Utsikt från norr

På solsidan i tystnaden i Lainio by är de inte bara tyst det är ofta strömlöst: I går kväll hade jag bänkat mig framför TVn för att se en film men efter bara några minuter blev det kolsvart. Jag satt still en stund för att vänja ögonen vid det kompakta mörkret för att sedan trevande försöka hitta den lykta vi använder vid sådan här tillfällen. Fick en lite aning om hur det kan vara att vara blind. Jag sökte efter väggar och längs möbler för att hitta fram till den bänk där lyktan borde vara. Försökte i minnet komma ihåg hur rummen såg ut, var möbler, stola och bord är placerade för att inte stöta till någon dyrgrip till vas eller annat prydligt som Irene dekorerat hemmet med. Men, det är bara att erkänna att min observationsförmåga när allt är fullt synligt registreras säkert någonstans i minnet men jag tar allt så självklart så när det väl kommer till att försöka komma ihåg så brister jag....Jag staplade fumlande omkring och till slut hittade jag lyktan, dock utan att söndra något...jag förde bara ett viss oväsen. Har lärt mig av någon klok person att det är skillnad på att "Titta" och att "Se"....jag tittar som regel. Skulle absolut inte bli ett bra vittne om det blev frågan om det.

Snön föll i tunga mängder (mer blött än torrt p.g.a temperaturen stigit betydligt) vilket gjorde att elledningar, isolatorer och annan för eldistributionen utsatt utrustning återigen felar, så mitt på dagen idag var det åter klippt! Efter ett par timmars snöskottning på morgonen bänkade jag mig åter framför TVn för att se SM-sprinten på skidor från Piteå. Glad i hågen satte jag på TVn och hann bara se den röda lampan slå om till grönt för att därefter slockna. Strömavbrott...Igen! Det här händer ständigt och jämt och jag kan bara förundra mig att trots teknikutveckling där vi idag gör rymdfärder stup i kvarten så klarar man inte av att skicka ström på ett säkert sätt till vår del av landet. Visserligen utgår det en ersättning som är bunden till det finstilta i avtalet om kraftdistributionen, men det är mer en tröst för tigerhjärtan. Jag vill ha ström! Vore Kraftbolagen smarta skulle de även kunna undgå att ersätta om de fick in att avbrotten är en "Act of God", för så verkar det vara i dessa högteknologiska tider.

Annars så är höjdpunkterna för veckan som snart är till ända få, men nog så angenäma. I onsdags fick jag nöjet att hålla ett föredrag på Pecha Kucha i Kiruna om tillkomsten av min bok "Pojken i bäcken". Då jag någon vecka innan fått inbjudan var jag nog lite tveksam. Kravet var att presentera 20 bilder där varje bild fick ta högst 20 sekunder att presentera. Bildspelet gick dessutom på automatik så här gällde det att "hålla i hatten". Beaktande att jag under min aktiva jobbtid alltid drog över tiden vid mina presentationer så var det här en utmaning. Men, utmaningen kanske lär mig något tänkte jag....vad är jag rädd för...jag dör nog inte..... så jag accepterade. Mycket folk var samlade för att lyssna på sex talare men även för att mingla och umgås. Jag var förberedd, jag höll tiden och...Det var kul (för den intresserade så finns lite mer inlagt på Ebes hemsida...www.ebesforlag.se).

Metropolen Vittangi har förärats med ett cafe som heter EnglaLycka. Jag har fikat där två gånger under veckan och jag kan verkligen rekommendera denna oas! Vilket gott kaffe...och vilka semlor och annat fikabröd...himmelsktgott! för att inte tala om trevliga personalen. Skall hädanefter bli mitt stamfik. 

Lasse

Att låta strömavbrott hindra min skrivlust? Nej då! Med lyktans hjälp går även det.....lusten finns inom mig och m.h.a back-up lösning i form av en batteridriven lykta så löser dig sig

Pecha Kucha i Kiruna

Kylan vill inte än släppa sitt grepp. -25 grader under dagen fast nu är det "bara" -22 så det går trots allt åt rätt håll. Stor skillnad emellertid mot de -35 till -38 grader vi haft under veckan som gått. Vid mitt skrivbord har jag haft dubbla element igång plus en fårskinnsfäll på golvet. Tjock tröja, fötterna iklädda dubbla strumpor och allt detta nedstucket i filttofflor.....Mac'n funkade iaf så det gick att skriva.

I denna kyla så uppför sig inte bara jag utan även bilen konstigt. Indikeringslampan för partikelfiltret lyser med ett ilsket gult sken och meddelandet "Försvagad motorprestanda" dyker upp på displayen på frontpanelen. När jag kör så märker jag inte av något fel men indikeringslampan irriterar mig så jag har beställt tid hos bilverkstaden för en koll och åtgärd. Överraskades även att se att meddelandet gällande diselförbrukningen i medeltal sjönk till 3,8 dl/mil....trots den stränga kylan. Men, vid tankning och egen uträkning så var den 5,5 dl/mil. Alltså är det något knepigt även med den indikeringen. Frågade en sakkunnig person vad han trodde det kunde bero på att jag får dessa fel. "Vad har du för bil?", sporde han."En Volvo S40" svarade jag. Han skakade bara beklagande på huvudet, vad han nu menade med det?

Nåväl, jag har ju en 1989-års Passat som funkar och kniper det så har jag den som back-up. Inte lika bekväm som Volvon och inte lika många finesser och ett minimum av elektronik som kan ställa till trassel....Men, den funkar!

När jag går i moll så har jag kommit på ett bra sätt att komma tillbaka i dur. Jag ringer på familjen Jacksons hemtelefon i den fromma förhoppningen att någon av barnbarnen skall svara...och någon av dem gör som regel så....minstingen 3-årige Esther är speciellt kvick på att svara vilket hon gjorde även nu. Hon pratar på som den värsta pratkvarn och jag skall erkänna att jag inte förstår mycket av det hon säger, fast det är roligt att lyssna på hennes intensiva beskrivningar.....och framförallt hennes skratt och förtjusning att få prata med mig! Det, är toppen och när hon glatt avslutar vår konversation, för det är hon som alltid säger "Hej Då!" och vi lägger på så är jag innerligt glad. Tänk att så lite kan betyda så mycket.

Tog några bilder under min promenad idag som jag lagt ut nedan. Allt är fotograferat på solsidan.

Lasse

Vinterbilder från solsidan i Lainio

Överst till vänster: Solen kan inte tränga igenom molnslöjorna som ligger över Alasuando

Överst till höger: ATVn får stå still....för kallt

Mitten till vänster: Det är med visst vemod om tidens gång och slitets vedermödor jag tänker på vad som förr i tiden utspelade sig i denna idag ödegård

Mitten till höger: Ladugårdslängan tillhörde familjen som bebodde gården bredvid. Kornas råmanden och hästens gnägg sitter säker kvar i väggarna.....om man har fantasi och lyssnar noga

Nederst till höger: Sommarstuga som njuter sin vintersömn i väntan att någon till kommande sommar skall ta den i besittning

Vi har köpte en bil!
En 1989 års Passat som gått dryga 22000 mil och är i fint skick. Säljare är våra goda vänner Maria&Peter Liljegren. Har löst trafikförsäkring och i morgon ställer jag på den sedan något år avställda bilen.
Tanken är att låta dyrgripen rulla sina sista år mellan Platån i Saltsjöbaden och Nacka/Finntorp. Står lyckan oss bi så kan det nog även bli en tur i Stockholms omgivningar.

Kylan från förra veckan har åter gjort sig påmind. Vaknade i morse till -27 grader och så lär det fortsätta någon dag till om jag får tro SMHIs väderleksutsikter. Vi eldar dagligen och nivån på vedtravarna i vedbon har sjunkit betänkligt men jag räknar med att det räcker. I mars/april är det iaf dags att med yxa och motorsåg åter bege sig till björkskogen för en ny fällning att eldas till kommande vintrar. Jag har redan i fjolhöst kört hem björkved som jag fick tillgång till av vännen Birger E så jag har nog så vi klarar oss....men nöjet att i vårsolens sken ge sig ut på skotern till Karijoki (ca. 5km tur från huset vårar) med ryggsäck packad med fika. Fälla björk, kvista och köra ihop i höger för den vidare transporten till hemmet. Däremellan gör upp eld, koka kaffe och bara njuta av livet. Kan inte bli bättre tycker jag.

För närvarande skriver jag på uppföljaren till "Pojken i Bäcken". Betydligt mer disciplinerat gällande själva skrivandet än min första bok. Försöker dela in dagen i några skrivpass om 2 timmar vardera...vissa dagar "försvinner" givetvis p.g.a ärenden som måste utföras i gruvstaden eller annat viktigt som behöver göras i hemmet...målning, ommöblering (suck) eller annat som min kära fru vill ha min 100% uppmärksamhet på. Då hjälper inte mina böner om skrivro. Men så är det. Det är bara att gilla läget.
Men i det stora hela så funkar det. Jag får den tid jag behöver för att skriva och när arbetet med något av frugans idéer väl är klar så blir det jättefint och förhöjer trevnaden ytterligare.
Kul är även att jag blivit inbjuden till PechaKucha i Kiruna för att berätta om mitt skrivande. Var något tveksam inledningsvis för jag har att ta fram 20 bilder beskrivande allt från ide till färdig bok. Och för varje bild får jag prata högst 20 sekunder....blir att snacka fort för jag tror bilderna (ppt) rullar vidare per automatik. En utmaning för en omständig person som undertecknad.

Brukar inte blanda in politik på riksplanet i bloggen men med de senaste turerna gällande Kommunal och Sveriges utrikesminister kan jag bara stilla undra; "Varför lär de sig aldrig".
 
För övrigt anser jag att Sverige skall gå ur EU.
 
Lasse

I morgon börjar "äntligen" vanliga veckor. Inte för att det är med stor uppoffring jag genomlevt Jul-- Nyårs--och Trettondagshelgerna, nej tvärtom, varje högtidshelg har sin tjusning och glädje. Men helger som kommer så nära varandra i tiden och där varje helg pågår under flera dagar blir för mycket för mig. Känns som om det vore söndag varje dag.....fast det är det ju inte, bara känns så.
 
Ser med spänning fram mot det år som just börjat. Ny böcker av "Pojken i Bäcken" finns nu på Ebes förlag, Bokus, Libris och i Kiruna Bokhandel. Har själv fått mig tillsänt två bokpaket (36 böcker) att i huvudsak användas vid signeringar och i mer privat försäljning.
Kul är även att jag blivit tillfrågad att hålla ett föredrag om mitt författarskap på Rotary och Pecha Kuscha, båda i Kiruna. Har ännu inte börjat att förbereda pratet och viewgraphs men måste så göra så fort som möjligt för det är snart dags.
 
Min nya roman har just nu ett något vingligt synopsis. Jag har skrivit det första kapitlet och är på god väg att ha skrivit klart det andra.....ja "klart" är aldrig riktigt sant, för vid varje ny genomläsning dyker det upp nya idéer. Kan bli smått frustrerande med ständiga omskrivningar och nya uppslag. De senaste två dagarna har det känts som jag inte skriver något nytt utan fastnar i den tidigare texten.
 
Att jobba fram synopsis och persongestaltningar är också nog så viktigt. Jag har en förmåga att kasta mig rätt in i skrivandet med avstamp i en ganska yvig ide för att efter någon veckas skrivande fastna och då står det still mer eller mindre lång tid innan jag hittar rätt igen....men jag ger inte upp, jag skriver varje dag och ha så gjort i många år. Låt vara som personliga dagliga reflexioner i dagboksformat men det håller igång skrivprocessen så att säga. "Man blir bra på det man övar på" och jag måste öva. Att förlita sig på medfödda talanger håller inte. Inte heller att invänta det ögonblick då inspirationen infinner sig för chansen att få ihop en roman på enbart inspiration är ungefär lika stor som om jag slänger ett 1000 bitars pussel rakt upp i luften och alla bitar hamnar på rätt plats när de väl träffar marken. Visst är det härligt när jag upplever att jag skriver som i trans...dvs jag har flyt...flow...det ger mycket text men det håller endast tillfälligtvis, för mig i alla fall.
 
Att ha några personer som läser texten under skrivandets gång är viktigt. Det gör mig lyhörd och skärper mitt tänkande att inte bli för slentrianmässig. Givetvis står jag helt själv för berättelsen men kommentarer på upprepningar som kan anses onödiga, krångliga formuleringar, felstavningar, grammatik och annat som just den korrekturläsaren ser. Ibland är det irriterande men mycket nyttigt. Skrivandet är en ensam process och jag måste bolla texterna med andra.
 
Många författare med betydligt större erfarenhet än en "wannabi" som mig har berättat och skrivit om problemen med att skriva en uppföljare som en fortsättning till sin debutroman. Jag får ta till mig de mer erfarnas synpunkter men räds inte att fortsätta skriva historien om Johan.
 
För övrigt anser jag att Sverige bör gå ur EU.
 
Lasse

Äntligen riktig kyla!
Och med den så har skrivlusten åter infunnit sig. Konstigt kan tyckas och det kanske inte alls beror på kylan att jag nu mer regelbundet och med en viss disciplin åter fattat skrivdonet (en Mac i mitt fall).....men just nu vill jag gärna leva i den tron.
Härligt är det iaf, absolut stilla i mörkret som råder där ute. Fantastiskt stjärnljus, en och annan satellit syns sväva över det himlavalv som välver sig ovanför mig. Det är lätt att fångas av detta oändliga universum och liksom sugas in i dess myller av himlakroppar. Kan i sådana stunder tänka att det kanske står någon på en annan planet, ljusår bort, och just som jag ser upp mot det himlavalv som omsluter denna någon....nu för mig men för denne någon är det tusentals år sedan. Det tidsliga och rumsliga existerar inte och jag inser min egen litenhet och behov av sammanhang. Tanken svindlar onekligen.
 
Apropå sammanhang; Kristian Luuk frågar i TV programmet på spåret: "Vart är vi på väg?"
En berättigad fråga så här i stängda gränser och passkontrollstider.
 
Med risk för att betraktas som naiv så förstår jag inte sammanhangen. Jag vet inte vart vi är på väg och jag funderar över om någon egentligen vet det. Det jag via TV och andra nyhetsmedia ser är tusen och åter tusen lidande människor samtidigt som medlemsstaterna i EU driver en urskuldande politik kring sitt eget handlande, vilket gör att varje land lämnas med fritt utrymme att egenmäktigt bestämma sin flyktingmottagning och regler för kontroll. Schengen avtalet är snart ett minne blott! "Vart är vi på väg".
 
"För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras". Med de orden avslutade alltid den romerske politikern Cato d.ä. sina tal i senaten (ett par hundra år f.kr).
Jag får väl avslutningsvis pränta något liknande; "För övrigt anser jag att Sverige bör gå ur EU"
 
Lasse
 

 
Gäller att klä sig när temperaturen ligger en bit under minus trettio strecket.