Visar inlägg från januari 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Sömnlös och strömlös i Lainio

Som en travesti på filmtiteln ”Sömnlös i Seattle” så skulle den vecka som vi nu strax lägger bakom oss kunna sägas ha bestått i ett antal både strömlösa och sömnlösa dagar och nätter i vårt paradis. Jo, visst har vi med ganska så hårda ord beklagat oss över vår situation och Vattenfall har inte varit mycket värda och än är inte eländet slut. Blev i gårkväll efter det femtielfte avbrottet uppring av en synnerligen trevlig talesman från sagda kraftbolag. Han förklarade vad som stod på (att det varit strömavbrott var vi ju fullt medvetna om) men i alla fall, han var så trevlig och förstående så jag lät, artigt, honom fortsätta med sin information. Han hade en pedagogisk läggning och frågade efter varje fakta han presenterade om jag förstod? Jodå, visst fattade jag….man vill ju inte verka dum?

Allt var mycket komplicerat, men som jag fattade det (vilket säkert inte är fullt korrekt) så låg felet egentligen hos en annan kraftdistributör nämligen ”Jukkasjärvis belysningsförenings”. Häpp! Så var det med det. Han garanterade avslutningsvis att det skulle fortsätta ett tag till, men då med endast korta avbrott, och dom hade mycket folk utefter de viktiga linjerna i Vittangi distrikt….jag fick genast en bild för mitt inre hur kraftverksfolket stod beredda vid varje stolpe för att snabbt kunna rycka ut och åtgärda alla tänkbara fel.

Men vem är jag att beklaga mig. Vi har allt vi behöver även utan el. Kamin och ved för flera års eldande och matlagande, ett nyligen inköp bensiddrivet elverk, dock ännu ej installerat och utedass om det kniper!

Vår kontakt med omvärden under dessa ”kraftlösa” dagar har funkat bra trots att vår klenod till telefonkiosk är ur drift, men mobilen funkar, till dess att batteriet tappat sugen. Men inget ont som har något gott med sig, jag har åter fått bekräftat att det som jag tar för självklar inte alltid är så självklar som jag tror…..men jag tror dock fortfarande!

Kvicksilvret under veckan har rört sig mellan -25 till -35 markeringarna. Man vänjer sig vid kyla och då det som i eftermiddag kröp upp till -19 så tycker vi att det är varmt, men kylan lär dock fortsätta ett bra tag till.

I går körde vi, Anders, Håkan och undertecknad igenom ett 20 tal låtar ur Länsman&Co. Repertoar (bara Creedence). Gick utmärkt med tanke på det långa uppehållet. Vi höll till på Tusen Toner och de 2 timmar som vi jammade gick hur fort som helst. Resterande två personer ur gänget, Tibbe&Stefan, sitter på var sin kammare på sydligare breddgrader och tränar på samma låtar inför en stundande revival.  När den blir av får jag återkomma om.

Ha det bra,

Lasse






 

Hur viktig är jag? Är det viktigt att jag är viktig?

Ibland kan jag få höra ”Vem tror du att du är?” Detta som regel när jag uttryckt, om än diffust, att mitt vetande är bättre eller mer riktigt än den som jag just då samtalar med….. eller att jag sätter mig till doms över någon annan medmänniskas handlande eller när jag på annat sätt verbalt kränkt en medmänniska.

I mitt andliga sökande efter vad jag behöver förändra hos mig själv har jag genom åren varit en nog så flitig elev och försökt att följa min lärares förslag och direkta direktiv. Men, jag förstod inte varför jag måste förändra i princip allt. Det fanns väl mycket goda saker i mig och de skulle jag väl absolut inte behöva förändra?..Va??

En klok person i min närhet sa till mig vid ett samtal vi hade:
- Lasse vet du vad det är för skillnad på dig och Gud?
Jag så frågande på honom och försökte hitta ett ”smart” svar men hittade inget direkt så jag svarade: Nej! (bara det svaret visade väl på min självbild).
Jo du Lasse: ”Du tror att du är Gud…men Gud vet att han inte är Lasse!”

Förstår nu efter lång tid att vad som menas med förändringsarbetet är min villighet att förändra allt, om så skulle krävas. Utan förbehåll och med bakdörren öppen för flykt.

Svårt? Beror på, jag jobbar envetet vidare. Ibland går det och ibland blir det fel…igen! Men när jag lägger mig på kvällen och ägnar en tanke åt den dag som gått så kanske jag inte hittar något positivt i mitt sätt att ha hanterat just den dagen. MEN, jag tröstar mig med att när jag samma dags morgon slog upp mina ”blå” så hade jag goda intentioner att gör gott. Så, jag provar i morgon igen…ni vet droppen som urholkar stenen!

Nu är det kallt i Lainio! Och livet tillbringas inomhus med elementen på för fullt och eldande i kaminen. El-mätaren snurrar fortaren än en karusell på Grönan….det blir dyrt det här. Men vi håller i och snart skall väl kylan ge med sig.

Hoppas att även ni inte ger upp hoppet!

Ha det bra,

Lasse





 

 



Ljusare tider

Oxveckorna har inletts och nu gäller det att bita ihop!

Och så kom den då, visserligen någon dag försenad …..den sedan länge saknade och efterlängtade solen! Vad mycket det betyder att åter få se den efter nästan en månads frånvaro. Den fanns givetvis där varje dag men behagade sig att vila under vår, vid dessa breddgrader, synbara horisont. Nu går vi mot ljusare tider. Idag vid vår breddgrad är det dryga 2,5 timmar från solens uppgång till nedgång och för varje dag som går ca.  5 minuters tidigare uppgång och ca. 5 minuters senare nedgång.

Tyvärr så har vädret sedan Lucia varit mulet, snörikt och obehagligt milt, förutom de två senaste dagarna då Kung Bore åter blåste in -30⁰,  fast i skrivandets stund är temperaturen åter de något humanare -24⁰.

Idag har vi (maskinerna givetvis) tvättat kläder i vår gemensamma Byatvättstuga. Toppen tvättstuga som även inrymmer bastu och duschavdelning i källarplanet. Herr- och dambastu för hugade varje lördagseftermiddag…olika tider givetvis.

Veckan som gått har mest ägnats åt snöskottning och då framförallt vårt hustak. Nästan en meter snö i ränndalarna så det gäller att lätta på trycket på takstolarna. Förutom snöskottning, skid- och skoteråkning så har jag även varit in till Esrange och jobbat en dag. Alltid trevligt att träffa jobbkollegor. Irene har från gång till annan hoppat in och hjälpt till på förskolan i Vittangi.....Pensionärer, Vadå???

Efter en motionsrunda har jag tillbragt den mesta delen av denna dag med skrivande. Känner mig mentalt ”tom” efter slika övningar. Än mer tomt kändes det efter vår dotter, svärson och barnbarns hemfärd till Stockholm i början av veckan. Vi har fått umgås i 3 veckor och de första dagarna efter deras avfärd var det TYST, ja nästan en påtaglig tystnad. Så är det. Vi har våra barn och barnbarn bara till låns och vi är så oändligt tacksamma för den tid vi får vara tillsammans. Om allt går som det ska så får jag träffa dem i Nacka i slutet av månaden eller under första veckan i februari. Något att se fram emot då det tar emot, vilket det gör lite då och då.

I nästa vecka är det arbete på Esrange varje dag och jag ser fram mot att få träffa en ny kollega, Rafal.

Ha det bra,

Lasse

   

Den så efterlängtade solen strålar in mot vår bosättning



 

Tålamod

Första veckan på det nya året är avklarad, och den har avlöpt utan minsta problem. Fortsätter det på detta sätt finns det inget att beklaga sig över vid 2014 års bokslut. Men det lär nog uppstå ett och annat problem och det är ju en himla tur att jag inte vet vad som komma skall. Det enda säkra är att jag skall lämna detta jordeliv någon gång och vetskapen om detta faktum gör att jag bör ta vara på varje dag som vore den min sista.

Lätt sagt, men jag glömmer allt som oftast att ta vara på de enkla, ibland vad jag kan anse självklara, ibland inget att orda över, ibland dolda i en undermening och ibland i helt vardagliga situationer där jag tar saker och ting för givna utan att närmare reflektera, och glömmer därför att spontant bejaka och ”njuta” i te.x. upplevelsen av fåglarnas iver att sätta i sig frön vid fågelbordet, eller ekorranas finurlighet att hitta lösningar på hur dom skall komma åt samma frön (tro mig, jag har försökt att hitta ekorrsäkra fågelmatningsanordningar men har alltid misslyckats, så  nu struntar jag i att försöka, att överlista ekorrarna), eller att jag glömmer att lyssna på mina medmänniskor därför att jag är så fokuserad på mina egna göranden och låtanden. Typiskt är: ?

       

”Va skulle jag handla? – Vad var det du sa?. – Vadå? Det hade jag ingen aning om.!”
 Alla dessa frågor eller påståenden komna från min mun, trotts att frugan vid återupprepade tillfällen berättat för mig vad som gäller.

Detta beror inte på glömska från min sida, utan är mer en indikation på att jag inte har lyssnat, p.g.a att jag varit fullt upptagen med egna, och som jag brukar förvara mig med: ” mer viktiga och för oss båda mer angelägna saker”. I värsta fall, när jag blir som mest trängd,  kan jag uttrycka att jag aldrig hört henne säga det som jag bestämt förnekar att jag hört.

Det är egentligen en hel radda med karaktärsfel som jag bör jobba på och jag skall inte trötta ut er med att gå igenom den digra listan utan avslutar med att jag jobbar på mitt tålamod för närvarande.

Nu något helt annat. ”Ting tar tid” uttryckte Bodil Jönsson i en av sina böcker. Till min maskinpark som i början av sistlidna veckan bestod av en ATV(viktig för snöplogning och vedtransport), en snöskoter (bra att göra skidspår med, köra ved, ha roligt med?), motorgräsklippare(ett måste på den glesa gräsmattan som vi har) och det senaste tillskottet är en ny snöslunga införskaffad hos Bengt Lundström’s maskinaffär i Vittangi. Den sista investeringen skall användas när det formligen ”vräker ned snö”!....inträffar ju någon gång då och då. Den mer måttliga nederbörden (upp till en 1 dm) klaras av med den helt manuella snöplogen….Men, snöslungan kommer att underlätta en hel del, var min investeringsmotivation och ATV'n funkar inte på vår sluttande tomt….som frugan efter mycket tjat från min sida till slut accepterade inköp av. 

Men, allt skall underhållas och jag måste nu bygga ytterligare ett förråd för att få plats med allt detta. Hur klarade man sig förr? Utan mobiler, TV, traktorer, ATV, snöskoter, snöslungor och dylika makapärer som vi så gärna ser som tidsbesparande, och är även under vissa förhållanden det, men kan även vara en fälla om de slukar alltför mycket tid!, dvs tid jag hade kunnat ägna åt annat som t.ex. att ägna oss åt karaktärsdanande verksamheter såsom att bli bättre på umgås med mina nära, kollegor och vänner, och att aktivt lyssna på vad andra har att säga och inte bara se ut som jag lyssnade…men befinner mig något ljusår därifrån. Jag är ibland alltför "impulsiv" dvs reagerar utan närmare eftertanke. Jag måste jobba med mitt tålamod dvs att begrunda sakernas tillstånd och som regel "sova på saken" innan jag agerar. På den luftfarkost som jag släppte på nyårsaftonen så står ett ord ”Tålamod”!

I övermorgon. Efter tre veckor i tystnaden, så åker familjen Rosenberg tillbaka till storstadslivet. Det kommer bli tomt efter dem. Vädret har sedan jultiden varit snörik, dimmig och varmt….inget kul, som att befinna sig i en säck! Men detta till trotts så har vi försökt åka skidor varje dag och igår gjorde vi en skoterutflykt med Jenny, Aleander och Jackson. Vi fikade medhavd varm choklad och rieska.

Nu återstår endast denna trettondagsafton och trettondagen i morgon innan ”oxveckorna” tar vid.

Ha det bra…nu skall solen visa sig enligt almanackan….bara det blir klarare väder.

Lasse


 

 Mitt nyårslöfte skall strax stiga mot den mörka nyårsnatten




Mitt snömonster
 

 Vår skoterutflykt

Var aldrig för tvärsäker...på något

Vaknade tidigt efter ett mycket trevligt nyårsfirande med dotter, svärson och barnbarn. Alexander tillsammans med Jacksson avfyrade ett antal ”snälla” raketer och KHOM LOY’s ganska så tidigt under eftermiddagen. Vi sparade fyra av det senare som vi sände upp vid 12-slaget. Var och en medförde en personlig önskan om 2014, eller kanske ett löfte eller något annat, allt mycket konfidentiellt givetvis!

Denna första dag på det nya året har egentligen inte inneburit något direkt omvälvande. Jag verkar vara densamma som tidigare, trotts en ljuvlig törnrosasömn i 7 timmar, där många av mina förväntningar och önskningar gick i uppfyllelse. En dylik dröm bör ju avbrytas med en uppvaknandekyss av en ”prinsessa”, för att gå i uppfyllelse. Men, frugan har drabbats av en lindring, men ändock halsfluss så vi håller oss på armsländs avstånd så uppvaknandet blev istället min svärsons skramlande med matbestyren åt Esther och Jackson. Bara att gnugga sömnen ur ögonen och hoppa ur sänghalmen…….och jag är trotts detta mer än nöjd med tingens tillstånd som de nu är.

Den dagliga snöskottningen verkar aldrig ta slut så det var bara att ikläda sig spade och snöplog, även denna dag. Tar dryga timmen att få bort den nyfallna snön och under den tiden hinner man fundera och reflektera över allehanda saker. Just denna dag, och som en följd av allt snöskottande, så kom jag att fundera på hur i all sin dag jag hamnade i just Lainio! Det är i och för sig en lång historia, som jag vid annat, och i en mindre krets kan förtälja om. Men, ganska lustigt är resultatet av mitt första besök i denna by, som kom att prägla min syn ett tag.

Juldagen för 48 år sedan, jag var 19-år och boende på Hjalle 5 i Kiruna, blev jag uppringd av en medlem i rockbandet ”Giants”. En av deras gitarrister hade blivit sjuk och kunde inte vara med på den bokade spelningen i Lainio samma kväll. Kunde jag?....jomenvisst, funderade inte en sekund….skulle idag  aldrig tordas något sådant. Packade ihop gitarr och något ”scenlikt” att ha på mig. Fick nödvändig information av grabbarna när vi väl satt oss tillrätta i deras orkesterbuss och påbörjat färden mot det hägrande och avlägsna målet, Lainio. Från Pajalavägen, ca en mil från Vittangi, svänger man av till vänster mot Lainio. En färd på tre mil som bara består av skog  ,förutom byn Kuoksu som man nästan inte ser något av i vintermörkret. Tre mil och man tror, efter ett tag, att man kört fel…bara mörker och gran efter gran så långt ögat når!

Nåväl, som 19-årig så tål man en hel del vedermödor, och vad gör man inte för konsten. Fullsatt på FH. Lågt i tak och kritat dansgolv. Lukten av kokkaffet blandades med lukten av svett, parfym och sprit. Spelningen var en sk. subskriberad spelning, dvs den annonserades ej men det behövdes uppenbart inte. Vi skulle sluta kl. 24 enligt plan men byfolket ville inte ge sig så vår chaffis gick runt med hatten för att samla ihop lite klirr för ytterligare en timmes spelande. Men, något inträffade under denna extra timme för plötsligt hade en del av bybubbarna blivit upprörda och arg på vår chaffis…..det påstods senare att han snott deras sprit….jag vet inte men när vi skulle till att åka så försökte samma upprörda gubbar att välta bussen! Nu var goda råd dyra. Chaffisen var full och vår 17 åriga basist fick ikläda sig ett sk. ”fåraschel”…för att se större ut om nu någon poliskontroll fanns efter ödevägen…..vilket ju knappast var troligt. In med den fulle chaffisen i bussen och snabbt in med instrument och förstärkare och oss själva…och iväg, lämnande ett antal fulla bygubbar bakom oss.

På vägen mot civilisationen och Kiruna sa jag till mig själv: ”Till den här jävla skitbyn kommer jag aldrig mer!”

Men, något år senare blev samma by min rekreationsplats och paradiset på jorden, och för 3 år sedan är dessutom frugan och jag mantalsskrivna på orten. Visst är det fantastiskt och har lärt mig, efter många slingriga vägar som därpå följde, att jag skall aldrig vara för tvärsäker på något!

Hoppas att ni får en fortsatt fin fortsättning på 2014.

Lasse