Visar inlägg från november 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Det var bättre förr

Ju äldre jag blir ju bättre var det förr….eller var det? Är det kanske så att med ökad ålder så har mitt minne den förunderliga förmågan att gömma undan en hel del…inte allt… eländigt, svårt och oförlåtligt långt inne i glömskans irrgångar där man fråntagit mig access rättigheterna. Och det är väl bra så, om det nu är så i min högst ovetenskapliga förklaring. Säkert inte, för nog kommer jag allt ihåg en och annan oförrätt minsann. Fast visst var det bra när det var ordning och reda på saker och ting och inte som nu ett enda kaos!

I skolan delades en och annan örfil frikostigt ut när man uppförde mig på ett sätt som inte tilltalade magistern, fast inte blev jag någon bättre och smartare elev för det, hur mycket lärarna än försökte få mig att plugga in årtal, kungar, älvar, städer och landskap….jag var aldrig bra på stapelkunskaper.

Nog var det bättre förr; Nåde den som i yrkesskolan inte tilltalade läraren som ”Mäster” (kommer från skråtiden). En mycket upphöjd befattning som för oss ”Wannabe’s” var så nära solen man kunde komma. En person med oinskränkt makt över folk, verktyg, svarvar, fräsar, svetsar, smedjor och allt annat material-och materielmässigt man kan tänka sig. Visst var det bra att ledas av en sådan auktoritet, fast man gick alltid omkring och var ständigt påpassad och orolig för att råka ut för någon Mästers missnöje.

Visst var det bättre förr; På danserna var det minsann ordning och reda. Herrarna bjöd upp under kvällen tills det var dags för de två sista danserna som då var vikt för att damerna skulle få bjuda upp den herre de funnit trevligast att dansa med under kvällen. Den absolut sista dansen av de två var kvällens höjdpunkt för många, nämligen damernas tjuvdans. Kunde gå frejdigt till för nu kunde någon dam ”tjuva till sig” en man under pågående dans. Säkert jättekul för de herrar som blev uppvaktade, men hade man otur så blev man aldrig uppbjuden av en enda dam utan fick gå hem i ett sorgset sinnelag. Mer än en lördagskväll vandrade jag ensam och med tunga steg från denna dansens högborg - Malmia.  Inte kul och inte speciellt uppbyggligt för min självkänsla.

Absolut bättre förr; Man gjorde lumpen….mer behöver knappast sägas. Män fostrades! På sina ställen frodades pennalism. En del blev ”kronvrak”. Förutom frisedel var malaj det värsta man kunde bli placerad som. Agnarna skildes från vetet så att säga. Man lärde sig bädda en säng så hårt att en enkrona skulle studsa på överkastet, annat dög inte. Bra att kunna. Man lärde sig ta befälet….oerhört nyttigt…har försökt hemma under dryga 45 år men det har aldrig funkat.

Jo, nog var det mycket som var bättre förr…fast ju mer jag försöker komma ihåg allt det som var bättre ju mer tvivlar jag.

Nåväl, julbaket har startat så sakteliga.  Irene har bakat saffranskransar som vi gett till några av de personer som vi umgås med i byn. Om drygt ett par veckor så blir det allvar av bakandet. Då träffas hon och några vänner för att baka allehanda bakverk under en hel dag. Mycket doppande och go-fika kan man se fram att bli bjuden på.

45-50 cm is på Lainioälvs vinterkörväg, som vi nu breddat till ca. 30 meter. Vi skall upp till 80 cm is tjocklek innan det är klart för att köra över med plogbil.

Manuset ”nästan” klart…ett par tre veckor till med att skriva och sen revyande, strykningar och omformuleringar (får ta mig en halv till en timme då och då så det går inte fort….men det behöver det heller inte göra för den delen). Skall imorgon skicka ett digert kapitel för Ingrids granskning och det känns bra.

Lämna gårdagen, lev i nuet och dröm om morgondagen så kan det kanske gå riktigt bra......det var nog inte bättre förr vid närmare eftertanke.

Lasse

 


 

Skåfdebröd? Nej, nej det är en synnerligen god saffranskrans. Välkommen på fika!


 

 


På andlighetens berg

Ett vishetens berg. Vad är det? Är det ett berg av klokskap och vishet måhända….eller… är det kanske ett  imaginärt berg där varje steg upp mot toppen också är ett steg i min utveckling mot större vishet.

Få se nu, det kan verka förvillande eller så är det jag som har svårt att beskriva vad jag menar så därför skall jag försöka förklara.

Tänk er ett högt berg som är omgiven av skog och där toppen knappt kan ses. När jag står vid bergets fot så har jag givetvis dålig överblick….”jag ser inte skogen för bara träden” kan det heta vilket även skulle kunna spegla var jag står i min egen utvecklig mot ökad visdom. Jag har ingen överblick, jag vet inte vad som finns där bortom trädet och vad som finns att ta hänsyn till ännu längre bort. Jag fortsätter förhoppningsvis att ta steg, låt vara myrsteg men ändå, uppför berget för min strävan är att få större överblick och bli klokare. För varje år och steg jag tar i min andliga utveckling så får jag bättre och bättre överblick, men jag lär aldrig nå toppen. Till toppen nådde nog bara Jesus och Mohammed. Dalai Lama, Moder Teresa och säkert ytterligare några når också högt upp. Alla kloka gummor och gubbar kom också långt upp på berget, men vart har dom tagit vägen? Sitter väl troligast på något äldreboende där ingen överhuvudtaget lyssnar till dom. Tänk vad mycket klokskap de skulle förmedla bara vi tog oss tid att lyssna.

Veckan som snart är till ända har inneburit en ökad arbetsinsats för min del och fortsättningen innebär ingen förändring som jag ser det. Nåväl jag har själv valt att jobba heltid med ett betydligt ökat ansvar och faktum är att med ökad ålder (har hunnit en liten bit upp på berget) så har min livserfarenheten ökat vilket väsentligen bidrar till att jag idag gör mindre och får pss mer gjort…Paradoxalt så det förslår, fast helt sant!

Idag plogade jag på älvens is undan den snö som föll igår och därefter spolade vi åter vatten på isen och satte ut granruskor för att markera körbanan. Is tjockleken varierar mellan 35-45 cm och nu öppnar vi isvägen för trafik upp t.o.m 2 ton (35cm klarar i och för sig drygt 3 ton, men vi har lagt på en marginal). Jag kommer jobba större delen av veckan som kommer på Esrange så svåger Svante får ensam fortsätta spolandet upp till 80 cm vilket räcker för att plogbilen skall ta sig över.

Rosetta!! Jo ni har säker läst, sett och hört om detta fantastiska äventyr och jag känner en viss stolthet att ha varit med och upprättat det avtal som innebar att vi från en av våra sydliga stationer (på Hawaii) i vårt stationsnätverk (PrioraNet) assisterade uppsändningen av denna fantastiska satellit. Jag trodde aldrig att jag 10 år senare åter skulle få stifta bekantskap med denna gynnare.

Två veckor kvar till första advent och ljuvlig julmusik med kören i Vittangi kyrka, Det ser jag fram mot.

Lasse

 

 

Här bor han dvs på solsidan i Lainio och ingen annanstans

 

Solen har svårt att tränga igenom det dis som ligger över älven

Nu är isvägen över älven öppnad för 2 tons traffik.



........om nu isen håller?

Åter på solsidan i Lainio

Hemkommen till Lainio efter nästan 6 veckor i Stockholm så känner jag mig glad och kreativ, ja nästan oansvarig, på ett positivt sätt. Hur nu det senare kan komma sig? vad jag menar är att jag inte behöver ta på mig saker som andra gärna vill göra, och detta oavsett om jag rent formellt bär ansvaret för saken i fråga, eller ej och denna sena insikt skulle i tid som har gått besparat mig mången stund av ve och klagan. Har tyvärr även haft en förmåga att lägga min ”näsa i blöt” vilket för det mesta har krånglat till allt. Nej ”sköt dig själv och skit i andra” kanske borde ha varit mitt motto?

 Med ett visst vemod lämnade vi Stockholm i fredags. Samtidigt som vi var glada att åter få resa tillbaka till tystnaden i Lainio så kändes det mycket vemodigt att lämna familjen Rosenberg (rätt efternamn för en gångs skull….de har många gånger gått under namnet Rosengren….visst gör jag väl rätt nu?) och barnbarnen Jackson och Esther. Vi kommer att återse dem under jul- och nyårshelgen när vi åter är på plats i huvudstaden. Jag kommer dessutom, så priviligierad som jag nu är, få återse dom i början av december då jag är på jobb i Solna, bara fyra veckor och tills dess får vi nöja oss med Skype, telefon och att titta på kort.

Besöket hos storasyster Ulla-Britt i Alby var även en höjdpunkt. Länge sen vi sen sist, så återseendet och det trevliga samtalet var så fint och gav mig så mycket att fortsättningsvis glädjas åt.  Under återresan med tunnelbanan till Stockholm så lät jag gamla minnen passera revy och jag funderade på varför jag inte oftare frågat mina föräldrar och äldre syskon vad som varit viktigt i deras liv, hur de träffat sina respektive (nyfikenhet såklart), vad som styrt deras val och många andra saker som kunnat vara intressanta att känna till om sin familj. Men, den tiden och möjligheten har flytt ifrån mig så jag får nöja mig med de skärvor av minnen jag själv har.

Hemmavid har vintern gjort sitt intåg. Ännu inte så mycket snö och just nu är det – 8 grader fast jag ser att som kallast har det varit -21. Betydligt kortare dagar än där vi kommer ifrån och kortare och kortare blir de tills vi är inne i polarnatten om precis en månad.  

Och just idag så har svåger Svante och jag tagit på oss att spola Lainios älvs is så att vi kan köra bil över från den mörka till den soliga sidan av älven. Just nu så är isen ca 1 dm tjock så det går bra att gå på den utan att drutta i, och om nu vädrets makter ger oss kyla så torde vi ha en ca 30cm vid slutet av veckan och då tar vi över bilarna.

Mina arbetsveckor framöver så jobbar jag på Esrange 2-4 dagar per vecka och resterande hemma (har bra bredbandsuppkoppling med Net-1 så även det funkar bra). I morgon bör jag vara uppe senast kl. 5 för att hinna med ett par koppar kaffe, promenad 1,5 km på väg och över is till min bil. Sen en avkopplande biltur på ca 14 mil till min arbetsplats. Under mitt jobb på Esrange sover jag givetvis över på det hotell som finns där. Även frugan jobbar till och från I Vittangi och pendlar då dagligen med skolbussen...så snacka om att ha mycket ledig tid som pensionär....för allt det vi  av ovan  gör är på ledig tid, den övriga tiden går åt till livuppehållande aktiviteter såsom att sova, göra ved, skotta snö, elda och andra för livet uppbyggliga verksamheter.

Ha det bra i vintermörkret,

Lasse

 


 

Fortfarande upp fast den hänger på grantopparna redan kl 13,30

 

 

Hem ljuva hem

 

 Tidigare viltvårdaren Bror Eriksson och isspolaren i egen hög person vid dagens premiär spolning


 

 

Ulla-Britt's och min morfar, från besöket hos systern

Att vara eller inte vara

 

 

2:a november och rosorna utanför vår lägenhet på Igelboda platån ät fortfarande i full blom. Annars är det mulet, luften mättad med fuktighet och temperaturen +12 grader, m.a.o. utmärkt väder för en rask förmiddagspromenad, vilken för den delen redan är avklarad.

Gjorde en kort avstickare till Kiruna och Esrange i slutet av veckan och när jag lämnade ”hemstaden” i går morse var kvicksilvret nere på -13 grader, så det är stora variationer och svårt att veta hur man skall klä sig för kortare resor där enbart handbagage gäller.

För övrigt har det varit förkylt under de gånga veckorna. Men inte konstigt med tanke på att jag vistats i miljöer där baciller av allehanda slag sprids med blixtens hastighet. Varje morgon strax efter sju stiger jag på det välfyllda tåget mot slussen. Slussen vid halv åtta tiden på morgonen är ett myller av människor som liksom jag skall bana sig fram till sina respektive tunnelbana- eller bussavgångar genom en kompakta mur av kött och blod. Det nyses och hostas och efter ett par dagar i denna smältdegel har även jag drabbats av virusinfektionen. Går inte att freda sig emot, fast kanske munskydd skulle hjälpa….iaf på de som är förkylda så att de inte drabbar andra. Under de gånger jag varit i Tokyo så har jag ofta sett japaner med munskydd. I början så trodde jag att de var till för att skydda vederbörande mot allehanda basilusker men nej, japanerna när de är förkylda vill, i sin omtanke om sina medmänniskor, skydda dessa från att drabbas av förkylningsbacillerna. Det kanske borde vara något även för oss Svenskar. I Japan är det vanligt att det står personer och delar ut munskydd vid tunnelbana- och tågstationer. Något att ta efter, kanske ett förslag till vår nye hälsominister…..skulle kanske även lösa en del av arbetslösheten….fast då skulle väl någon ”girig” pensionär som jag själv genast ta på sig jobbet så det skulle nog inte bli någon förbättring av arbetslösheten, tyvärr.

När jag står där fasttryckt i människomassan en gråmulen och regnig morgon så slår mig tanken ibland ”Varför är jag här?”. Jag kan ju vara i tystnaden och stillheten på solsidan i den vackra Lainio by där vi har våra egentliga bopålar. Är jag måhända en självplågare som njuter av att ständigt utsätta mig för detta med risken att drabbas av förkylningar? Njae.. tror inte det. Vi vill kunna vara tillsammans med våra nära och kära och de har valt att bo i här så vi tar det onda med allt det goda som umgänget med familjen Rosenberg ger.

Under veckan som kommer jobbar jag för femte veckan i följd på vårt Solna kontor (har gjort några avstickare till Esrange när längtad blivit för stor och arbetet så krävt). Jag avslutar denna sejour på vårt Solna kontor på fredag i veckan som kommer. Sen blir det Lainio och Esrange för hela slanten.

Svåger Svante, som numera är fast boende på solsidan har meddelat att isen är dryga två decimeter, så nu bör den bära både oss och snart även vår bil. Väderleksutsikterna utlovar någorlunda kallt i norr under veckan som kommer så isen växer till sig för varje kall dag som går.

På torsdag blir det teater igen! Dödsdansen denna gång. Som om jag inte har fullt tillräckligt med mina egna demoner utan behöver påspädning av Strindbergs, men dotter Jenny säger att den är bra, så jag ger den en chans och kommer att med tillförsikt och nyfikenhet ta mig ann detta drama. Alltid lär jag mig nåt!

Lasse