Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Kategorier

Senaste inlägg

Visar inlägg från november 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Tvättstugetankar

Tvättstuga i arla morgonstund. Frugan har åkt till Finntorp för att sköta om barnbarnet Jackson som är förkyld och tvungen att stanna hemma från förskolan. Men, sånt gör vi så gärna....det är ju mycket därför vi har lägenhet på Platån för att kunna hjälpa till när så behövs....och givetvis, även att bara få vara tillsammans.

Det börjar närma sig avslut för denna gång för vår vistelse på Platån. Fyra veckor går fort men det är mycket vi under den tiden hunnit med....och det finns saker jag planerat att göra under vistelsen här som jag inte hunnit och kommer inte att hinna med. Närde bl.a. en from förhoppning att ha jobbat fram ett upplägg och underlag för de aktiviteter jag ämnar saluföra i min enskilda firma, men så blev nu inte fallet. 

Ett antal uppslag, utan början eller slut, far omkring i huvudet men än har inget kommit på pränt som sagt. Mitt skrivande ingår även som en del i min firma och en av anledningarna till att jag inte kommit igång med andra aktiviteter likväl som skrivandet av fortsättningen på "Pojken i bäcken" (Här har jag dock ett flertal skissade "story lines" och några inledande sidor som uppstart) är ett ganska intensivt arbete med att få ut boken till bokhandlare och allmänhet och att möta människor och berätta om skrivandet av boken. Allt detta tar tid men är samtidigt nödvändigt och som jag upplever det, enormt stimulerande och roligt. Att även ta del av läsarnas kommentarer och synpunkter på boken har varit och är fortfarande enormt viktigt för mig i mitt fortsatta skrivande. Jag lär mig hela tiden. :-) 

Boken finns även på kulturredaktionerna hos NSD, Kuriren och Pite Tidningen och jag vet inte om någon av dessa är intresserade att recensera boken....jag hoppas givetvis att någon tar sig ann den, men jag blir heller inte alltför besviken om det inte blir så......läsarrecensionerna från allmänheten har hitintills gett mig en bra bild om hur människor tagit till sig innehållet och med det är jag nöjd. Kul är iaf att Saltsjöbadens Tidning intervjuade mig igår och kommer att föra in en artikel om mig och boken på onsdag i nästa vecka. :-) 

Det som ligger framför mig i mitt fortsatta jobb med att marknadsföra boken är signering i em. på SSC i Solna, signeringar i Älvsbyn, Piteå, Luleå och Pajala under de två första veckorna i december. Pajala signeringen äger rum den 11/12 och därefter tror jag att möjligheterna öppnar sig för att mer detaljerat ta itu med det fortsatta skrivandet....om lusten och orken fortfarande finns kvar?...jag hoppas, fast det är ju "långt" fram i tiden och mycket kan hända. En sak har jag lärt mig under tid som gått och det är att: Aldrig ta något för givet!.....Utfallen av alla förväntningar jag burit på har tyvärr ofta kommit på skam med allt vad det i sin tur inneburit av personliga problem, problem jag kunnat bespara mig om jag inte byggt luftslotten.....Eller hellre, luftslott och drömmar är ju inte fel, det behöver jag då och då...Men, att flytta in i luftslotten var för mig inte alls bra! 

Nu till en annan och mer värdslig sak. I går åkte jag som vanlig med Saltsjöbanan och konduktören registrerade min resa på sedvanlig sätt. Jag åker på pensionärsrabatt skall jag kanske nämna. Iaf vid en station längs min rutt dök en biljettkontrollant upp och bad att få kolla min biljett (Reskassan), vilket ju var helt OK. Därefter bad han att få se min legitimation? Nu hade jag körkortet på mig men om jag inte hade haft legitimation vad hade då hänt? Hade jag blivit avvisad från tåget? Måste man ha legitimation med sig var man än går och står? Finns det en lag på att man alltid skall ha legitimation tillgänglig? Någon som vet?....Jag blir aldrig riktigt klok på storstan. Slikt upplever vi aldrig på solsidan i den vackra Lainio by :-) 

Hälsningar,

Lasse

  

 

Att bara blicka in i den snurrande trumman i tvättmaskinen och inte kunna ta sig till något annat kan få ett högt blodtryck hos stressade storstadsmänniskor att sänkas betydligt.....kanske något att inkludera i rehabilitering av stressrelaterade problem?

I Alasuando är det i dagsläget möjligt att ta sig över, även med ATV så nästa tisdag så blir det vår "bro" till solsidan och hemmet......bilden ovan är från december 2013 så inte riktigt i överensstämmelse med hur det ser ut just nu....men "nästan"

 

Jag håller tummarna att det snart är möjligt att börja bygga is över Lainio älv vid färjelägret, dvs den ordinarie överfarten, så att vi kommer över med bil. Behövs ett par decimeter. Emellertid, än är det en ränna med öppet vatten och det krävs att det blir kallväder med åtskilliga minusgrader så att vi får ett islager som tar oss över till fots. Spola vatten på is i -20--30 gradig temperatur är ett kallt jobb så det gäller att klä sig därefter

Pepparkakebak


 

Sorg och Glädje

Psalm 364 inleds med " Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans, medgång och motgång här ständigt följs åt". Och visst, livet skiftar hela tiden och jag har att förhålla mig till dessa skiftningar. Jag måste få tid att glädjas och jag måste få tid att sörja. 

Så ter sig livet och jag blir påmind om att ödmjukt acceptera det jag inte kan förändra, och jag kan inte vaccinera mig mot sorg?.....och det är heller inte meningen. Ibland jäktar vi kanske igenom sorgen och vill så snabbt som möjligt lägga det som påminner om död bakom oss och skynda vidare i våra dagliga bestyr., men sorgen måste få sin tid....en tid för oss att sörja.

På onsdagen nådde oss budet att vår mycket goda vän och tillika Irenes moster Svea hade somnat in. Hon kämpade en längre tid mot en sjukdom som inte ville släppa sitt tag, förrän änglavagnen kom och slutligen hämtade hem henne. Hon somna då lugnt in med dottern Maria vid sin sida. 

Dagarna som följde därefter präglades för vår del av minnen. Tankar och händelser vi hade fått dela i vårt umgänge med Svea. Hennes goda förmåga att lyssna, hennes gästfrihet, hennes orubbliga tro och hennes förmåga att se det goda i alla människor. Många är alltså de goda och ljusa minnen vi bär med oss och de ger lindring i denna stund av saknad. 

Livet går vidare och för egen del fanns det även flera stunder av glädje under veckan. Bara samvaron med Familjen Rosengren inte minst lekarna och sång- & sagostunderna med barnbarnen Jackson&Esther är höjdare som efterlämnar en känsla som jag kan suga på en lång tid därefter.

Fick även möjlighet att signera min bok på Saltsjöbadens bokhandel i går eftermiddag. Satt i 1,5 timmar och signerade fyra böcker och strax därefter, när jag officiellt avslutat, signerade jag ytterligare en. Jag är nöjd med detta, framförallt med tanke på att bokaffärens ägare tidigare visat viss misstro till att någon överhuvudtaget skulle vilja köpa....men man skall aldrig vara för säker kan man kanske lära av detta. I alla fall så lämnade jag kvar ett antal böcker på bokhandeln för vidare försäljning.

Senare samma dag fick jag även information om att arrangemanget för ytterligare en signeringsträff var klart. Denna gång för de som är intresserade av SSC( Swedish Space Corporation) veteraner och signeringen äger rum på torsdag i nästa vecka i receptionen på nämnda företag. Skall bli kul att träffa tidigare vänner och kollegor.

Att samma dags kväll avslutades med skön barockmusik i Ersta Kyrka framförd av "The Nordic Baroque Band" blev liksom "grädden på moset".

Nästa vecka är nedräkning för hemfärden till tystnaden och solsidan i det vackra epicentrat för tanke och handling...Lainio!

Lasse

 

Utsikten i kvällningen från Ersta terassen mot Djurgården är fin.

 

Att samma kväll få lyssna på ljuv barockmusik som framförs av de suveräna musikerna i "The Nordic Baroque Band" blir liksom en extra krydda på tillvaron

 

Att så morgonen därpå få ta del av årets första pepparkakebak med ynglingarna Esther och Jackson. Allt under ledning och överinseende av frugan. Undertecknad bakade inte men underhöll med diverse julsånger....och givetvis avsmakning av deg och kakor.


Hemlängtan?

Gråväder under veckan och det lär hålla i sig i flera dagar till. Det blir kyligare allt efter hand så vintern kryper långsamt närmare. Till min glädje fick jag igår veta att svåger Svante kört med sin ATV över isen i Alasuando. Det finns m.a.o hopp om att vi skall kunna ta oss till hemmet på solsidan den 17:e november. Vi lämnar bilen och tar oss gående över is och efter en skogsbilväg till hemmet, en promenad på ca 1,3 km. Därefter hämtar jag bagage och annat med min ATV....eller skoter (om det nu finns tillräckligt med snö). Bilen kan vi köra över först när det blivit ca. 1,5 dm, fast det kanske det är vid tidpunkten för vår ankomst till byn? Hemresan är beställt och vi sätter oss på tåget norrut den 16/11 för att efter 18 timmar anlända till gruvmetropolen Kiruna. Därefter bil i 12 mil och sen är vi i kulturens och den goda tankens epicentrum Lainio!.....om nu allt går som planerat?....Har vi "hemlängtan"...Jo, lite!

Fick veta att min bok nu finns i ett par bokcirklar i Kiruna och jag lär bli inbjuden att berätta om boken vid någon av deras träffar. Kul tycker jag och det gör jag gärna. Jag har även haft stor hjälp av Cicci R. att arrangera en boksigneringsträff med tidigare vänner och arbetskollegor i Stockholm. Platsen är ännu inte bestämd men det blir på en plats i Solna/Sundbyberg. Jag har även en signering i det gamla anrika Saltsjöbadens Bokhandel som ligger i Saltsjöbadens centrum på fredag em.

Igår hade vi en mycket trevlig träff med goda vännerna Doris&Georg som bor mer centralt än undertecknad nämligen på Fältöversten/Vallhallavägen. De bjöd på goda mat och fika och vi hade mycket att samtal om både allmänt och djupt som det gärna blir i goda vänners lag. Inte minst många goda skratt!

Idag bär det av till Uppsala för att umgås med vännerna Harriet och AnneLore så det lär bli sent innan vi åter är hemma på Platån. I morgon är det som sagt boksignering och på kvällen bänkar vi oss i Ersta Kyrka för att luta oss tillbaka och lyssna till "The Nordic Barogue Band" där våra fiolspelande goda vänner Jeanette&Johannes ingår.

På lördag IKEA med dotter&måg....jag åker dit mest för köttbullarnas skull.

Ha det bra,


Lasse



 

Ha en bra dag hälsar den oblyge Koltrasten i häcken mig varje morgon, vill jag gärna tro

 

Många brustna strängar och en metallram är det enda som nu återstår efter söndagens piano demontering 


Välkomna till fredagens boksignering i Saltsjöbadens centrum.

Piano demontering

Grått och duggregn på platån. Vi är hemkomna från vår sedvanliga 5-km motionsrunda, vilket nu är rutin när vi är i Saltsjöbaden. Det sägs att det som man regelbundet gör i 21 dagar blir rutin, dvs man behöver inte ens planera för att utföra aktiviteten, man bara gör det. Även om det kan kännas motigt vissa dagar så tar man sig iaf över tröskeln med sinnet inställt på dessa 5 kilometrar. 

Igår var jag med om en slakt. Ja, demontering kanske är det rätta ordet och föremålet för denna demontering var familjen Rosenbergs piano. De hade försökt bli av med det, t.o.m erbjudit det gratis om den nye ägaren stod för bortforsling, men nej, ingen var intresserad eftersom pianot fanns på 7:e våningen med en hiss som var för liten för att transportera denna tunga och skrymmande pjäs så trapporna var enda alternativet. Familjen behövde utrymmet som pianot upptog för andra, mer angelägna, behov. Alltså återstod bara att demontera i så små bitar som möjligt.

Mågen Alexander och undertecknad tog sig ann uppgiften med stor förtröstan och med en insikt om att detta var gjort på en timme...max!....hur härligt är det inte att vara "amatör"..."Ett piano var väl bara att skruva isär....måste väl finnas skruvar?" tyckte jag. Och visst fanns det skruvar...minst ett hundratal...och dom satt FAST!....och hur mycket kraftigt trä finns det inte i ett piano??....och det är förutom skruvat även limmat! Bara metallramen som strängarna är fästade i sitter fast på det mest infernaliska sätt och väger ett ton...minst!

Nåväl för att göra en lång och ganska meningslös historia kort så lyckades vi efter ca 5 timmars slit med såg, skruvmejsel och kofot (heter egentligen bräckjärn om jag skall vara riktigt noga) "slakta" instrumentet och få ned det i någorlunda hanterliga, fast fortfarande rätt tunga, delar. Det var svettigt!

Vad kan man nu lära sig utifrån detta. Tja, kanske en kan vara att aldrig skaffa ett fullstort piano till en lägenhet som ligger högt uppe i ett hus och som har en för liten hiss?

Detta var innan jag klippt alla strängar...och vilket hantverk ett pianobygge är. Man ser alla fina detaljer när man tar isär det.

I eftermiddag får jag dock njuta av pianomusik från ett fullt fungerande piano...eller det kanske även är flygel och orgel, och Nackas fantastiska körer som framför Mozarts Requiem  Jag har upplevt många sköna stunder när jag lyssnat till detta verk, inte minst under delar av skrivandet av min bok....givetvis inte samtidigt som skrivandet men i pauser däremellan och nu skall jag åter få lyssna till dessa härliga toner.

Lasse

Nyare inlägg