Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Årsringarna blir allt fler

Åskväder i antågande 

(Fotograf: Anna-Kristina Kuoksu)

Drygt två veckor har vi varit här i Tystnaden och utbyggnaden till skrivarstugan, som påbörjades för ett år sedan, står fortfarande och väntar på sin snickare för att bli färdigställd.

Ja, ja. Jag har inte haft tid. "Tusen andra" mer brådskande saker har haft företräde. Så är det när man varit borta från hemstället i två månader. Det växer igen vilket måste åtgärdas. Båten ska i älven så att vi kan upprätthålla förbindelsen med civilisationen. Det behövs färgpåslag på hus, grillplatsmöbler, verandor, bodar och redskapsskjul. Alla verktyg och bråte som efter vårens byggjobbande har samlats i snickarutrymme och garage behöver finna sina rätta platser och de som vi inte längre anser nödvändiga har förpassats till Vittangi ÅVC.

”Denna dag ett liv”, som farbror Melker uttryckte det vilket även var ett mantra för Astrid Lindgren. Grip det, njut av det och använd det. Om inte alla dagar för mig, men i dag när jag fått grattishälsningar, lyckönskningar, sång och samtal från goda vänner och barn&barnbarn så greppar jag njutningsfullt det som kommit till mig. Det är för mig en varm och förtröstansfullt hågkomst och jag kommer att bevara det nära mitt hjärta.

Tre timmars arbete med gräsklippare och kratta gick som en dans när jag sög på denna karamell. Flum kanske någon tycker men det bjuder jag på. Jag mår som en prins och det är huvudsaken.

I sällskap med svåger Svante avnjöt vi Irenes goda fika med tårta, bondbakelser, finska pinnar och kanelbullar allt under samtalande om livets vedermödor och glädjeämnen.

Tacksam för en härlig födelsedag,

Lasse

Hämndens timma

Så var det återt dags att packa. Packa ihop våra saker inför resan mot Tystnaden som vi anträder tidigt i morgon bitti. Vi köpte vår lägenhet i maj 2014 och har under åren som gått spenderat någon månad då och då på Platån, men under det senaste året har vi varit här lika mycket som i Tystnaden.Det lutar åt att vi med tiden kanske blir ”nollåttor”.

Både Platån och Tystnaden har sina fördelar och vi lever på så sätt i den bästa av världar med möjligheten att växla mellan två så fina boende, och det är vi mycket tacksamma för.

Men, nu lämnar vi vårt sommarnöje i söder och ger oss in i vardagssysslorna i Tystnaden. Gräset står kämpahögt, husen behöver målas, veden ska in i vedboden och bygget måste göras klart. Vi kommer att sakna umgänget med  familjen Rosengren och barnbarnen Jackson&Esther (Hon har fyllt åtta år den 7:e juli men valde att tillbringa bemärkelsedagen på Kolmården så vi firade hennes födelsedag igår). Vi kommer även att sakna den härliga tid vi har haft på Platån. Minnena finns kvar och de blir fina att komma tillbaka till när det blåser kallt runt husknutarna i Tystnaden. Tröstefullt är dock att vi redan nu planerar att återvända till Platån i början av oktober ... eller kanske tidigare, vem vet?

Förutom förnyandet av Barnbarnet Jacksons rum och annat nödvändigt att fixa i vår egen lägenhet så lyckades jag avsluta min roman ”Hämndens timma”. Slutpunkten är nu oåterkalleligen satt. Berättelsens alla ord och skiljetecken befinner sig just nu på ett tryckeri för att sammanställas till en bok på ca. 290 sidor. Vemodigt? Ja visst! men samtidigt en lättnadskänsla över att skrivjobbet som med all sin lust även har inneburit perioder av otillräcklighet och tappad sug.

Att jag fick den eminenta illustratören och tecknaren Anders Skoglind att ta på sig jobbet med omslagsbilden var enormt glädjande och gav mig den kick jag behövde i sluttampen av skrivandet. 

Bokreleasen kommer att gå av stapeln i Kiruna i höst men boken går redan nu att förhandsbeställa i butiken på Ebes förlag (www.ebesforlag.se). 

Allt gott,

Lasse

 

 Jag ser fram emot att om en månad eller så få hålla boken i min hand.

 Roligt att läsa födelsedagskort tycker den nu åttaårige Esther här tillsammans med storebror Jackson.

En och annan utefikastund har det blivit. Här med Jackson i Sickla

Lata dagar på Platån

 Pysselstund på verandan


De två senaste veckorna har bjudit på ett helt fantastiskt väder här på Platån och det är inte slut än på ett bra tag, som det verkar. I dag har grannen Åsa mätt hela trettio grader på skuggsidan av sin veranda, dessutom vindstilla så gissa om all kroppslig ansträngning legat i träda, åtminstone i dag ... inte för att jag gjort så många knop de senaste veckorna heller men idag var det total stiltje. Inte ens barnbarnen som besökte oss i dag orkade leva upp till sin normala aktivitetsnivå. Fast yngstingen Esther glimmade till när ett kortvarigt skyfall dränkte vår innegård. Då gick hon ut och lät regnet skölja över sig i en halv timme. Man minns själv hur kul det var att springa i regnet när man var liten. Temperaturen sjönk efter regnet och nu på kvällssidan har vi mer moderata tjugo grader. En helt underbar kväll med andra ord. Koltrasten har fått en ny ton i sin drill. Lite mer förtröstansfull, tänkte jag högt när vi slagit oss ned på verandan. ”Sluta svamla”, kommenterade Irene. ”Den är din tinnitus som spökar och ingen koltrast”. 

En verkligt glädjande sak under den rådande värmeböljan var att den utmärkte tecknaren och illustratören Anders Skoglind tog sig an att illustrera omslaget till min nya bok ”Hämndens timma”. Det han nu har åstadkommit är en fantastisk fin, stämningsfull och ödesmättad illustration, som på pricken anger tonen i berättelsen. Boken kan nu med rätta kallas för ”Lokalproducerad” litteratur😊

Under dessa lata dagar har skrivdonen fått legat nere till företräde för att att lösa den ”hopplösa” Rubiks kub. Redan efter de första dagarnas envetna vridande och vändande på kubuslingen så insåg jag att jag nog tagit mig vatten över huvudet. Men, det var som om fan flugit i mig. Jag kunde inte på några villkor släppa tanken på att lösa den. Upprinnelsen till det hela, vilket bör nämnas, var att tioårige barnbarnet Jackson vid ett tillfälle på några sekunder fick ihop det översta lagret varpå han med en nonchalant gest slängde över kuben till mig med kommentaren: ”Du kan ju börja här, när jag nu har fixat översta lagret”. Här måste ju bara morfadern ta upp den kastade handsken.

Jo, jag googlade och fann en instruktion. Nu så blir det lätt som en plätt, tänkte jag men vad jag bedrog mig. Alltid var det något som gick fel och efter dagar och timmar av tänkande, vridande och vändande på kuben och med störd nattsömn var jag beredd att förpassa kuben till soporna ... men vad skulle då Jackson få för bild av morfadern? En ”geuppare” troligast. En som trots en fil.kand i matte och numerisk analys inte ens kunde lösa en ynka kub. Högmodet är min värsta fiende, det vet jag ... så jag fortsatte och till sist lyckades jag, på bekostnad av att jag varit frånvarande från övriga familjeangelägenheter vilket inte varit så kul för Irene. Det är precis som när du skriver ... ingen skillnad. Helt borta från omvärlden, utryckte hon upprepade gånger. Nåväl, nu är det gjort och man kan kanske bara fråga sig till vilken nytta?

På torsdag stundar rep.arbeten hemma hos nämnda Jackson.

Ha det gott,

Lasse 

Aftontankar


+27,5 grader på verandan. Härligt, och det lär hålla i sig. I denna värme är det lata dagar på Platån. Bara att njuta så länge det varar för dan före midsommarafton är det att dra på sig överdraget och riva en vägg i barnbarnet Jacksons sovrum. Till midsommar lämnar familjen Rosenberg storstan för inkvartering i en fyrvaktarbostad på Gotland. De blir borta en vecka och förväntar sig att undertecknad ska fixa till pojkens sovrum under den tid de är borta. Att riva är väl ingen konst kan jag tycka. Jag är en fena på att riva (och jag har dessutom hjälp av barnbarnets pappa Alexander) så det torde gå ”geschwind”. Men, därefter återstår spackling av väggar, målning av desamma och en del eljobb. Här infinner sig genast behovet av en plan, och det ska ni veta är min favoritsysselsättning ... nämligen att planera. Vis av erfarenhet så ger jag aldrig mer några garantier gällande resultatet av det hantverksmässiga jobbet. Skulle kunden inte vara nöjd så får jag ta den smällen och trösta mig med att planen i alla fall var excellent. Skämt åsido, jag lever i den sanna tron att kunden i detta fall (barnbarnet Jackson) kommer att tycka att hans nygamla sovrum är toppen.

Att jobba i en lägenhet på 7:e våningen i storstan är inte lika lätt som hemma i Tystnaden. Där hemma kan jag själv bränna skräpvirket och annat brännbart. Här blir det att kånka ned allt till ett hyrsläp för vidare transport till en återvinningscentral. Skulle jag köpa tjänsten av Big Bag så kostar det ca. 2000 kr och då gäller det bara bortforsling av säcken. Hyrsläp är mycket billigare och bensinkostnaden bortser jag ifrån.


Under vår motionspromenad i förmiddag slank vi in i Wallenbergsparken i Saltis. Den ligger nära Ringvägen station och bysten på den höga granitsockeln är placerad på en ganska undanskymd plats. Bysten föreställer Saltsjöbadens grundare Knut Agaton Wallenberg och är gjord av Carl Milles. Den är i röd granit och restes 1916. I Saltis kan man njuta av en konstpromenad omfattande åtta konstverk, var och en med en koppling till Saltsjöbaden. De är hårda, kalla och tysta men verkligen njutbar god konst.

I morgon hotar SMHI att det ska bli varmare!

Ha det gott i värmen som råder i vårt avlånga land.

Lasse

En liten nostalgisk tillbakablick

Bokmässan i Göteborg 2016. Författarna på Eva-Karin Berglunds förlag (Ebes) var här samlad på bild, några saknas men gänget var inte så värst stort vid det tillfället. I dag kan Eva-Karin räkna in drygt trettio författare i sitt eminenta stall och fler lär tillkomma med tiden.

I år, liksom i fjol körs bokmässan i Göteborg digitalt. Inte detsamma kan jag tycka, men visst, man kan ta del av författarsamtal och låta sig bli inspirerad och det är givetvis bättre än ingenting. Men, bokmässan bör upplevas på plats. Man kan tycka vad man vill om denna tillställning som under tre dagar är en formidabel häxkittel där människor trängs och svettas med kassar fyllda med inköpta böcker försålda av författare med smort munväder. Ett och annat författarsamtal/föredrag har den besökande säkert inplanerat och hittar besökaren bara en bra plats nära författaren i fråga så torde mikrofon- och högtalarsystemet göra det möjligt att höra vad som sägs. Ljudnivån i mässhallen är mycket hög och det krävs röstresurser för att nå ut. Själv har jag under de fyra år jag deltagit aldrig lyckats att göra min stämma hörd och detta trots att jag sedan flera år med hög och klar stämma sjunger i kör (sanning med modifikationer enligt min kära fru). Nåväl, allt detta till trots så kommer jag att hoppa på tåget om det blir en bokmässa i Göteborg 2022. 

För övrigt så hoppas jag att vi norrbottningar nu följer alla råd och föreskrifter för att få ned smittspridningen i länet. Folket här på Platån frågar mig om vad som egentligen pågår uppe i glesbygden. Det är ju för jävligt att vi uppe på toppen av Sverige ligger i botten gällande efterlevnaden av FHM råd och rekommendationer.

Håll avstånd,

Lasse 

Äldre inlägg