Utsikt från norr

Skriver nu med min nya Mac Pro. Känns ovant så här inledningsvis, men med lite övning kommer det säkert att kännas hur bra som helst. Har hittat ett flertal funktioner som underlättar skrivandet och hantering av foton och dokument.

Vi kom åter till Lainio i lördags efter 17 timmars tågresa från Stockholm. Vi gillar att åka tåg även om vi upplevt många förseningar och även tåg som gett upp ångan under resan och vi fått bänka oss i en buss för att nå destinationen.....inte så kul, framförallt när det inträffar under en kylslagen vinterdag. Nåväl, vi glömmer fort. Även om undertecknad för femtielfte gången direkt efter en sådan resa högljutt deklarerar att: "aldrig mer tåg...ALDRIG mer!". Men efter en vecka så har upplevelsen bleknat en hel del och efter ytterligare någon vecka så är den förpassat till glömskans trädgårdar och jag kan åter tänka mig att anlita SJ.

Hemma i tystnaden så föranleds man att tro att här råder ett stilla liv som pågår i ett makligt och eftertänksamt tempo. Väsensskilt från den hektiska och stressade framfart vi just lämnat bakom oss i storstan....Men, ack så fel! Här har goda grannarna Georg och Torsten var och en på sin gård varit flitiga och sågat, kluvit och travat de björkar de fällde för någon vecka sedan. Dom har säkert tävlat om vem som hunnit först att förpassa dessa träd till fint och snyggt travade vedstaplar. Här ligger jag ohjälpligt sist efter min veckas sejour i Stockholm. Vetskapen om vad som ligger framför mig gör mig stressad av någon konstig anledning. Ja menar det är ju som det är och anledningen är ju solklar......Men, iaf.....hade varit bättre för mitt ego om de goda grannarna ännu ej börjat såga, klyva och stapla....Mycket bättre. Missunnsam/Avundsjuk månne???....jo vid närmare eftertanke så är jag nog det. Fast det gick fort över. Ingen ide att tappa sugen så det var bara att sätta igång med grovjobbet. Med god hjälp av frugan skall det nog gå att bli klar till den 5:e maj då vi tänker ta bilen ned mot södern igen.

I morgon gör jag mitt sista skift på SSC. 37 år i Hans Majestät och regeringens tjänst (SSC är ett statligt bolag) har då nått sitt slutliga och oåterkalleliga slut. Jag påbörjade min avgång redan för 7 år sedan men av någon anledning så har företaget och jag haft svårt att skiljas från varandra. Nu är det iaf slut och det känns riktigt bra. Jag har haft 37 goda år och kan med glädje se tillbaka på allt jag fått uppleva och all människor jag fått träffa och umgås med. Det är stort! Skall skriva mer om det vid tillfälle.

Nu väntar en ny tillvaro som jag med spänning ser fram mot. En sak är säkert, jag får från imorgon eftermiddag en betydligt tuffare arbetsgivare än den jag lämnar....Frugan!!

Vi hörs vad det lider,

Lasse

Igelboda söndagen den 19 april och snart nedsläpp för den fjärde slutspelsmatchen i hockey mellan Skellefteå och Växjö. Är själv ingen inbiten hockey-fan men det är kul att följa dessa giganters kamp om äran att till skyarna få höja den åtråvärda SM bucklan. Så, jag skall bänka mig framför TV kl 18 när det hela börjar.

Vilket härligt väder denna söndag har bjudit på. Just nu, strax före vesper, så visar termometern på +16 grader och solen strålar från en klarblå himmel. Vi har haft familjen Rosenberg på lunch med efterföljande lek med Jackson och Esther i lekparken och till Esthers stora förtjusning fick vi träffa vår grannes vita varghunden ”Walle” och vår andra grannes betydligt mindre hund - Svea, av ras som tyvärr är obekant för mig. Esther älskar hundar och hon blir alldeles till sig när hon får syn på dem fast det funkar lika bra med kattor. Att hon dessutom fick möjlighet att klappa två stycken av så skilda dimensioner kunde inte bli bättre. Hennes två år äldre bror Jackson har en betydligt mer pragmatisk inställning till dessa våra fyrfota vänner.

Nu är det bara 8 arbetsdagar kvar till ”muck”. Avveckling av mitt så invanda yrkesarbetande har pågått sedan en viss tid och uppbrottet kommer som sagt snart nog. Är jag förberedd? Jo, jag tror det. Att ”släppa taget” har varit viktigt. Men, det har inte i alla lägen har varit lätt att följa detta motto och i vissa för mig ömmande områden där jag trots goda intentioner att ta ett steg tillbaka…. stå vid sidan om…..rycka på axlarna, ändå och med en druckens envishet förespråkat mitt tolkningsföreträde och sätt att se på sakernas tillstånd. I eftertankens kranka blekhet har jag då bara känt mig så less på mig själv och min ”Besserwisser attityd”. Nåväl, mina nära och goda kollegor har haft stort tålamod med ”gubben”.

På bok fronten har det varit fotografering för bokomslaget till min roman ”Pojken i bäcken”. Omslaget skall spegla något om vad boken tar avstamp i och så långt möjligt är att försöka efterlikna bokens bäck som den beskrivs en gråmulen senhöst 1955 i gruvstaden Kiruna. Inte lätt med tanke på att bilden skall tas i trakten av Lidköping och att risken tror jag har varit överhängande för lövsprickning…..men det går att fixa mycket med Photo-shop. Spännande att se hur det tar sig ut. Ytterligare så finns nu en kort beskrivning av mig och bok på förlagets hemsida. Allt känns just nu som smått overkligt och lite skrämmande, faktiskt.

Visste faktiskt inte om jag även i detta fall skulle tordas ”släppa taget” och låta mina upplevelser och de känslor jag bar på få komma på pränt och jag övervägde, vid flera tillfällen under skrivprocessen, att lägga ned det hela. Men, nu står jag där jag står och att se det skrivna i svart på vitt har samtidigt varit bra för mina egna tankar och reflexioner. Har sagt det tidigare och säger det igen; Vår gode vän Ingrid Wasara har varit mig till stor hjälp med att läsa varje nytt avsnitt jag skrivit och återkommit med jättebra feed-back och uppmuntran att fortsätta…..det senare inte minst viktigt.

Nu väntar korrekturläsning, korrigeringar och mer genomläsningar allt mot en sättning i juni/juli. Därefter ytterligare genomläsning och slutligen tryckning och publicering i september. Boken läggs upp på bokrondellen (här köper alla bokhandlare), Libris, Btj och på förlaget. Marknadsföringen är ett knepigt kapitel, men ack så viktigt enligt förlaget så jag kommer att återkomma i den här bloggen om hur det hela utvecklar sig.

 Nästa vecka jobbar jag på vårt kontor i Solna och på fredag bär det av hemåt, till tystnaden och ljuset i norr.

Vi hörs,

Lasse

Vitsipporna tränger fram i backsluttningen vid vår bostad

Återuppstånden efter påskens äventyr och umgänge med Jenny, Alexander och barnbarn vilka igår blev säkert flygtransporterade till sin hemmamiljö i Nacka/Finntorp. Även undertecknad deltog i den transporten och är nu åter inkvarterad i lägenheten på platån i saltsjöbaden, dock bara för några dagar för på tisdag ställs kosan tillbaka till tystnaden på solsidan i Lainio.

Vad kul det har varit att under de tio dagarna vi haft förmånen att få rå om dotter, svärson och småttingarna och att varje natt fått påhälsning av lilla Esther som i sin säng väckts ur sin sömn av någon ”mardröm”…och som sömndrucken och gråtande sökt sig till morföräldrarnas säng. Det blev inte så mycket sömn för morfar&mormor för minstingen snurrar runt som en propeller i sängen. Men vad gör väl det, för det är en ynnest att få dela tillvaron och närheten med henne och likaså med hennes fyraåriga storebror Jackson om än för den korta tiden av tio dagar.

Förutom skoter- och skidåkning, utelekar, sångstunder och inte minst den jättegod mat vi inmundigat direkt från hustruns catering, så deltog jag i den sedvanliga, stämningsfyllda ”Via Dolorosa” i Vittangi kyrka på långfredagen och med sällskap av Jackson och Alexander på pimpeltävling i grannbyn Kuoksu och som grädde på moset; den sedvanliga Operan i Lainio vildmark som denna påsk framförde Puccinis opera Tosca. Fantastisk föreställning av eldsjälen och sångerskan Carina Henriksson och deltagare från operahusen i Malmö, Köpenhamn och Stockholm. Vi hoppas på en fortsättning även om det ekonomiska läget just nu ser mindre bra ut.

Sittande i lägenheten på platån så förbereder jag mitt deltagande i morgondagens möte på SSC huvudkontor i Solna. Jag har 18 dagar till muck så morgondagens arbetsmöte är det sista jag deltar i på Solna kontoret, i en ”oändlig mängd” arbetsmöten i Solna och på Esrange under de gångna 37 åren.

Allt har ett slut och detta slut vid SSC är början till något nytt vill jag gärna tänka och tro. Det som nu känns mest spännande, förutom allt görande med huset i Lainio, bastubygge i Maunu, lite lägenhets uppfräschning i Igelboda, vedarbeten o.d, är utan tvekan att mitt bokprojekt nu blir en realitet. Mitt sedan drygt två års skrivande, på ledig tid, på historien om pojken Johan som jag följer under en tioårs period i hans liv, kommer nu ut som bok i september/oktober i år på Ebes förlag. Boktiteln är ”Pojken i bäcken”. Efter april i år kan jag alltså ta på mig det fortsatta skrivandet på ”heltid”….ja bortsett från allt annat som bör göras på hus och hem. Jag skriver på bokförlagets avtal i morgon och därefter startar processen med korrekturläsning, ändringar/editering etc. Omslagsbild och tryckning. Boken kommer att kunna beställas på Ebes förlag i höst men en presentation kommer att ligga på förlagets hemsida senare i vår (www.ebesforlag.se).

Vi bor i ett avlångt land med stor skillnad mellan norr och söder vilket jag åter har blivit varse. Nästan en meter snö från den plats jag lämnade igår till utslagna blåsippor när jag samma dag anlände till platån. Men, vårens framfart här nere till trots, inget går upp mot april i Lainio och på tisdag är jag med SAS försorg åter på plats i snöriket.

Lasse

Trots 2 timmars ihärdigt ryckande i pimpelspöt....inget napp, men kul iaf

Tosca på Utmaningen i Lainio beskrivs i denna produktion som händelser ur det finska vinterkriget, alltså Rom (som ursprunget utspelar sig i) är utbytt mot den Finska gränsen