Vädret ställde till det😠

I går morse vaknade vi glada i hågen med siktet inställt att senare på eftermiddagen kliva på tåget till gruvstaden Kiruna. Vi hade följt väderleksrapporteringen mer noggrant än vanligt p.g.a den storm som dragit in över vår nordliga trakt. Allt för att själva bilda oss en uppfattning om tågets framkomlighet när väderleksförhållandena tangerade kraven på SJ's möjligheter att tryggt garantera vår resa.
För att ytterligare försäkra oss om att vårt tåg skulle gå på utsatt tid så kontaktade jag SJ's information. 

Här fick jag mig till livs allehanda problem man jobbade med att lösa. Det var el-fel, kontaktledningsproblem och snökaos så många resenärer hade under det sistlidna dygnet blivit tvungna att ta in på hotell i Umeå. Man förutspådde kraftiga förseningar och rekommendationen från deras sida var att jag borde omboka ... suck!
Nåväl, efter mycket telefonerande (gick inte att omboka sovvagnskupé på SJ's hemsida) så är vi nu bokat på tåget i morgon eftermiddag och vi håller tummarna för att allt nu ska funka ... det ska visserligen snöa norrut, men det borde väl inte sätta käppar i hjulen ... eller? ...

Framflyttningen gav oss ytterligare ett par dagar att fördriva i storstan. Vi hälsade på goda vännerna Maril&Magnus Jarl och deras barn i Solna. Fyra timmar i deras fina hem där Maria hade fixas en utsökt laxlunch med efterföljande kaffe med dopp (och chokladpraliner ... jag är svårt förtjust i godis😀Magnus och jag pratade litteratur. Hans genre är fantasy och det visade sig att han läst min författarkollega Uffe's senaste bok "De dödas själar", vilket gladde mig (och det glädjer säkert även Uffe). Mycket pratande blev det även om våra respektive resande och upplevelser i Japan. Det kändes nästan som om jag åter befann mig i Tokyo när minnena strömmade till. Ett är absolut säker ... Irene och jag ska inom en inte alltför avlägsen framtid åka till den uppgående solens land och då i mars/april när körsbärsträden blommar.

I morse bjöd vi barnbarnet Esther och pappan Alexander på brunch och fick på så sätt åter en möjlighet att tillbringa en stunds umgänge i väntan på nästa gång som vi ses. Kanske det blir till Påsk? Om nu inte vår längtan blir för stor, för då åker vi  tidigare.

I morgon förmiddag tar vi tåg och buss till centralen där vi låser in vårt bagage. Sen bär det av till Söder och in och ut ur klädbutiker för att söka den där klänningen som skulle passa Irene, Mitt stilla hopp står till att det finns en plats att sitta på i butikerna ... en vanlig pinnstol skulle duga.

Ha det gott,
Lasse




Nu bär det åter till Tystnaden

Oxveckorna har tagit sin början och de kommer att pågå fram till Påsktid. Det gäller att härda ut och kämpa på. Nåja, jag ska inte överdriva. Veckorna framöver blir vad jag gör dem till och vallar jag för klister när det är kallföre får jag nog skylla mig själv.

Även om jag just nu befinner mig i sydliga trakter så har Kiruna med omnejd påkallat mitt engagemang när vi åter är tillbaka i den nära polära regionen. Jag är inbokad på föredrag på biblo i gruvstaden och signering i Kangos i februari och Studieförbundet kommer att kolla upp intresset för en fortsättningscirkel under mars månad i skrivandets vedermödor vilken de vill att jag leder, allt under förutsättning att intresse finns. 

Vi avslutar i övermorgon vår vistelse på Platån. En vistelse som har varit alltigenom bra och uppbygglig. Att bara få ta dagen som den kommer och handla efter de förutsättningar som gäller utan att gnälla och streta emot. Jag är nog en lika god "kålsupare" som någon annan, men lite mer om mig själv har jag lärt mig under tiden på Platån och det är ju uppbyggligt kan jag tänka. Det dagliga umgänget med barnbarnen har även varit en bidragande orsak till att jag i skrivandets stund känner mig laddad att ta itu med allt som väntar oss när vi återvänder till Tystnaden. Och, än återstår ett par dagar av umgänge med småttingarna som ytterligare lär spä på "uppbyggligheten".

Under sistlidna lördagen hälsade vi på familjen Rita&Bertil Vinblad  i Västerås, vilket var mycket trevligt. Rita som är huvudperson i min roman "De försvunna" hade blivit intervjuad av Allers veckotidning (läs det intressanta tresidiga reportaget i nr.3). Nästa träff med Rita&Bertil lär bli i Lainio till sommaren då vi kanske får möjlighet att även vandra till den plats där hon blev återfunnen.

Jo nog har vår vistelse på Platån fört med sig flera trevliga träffar med vänner och bekanta och även de litteraturintresserade som dykt upp för att samtala med mig under mina signeringar i Stockholmsområdet.

Nåväl, allt har nu inte bara varit sociala aktiviteter. Nej då, hur skulle det se ut för en inbiten "doer"? Jag har lagt nytt golv i köket och säkrat kyl&frys från vattenskador. Vi har inhandlat skåp och bänkar från IKEA som monterats och som nu pryder nu sin plats i rummet. Jag har även fått Irene på bättre tankar gällande den mellanvägg hon ville att jag skulle bygga i rummet för att få ett avskilt sovutrymme ... det blir inget slikt ... men det tog all min övertalningsförmåga att nå dit. Emellertid, hon har för stunden förlikat sig med läget, men känner jag henne rätt så tror jag inte att hon helt gett upp idéen. 

En tanke som slår mig så här i slutskedet av vår vistelse är: Vad är det som säger att just vi ska ha det så bra som vi har det? På Platån bor en flyktingfamilj i en av Nacka kommun uppköpta lägenheter. Deras boende är tidsbegränsat och löper ut inom kort, av vad jag förstår. Under den tiden söker båda föräldrarna med ljus&lykta efter arbete, samtidigt som de går på SFI. Barnen går i skola och verkar ha funnit sig väl tillrätta med skolkamrater och skolmiljön. Nu står de inför en situation där de återigen själva måste söka sig ett nytt boende, vilket inte är det lättaste med tanke på de förutsättningar som de har. När jag tidigt varje morgon från vårt köksfönster ser mannen i familjen, med en kaffekopp i handen stå vid spaljen på vår uteplats och avnjuter dagens första cigarett så funderar jag på vart hans tankar går. Kanske tänker han tillbaka på deras flykt från hemlandet (Syrien) och de vedermödor de fått utstå ... på släktingar som fortfarande finns kvar, eller tänker han kanske på hur de ska få tillvaron att gå ihop, eller kanske tänker han på något helt annat? Vad vet jag ... jag är ju ingen tankeläsare. Men en sak vet jag där jag står vid köksfönstret: Jag har det förbaskat bra för mina tankar bor i en trygghetszon som ligger oceaner ifrån flyktingfamiljens. Men för hur länge? 

Nästa utsikt lär bli från Tystnaden om allt går som det ska.

Lasse

Nöden har ingen lag

Idag.

På vår sedvanliga motionsrunda i förmiddags anlade vi ett tempo som var "pratvänligt" d.v.s inte driva upp flåset utan hålla en takt där vi samtidigt kunde samtala. Vi var inte ensamma. Många hade sökt sig ut för att ta en sista chans att så här vid årsslutet få sträcka på benen ... kanske även som en förberedelse för ett eventuellt nyårslöfte att starta ett nytt mer motionsinriktat leverne? Vi möter människor som glatt hejar eller önskar oss "Gott Nytt År" ... för oss helt obekanta kvinnor och män. Varför gör de på detta vis? Hemma i våra trakter är folk mer återhållsamma med glada tillönskningar ... på sin höjd kan man vid ett "Hej!"  få en kort nick av den mötande.

"Jamen det betyder inget", kanske någon säger. "Inte ska du inbilla dig att de menar något med att önska dig Gott Nytt År ... de bara säger så ... typiskt 08'or!" Punkt och slut på den diskussionen. Men, tänker jag i mitt stilla sinne. Oavsett om de menar vad de uttrycker eller ej ... jag bryr mig inte. Bara gesten gör min dag lite lättare att bära, så jag kommer fortsätta att säga "Hej"/"God fortsättning" eller annat som passar till dem jag möter under mina promenader .... och kanske jag får ett lika glatt tillrop tillbaka😀

För övrigt har jag börjat läsandet av U P Enan's senaste verk: "De dödas själar" och jag är efter fyra kapitel helt fångad av hans hisnande och magiska berättelse. Alla ni som är intresserade av fantasy bör ta er ann denna bok. Den är riktigt bra.

Igår

"Morfar! ... Jag är mega kissnödig!", ropade plötsligt flickebarnet Esther under vår bilfärd längs den hårt trafikerade  Essingeleden. Händelsen inträffade igår eftermiddag när jag tillsammans med barnbarnet var på väg från Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna (Där hennes storebror Jackson tillsammans med moder Jenny kvarstannat för att få sin stukade handled gipsad) till Nacka. "Jag kan inte stanna här ... finns ingen chans! Du får hålla dig ... kniiiip.", uppmanade jag den lilla. Jag såg i ögonvrån hur hon förtvivlat och efter bästa förmåga försökte åtlyda min uppmaning och jag förstod att nu måste jag råda efter läge ... bära eller brista. Jag sökte mig snabbt ut i innerfil för att ta av vid första bästa avfart ... var jag hamnade, spelade ingen roll. Som landsortsbo har jag föga koll på var jag befinner mig på denna brusande led men en avfart dök upp så jag tog av och efter en del kringelikrokar fann jag vårt ekipage  i någon för mig obekant stadsdel. "Skynda dig morfar jag kan inte hålla mig!", ropade den lilla förtvivlat. "Håll ut .. vi är framme!", svarade jag nervöst och tvärnitade vid ett hyreshus där ett slags container stod uppställt. Fort ut ur bilen och spänna loss Esthers säkerhetsbälte. "Kom fort! Vi skyndar oss dit!", uppmanande pekade jag mot containern och drog henne med milt våld ut ur bilen. "Men Morfar, här kan man väl inte kissa?" Med viss förvåning granskade hon platsen för mitt föreslagna avträde. Människor som passerade oss såg med viss nyfikenhet på vad som tilldrog sig vid containern. Jag log krystat och nickade urskuldande mot Esther i ett försök att visa på att nöden har ingen lag. Nåväl, allt gick bra. Flickebarnet tog åter plats i bilen efter väl förrättat värv och jag kunde återuppta resan till Finntorp i Nacka. Vilket inte var helt enkelt med tanke på mina bristande kunskaper i storstadens, för mig, virriga närverk av vägar. Men det är en annan historia😀.

Imorgon

Vi ser fram emot nyårsfirandet tillsamman med hela familjen Rosenberg i Ektorp. 

Gott Nytt År önskar jag er alla,

Lasse

I juletid

Hallå i julstöket såhär dan före dopparedan!

På Platån har det snöat ganska ordentligt, med Stockholmsmått mätt (ca. ett par centimeter). Tillräckligt i alla fall för att det ska orsaka vissa trafikproblem. Har sett bilar som fortfarande kör med sommardäck! Hur tänker folk? Tänkte själv hyra bil under julhelgen (vår bil står i tryggt förvar hos vännerna Torsten&Ella i Kiruna) men fann det lika bra att i rådande situation avstå. Bil, tåg, tunnelbana och buss känns tryggare😇

Allt är klart inför den stundande julhelgen. Med åren har vi dragit ned på de rent lekamliga frestelserna fast julskinkan, ett par sillsorter, gravad lax, potatis, grönsallad, köttbullar, ägg och risgrynsgröten är svåra att avstå ifrån och visst blir det mat över. Mat som lär föda oss under resten av helgen.

För egen del har jag sedan år tillbaka alltid önskat en aktuell bok i julklapp. Curt Perssons bok om LKABs grundare Hjalmar Lundbom låg högst på önskelistan i år.... men jag vill gärna ha ett signerat exemplar, vilket inte hunnit införskaffas, så jag får vänta tills jag åter är i Kiruna och hoppas på att Curt signerar ett ex. åt mig. Därför står min önskan till en annan författare och ett annat verk. Få se om min önskan går i uppfyllelse😐

Det ligger en stämning av förväntan i luften inför den stundande julen. Inte minst hos barnen, där jag hos våra barnbarn kan se hur glädjen och förväntningarna  lyser ur deras ögon. Vad är det som kan finnas i julklapparna? Tyvärr så infrias inte alltid förväntningarna. Det blir inte just den sak som de önskat men det blir något annat bra i stället  ... och vanligtvis är missnöjet från mottagaren snabbt  övergående. Men, värre är om helgen präglas av överförfriskade vuxna. Överförfriskade på alkohol viill säga. Då blir  den förväntade glädjen ersatt av oro och ängslan, vilket inte på något sätt kan ersättas av sakerna som ligger i paketen. I vissa fall urartar julaftonen i rena fylleslag med bråk och rädda barn som försvinner in i sin egen värld. Jag vet av egen erfarenhet och har skrivit om det i trilogin "Berättelsen om Johan". Låt oss hoppas att den stundande julhelgen verkligen får bli en barnens högtid.

Ha nu en riktigt god och fridfull jul.

Tredje advent på Platån


Sista boksigneringen för detta år 

Det snöar på Platån ... Hurra! Fast den snön lär inte stanna kvar på marken så värst länge så jag får glädjas över den korta stund som snöfallet varar. Rapporter från Tystnaden berättar om ett snötäcke på ett par decimeter och att isen över älven nu är körbar med bil ... isoleringen är med andra ord bruten!

Nu har vi, efter en del stök och bök, kommit i ordning på Platån. Det är riktigt hemtrevligt och bättre lär det bli för vi har häromsistens införskaffat lite möbler vid vårt besök på IKEA i Skärholmen. Möblerna kommer under veckan vilket vi ser fram emot, inte minst jag, eftersom det ger mig sysselsättning med montering och annat som hör installerandet till. Sysselsättning är nämligen något jag saknar när vi är på dessa sydliga breddgrader. Missförstå mig rätt ... visst trivs vi med tillvaron men att få hugga i med något handgripligt är djupt rotat i mig, Jag kan bara inte ta det lugnt och filosofera över tingens ordning och vårda mitt inre.

Jag genomför min sista boksignering för året på onsdag i nästa vecka. Innalles har jag då signerat på ett dussin olika platser efter det att boken "De försvunna" släpptes på bokmässan i Göteborg i slutet av september. Efter nyår är det dags att börja fundera på nästa bokprojekt. Många idéer finns men ännu ingen som slagit rot.

Irene har just kommit hem från sin joggingrunda. Själv har jag förfallit till "soffpotatis" och trots hennes uppmaningar att jag måste komma igång med motionerandet så har jag hittills skylt på avsaknaden av för ändamålet lämplig utrustning ... jag har lämnat allt som hör joggandet till i Tystnaden.Men, mina ursäkter lär inte hålla så länge till. För hemfridens skull får jag väl passa på att under mellandagsrean införskaffa något lämpligt.

Ha det gott😀

Äldre inlägg