Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Midvinternattens köld är hårt

Jovisst är det kallt, -30 grader så här på kvällskvisten och kvicksilvret fortsätter nedåt. Fyllde på frön i fågelmatningsstationen i förmiddags men har inte sett till någon talgoxe under hela dagen. Fåglarna har nog burrat upp sig och sitter stilla i granarnas grenverk. 

Vi har suttit i flera timmar framför brasans sken och tagit oss fram längs minnenas allé. Irene har högläst ur mina dagböcker som sträcker sig drygt fyrtio år tillbaka i tiden. Tänk så mycket som man har glömt ... eller förträngt, men när jag nu åter lyssnar på det jag nedtecknat från svunna tider så kommer minnena tillbaka. 

Att skriva dagbok är för mig en daglig sysselsättning. Att skriva om vardagliga händelser, stort som smått. Glädje och sorg, framgångar och tillkortakommanden allt får plats i mina dagböcker som i dagsläget kan räknas till drygt ett trettiotal. De senaste tjugo åren har det blivit en dagbok per år, omfattande årets alla dagar. ”Du är besatt”, sa en man jag träffade vid en boksignering då dagboksskrivandet kom på tal. ”Läser du verkligen i efterhand något ur dina dagböcker?” Jag blev honom svaret skyldig. För faktum är att jag ytterst sällan läser det jag tidigare skrivit (det gäller även mina böcker).

Men, så här i kvällsbrasans sken, när kölden rister i husknutarna och till Irenes högläsning om svunna händelser så finner jag, och även hon, hur befrämjande det är för oss båda att minnas.

Tack för den lässtunden kära hustru.

Lasse

Åter i Tystnaden

Sex dagar sedan vi anlände till Tystnaden. Sex dagar av snöskottning och julstök, men vi börjar så smått ana ett slut på snöskottandets kroppsliga vedermödor och gällande julbaket återstår inte så värst mycket ... tror en som inte bakar.

Men, det är himla skönt att åter vara i Tystnaden. Visst, dagsljuset avtar för var dag som går och vid luciatid går vi in i polarnatt men trots avsaknad av dagsljus så gör snön att det trots allt inte blir lika kolsvart som mörkret vi upplevt på Platån. Kylan gör oss inget. Vi eldar i täljstenskaminen och luftvärmepumpen ger ett behagligt tillskott av värme. Ännu har vi inte behövt använda någon av de sex elelement som finns i de olika rummen. 

Just nu så parkerar vi bilen på motsatt sida av älven och antigen så går vi eller tar skotern den dryga kilometern det är från hemmet till parkeringsplatsen. Vår granne Torsten är i full färd med att spola vatten på isälven vid färjestället, som är det stället vi använder för att köra över med bil. På grund av det kalla vädret och hans idoga spolande så kan vi nog om ca. en vecka åter köra bilen över älven och ända fram till huset. Dessutom, får vi då posten ända hem till vår postlåda.

I nästa vecka ska jag iväg med skotern och hugga den gran jag i ett par år har spanat in ... den är riktigt fin, i alla fall var den det när jag senast såg den, bara nu ingen har hunnit före mig?

Ha det gott!


 

Stugmys


 Färjan ligger i vintervila

Vår kommande bilväg till solsidan. Strömfåran är snart helt islagd

Nu lämnar vi Platån

Så var då dagen kommen. Det är vår näst sista dag på Platån för denna gång. Allt är i stort sett packat och klart inför vår bilresa på lördag. Fredagen den 24/9 lämnade vi Tystnaden för vistelsen på Platån. Nästan två månader har gått sedan dess. Två månader med mycket motion. Två månader av lyckad rehab. av Irenes brutna handled och skadade axel. Hon är nu så pass återställd att jag numera är förpassad från köksarbetena (förutom disken). Hon har m.a.o åter kontroll, och då inte bara över hushållsbestyren utan det mesta som rör vårt vardagliga liv på Platån. Jag har återfallit till min tidigare position som ödmjuk tjänare, vilket passar mig bra🙃

Tiden har varit fylld av umgänge med barnbarnen, deras mamma och pappa. Inte alltid F2F men vi har åtminstone varje dag hållit mobilkontakt. Jag har tagit mig tid att träffa tidigare arbetskollegor på SSC kontor i Solna och har haft en mycket trevlig middag med Claes-Göran och Cicci (båda tidigare SSC medarbetare) på Internationella Pressklubben på Vasagatan i Stockholm. Det är kul att fortfarande hålla kontakt och ta del av vad som pågår både i arbete som i privatliv. Ett par boksigneringar har också ägt rum. Alltid lika roligt att träffa läsare och snacka om litteratur.

Allt har nu inte bara varit ett ”rosenskimmer”. Visst har det funnits stunder av oro och vankelmod men sådana stunder har varit övergående. Irene och jag är lyckligt lottade att kunna prata och hjälpa varandra när orosmolnen tornar upp sig. Vi har varit tillsammans i nästan sextio år så man kan nog säga att vi har haft god träning att förstå- och samtala med varandra om vårt mående och livets alla egenheter.

I morgon, dagen före avresan, kommer att åtgå till att fixa det som ännu återstår. Att säga ”Hej då för denna gång” till Jenny, Alexander och barnbarnen. Även om vi längtar upp till Tystnaden så är det alltid lika vemodigt att lämna dem. Men, hela gänget kommer till Tystnaden för att fira jul och nyår med oss så det är något att se fram emot.

Hoppas att det inte är alltför halt på vägarna norrut.

Ha det gott,

Lasse

Halloween

 

Övergången till vintertid denna sista dag i oktober månad bekom oss inte så värst. En dag som avslutades med sol och +10° och det var ju fint efter dimma och blötväder. I morgon beger vi oss in i ”transportsträckan” november och vis av egna erfarenheter stundar det gråväder och regn. Det gäller för oss på de nordliga breddgraderna att hålla ut och inte alldeles bryta ihop. Smittspridning eller inte, resebyråerna förutser fullbokade resor till varmare nejder. Folket behöver sol och värme för att klara sig till nästa sommar, säger man. men så har man även sagt tidigare och inte vet jag om det har hjälpt? ... Kanske? Tankar D-vitamin och bygger på solbrännans, som om nu det senare skulle vara speciellt hälsosamt?

Själva drar vi om tre veckor djupare in i tystnad, kyla och mörker. Helt emot de hägrande solresor som resebyråerna lockar med. Att få omfamnas av polarnatten, elda i täljstenskaminen, skotta snö, åka skidor, skoter och förbereda julen inför dotter Jenny, Alexanders och barnbarnens julfirande i Tystnaden ... Det om något är vederkvickande för kropp och själv, tycker vi!

I fredags signerade jag mina böcker på bokhandeln i Saltsjöbaden. Trevlig tillställning och mycket snackande om Kiruna. Många är intresserade av vad som händer och sker med stadsflytten. Bl.a dök det upp en äldre man som jobbat som gruvingenjör åt LKAB i slutet av 1970-talet. Han ondgjorde sig över att Kirunas nya stadshus och centrum var placerad mitt på ”Lappmalmen”. Den fyndigheten är sedan lång tid väl känd, sa han och fortsatte att med att idiotförklara arkitekterna bakom det hela. Blid som jag är mottog jag hans orerande med ett upphöjt lugn och med ett småleende på läpparna. Jag föreslog att han skulle läsa min bok ”Berget, staden och kärleken” som anknyter till just denna stadsomvandling. Han grymtade till (Grymta gör grisar säger min redaktör då jag i böcker använt detta ord ... men i bloggen är det tillåtet iaf för mig🙂), vände på klacken och gick sin väg. Ska bli intressant om stadsflytten även blir ett samtalsämne när jag signerar på Klackenbergs Bokhandel i Vällingby? Eller vid träffen med tidigare rymdbolagskollegor vid vår planerade träff på internationella pressklubben. Nåväl, inte lönt att spekulera. Det får bli vad det blir och jag ser verkligen fram emot båda träffarna.

I dag får man hålla i hatten. Häxlika småvarelser far hotfullt omkring i hus och koja och vrålar ”Bus eller Godis!” ... Bäst att låsa dörren och låtsas som om ingen är hemma.

För övrig förundras jag över att rosor fortfarande blommar på Platån. Vi bor verkligen i ett avlång land med tanke på den för årstiden myckna snön i norr.

Ha det gott,

Lasse

Inget ont som har något gott med sig

I morgon är det fyra veckor sedan vi anlände till Platån. Det har gått fort, tycker vi och det är förunderligt, för att av någon oförklarlig anledning har vi inte varit speciellt sysselsatta med någon tidsslukande aktivitet. Ändå rinner tiden bara iväg, utan att vi för den skull har lidit av tristess, vilket annars är lätt när man bara sitter och rullar tummarna. 

Nåväl, rullar tummarna är nog att ta i för i brist på trängande göromål får man uppfinna sysslor. Sysslor som i en utomstående betraktares ögon kan te sig ganska ovidkommande och intetsägande. Så till exempel har jag blivit en formidabel fena på att diska. Mitt öga tål inte ens att se en odiskad ynka kopp och inte nog med det jag låter inte disken stå och torka i diskstället. Jag torkar och ställer varsamt porslinet på sina rätta platser och lägger prydligt besticken i bestickslådan. Jo, jo det kanske inte låter så märkvärdigt och absolut inte något som jag borde yvas över. Att jag sedan tar risken att i all sin ”patetiskhet" bygga på min meritlista med att jag har knådat deg och bakat, skalat potatis, skurit grönsaker, hållit diskbänken skinande blank, dammsugit vår lilla lägenhet, installerat Bank-ID och Swisch på Irenes nya mobil, förberett kommande boksigneringar och bytt till vinterdäck på bilen. 

Jag har funnit glädje i hushållsbestyren. Men samtidigt har jag nog varit ganska självupptagen och kvick på att påpeka för min handleds- och axelskadade hustru min briljans i köksregionen. Hon insåg nog att hon å det fortaste måste återta kontrollen och putta ned mig från min piedestal för annars skulle hennes liv bli odrägligt. 

Skämt åsido så har hon repat sig förvånansvärt fort efter skadorna hon ådrog sig i Tystnaden och vid våra dagliga motionsturer har hon åter börjat att jogga, alltmedan jag flämtande försöker att hänga med, för att kunna rädda henne, om hon nu åter skulle snubbla och falla. Inget ont som har något gott med sig. Jag får i alla fall bra kondis och jag vill fortsättningsvis gärna tro att jag inte är helt bortkommen i köks- och hushållsbestyr🤔

En god vän skrev att det skulle tydligen till att Irene skadade sig för att få in mig i kösregionent. Kan tyckas vara ett brutalt uttryckssätt men visst, det äger en viss sanning.

Nu återstår fyra veckors vistelse på Platån innan vi åter vänder norrut till Tystnaden och snön. Men innan dess ska vi fortsätta umgås med barn och barnbarn allt vad vi kan. Mozarts requiem i Nacka kyrkan den 8:e november är en fin tradition (blir 4:e gången för min del) och säkert något annat kulturellt, för här finns för alla smakinriktningar.

Ha det gott,

Lasse

Ps. Kika gärna förbi Saltis bokhandel den 29/10 eller Blackenbergs bokhandel i Vällingby (Bara att den ligger på Pajalagatan ger mig hemlängtan) den 13/11.

Ds.

 

Äldre inlägg