Utsikt från norr

Våren har under den gånga veckan gjort vissa framgångsrika försök att lindra vinterns grepp över den bygd i vilken vi lever och verkar….ja ibland kan det mer kännas som värkar (speciellt med tanke på det kroppsarbete som är en väsentlig del i det som här nedan följer).

Att vintern nu obönhörligen lider mot sitt slut får oss inte helt och hållet att hemfalla i dagdrömmar om en stundande varm och skön sommar. Nej, nu är det dags att vara praktisk och planera för stugvärmen under nästa vinterperiod. Ja inte bara planera, utan mer att utföra jobbet med att ge sig ut i den björk, gran och tallskog vi alla härstammar från, för att med yxa och svans fälla, kvista och köra hem nästa vinters behov av björkved. Fast betydelsen av yxa och svans är idag likvärdigt med motorsåg, och transporten sker med timmerdoningar och skoter.

Idag skulle väl ingen civiliserad människa ge sig ut i skogen för att fälla med sågsvans & yxa och ändå är det inte mer än dryga ett sekel som de flesta av oss kom ut ur granskogen för att ”civilisera” oss. Emellertid, den här tiden på året så står min håg till vedskogen, definitivt. Missförstå mig rätt, jag gillar skogen alla tider på året men att just i denna tid få ge sig iväg, på gnistrande skarföre, med matsäcken packad, och med skoter och motorsåg tankade kan inte bli bättre.

Att jag efter några dagars vedermödor har ont i varenda muskel, även de jag inte trodde fanns, fråntar inte glädjen och stolthet jag känner när jag ser på den björkvedshög som ”tornar” upp sig vid vedboden. Att veden värmer åttafalt är nog så sant. Just nu har den värmt fyra gånger och det återstår nu ytterligare fyra värmande aktiviteter nämligen; såga, klyva, trava och elda….blir svettigt bara jag tänker på det, men allt detta blir en senare fråga. Jag får bara hoppas att vi får ett fint torkväder från slutet av maj och fram till slutet på juni!   

Första april på tisdag och det får mig att minnas ett skämt som vi på min förra arbetsplats lyckades få införd i dagstidningen. Tidningsartikel lät uppmana alla Kirunabor som ville bli fotograferade, av en högupplösande satellit, att ställa sig mitt på Kupolen torget kl. 10 nämnda dag för att bli förevigad ovanifrån, så att säga. Vi skickade ut en observatör strax före 10, för att kolla anslutningen. Några strövade omkring mitt på torget som om de vore på väg till någon annan angelägenhet och några andra tappra stod och tryckte i portuppgångarna. Vi lät det hela bero och vi lär aldrig få veta om någon verkligen trodde på vårt skämt.

Tar er i akt på tisdag! Tro inte på allt strunt som sägs eller skrivs och var extra försiktig med eventuella politiska utspel gällande Kiruna flytten!

Ha det bra

Lasse

Maria Bebådelsedag och sånggudstjänsten med medverkan av församlingskören i Vittangi kyrka var ett bra avslut på den vecka som snart är till ända.  

Jag säger det igen; Det är en helt fantastisk känsla att sjunga i kör och att umgås med övriga körmedlemmar. Jag är alltid upprymd efter körövningarna på onsdag kvällarna. Hur trött och ur form jag än är innan körövandet så känner jag mig glad och pigg efteråt. Det här är ju omvittnat av de flesta som håller på med körsång och har enligt vetenskapen att göra med att kroppens endorfiner och dopaminer frigörs….om man nu inte nöjer sig med att man bara blir glad utan vill veta varför?

För drygt 2 år sedan fick jag möjlighet att delta i en körövning med ovan nämnda kör. Jag gillar musik och har spelat och sjungit sedan barnsben men jag var nog lite skeptisk till det här med körsång. Efter den sedvanliga uppvärmningen och uppsjungningen så tog jag plats bland basarna. Verkade vettigast med tanke på att det var bara kvinnor som sjung sopran och alt stämmorna. Jag fick ett antal notpapper i min hand. Hieroglyfer tänkte jag. Jag fattade inte mycket annat än att jag skulle hänga med i de toner som var uppsatta, som på ett gärdsgårdsstaket.

 Jo, jag kan lite, lite. Vet vad en G-klav och bas klav är, vet även hur tonerna sitter på notbladet….iaf de som ligger på linjerna och i mellanrummen. Men pauser, höjningar, sänkningar, tonfärger etc, etc….då hade inte en blekis! Som tur var så fanns där tre andra basar med lång erfarenhet och dessa mina baskollegor tog mig varligt och pedagogiskt igenom mina första staplande försök. Även om detta mitt första försök innebar en del prövningar så gav det mersmak och jag kände redan då det som skulle komma att växa för varje ny körövning nämligen GLÄDJE!  

Vårdagjämningen passerades under veckan utan att göra någon direkt märkbar skillnad annat än att dagen och natten just kring detta datum är ungefär lika långa och att vi nu, går mot ljusare och ljusare tider….trot eller ej men solen är på väg norrut…vilket vi även kan se med blotta ögat! Bara det nu också skulle sluta att snöa. Jag har snart fått nog!

Håll i hatten i vårstormen och börja sjunga i kör!

Lasse

Våren är här, kan man kanske tro. Flera plusgrader under veckan som gått vilket har inneburit att snön runt huset sjunkit ihop och att smältvatten runnit ut på vår sluttande gårdsplan, med överhängande risk för att vi skall dratta på ändan………….jag har både saltat och sandat.

Fast, just nu i skrivandets stund (kl. 05) så är det – 28 C så det där med att fira vårens intåg får jag nog vänta med.

Talgoxarna har fått sällskap av Domherrar och Gråsiskor så nu är det rykande åtgång av fågelfrön, får fylla på nästan varje dag. Ekorrparet är fortfarande på plats och nöjer sig med att stoppa i sig de frön som ramlat ned på marken från fröautomaten. Dom verkar nu efter tre veckors misslyckande försök att slutligen ha gett upp hoppet att komma åt själva fröautomaten. Smartare än en Ekorre? Jo, det är jag det!......man får ta vara på alla små glädjeämnen här i den tysta ”vildmarken” på solsidan i den  vackra byn Lainio.

De oroande och tragiska händelser som rapporterats under veckan som gått ger mig åter en påminnelse, att trots tystnaden i den vackra naturen som omger mig, mitt välmående, de vänliga människorna i min närhet och den sol som just nu sprider sina strålar från en klarblå himmel ned mot den gnistrande vita snön utanför mitt fönster, så finns det en annan verklighet långt bortom min trygga tillvaro. Då jag återigen begrundar detta så är det ingen självklarhet att jag, just idag, har det bra och lever ett tryggt och meningsfullt liv för så har det inte alltid varit. Jag är enormt tacksam för det liv jag idag lever. Väl medveten om att jag inte gjort allt detta av egen kraft (även om mitt högmod ibland tycks tro det motsatta), utan något större än mig själv har hjälpt mig under hela resan. Denna högre makt eller Gud som jag föredrar att säga går fortfarande vid min sida, beredd att stötta mig och även bära mig om nu livet blir för svårt.

Att omge sig med vänner har jag tidigare skrivit om och i lördag hade vi nöjet att umgås med Eilert & Ruth under många timmar. Mycket samtalande och många glada minnen återupplivades. Allt blir så ”otvunget” när man som vi har känt varandra i nästan femtio år. …ja mer därtill. Frugan och Ruth är dubbel första kusin (både på möderne och fäderne sidan).

Som lök på laxen blev vi på söndag eftermiddag bjudna på middag hos goda grannarna Georg & Doris där även våra andra goda grannar Torsten & Ella tillika var bjudna. Fem timmar av god mat och mycket trevliga samtal.

Under veckan som redan är påbörjad blir det att fortsätta knoga på med allehanda mer eller mindre viktiga uppgifter. Jag har två arbetsgivare; Swedish Space (SSC) och frugan…..och tro mig den senare är tuffast! I frugans värld existerar inte någon MBL…………. men jag är bekväm med att vara hennes ”ödmjuka tjänare”, det funkar bra….och blir som regel rätt!

 Ha det bra,

Lasse

                                  Några bilder från senaste tid

Svåger Svantes jakttorn står fortfarande på plats helt opåverkad av vinters myckna snöande och de tidiga vårstormarna

I morse kl. 05 och med -28 så hängde fullmånen som en stor lampa över grantopparna på andra sidan av Lainio älv. Bildkvaliteten tyvärr inte den bästa.

Har just avslutat två jättegoda semlor med varm mjölk. Jo, jag vet att fettisdagen är överstånden men jag hann inte riktigt med. Semlorna förstås hembakade av Irene. Har samtidigt med ätandet skickat kapitel 14 i min berättelse till ”rakning” hos Ingrid! Så veckan som strax är till ända kommer att kunna lägga sig till ro bland alla dessa andra dryga tretusen trehundra veckor i mitt liv som redan lagt sig till ro….och där huvudparten är glömda, en inte alltför obetydlig mängd fyllda med glädje och en mindre men icke försumbar del fyllda med svårmod och ledsamheter. De fyllda av glädje ger mig det  bränslet min själ och Eeo så väl behöver för att  känna att jag duger. De veckor med ”mörkare” inslag har varit, och kommer fortsättningsvis att vara, föremål för självrannsakan och gottgörelse.  Det fina i kråksången är att även det senare är förunderligt bra för min mentala hälsa och spänst!

I går for vi till den vackra byn Mauno, som är belägen vid vägsände efter Sveriges nordligaste allmänna landsväg och den mäktiga Könkämä älven. Ett gäng entusiaster hade med stor egen uppoffring anordnat en pimpeltävling på älvens is. Pimpeltävlingen är årligen återkommande och inleder den pimpeltävlande säsongen vid våra breddgrader. Nåväl, vi har en lite stuga i nämnda by och ville givetvis vara med på denna begivenhet. Kanske inte så mycket för pimplandets skull men mer för att träffa vänner och bekanta. En del vatten på isen, men vad gör det, hålen var förborrade så det var bara att taga plats. På angivet klockslag startade tävlingen som pågick i två timmar. Emellertid, det blåste kraftigt så undertecknads fru fann det betydligt trivsammare att besöka släktingar i deras varma pörten. Undertecknad själv agnade kroken med en fet mask, spottade tre gånger på densamma och sänkte ned mask och blänke i det svarta vattnet. Ryckte lite på pimpeln och var stilla. Ryckte igen lite fler gånger och var stilla. Ryckte ännu fler gånger och var stilla. Så upprepades proceduren under den efterföljande halvtimmen, men utan tillstymmelsen till napp. Jag såg mig omkring bland mina medtävlanden. Alla var djupt koncentrerade i sitt fiske och jag kunde allt oftare höra ropen på ”kontrollanterna”. Dom fick tydligen fisk? Kanske bäst att byta hål. Vilket jag gjorde flera gånger med samma resultatlösa resultat. Det hade nu blivit betydligt blåsigare, ja snudd på storm i vindbyarna. Ingen fisk ville ha min mask, eller hade jag inte rätt handlag? Inte vet jag men efter en timmes tröstlösa ryckande i pimpeln så gav jag upp! Mitt tålamod var slut fanns inte den minsta gnutta motivation kvar och så är det för det mesta när mitt tålamod tryter, då ger jag upp eller tar saken i egna händer! Ibland kan det vara befogat (kanske var det gällande denna händelse?) men ibland orkar jag inte invänta en händelse utan griper in på ett eller annat sätt, mer eller mindre befogat eller mer eller mindre riktigt. Det är svårt att låta saker och ting ha sin gång och bara invänta. Sinnesrobönen är alldeles utmärkt att be när det tar emot eller tålamodet tryter.

Så har jag åter genomfört ett Vasalopp sittande nedsjunken i fåtöljen (fast jag har genomfört ett verkligt, för många år sedan). I fåtöljen så tog det drygt 4 timmar i taskigt före och sladdriga spår. Fast egentligen, eliten klarade sig rätt bra vad spår beträffar. Efter att sett hur norrmännen fixat dubbeln och lämnat 3:e platsen till Jörgen Brink så for vi över älven för att fira Georg Vinelund på hans 80-års dag. Georg som tillsammans med sin 2 år yngre bror Göran bor på den sk. ”Svenska” sidan av Lainio älv (själva bor vi på ”Finska” sidan som jag tidigare skrivit om). Två hedersknyfflar som hela sitt arbetsliv verkat som skogsarbetare och som bär på ett stort mått av klokskap och vishet. Det är alltid lika roligt att få dryfta ett och annat vardagsmässigt och ta del av deras synpunkter.

Efter avslutat födelsedagsfirande, och för att döva mitt samvete efter allt TV tittande och tårtätande, så spände jag på mig skidorna och for som ett jehu iväg i ett igen drivet 7,5 km spår. Ja, jehu och jehu det tog sina runda 50 minuter, men vänta bara tills jag spårat upp det med spårsläden då blir det annat av.

Veckan som gått har varit bra på det stora hela. Det arbete jag åtagit mig har flutit på fint och jag är tillfreds med det mesta. Men så igår drabbades jag åter av mitt högmod och benägenhet att fly då det börjar brännas. Hamnade i diskussion med min bättre hälft där jag envisades med att föra mina förslag till lösning i ett för oss vardagsmässigt problem (eller kanske man kan säga utmaning) så till den milda grad att jag hamnade i affekt. Höjde röstläget för att på så sätt ytterligare förstärka mina argument och blev upprörd då min kära inte förstod eller höll med. Kände mig trängd då argumentet tröt och lämnade fältet för att skida runt mitt motionsspår och svettas ur mig min upprördhet.  Hon hade hela tiden rätt i sina förslag till lösning, men jag ville inte på något sätt inse det. Jag var blockerad av min egen förträfflighet och högmod och ville inte se det kloka i hennes resonemang. Ytterligare, när det blev för jobbigt och mina argument föll som ett korthus, så smet jag! Jo, jo inte så vackert och åter får jag lära den hårda mentala vägen hur bräcklig jag är och vad mitt största hinder är för att utvecklas som människa….MITT HÖGMOD!....sen finns det givetvis en massa mindre hinder, fast de försvinner i det vardagsmässiga bruset.

Nåväl, tog inte lång stund efter min hemkomst från skidturen förrän jag bad om ursäkt för mitt beteende och medgav att jag haft fel och burit mig dum åt. Försoningen är ljuv och en nåd att stilla bedja om och vi kan fortfarande efter 47 års äktenskap (och 49 års tillvaro tillsammans) blossa upp i gräl men vi försonas alltid.   

Nästa vecka jobbar Irene i Vittangi och själv kör jag hemmavid förutom på tisdag då jag är på Esrange. Hoppas det blir kallare.

Ha det gott!

Lasse