”Är ni inte riktigt kloka! Ska ni spränga så nära bastun!”

”Det är ingen fara. Jag har sprängt tidigare och vet vad som gäller. Oroa dig inte”, svarade han och stretade vidare med de tunga mattorna.

Väl komna till platsen för sprängningen plockade Erik fram två i papper inslagna sprängdegspatroner, tändpatron och krutstubin ur axelremsväskan han bar på. Väskan räckte han över till Marko med ett hemlighetsfullt leende.

”Var har du fått tag på sprängmedlet?”, frågade Elsa som med ytterst skeptisk min åsåg vad männen hade för sig.

”Hemvärnet … både Marko och jag har varit med i hemvärnet”, svarade Erik.

”Jo nog vet väl jag det, men har ni stulit sprängmedlen? Det är ju brottsligt att stjäla, det borde väl ni gamla karlar begripa?”

”Ja, ja men det är ingen fattig det går ut över, och hemvärnet kommer inte att sakna lite sprängdeg, patroner och krutstubin … det var bara synd att vi inte kom över pentylstubin också, och förresten, det var för så länge sedan så det är preskriberat”, sa Marko och började förbereda var sprängdegspatronerna bäst skulle göra verkan ...


He, he! Ja när den blygrå himlen lägrar sig över den annars så soliga sidan i Tystnaden och regnet smattrar mot fönsterrutorna, vad passar då inte bättre än att låta fantasin ta mig bortom tid och rum. Att skriva är att etablera en egen fri zon. En zon där ännu bara jag har tillträde, fast jag hoppas att någongång framöver även andra kan ta del av den berättelse som just nu är inne på ett låååångt upplopp. Nej, förstå mig rätt, jag ser ännu inte målsnöret men jag tror mig veta att jag är på rätt väg ... jag har vittring.

Ha det gott,

Lasse

Vart är jag på väg?

En kopp kaffe smakar gott efter fyra mils skumpande längs en skogsbilväg, där njurbälte borde vara ett måste. Vi har alltid kaffe med på våra bilturer. Spelar ingen roll om sträckan är trettio mil eller bara fyra, kaffe är ett måste, ett trevligt avbrott och en stund att stilla filosofera över vart jag är på väg... och då inte enbart gällande målet för resan, utan även med mitt leverne.

Kanske detta kvasifilosoferande har att göra med att jag håller på att tappa greppet om de nuvarande sakernas tillstånd? Eller, kanske man kan spåra upprinnelsen i den berättelse jag för närvarande skriver, där vuxenmobbning, hot, våld, svek och kärlek äger rum i en gudsförgäten by långt i norr. Eller, så är det bara så att jag stundtals hemfaller åt navelskåderi utan egentlig mening och innebörd?

Juni månad i Tystnaden har nog varit den allra bästa jag har upplevt vad beträffande vädret. Värme och sol var eviga dag, vilket i och för sig avbröts i går eftermiddag med ett välförtjänt regnande och åska. 50 mm föll under kvällen och natten mot idag. Jag som oklokt tjärade båten invändigt igår eftermiddag, fann mig och min nytjärade båt plötsligt befinna oss i ösregnet.

"Att du aldrig kan lära dig! SMHI har ju varnat för regnvädret och ändå ska du prompt tjära båten ... ", bannade Irene.

"Jamen SMHI har haft fel förr så jag chansade", svarade den okloke oklokt ... Ridå! Allt som därefter sades får förbli en väl förborgad hemlighet.

Nåväl, jag gjorde en provisorisk ställning (riktigt rackel kan jag tycka så här i eftertankens kranka blekhet) som jag drog en pressening över. Båten är nu i tryggt förvar garanterade jag min kära hustru. Men vädrets makter ville annat. Ett formidabelt skyfall hemsökte oss under flera timmar och inte höll min ställning. Nej då, den nytjärade insidan fyllde med vatten och hur jag än i ovädret försökte förstärka ställningen så så gick jag bet på uppgiften, jag blev bara genomblöt.

Tidigt denna morgon vände jag helt sonika båten så att insidan blev skyddad. Varför i hela friden tänkte jag inte på det från första stund? Krångelmakare som jag är ville inte min tanke se det självklara ... jag ville göra något mer av det uppenbart enkla, med påföljden att jag misslyckades. Jag lär mig nog aldrig. Vart är jag på väg?

Ha det gott,

Lasse

  

Mellan hägg och syren

Värmen håller i sig. Bland de bästa midsommar vi har upplevt, gällande väderleken. Helgen har framflutit lugnt och stilla, långt bortom Coronapandemi och vardagens tvungenheter. Fast för oss seniorer i glesbygdskarantän försvann ordet "tvungen" i samma stund som vi avslutade vårt yrkesverksamma liv. Visst, givetvis behöver vi handla mat och hårdvara för vårt liv i Tystnaden men vi gör det inte av tvång. 

För övrigt vårdar vi vår kroppsliga lekamen med utomhusarbeten, jogging, promenader och annat som kan ge ett pulspåslag. Vi läser massor av böcker, skriver, stickar, musicerar och pratar, pratar ... om allt mellan himmel och jord. Allt detta känner vi är välbefinnande för vår mentala balans. Vi ser på nyheterna på Tv givetvis och vi följer myndigheternas pressträffar, men för övrigt undviker vi att dras med i tvister om påvens skägg på FB eller nätet i övrigt. Det räcker gott som det är, det skapar bara en  massa onödiga friktionsförluster. Är jag världsfrånvänd? ... kanske det, men jag mår gott. 

Att för en tid ändra innebörden av ordet "tvungen" mot "lust" är inte fel. Gör jag det ser jag strax vilken positiv effekt det har på sinnet. Givetvis får jag jobba med att vrida till mitt "mindset" men bara att ge sig in i något, hur enahanda och tråkigt det än må vara, med tanken att göra det lustfyllt tar udden ur tvångskänslan. Värt att pröva på om nu någon anser det vara svammel. Slå ifrån diskmaskin och ta er an att diska för hand t.ex. Rent meditativt, ska jag säga. Öppnar nya igengrodda tankegångar. Eller för den delen, vad tråkigt det än må vara för sysselsättning, gör det med lust.

Gå ut i denna ljuva sommartid med lust och öppet sinnelag.

Ha det gott,

Lasse

Mitt fundamentalistiska jag

Så var söndagen den 14:e juni kommen och så här på kvällskvisten känns det skönt att kunnat bocka av de flesta aktiviteter som hörde den gång veckan till. Ordning och reda ska de va ... I dessa Coronatider är det snudd på att jag blivit fundamentalist när det kommer till att följa uppgjorda planer.

Men jag är väl medveten om att detta gäller endast mig själv för Irene har en förmåga att utan skam och skuld förändra mina så väl uppgjorda planer. Men, trots det fortsätter jag oförtrutet med mitt planerande. Jag gör dagliga listor i mitt kollegieblock och jag rent av älskar denna sysselsättning. Att sedan, dagen därpå, kunna bocka av varje utförd aktivitet ökar ytterligare mitt välbefinnande och de aktiviteter som inte blivit utförda enligt plan stör mig inte så värst för jag skyller jag på att Irene gjort vissa egenmäktiga omprioriteringar av mitt görande. Jo visst är det en lek, men i dessa tider har leksinnet till min stora glädje åter infunnit sig, efter år av förvisning till en för mig oåtkomlig del av sinnet.

I morgon ska jag åka till Pajala och inhandla en gräsklippare, en multiklipp maskin och om detta är vi båda rörande eniga ... mest troligt en aktivitet jag kan bocka av på tisdagsmorgonen.

Ha det gott,

Lasse

Ett björnmöte

 

Våra dagliga rutiner:

Kaffe kl 06. Vår dagliga morgonpromenad i en timme (Irene joggar men jag promenerar i rask takt). Gröt och därefter utejobb (Irene tar även del av Susanns dagliga träningspass). Fika och mer utejobb. Lunch för Irene, jag är ingen lunchare så jag hoppar över. Kl. 14 lyssnar vi på FHM för att ta del av det senaste på Coronafronten. Ännu ett utepass och därefter slår jag mig ned och vässar pennan, Irene gör i ordning middagen som vi avnjuter kl. 17. Lite vila för att därefter fortsätta vid skrivbordet. Rapport och någon film/serie på Netflix/SVT Play. Därefter en stunds läsande innan John Blund tar över för en, som vi anser, välförtjänt sömn.

Så här går då dagarna i karantänen på östra sidan av Lainioälv. Ett och annat nedslag blir det i Pajala, Vittangi eller Svappavaara för matinköp eller inköp av hårdvara. I yttersta nödfall gästar vi gruvstaden ... men då ska nöden vara stor och tvingande.

Jag har sett en björn! Jo, det är sant, även om Irene nog tror att det var en renkalv??? Nog ser jag skillnaden på en ren och en björn utbrast jag med emfas, förnärmad över att hon inte trodde mig. Händelsen inträffade i går då jag på min morgonpromenad (Irene var tyvärr inte med vid detta tillfälle) efter skogsbilvägen (Även kallad Sangivägen) uppmärksammade ett mörkt, ja ett nästan svart stort föremål på en liten myr ca. 150 meter från mig. Det var i närheten av de björnspår jag tidigare skrivit om. Jag stannade till för att iakttaga vad det var för något. Inget hände så jag hostade ljudligt till och plötsligt rörde sig föremålet som jag nu såg var en liten björn. Pulsen steg något. Det kunde ha varit en unge och då var nog mamma björn i närheten så jag vände på klacken och gick med "lugna" steg mot hemmet. Väl hemma satte jag mig i min skogsbil, nu tillsammans med Irene, för att köra tillbaka till platsen för björnmötet. Vi hade kikare med oss men av nalle såg vi inte röken. Tyvärr hade jag vid tillfället inte mobilen med mig så jag kunde inte dokumentera händelsen för björnmötet men jag bifogar bilden ovan, taget vid ett senare tillfälle, som visar platsen. Altid något men tyvärr inget konkret bevis. Men björn har jag sett och det är gott nog för mig.

Ha det gott,

Lasse

Äldre inlägg