Utsikt från norr

Här sitter jag nu med vitlök i örat och bomull med alger i näsan, allt för att befria mig från denna efterhängsna förkylning, som hållit i sig i snart en vecka. Det kommer att gå. Jag vet så väl att det inte finns någon ”Quick Fix”, även om jag gärna vid mitt besök på Nacka Akuten i lördags, velat ha något verkligt verkningsfullt, bortom Alvedon, Ipren och Panodil, men ack nej. Läkaren tog en halsodling som visade sig vara negativ. Hem igen med rekommendationen att dricka mycket och fortsätta knapra ovan nämnda läkemedel. Jo, läkaren skrev ut ett recept på en hostmedicin som definitivt skulle döda hostan………jag gillade skarp detta löfte och  löste ut nämnda hostmedicin på apoteket men förstod när jag  läste bipackssedeln att den likaledes skulle ha tagit kål på mig. Innehöll en inte ringa mängd morfin. Medicinen får återgå till apoteket, finns säkert någon annan mer behövande.

Jo, vitlök vid irritation i örat är ett gammalt beprövat medel. Ömsom så svider det och ömsom kliar det, men det blir mycket bättre på öron fronten…….inte så fort men efter någon dag eller så. Tålamod! Sen kanske ens bättre hälft sover på soffan under tiden behandlingen pågår, men alla måste vi göra uppoffringar. Finns inget värre än när en man är ”sjuk”.

Knaprandet av huvudvärkstabletter och frekvent snytande är påfrestande för blodkärlen i näsan så näsblodet rinner till för den allra minsta snytning eller hastig huvudrörelse i horisontell riktning. Inte kul i alla lägen. Satt under lunchen idag på ett café och skulle till att avnjuta en god kopp kaffe. Hann inte mer än ta det första smakprovet av denna ljuva dryck när jag kände hur blodet rann ned över läppen. Vi bordet mitt emot satt en äldre parant kvinna som hade uppmärksammat att blodvite uppstått. Hon såg förskräckt ut och själv hade jag inget papper för att stilla blodflödet så det blev att lämna kaffe och bulle och störta mot närmaste bekvämlighetsinrättning. Synd på så gott fika (tror jag, fast jag hann ju inte dricka ordentligt).

Nåväl, på detta sätt kunde det ju inte få fortsätta så efter rådet från apoteket att prova alger så har jag så gjort. Alger inpackade i bomull i näsan för att stoppa näsblod? Kanske någon tänker, även jag var något skeptisk till en början men det har funkar bra, iaf under hela em. så jag tror på det (tron är viktig i de flesta fall när man experimenterar med naturläkemedel). Känns lite tjockt i näsborren de 30 minuter det hela skall sitta i, men allt har sitt pris. Algerna påskyndar koaguleringsprocessen.

Förutom umgänget med familjen Rosenberg så har jag jobbat på vårt kontor i Solna under hela förra veckan och skall göra så även under de kommande två veckorna. Därefter bär det av till Masgården i Grytnäs, för 10:e året i rad (alltid i början av juni). Vi ser fram emot god vegetarisk mat, mycket motion, Yoga och meditation och trevligt umgänge. Ett jättefint sätt för oss att påbörja den bomstertid som komma skall (ja den har ju sedan tid tillbaka redan kommit här i storstan).

Jo jag måste ge er ett sista tipps (läste på pärmen till en dagbok att ”skrivandet är att tala utan att bli avbruten” så jag kör vidare).  Om ni råkar få hicka som vare sig går att skrämma bort eller ignorera, så är tippset att svälja en tesked strösocker! Det funkar garanterat….kanske inte så bra för sockersuget, men om man inte har sådana betänkligheter så är det värt att pröva.

Lev väl,

Lasse

Avslutade för en dryg timme sedan en jättetrevlig familjemiddag med familjen Rosengren i vår lilla lägenhet på Igelbodaplatån i Saltsjöbaden. Irene hade, som vanligt, tillbragt hela förmiddagen med att göra iordning en fantastisk trerätters meny där förrätten var en utsökt blomkålsoppa som serverades med hembakade baguetter och vitlökssmör. Som huvudrätt fick vi avnjuta en jättegod porterstek med tillhörande hasselbakspotatis och som efterrätt serverades rabarberpaj och vaniljglass. Allt avslutades med en stärkande god kopp kaffe. Det bör även sägas att det erbjöds flera tillfällen för påfyllning av samtliga rätter. Drygt 3-åriga Jacksson har ännu inte så välutvecklade smaklökar så han ville hellre ha varmkorv och potatis, vilket han även fick. Minstingen, snart ettårige Esther, var fuller nöjd över den äggomelett hon fick inmundiga. Givetvis mycket prat, lek och stoj under de timmar vi var tillsammans och vi är lyckliga över att vi nu har en bättre möjlighet att få umgås med dotter, svärson och barnbarn….de sistnämnda inte minst!

Jag fortsätter att arbeta, preliminärt till slutet av december, på SSC men fr.o.m denna månad så går jag över från fulltid till halvtid. Många spännande och intressanta uppgifter ligger framför mig i detta arbete, och jag är även här enormt tacksam för hur saker och ting i min tillvaro har utvecklat sig. Eller, kanske det är så enkelt att det är min syn på tillvaron som förändrats? Jo, vid närmare eftertanke så är jag övertygad om att det är jag och min syn på tillvaron som har förändrats, till det bättre, som jag gärna vill tro. Tillvaron har inte i någon större grad förändrats. Familjen, jobbet, kollegorna, de närmaste vännerna, de politiska stridigheterna, vädret, idrotten, krigen, etc  ”you name it!” är i stort sett detsamma men mitt förhållningssätt till alla dessa aspekter av tillvaron är det som har betydelse för hur just jag mår.  Jag bestämmer alltså alldeles själv hur jag vill må, och ju bättre jag mår ju lyckligare och mer tillfreds blir jag med det liv jag försöker att leva.

Men, även med de godaste föresatser så hamnar jag ibland på kollisionskurs med den verkliga verkligheten och försöker med en ”Don Quixotes” envishet att slåss mot väderkvarnar…..men jag förlorar alltid och det enda som egentligen har hänt är att jag hamnat i affekt och gjort av med en massa energi som kunde ha använts till något mycket mer mentalt verkningsfullt….men jag lär mig förhoppningsvis hela tiden. En god kollega och vän sa vid något tillfälle, när jag slickat mina sår efter en typisk ”Don Quixote” kamp, att ”You only learn the hard way!”. Jag hoppas att jag idag har kommit så långt att jag åtminstone undviker att göra om samma misstag. Sen är det en annan femma hur jag bearbetar de misstag som fortfarande uppstår, men det blir i en senare Blogg.

Nästa vecka och likaså veckorna framöver så jobbar jag på SSC kontor i Solna. Jag hoppas även på att få träffa tidigare kollegor över en fika eller lunch.

Just nu så fick jag ett SMS av grannarna Georg&Doris Juto, som utgör den andra familjen som är permanent boende på östra sidan, solsidan, av Lainio älv i den vackraste byn i Norrbotten  - Lainio. SMS innehöll bara en bild, nämligen att isen nu har gått vi färjestället och man ser det som nu gäller, Båt! …………….Nästan så att jag får lite hemlängtan.

Hoppas att sommaren snart kommer!

Lasse

”Flamma stolt mot dunkla skyar”…ja så heter det i den sång som sjungs på ett flertal platser under valborgskvällen. Stämmer säker söder om Luleälven men uppe i Maunu där undertecknad med fru höll till var det soligt, intet moln och ganska kyligt. Inget dunkel överhuvudtaget annat än röken som ibland skymde solen och kanske lite dunkelt i någon persons sinne, men om det senare vet jag intet!

Vi har en liten stuga i nämnda by. Stugan köpte vi av Stålnacke i Paksuniemi 2004 och med hjälp av goda vännen Gustav Johansson- Närvä fick vi den på plats efter en dags jobbande i den något kylslagna oktobermånaden samma år. Idag finns på tomten stugan, bastubyggnad (inte klar…ingår i en plan som ständigt blir framflyttad pga mer trängande angelägenheter), grävd brunn ett husvagnsliknande förråd och ett dass. Men tyvärr så har det varit långt mellan gångerna när vi tagit oss tid att vistas på denna fantastiska plats och umgänget med de vänner vi har i byn. Under senare år har det bara blivit vid den traditionella julmiddagen i byastugan, pimpeltävlingen i början av mars och som nu Valborgsfirandet. Vi är sannerligen ”Passiva” stugägare.

Igår blev allt arbete på vedbacken klart. Tio kubik sågad, kluven och staplad ved skall nu under maj och juni få torka för att i juli bäras in i vedbodarna. Skönt!

Det ser alltid oändligt hopplöst ut när jag betraktar alla de träd som ligger framför mig när jobbet skall påbörjas. Men som alla tusenmilaresor börjar med ett första steg så börjar även min resa med ett första träd. Fortsätter jag bara på det sättet, dvs, ett träd i taget så fixar jag det hela till slut!

Tidigare, dvs innan jag visste bättre (?) så arbetate jag alltid febrilt med dylika/snarlika sysslor för att få dom gjorda så fort som möjligt för att därefter få ägna mig åt något mer upplyftande och roligt. Enformiga arbeten betraktade jag alltid som något nödvändigt ont och jag fann aldrig någon glädje eller tillfredställelse när jag gjorde sådana uppgifter. Levde i framtiden kan man säga.

Men mitt ”mindset” idag är att det viktigaste jag gör det gör jag nu! Har tagit tid att få detta att inte bara bli en läpparnas bekännelse utan att det verkligen landar i mitt förhållningssätt  till sysslor som tex vedarbeten. Nej, visst misslyckas jag ibland, trots goda föresatser, men jag lär mig hela tiden att bli bättre….och faktum är att allt blir betydligt mer givande för kropp och själ med denna inställning…….prova gärna nästa gång ni tex diskar för hand….strunta i diskmaskinen bara för att testa.

Snart bör det av till Huvudstaden igen för jobb och umgänge med dotter, svärson och barnbarn!

Lev väl,