Utsikt från norr

 En vecka kvar i vårt nordliga paradis

Hösttider - lövfällningstider -  tider som för oss, likt flyttfåglar vittnar om att det är dags att förbereda flytten söderut. För tretton veckor sedan anlände vi till Tystnaden. Oceaner av tid till förfogande syntes oss tillvaron i norr. Vi hade planerat för en massa, men så här i slutet av vistelsen så blev det inte riktigt så. Visst, vi har målat, fixat veden inför kommande vintersäsonger, plockat hjortron, blåbär och lingon, klippt gräs (5 ggr. Rekord!) och rensat i blomrabatter och bland buskar. Irene har vickat på Vittangi förskola ett flertal gånger och själv har jag i kvällningarna smugit mig undan och skrivit. Dotter, Jenny med barnbarnet Esther besökte oss i tio dagar vilket var en av sommarens höjdpunkter. En annan var barnbarnens farmor, Katarinas besök. Vid båda tillfällena drog vi iväg till Kiruna, för att visa upp den nya staden, och utflykter till Kratersjön och Nikkaluokta för att inte nämna pärlan bland byar, Lainio.

Men, planen på att färdigställa vår kombinerade väv- och skrivstuga har parkerats och tanken på hur det ska bli får stå på tillväxt till nästa vistelse, vilken troligast påbörjas i januari 2024.

Nästa fredag bär det så av till Platån och även om det är vemodigt att lämna Tystnaden så bär detta vemod i sig en glädje över allt vi har  fått uppleva denna sommar och vi ser fram emot att få uppleva en fortsatt fin höst på de sydligare breddgraderna. Framförallt att återse barn och barnbarn och grannarna på Platån. Inte minst grannen Åsa och hennes nya hund som har samma namn som min mor, Berta.

Allt gott,

Lasse

Ett trevlig stund i Ebes förlags monter under Bokmässan i Göteborg 2016 

Eva-Karin (längs till höger i bilden), den ärliga, entusiastiska, hängivna, hjälpsamma, stöttande och mest förtroende ingivande person man kan tänka sig som förlagschef och redaktör, lämnade oss i djup sorg på söndag.

Det känns ofattbart och det tomrum hon lämnar efter sig är mer än jag just nu kan ta in. Hon kom att bygga upp Ebes förlag från en handfull författare till ett drygt femtiotal med en utgivning omfattande ca. 90 titlar och detta samtidigt som hon arbetade som gymnasielärare. Jag kom i kontakt med henne under våren 2015 när jag just avslutat mitt första manus ”Pojken i bäcken” och vi kom att jobba ihop under sommaren med korrekturgranskningen. 

Redan då kom jag att uppskatta hennes raka sätt och kloka synpunkter vilka för mig, som nybörjare, var ovärdeliga. Romanen utspelar sig i Kiruna under en senhöst på 1950 talet och för att få omslagsbilden autentisk med miljön i norr så lyckades hon på sommaren hitta en bäck i Lidköpings trakten. Hon inköpte en Lovvikaluva och med hjälp av sonen Alexander arrangerade de en bild som kom att bli omslag till boken.

Under åren som följde kom Eva-Karin och Alexander att pryda omslagen till de två efterföljande böckerna i trilogin. Så framflöt vårt samarbete vilket kom att inkludera 6 böcker och fyra bokmässor. Jag hade i början av detta år skrivit till henne om mitt nya bokprojekt och hon såg fram emot ta sig an det med samma entusiasm och driv som tidigare. Men, så blir det nu inte. 

En mycket god vän har lämnat oss alltför tidigt och mitt varma deltagande går till sönerna Alexander, Vincent och övriga familjemedlemmar.

Lasse

 Tre landmärken i min barndomsstad

Än står de där, stolt pekande mot den blåa skyn, men deras dagar äro räknade och inom en inte allt för avlägsen framtid är de ersatt med en stadspark. Rivningarna har redan påbörjats men än kan vi se våra fönster och balkonger på 10:e och 11:e våningen från de drygt tjugo år vi bodde där.

"Så är det, bara att acceptera, bita ihop och gå vidare”, sa någon till mig. Och visst, jag förstår så väl. Om gruvstaden ska fortleva så måste malmen upp ur marken oavsett de ovanjordliga omständigheterna. 

Denne någon fortsatte: "Lev på minnen. En ny, mycket bättre, stad är på väg att resa sig, där nya minnen kan växa fram hos alla och en var som är mottaglig för förändring." Under mitt yrkesverksamma liv fick jag ofta höra att all förändring är positiv och till det bättre, det gäller bara att inte streta emot i förändringsarbetet. Själva flyttade vi till Tystnaden i Lainio redan innan planerna på stadsflytt hade tagit fart. Jag har ett hav av minnen från min ”gamla” stad. Byggnader kan flyttas, men hur flyttar man minnen? 

”Sörj inte”, avslutade denne någon. Men, sorgen måste också få utrymme precis som alla andra känsloyttringar. När jag läser inlägg på sociala media om just sorg över det som idag händer i det gamla Kiruna så påpekas ibland att den sörjande gnäller. Men, jag anser inte att man är en ”gnällspik” för att man ger uttryck för sin sorg. Att ge uttryck för den är en del av sorgearbetet.

Nog om detta. Just hemkommen från en mycket välbesökt föreställning i Lainios samlingslokal ”Utmaningen” känner jag att jag lever i en by där man värnar om kultur, i alla dess former. Jag är fortfarande uppfylld av föreställningen ”Sånger från Matojärvi” med text av Bengt Pohjanen och musik av Kaj Chydenius. Framförd av Carina Henriksson, Ulric Björklund och Roger Noren. Bengt Pohjanen reciterade känslofullt genom föreställningen med berättelser om Tornedalens första kvinnliga skönlitterära författare: Hilja Byström; hennes liv, glädjeämnen och vedermödor i byn Matojärvi.  Efter föreställningen bjöds på livfull och glad Tornedalsk musik av byns egna spelemän. Även prästen i Vittangi anslöt med sitt dragspel till gänget på scen. Mycket trevligt och jag ser verkligen fram emot nya framträdanden.

Under veckan firar Lainio sina hembygdsdagar. I onsdag satt jag själv i Marttigården. Pratade med intresserade. Fick nya uppslag till kommande romaner och signerade böcker till läshungriga. Jättetrevligt och god uppslutning. Under dagarna har det även spelats fotboll i den traditionella ”Lainio fotbollscup”. 

Allt detta, och mycket till hade inte kommit till stånd utan frivilliga krafter. Sammanhållningen, viljan att hjälpa till, hembygdsföreningen och en samfällighetsstyrelse som arbetar i en anda av att stärka byagemenskapen och värna om byns framtid. Inte alltid ett lätt arbete med tanke på att de ekonomiska resurserna är begränsade och ett stort arbete läggs ned på bidragsansökningar till myndigheter och organisationer. 

I morgon är det Gudstjänst och invigning av den restaurerade gamla kyrkogården ”Lypsyniemi” (även det ett verk av gemensamma krafter) kl. 12.00.

Heja Lainio👍

Lasse

Midsommarfika 

Åter en storhelg går mot sitt slut. Midsommarhelgen har för oss inte samma tjusning som förr då vi laddade upp med allsköns godsaker och dryck och traditionell midsommarmat, för att inte tala om jäktet med att hinna fixa till en lagomt rak björk till midsommarstång, blommor att binda kransar och pryda stången med, om nu det fanns blommor vilket inte var att ta för givet på våra breddgrader. Svettigt värre med andra ord. Ville det sig illa så snöade det. Tjälen hade inte gått ur jorden och för att resa den tilltänkta midsommarstången fick man spetta genom tjälen. Ungarna dansade runt den kala björken klädda i toppluvor och vantar. Det var tider det, men dessa midsomrar kommer vi ihåg. Alla de övriga där allt var somrigt och ljuvligt har fallit i glömska.

Fika hör livet till, midsommar eller ej. Under de senaste åren brukar jag som regel nöja mig med tre koppar direkt efter uppstigandet på morgonen och möjligtvis ytterligare en kopp mitt på dagen. Blir vi bortbjudna en eftermiddag/kväll  tackar jag givetvis inte nej till fikat, men för mig smakar kaffet bäst på morgonen. Dricker jag kaffe senare än sex på kvällen får jag svårt att somna in, när så bir dags. Fikat har en speciell plats i våra hjärtan. Jag minns när jag för ett antal år sedan fick det hedersamma uppdraget att berätta om svensk affärskultur för vår (SSC) affärspartner på öst- och västkusten i USA. Gjorde det med stort nöje och kommer så väl ihåg de skratt som mötte mig när jag kom in på just fika. Vårt sätt att till och med i en dagordning för ett möte skriva exakt när fikapauserna ska infalla. Heliga tidpunkt som inte får negligeras. För övrig är det amerikanska kaffet bedrövligt. Möjligtvis får Starbucks godkänt men vanligtvis är kaffet för svagt, rent blask. 

Nåväl smak och tycke är som baken.

Ha en fortsatt fin sommar ... får det va en påtår?

Lasse