Utsikt från norr

Inför avresan till Platån hade vi sett fram emot att i vårsolens sken få avnjuta en och annan kopp kaffe på någon trevlig uteservering eller på vår veranda. Men ack, den vår vi förväntade oss förbyttes efter dagarna två i snökaos. Suck! Nåväl, inget ont som har något gott med sig. Det blev i stället en dag i skrivandets tecken.

Mycket trevligt att återse grannarna på Platån och givetvis att åter få bo in sig i vår etta där allt nödvändigt finns på armlängds - eller några stegs avstånd - Mycket bekvämt även om Irene har en förkärlek för att möblera om med tämligen korta intervall. Jag bromsar, men förlorar alltid. Redan den  första dagen började hennes inredningsblick ta vårt trevna krypin i betraktande på det där alldeles speciella sätt som jag vet kommer att resultera i förslag om smärre eller större ommöblering. När väl förslaget har briserat intar jag min sedvanliga ståndpunkt att det är bra som det är. Men, som droppen urholkar stenen så blir det till sist som hon tänkt sig ... och som regel blir det alltid tillfyllest, även om det tar en tid för mig att hitta den där boken jag för tillfället läser eller annat för mig (o)nödigt.

I morgon ska jag skjutsa dotter Jenny till Centralen, om man nu helskinnad tar sig fram. Van som jag är med den glesa trafiken efter vägen till Tystnaden ska jag ratta bland stressade stockholmare, för om man i Tystnaden  möter mer än tre bilar på den fyra mil långa sträckan, är det att likna vid ”trafikkaos” och man förundras över varför alla är på samma väg som vi. Nåväl skämt åsido, jag har faktiskt kört en del i innestan och det har gått bra så jag förlitar mig på att det även i morgon ska gå utan problem.

Till helgen är vi ”barvakt” hos barnbarnen Jackson&Esther. Tolv respektive tio år så uttrycket ”barnvakt” kanske inte passar så bra. Hursomhelst vi ska vara tillstädes och se till att inget större krig utbryter. Mycket godis, chips, läsk och däremellan mat och förhoppningsvis, sömn. Teve tittande står också på programmet (Mello och Holmenkollens femmil så klart). Det blir nog bra  och det ser vi fram emot.

Allt Gott,

Lasse

 Morgonrodnad

Grynings- och skymningsljuset färgar himmelen på ett helt fantastiskt sätt. Jag kan i stum beundran bli stående en god stund på gårdstunet och låta mig fascineras av skådespelet vid horisonten. Om det fram på kvällskvisten dyker upp ett sprakande norrsken är lyckan total och jag kan, berikad av himlafenomenen, krypa till kojs och drömma ljuva drömmar. Ja det sistnämnda går ju förstås inte att styra över. Det blir vad det blir och för det mesta kommer jag inte ihåg mina drömmar annat än när jag bryskt vaknat upp i en mardröm. Det händer desto bättre inte så ofta, men när det väl inträffar har mardrömmen en förmåga att stanna kvar i mig. Vaknar jag dessutom av en mardröm vid fyratiden på morgonen befinner jag mig i vargtimmen och då är det inte kul. Då griper alla dystra tankar tag i mig och det tar en stund innan jag lyckats driva demonerna på flykt och kan hasa mig ur sängen och sätta på kaffet. Redan efter den första koppen är jag så åter vid sunda vätskor och kan se fram emot vad den nya dagen har att erbjuda.

För ett par veckor sedan drabbades jag av Bältros. Inte heller det så kul, men en erfarenhet rikare. Man får stå ut med andra ord och tugga i sig smärtstillande Alvedon  mot nervsmärtorna. För övrigt mår vi bra och kämpar på med snöskottning och annan motion. Planen under veckan är att skotta alla taken (5 st) och till fredagen som kommer åker Irene till Kiruna på ”tjejträff”, jag blir gräsänkling och ska ladda upp med lättlagade rätter, burkmat och mackor ... och godis förstås.

Allt gott till er,

Lasse

Så är då annandag jul snart till ända och det är nog många medmänniskor som med sänkta axlar och en suck av lättnad, säger adjö till denna julhelg. För egen del har det stundliga umgänget med dotter Jenny, Alexander och barnbarnen varit högt uppskattat. Likaså för  Irene. Hon som i huvudsak stått för mathållningen har som vanligt, skött sin uppgift med briljans och utan att låta sin make blanda sig i hushållsbestyren. I köket är hon envåldshärskare väl medveten om min fumlighet och mitt oförstånd.

Att eld kan betyda så mycket. Den är värmande, livgivande eller ödeläggande, beroende på omständigheterna. För oss är elden på grillplatsen en samlingspunkt där vi trots vinterkyla och under intagande av rykande hett kaffe, kanske även en grillad falukorv, gärna vistas och låter våra dagliga vedermödor förblekna likt den mot det mörka himlavalvet uppstigande röken. Vi är i dessa stunder lyckligt förskonade från omvärldens kval och klagan.

Gårdarna i fonden är på västra sidan av Lainio älv (förutom den ensamma stugan med en traktor på gården) där ett norrsken är under uppseglande. Ännu bara ett ”Wannabe” men inom kort flammande för en kort stund, likt oss människor i detta världsallt. 

Norrsken, detta himlafenomen som lockar människor från när och fjärran till våra breddgrader är magiskt att uppleva. Man blir lika hänförd, fast än man beskådat det tusentals gånger. Japaner har en föreställning att ett äktenskap förevigas med lycka om brudparet under bröllopsnatten välsignas av ett ”sprakande” norrsken. Hur det ligger till med den saken vet man inte, men det är vackert att tänka att så kan vara fallet.

I kväll blir det tyvärr inget norrsken, men väl kyckling till middag.

Allt gott,

Lasse

  Bort längtande vekhet ur sotiga bröst

Två veckor har det tagit oss att komma i ordning med hus, gård, plogning av väg och plogning av isväg. Till dessa sysslor ska läggas en massa administration och hushållsjobb, men så är det nog för de flesta som under lång tid varit på drift i andra trakter utan tillstymmelse till dåligt samvete för att ha lämnat gård och hem vind för våg. Jo, jo man får det man förtjänar. Nåväl, nog om detta och så här på Luciadagen kan vi känna en viss tillfredsställelse med att vi fortfarande kan vara igång och fixa till saker och ting, även om det tar sin rimliga tid. Förr, d.v.s när Irene och jag heltidsarbetade, fick vi mer gjort under en helgledighet än vi nu får under en vecka ... fast vid närmare eftertanke så ska jag nog bara tala för mig själv. Irene hon lider inte av tappad lust eller ”latmasken” när något jobbigt tornar upp sig. Hon bara går på vilket grämer mig och tär menligt på den självbild av mig själv som jag putsat på i många år.

Skämt åsido (fast lite allvar ligger det i ovan skrivna) så har den gångna tiden i Tystnaden varit befrämjande för kropp och själ. Vi har i förra veckan kuskat runt på biblofilialer i Karresuando, Vittangi och Svappavara. En vecka som avslutades med en trevlig julmarknad i Vittangi by i söndags. Mycket angenämt att träffa och samspråka med de besökare som bevittnade mina presentationer på filialerna och de som besökte mitt bokbord på julmarknaden. Tänk vad roligt och inspirerande det är att möta människor och samtala kring ämnen ( i detta fall litteratur) som ligger oss varmt om hjärtat. Ett stort tack till Biblioteket i Kiruna och föreståndarna på filialerna för fina och välbesökta evenemang och ett lika stort tack till Vittangi hembygdsförening för en mycket trevlig julmarknad. I skrivandets stund känner jag mig upplyft och full av lust att åter fatta pennan och fortsätta Johans äventyr i Gamla Stan i Stockholm. Det blir alltså en fjärde del i ”Berättelsen om Johan” ... när den nu blir klar?

Allt gott,

Lasse