Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Vårhopp

Vår granngård på Platån

Flera plusgrader på Platån. Är det månne våren som knackar på dörren? Nja, med vetskap om hur förrädiskt väderleken kan te sig så är det nog för tidigt att ropa hej. Men, visst är det trevligt med denna förvarning att varmare och snöfria tider väntar. I dag t.ex har jag suttit två gånger på vår veranda i plussjugradig solvärme och njutit av kaffe med dopp. Det var gott för mage och själ.

Snön praktiskt taget försvinner inför våra ögon. De isbelagda sjöar där folket fröjdat sig med skridskoåkning och promenader går inte längre att ge sig ut på. Det går fort när värmen sätter in och jag ser av flödet på Facebook att vintergäck, julrosor, klätterhortensia och syren redan tittar fram, fast det är ju en bra bit söder om Platån.

Det är ganska fantastiskt att vi under vår tid på Platån fått uppleva sensommar, höst, vinter och en förvarning om vår. Om några veckor ställer vi åter kosan mot hemmet i Tystnaden där vi möts av den pågående vintern som lagt sitt täcke över hus, vedbodar, förråd och garage. En vinter som kommer att pågå en bit in i april innan den för oss så härliga vårvintern sätter in.

De försvunna

I torsdags kunde jag till min glädje ta del av det första avsnittet av ”De försvunna” som ingick i veckans nummer av ”Kvällsstunden”. Följetongen är en något nedkortad version av boken men de förändringar som var behövliga för att den skulle rymmas inom 16 veckors utgivning var mycket väl genomförda. Även illustrationerna som varje vecka kommer att finnas till varje avsnitt är mycket omsorgsfullt utformade och de ger en bra bild av människor och miljö i 1950-talets Lainiotrakter.

”De försvunna” var min fjärde bok och i veckan skickade jag in manuset till Ebes förlag för min sjätte bok. Jag väntar med spänning på vad förlagsredaktör Eva-Karin kommer att säga? Tummen upp😀... eller ... Tummen ned🙁 I det senare fallet blir det väl bara att spotta i nävarna och ge sig på något nytt. Skam den som ger sig!

Jag ska också passa på tillfället att lyfta fram Eva i Älvsbyn, Birgitta i Kiruna och Sten-Ove i Saivomuotka som varit mig behjälplig med manusläsning och råd. Sist men inte minst min kära Irene som fortfarande står ut med mig.

Ha det gott,

Lasse

Dundersalvan med en tiger på burken


I morgon, och om gudarna står oss bi passerar vi femtio mil av motionerande under den tid vi har varit på Platån. Det går åt en och annat burk av ”Tiger balsam”. Detta Kinesiska hopkok är fantastiskt och lindrar allt från muskelvärk, tandvärk, nedstämdhet, sömnighet och huvudvärk. Ja kanske listan kan göras längre, men ovan skrivna är byggda på vårt bruk och erfarenheter av denna dundersalva. Den doftar dessutom gott ... om man gillar starka uppfriskande dofter, vilket vi gör. Kanske inte något man smörjer in sig med när man ska gå på dans för då lär man få svårt att hitta en danspartner. Men, inte heller detta bekymrar oss för vi dansar bara med varandra. Trist kanske någon tycker? Men det är bekvämt att dansa med någon som vet alla ens felsteg och tåtramp. Man behöver dessutom inte göra sig till🙃.

Ja i dessa vaccineringstider väntar vi som alla övriga 65- och 70 plussare på information om när det hela ska ta sin början ... och vilket vaccin vi ska få? Blir det Cominarty, Moderna eller AstraZeneca? Och hur är det egentligen med AstraZeneca? Kommer den att ges till oss seniorer eftersom den enligt expertisen inte ger samma skydd som de två förstnämnda. Vi blir inte riktigt klok på vad som egentligen kommer att gälla. Fast, strunt samma. Det är väl bara att blunda och bita ihop vid sticket och hoppas på det bästa i sann förtröstan på vetenskapen.

Ha en fin helg,

Lasse

No more Mr. Nice Guy😇

”En gång för alltid. Nu ska du bort!”, skrek han besinningslöst. ”Jag ska stympa dig! Långsamt arm för arm, ben för ben ditt jävla avskräde!” Med en yxa i sin hand tornade den hotfulle mannen upp sig ovanför Marko som nedtryckt i sängen desperata försökte att vrida sig undan, men han satt ohjälpligt fast. Ett förtvivlat skrik i dödsångest trängde över hans läppar ...

Också ett sätt att inleda en annars vanligtvis fredlig och godmodig blogg, men det är så berättelsen om ”Den vankelmodige mannen från byn” börjar. En historia som jag brottats med i drygt ett år och som får sin upplösning efter trettioåtta kapitel.

Började skrivandet med tanken på att det skulle bli en ”Feelgood” med en vankelmodig person som huvudkaraktär. Just begreppet vankelmod har blivit något av mitt signum (Johan i ”Berättelsen om Johan” och Per i ”Berget, staden och kärleken”).

Men, under skrivandet fick berättelsen vingar och drog iväg på egna äventyr. Jag gjorde krampaktigt motstånd, men hur mycket jag än försökte leda in den mot min ursprungliga tanke så fick jag till sist se mig besegrad. Lager för lager skalades ”feelgood”- och vankelmodskänslan av och slutligen fann jag mig skrivande en berättelse om den förfördelades kamp att själv få bestämma över sina levnadsvillkor. Visst, det finns ett stråk av vankelmod och ”Feelgood” kvar, men jag måste nog fundera på en titel som ger boken en mer rättvis bild. Kanhända så kan även min redaktör komma på något när vi väl påbörjar korrekturgranskningen.

Just nu och efter den sedvanliga motionsrundan med en stilla stund vid tända ljus i Skogsö kapell så känns livet gott. Minus fem och solen tittar tidvis fram. Inga tankar på pandemi eller kommande vardagar. Omgivna av dotter Jenny med familj har vi det bra där vi är.

Nu vankas fika och en stund vid teven där WC i sprintstafett ska ta sin början. Heja Sverige!

Lasse

In i reningsmånaden

Härligt väder de senaste dagarna på Platån. Riktigt vinterväder, snö och ganska kallt allt befrämjande för en nordbo. Idag strålar solen från en nästan klarblå himmel. Minus tio grader och prognosen lovar riktigt kallt i veckan som kommer, bättre kan det knappast bli. Längtan till hemmet i norr finns givetvis i våra sinnen men så här efter nitton veckor på Platån kan vi kanske betrakta oss som ”Wannabe’s” för att platsa som 08’or? Man vet aldrig ... en vacker dag kanske man är med i storstadsgänget? Fast att det inträffar är nog lika sannolik som att Irene eller jag skulle tilldelas Nobels fredspris. I Irenes fall skulle det i alla fall finnas skäl att tilldela henne någon form av av pris. Att dagligen bevara hemmets borgfred trots en make som glömsk av krav och närvaro försvinner in i en fiktiv värld av kärlek, kaos och elände. En make som oupphörligen ojar sig över att inspirationen inte vill ta fart. Att skrivandet är ett helvete, men som ändå, trots ojandet, ägna stor del av sin vakna tid åt att just fantisera och skriva. En sådan person kan man ju inte bli riktigt bli klok på. Det är snudd på en bragd att se till att allt fungerar under sådana omständigheter. Väl värt ett pris.

För övrigt var veckans höjdpunkt att jag blev tilldelad Sparbanken Nords litteraturstipendium 2020. För mig en total överraskning och samtidigt mycket glädjande. Ytterligare så fick jag veta att om dryga två veckor så kommer min roman ”De försvunna” ha premiär som följetong i ”Kvällsstunden”. Den kommer att köras i sexton veckor, d.v.s med ett avsnitt per vecka. Jag behöver all pep jag kan få för att färdigställa det manus som just nu upptar stor del av min tid.

Så här inför början av vår tjugonde vecka på Platån så hoppas vi att under februari månad bli vaccinerade för Covid-19 ... om det nu bara kommer fram till oss med tanke på allt strul och bråk som pågår mellan EU och Astra Zeneka.

Ha det gott,

Lasse

Hjärnans seger över kroppens vedermödor

I dag skriver vi den tjugosjunde december, vilket är inledningen till vår femtonde vecka på Platån. Under morgonens motionsrunda när jag orienterade mig fram längs gatorna mot Skogsö kapell kom jag att tänka på det här med orientering. 

För länge, länge sedan när jag själv deltog i de orienteringar som anordnades av gruvbolagets fritidsförening LKFF vill jag minnas att inledningsorden i den introduktionsbok till att lära sig att orientera började med devisen: ”Hjärnans seger över kroppens vedermödor”. Oemotsägbart, eller hur?

Jovars ... Det går ganska bra i skogs- och myrmarkerna hemma i Tystnaden men värre är det i städer. Speciellt gamla städer med ett gytter av trånga gator som går lite härs&tvärs. 

Mina vandringstankar denna morgon drogs till en händelse som inträffade för en himla massa år sedan och som utspelade sig i den franska staden Toulouse.

Jag tillsammans med två arbetskollegor hade anlänt till denna ”Pink City” (Toulouse kallas faktiskt den rosa staden) och eftersom jag tidigare, under årens lopp, besökt staden drygt trettio gånger så tog jag det som min uppgift att bli mina kollegors ciceron och visa upp denna vackra stad för dem. Glada i hågen påbörjade vi vår vandring längs trånga gator och prång. Det var en varm sommarkväll och en av mina kamrater dristade sig till att ta upp en stadskarta ur fickan för att följa vår vådliga färd.

”Den är onödig. Du kan stoppa den i fickan. Jag känner stan som min egen byxficka”, sa jag och vi drog vidare. Något svettiga kom vi efter en stund fram till en kyrka. ”Se vilken vacker kyrka”,  ropade jag till och pekade upp mot den. Kollegorna nickade och tog några foton. Fortsatt med gott humör bland de deltagande tog jag ut en ny riktning. Efter att vi hade tillryggalagt ytterligare en bra sträcka stannade jag åter upp. ”Kolla den här vackra kyrkan. Fantastisk! Vilken arkitektur”, sa jag. Kollegorna nickade igen, nu något mindre entusiastiskt, och tog ytterligare några foton. 

”Ska vi inte gå in på en bar och skölja struparna? Jag är svettig och törstig ... den här värmen ...”, uttryckte en av kollegorna. ”Jag har fått skavsår”, sa den andra. Själv hade jag börjat att anfäktas av tvivel ... tvivel på var vi var? Men, skam den som ger sig. Här gällde det att oförtrutet lotsa kompisarna mot nya  sevärdheter. ”Följ mig! Än finns det en hel del att beskåda”, beordrade jag och tog ut en ny riktning. Jag hörde ett missbelåtet mumlande bakom min rygg när vi åter kastade oss in labyrinten av gator och gränder. Till sist gjorde vi halt framför en kyrka. ”Visst är den ståtlig”, sa jag till kollegorna när de slöt upp vid min sida. Under tystnad iakttog de ömsom kyrkan ömsom mig.

”Det är ju för fan samma kyrka vi nu har sett på från tre olika håll!”, utbrast de unison.

RIDÅ!

Efterspelet blev att vi med kartans hjälp tog oss tillbaka till hotellet där kollegan med skoskav blev omplåstrad. Själv fick jag stå ut med att därefter ständigt bli påmind om min bristande lokalkännedom ... trots alla de gånger jag besökt staden. 

Jo, så kan det gå när inte hjärnan är med.

Jag vill med detta önska er ett riktigt Gott Nytt År och fortsatt god färd och riktning under det nya år som snart stundar.

Lasse

Äldre inlägg