Utsikt från norr

Soligt men ingen sommarvärme ännu kan man tycka. Bara +13 grader på solsidan i lägenheten. Maj har varit en månad av varannandagsväder och vi klagar i allmänhet på den uteblivna sommaren...var är den? Vi har nog blivit "bortskämda" med de senaste årens majmånader som bjudit på betydligt mer värme och sol....åtminstone för den del av befolkningen som bor söder om polcirkeln. Själva tycker vi mer nordliga norrlänningar som just nu förirrat oss till dessa sydliga trakter att vädret just nu, där vi befinner oss, är precis som en typisk sommar i tystnaden på solsidan i Lainio, d.v.s. helt OK! Större krav har vi inte.

Efter dryga 3 veckor på platån så är saknaden efter gitarren stor. Att sitta en timme och bara "klinka" och ta ton i någon av mina favoriters låtar (Dan A., Evert T., Ted G., Olle A och många fler) är en lisa för min själ....inte alltid för frugan som hört min, i hennes tycke, något ensidiga repertoar till leda. Nåväl hänsynsfull som jag numera är så stänger jag om mig och lägger viss sordin på mitt "ylande". Den enda publik som tycks uppskatta mitt musicerande är snart tvååriga barnbarnet Esther och det är ju kul och då blir repertoaren mer barnvisor med "Ekorrn satt i granen" som klar favorit. Men, här på platån så saknar jag detta för mig så själsligt befrämjande instrument och jag kan alltså inte ens glädja Esther. Har tänkt köpa en ukulele för att råda bot på detta......har aldrig spelat ett dylikt instrument men det är behändigt dvs tar nästan ingen plats och har bara fyra strängar....måste vara lättare att spela än gitarren som har sex. Att sjunga "a capella" kan väl gå ann i duschen men ger inte samma tillfredsställelse. Men, jag är inte ensam om beslutet att investera i en ukulele. Här får jag ta fram all min förhandlingskompetens för att få acceptans från min bättre hälft.....det kommer inte bli lätt.

Har motionerat flitigt de senaste veckorna med ett joggingpass varannan dag och detta på asfalt! Trots att jag varit fullt medveten om tidigare konsekvenser detta hårda underlag har haft på mina hälsenor, vader och skenben så har tydligen förbindelsen mellan mina olika hjärncentra varit blockerade av min oförmåga att uppfatta de första signalerna av smärta som en uppmaning från kroppen att ta det lugnt.....utan jag trodde i min enfald att "ont ska med ont fördrivas" så jag fortsatte i förrgår att trampa på med tunga steg vilket ytterligare ökade smärtan och inte förän den blev näst intill outhärdlig så stannade jag upp och tog mig haltande tillbaka till hemmet på platån.

Nåväl, nu efter två dagar så är det inte så illa. Insmord med liniment och med kompressionsstrumpa på höger vad så har jag sakta promenerat ett par kilometer och även varit "Essie-watch" (100% fokus på barnbarnet Esther) i lekparken under förmiddagen, med krav på att gunga, åka rutchkana och ösa sand! Allt gick utmärkt så jag ser med tillförsikt fram emot att ha blivit 100% rehabiliterad inom någon dag eller så.

Jag har under veckan jobba med min hemsida. Har bokat in mig på ett Web-hotell så jag får allt nödvändigt stöd gällande hur jag använder verktygen för att skapa sidan, men det tar tid att fullt ut förstå sig på alla finesser som där finns. Som tur är så kommer svärsonen Alexander att vara mig behjälplig. Bl.a så kommer även denna blogg att vara länkad till hemsidan.

På lördag i nästa vecka så ställs kosan mot Grytnäs (ligger vid Siljan 7 km från Leksand) och Masesgården för en vecka av vegetarisk mat, mycket motion, yoga, meditation och intressanta föredrag. 11:e året på raken som vi i början av juni reserverar en vecka för sådana hälsobringande aktiviteter. Frugan har under tid som gått mer och mer annamat den vegetariska kosten medan undertecknad gör "tappra" försök att fortsätta på den gröna linjen men hemfaller efter någon vecka eller så åt det mer "köttsliga" frosseriet...förstå mig rätt i detta fall!! Får återkomma till mina upplevelser när vi väl är tillbaka från denna hälsovecka.

I början av juni går vi även in i en mer intensiv fas i korrektur läsandet med tillhörande korrigeringar inför en sättning i juli och tryck i augusti/september. Bokreleasen är i september/oktober med signering i Kiruna och Nacka/Saltsjöbaden och information på Biblo i Kiruna, bl.a....skall bli skoj!

Ha det så bra,

Lasse

Att heta i efternamn som ett så majestätiskt träd som almen är inte fy skam. Enligt wikipedia så blir almen upp till 500 år och når en höjd av 30 meter så det är ett ståtligt träd med mycket gott virke för slöjd. Bl.a. användes alm för bordläggningen av det berömda klipperskeppet "Curry Sark". En alm blåser heller inte ikull så lätt, men blir den trots allt knäckt är det slut. Så, vid närmare eftertanke kanske man hellre borde likna ett grässtrå som böjer sig men knäcks inte då det stormar. Fast å den andra sidan så vindlar stråt än hit än dit beroende på varifrån det blåser....följsamt brukar man säga om sådant beteende. Följa med strömmen är också ett välbekant uttryck som kan användas när jag finner det bäst att bara flyta med och inte streta emot.

Nåja, lagom är väl bäst kan jag tänka.... vad nu lagom egentligen är?...lite sådär och lite såhär och lite hit och lite dit och lite det ena och lite det andra, etc,etc,etc....svårt att få grepp om m.a.o.

För egen del så ger bl.a. "sinnesrobönen" mig vägledning. Innebörden kanske inte alltid faller på plats efter en första läsning och stillar inte mitt upprörda sinne eller lär mig förstå och acceptera mitt, just då rådande, sinnestillstånd....jag kanske måste läsa många gånger. Vad den bönen ger mig är att förstå det jag känner när jag känner det......och det är befriande. För dem av er som inte känner till bönen så är den som följer:

Gud Ge mig Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Det talas om mod, ovan....Mod att förändra. 

Vad är då Mod?? Är det att inte vara rädd? Nej, det anser jag inte. Jag tror att i den verkliga verkligheten är modiga människor rädda men de använder inte rädslan som en undanflykt. Om jag lever i den föreställningen att modiga människor inte är rädda befriar jag mig från att göra det jag borde göra och att slippa möta den smärta som är en väsentlig del för min inre tillväxt.....för jag är en rädd människa!!

Något helt annat. Under föregående vecka så lyckades jag att tapetsera om om måla hela vårt kombinerade vardags-sovrum. Tog i stort sett hela veckan och det blev bra...om jag får säga det själv...chefen tyckte detsamma....vete tusan om jag skulle haft modet att säg det annars.....sa det inte tidigare men givetvis så har modet sin gränser.....jag får inte vara dumdristig och p.g.a högmod försämra de "mellanmakliga" relationerna (nytt ord!).

Har även registrerat till skatteverk&boverk min Enskilda Firma.....nu gäller det bara att fylla den med planer, beskrivningar, aktiviteter och budget.....känner på mig att jag kommer att behöva hjälp.

Annars går livet på platån sin gilla gång med flitigt, om än inte stundligt, umgänge med familjen Rosenberg.  

För dom av er som inte vet hur jag i "trädform" ser ut så kika på bilden nedan.

Vi hörs,

Lasse

Del av Nacka reservatet där jag i torsdag sprang vilse....hjälper inte att jag kommer från de djupa Lainio skogarna.

Efter drygt en vecka på platån så har en viss rastlöshet infunnit sig och det är heller inte lika enkels som hemma i tystnaden att bara traska ut på i kort kalsingarna på bron och utbrista i ett ljudligt Tarzan vrål, för att välkomna den nya dagen. Tog nog inte lång tid förrän man satt i tvångströja under transport till närmaste psykinrättning. Nej, inte ens tal om att pröva på slikt....även om det jag kan känna mig frestad, efter att ha upplevt drygt ett dygn bland tigrar, lejon, giraffer, elefanter, noshörningar, apor, gorillor och många många fler djurarter på Kolmårdens djurpark. Kände på något sätt hur ursprunget försökte att väcka mig upp ur mitt invanda civiliserade uppförande. Men det få nog anstå tills jag åter beträder marken på solsidan i tystnaden i den vackra Lainio by.

Besöket på Kolmården gjordes tillsammans med familjen Rosenberg och var helt fantastiskt. Det var första gången för egen del men jag fick allt i förväg förklarat för mig av fyraåriga barnbarnet Jackson. Han besökte parken redan i fjol och med en fyraårings självklarhet talade han om för en mindre vetande morfar vad som väntade.

Jo, parken är fantastisk med stora arealer för de allra flesta djur att röra sig inom. Emellertid, när vi besökte aphuset där schimpanser och gorillor (fanns även ett par dvärgsilkesapor) var inkvarterade så kändes det inte bra. Trångt och sterilt för ett så stort gäng. Jag tyckte synd om våra släktingar även om det kan vara nog så kul att beskåda vad de gör. Slogs av en tanke om både vi och aporna förundras över vad som finns på andra sidan glaset?

Tillbaka till rastlösheten. Mot den finns nog bara ett recept tänker jag.........börja renovera i lägenheten! Fram med tumstock, papper och penna och mät väggar inför inköpet av väv och väggfärg. Med inköp av allt nödvändigt material och andra förberedelser som är nödvändiga så borde jag ha fixat allt på 2-3 dagar.....men sen då, slår det mig. Vad skall jag då göra? 

Vaknade 4 i morse, kände mig pigg och utvilad och beredd att stiga upp och möte dagen. Allt är så tyst på platån och det spelar nästan ingen roll om det är mitt på dan eller i arla morgonkvist, det är lika tyst och stilla. Nåväl, den bättre hälften sov fortfarande och för att inte förorsaka alltför mycket stök och bök vid uppstigandet så lät jag lusten att stiga upp bero och sjönk tillbaka på kudden. Lät som vanligt, när jag är morgonpigg, tankarna komma och gå och just denna morgon fastnade tänket i hur jag formulerar min affärside och vad affärsplanen för min planerade verksamhet skall innehålla. Jo jag när (och kanske tär?) på en plan att försöka mig på den "fria" företagsamheten efter år i statens ledband. Har vägt och bedömt fördelar och nackdelar med att att ge sig hän åt sådant vågspel.

Tänket gled in på vad en bekanting uttryckte för någon tid sedan under en diskussion om vad framtiden skulle bära med sig, han sa med bestämd röst; "har man passerat femti så har man framtiden bakom sig, så det så!" . Ganska trist kan jag tycka och håller givetvis inte med. Fast å andra sidan så slutade jag läsa platsannonser ungefär vid femti-strecket.....jag tappade lusten eftersom de många företag efterfrågade var personer under trettio välutbildad och med mångårig erfarenhet inom den aktuella branschen. Att personen i fråga skulle vara flexibel (vad nu det innebär) och ha en förmågan att hålla många bollar i luften (var man kan tänka sig hitta en sån tulipanaros som uppfyller alla dessa krav är för mig obegripligt).

Nej, här hade inte jag en uns av chans. Var mycket över trettio, tilltufsad av livet, flexibel och kunde knappt hålla en boll i luften!! Så, med ett betraktelsesätt så hade kanske min bekanting lite rätt med sitt påstående. 

Fast visst har det väl blivit mycket bättre idag när det gäller synen på vad vi människor skall prestera i de befattningar och uppgifter vi ger oss in i?...Eller? Hörde att det fortfarande finns platsannonser som inte skiljer sig värst från de jag läste för snart tjugo år sedan. I västerlandet är vi "ungdomsfixerade" medan man i Asien har en annan syn på ålder. Äldre personer respekteras och är ofta kvar i företag som stöd och coachning av yngre medarbetare. Verkar kanske som att jag pratar i egen sak? Tja, kanske det men det må vara hur det vill med det, jag kommer iaf att se min framtid ann med tillförsikt och jag är beredd att ta språnget ut i något nytt med mig själv som chef och enda arbetare att ombesörja allt från marknadsplaner, försäljning, produktion av tjänster och ekonomi. Va kul och spännande kommer inte det att bli?

Sånt låg jag och tänkte på i morgonstunden och tydligen slumrade jag till för klockan halvsex väcktes jag av frugan som bjöd på nybryggt doftande kaffe. Vilket härligt sätt att börja en ny dag. Jag är lycklig jag!

Ha det bra även ni,

Lasse

Något morgontrött men lycklig

Söndag sen eftermiddag på Igelboda platån och regnet slår mot fönsterblecket i rummet där jag just nu sitter och försöker teckna ned mina tankar. Inte så lätt. Tankarna far än hit...än dit och jag får ingen riktig ordning på tänket. Men OK, jag får väl ta det som det kommer.

Nu är vi återigen på Igelboda platån i Saltsjöbaden och kontrasten mot den vår-vintriga årstid vI lämnade i onsdag är stor. Nu har det ju gått någon dag och rapporterna från tystnaden säger att det är varmväder och att älven visar tydliga tecken på att vilja befria sig från sitt nästan 7 månader långa isgrepp. Ytterligare ett tecken på en förestående islossning är att Torsten dragit ut sin båt. Få se när Alasuando går upp? Gissar på 17:e maj! 

På platån skall vi stanna till 24:e juni då kosan åter ställs mot tystnaden och solsidan i Lainio. Ett tvådagars besök på Kolmården djurpark är planerad, dit vi åker tillsammans med Jenny&Alexander och barnbarnen Jackson&Esther. Den sedan 10 år tillbaka obligatoriska hälsoveckan på Masesgården i Dalom kommer också gå av stapeln under vår vistelse i södern.

I morse tänkte jag på att "dagen idag är en helt obrukad dag och den är min och jag kan göra något av denna dag"! Fantastiskt va! Jag kan göra något gott mot någon/några som får mig att må bra....jag kan även gå omkring och tjura eller dumma mig på annat sätt som gör att jag och min omgivning inte mår så värst! ......Tänker jag inte alltid på! Men det är ju sant!  Jag har ett val alltså. Med denna insiktsfulla insikt tog jag glad i hågen på mig uppgiften att vara vårt barnbarn Esthers "Essie Watch" för några timmar. Esther blir 2 år i juli och är ett helt oemotståndligt charmtroll....i.a.f för morfar så uppgiften torde bli ett rent och sant nöje.

Första dryga timmen gick hur bra som helst. Charmtrollet sov skönt nedbäddad i sittvagnen medan jag drog runt på Nacka kyrkogård....också ett ställe att promenera på....men det var fridfullt, bara gruset som knastrade svagt där jag drog fram.

Flickebarnet vaknade så sakta upp ur drömmens land och jag fann det bäst att ställa kosan mot hemmet. Väl hemma hos henne så hade modern, mormor och hennes 2 år äldre bror Jackson dragit iväg på äventyr till Sickla och biblioteket. 

Jag lyckades med att ta av henne ytterkläderna och för att i preventivt syfte hindra eventuella gråtutbrott hon skulle kunna få i avsaknad av sin trygga moders famn så frestade jag henne med "Danonino" (en jättesöt och sliskigt hopkok av allehanda nyttigheter....och socker givetvis). Nu började kampen! En vuxens förstånd och omsorg mot en synnerligen envis tvååring. En Danonino blev tre! Ett antal "Nej" blev till ett "Nåja/Kanske" och slutligen "Ja gör så!".....Efter 2 timmar började jag se mer och mer på klockan och undrade var förälder och mormor tagit vägen?....Hade dom inget ansvar? Lämnade flickebarnet under så lång tid till en person som inte ens kunde byta blöja på tösen. Efter 3 timmar dök så mormor upp. Hon är proffs på barn efter 45-46 år inom barnomsorg&förskola. Jag drog en suck av lättnad för nu blev det ordning och reda på tillställningen. Mormor Irene älskar sina barnbarn men har en framtoning och auktoritet som inte tillåter allt för mycket protester mot hennes givna direktiv......Tro mig, jag vet av erfarenhet.

Någon person har sagt att barn uppfostras med kärlek, hot och mutor varav hot och mutor inte skall ses som en försumlig del av barnuppfostran. Jo nog gör vi väl lite till mans skäl för detta påstående....åtminstone gäller det mig.

Men, dagen idag var min...och är fortfarande min för den är i skrivandets stund inte riktigt slut och jag har lärt mig, återigen, lite om mig själv och fått nåden att helt utan annan vuxens inblandning rå om lilla Esther en stund. Kommer att sova sött inatt.

Ha det bra,

Lasse