Visar inlägg från april 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Sista april

Lämnade gående hemmet i en gråmulen Tystnad. Tidig, mycket tidigt på torsdag fm. Lainio älv var vid överfarten vattensjuk efter det ihållande regn som tidigare fallit. Isen bär nog åtskilliga ton men smältvattnet från snön gör att biltrafiken över älven upphört.


 

Satte mig tillrätta i Volvon som dagen innan fått på sig sommardäcken. De första 3 milen efter en bedrövlig grusväg lämnade mycket f.ö. att önska. Men glad i sinnet kunde inte ens dessa tusentals gropar ta mitt förväntansfulla humör ifrån mig. Tog sina modiga 50 minuter innan jag var på asfaltvägen... men under färden fick jag bl.a. beskåda; en räv, två tjäderhönor, ett par ripor och några ängsliga renar. Det kanske var meningen att jag skulle "krypköra" för att hinna ta in allt detta.

Två trevliga signeringar i Boden och Luleå ligger bakom mig. På Akademibokhandeln i Luleå fick jag välja en bok och jag valde; Linda Olsson "En syster i mitt hus"...blir säkert en höjdarläsning.

 


Nu, sittande på ett Scandic hotell i Ö-vik i väntan på att äta frukost inför den återstående del av bilfärden som skall ta mig till Stockholm och Platån känns det mesta gott. Hoppas bara att biltrafiken in till storstan inte är alltför svår med tanke på Carl-Gustavs 70års firande.... får väl utbringa ett Grattis... snart är det min tur.

För någon vecka sedan blev jag tillfrågad att leda allsången vid majbrasan i byn. Jag tackade ja men saker och ting var tvunget att dirigeras om i min planering, som det tidvis gör. Den verkliga verkligheten griper in och då måste jag ändra fokus, så att säga. 

Nåväl, jag får väl högt, bakom ratten, stämma upp....kanske när jag passerar Uppsala... i vårsången "Vintern rasat..." och "Sköna maj...".

Ha en fin Valborg!

Gräsänklings Blues

Tänker på Povel Ramels "Gräsänklings blues" under mina kvarvarande dagarna i Tystnaden på solsidan innan kosan ställs mot söder. Det är väl främst strofen där gräsänklingen stående med sin bättre hälft, Elsa, blir påmind om allt han inte får glömma att göra när hon är i "Mölle by the sea"....och sen sa tåget "Tut" och gick och han sa "Stick". Bland de bästa av Svenska blueslåtar som har skrivits.

Nej så farligt är det inte för mig.  Irene och jag tog tåget till Stockholm i tisdags och jag flyget tillbaka mot norr på torsdags. Irene stannade kvar i vår lägenhet på Platån.

Och bara för att inte missa något väsentligt i hushållsgöromålen, inräknat allt på vår gård som måste plockas undan efter vinterns aktiviteter, innan jag själv om knappt tre dagar ger mig iväg så gjorde jag en "komihåg lista".....den blev lång... och längre blir den för var dag som går.

För varje punkt jag med viss glädje bockar av så dyker det, i våra dagliga telefonsamtal, upp nya saker jag måste tänka på... och som jag absolut inte får glömma. Irene är en fena på logistik (till skillnad från undertecknad).

Ovan sagda kanske låter som en veklagan men sanningen är att utan henne skulle det gå käpprätt åt skogen och utan henne är jag en bara en halv människa. Under de snart 50 år vi varit tillsammans har vår kärlek burit oss både genom nöd och lust. Kärleken är ingen självklarhet utan den måste vårdas med respekt och omsorg om varandra och inte minst krävs det tålamod....att inte ge upp då det bär emot... om inte en riktigt bra orsak finns. Sen är det givetvis upp till var och en att fundera på vad en riktigt bra orsak är.

 


En annan mer världslig sak som frestar mitt  tålamod är den 3 mil långa grusväg jag måste färdas för att komma till grannbyn Kuoksu där vägen bort från Tystnaden och mot "civilisationen" är asvaltbelagd. Så här i snösmältning- och tjällossningstider blir inte bara bilen lerig utan man får kryssa mellan tusentals gropar och gupp och alltid prickar man ett och annat....inte befrämjande vare sig för förare eller bil.

Nu är det iaf söndagkväll och jag bör nog planera mitt föredrag på biblioteket i Kiruna imorgon kväll...finns med på min kom-ihåg-lista men har fått krypa ned i prioritetsordning... men nu skall det bli gjort.

Lasse

Vårtankar

Den Finske författaren Tommy Hellsten skrev i sin bok om paradoxer följande (som även är bokens titel), : "Ju mindre vi gör desto mer får vi gjort". 

Jag skall inte gå in på hur han utvecklade detta resonemang men jag tog till mig meningen ordagrant så att säga. Men till min förvåning funkade det inte så värst bra....inte alls om sanningen ska fram. I de vardagliga sysslorna som att hugga ved, skotta snö, bygga något som är obygd och många andra förpliktelser som livet på solsidan i Tystnaden innebär. Nej, inte mycket skulle bli gjort om jag mer filosofiskt såg på tillvaron. En nog så knepig paradox och jag måste nog rekapitulera vad författaren egentligen menat....för som mycket annat jag missförstått i mitt ödemarksliv har jag nog även missförstått meningen med paradoxen.

Svåger Svante blev överraskad när jag för någon dag sedan tagit bort snökedjor och plog från ATVn.

"Vintern är väl inte slut ännu...?" sporde han. 

"Jo jag tycker nog det och pekade på kalendern... det är ju vår!" svarade jag som tycker att nu får det vara nog och försökte att bortse från all snö som fortfarande tornade upp sig därute.

"Jag skottar inte mer...det smälter" fortsatte jag. Och faktum är att trots idogt blötsnöande de senaste dagarna så har jag bara skottat upp vedplatsen och den i meterdjup snö begravda transportkärran till ATVn och jag kommer inte ens försöka se åt spadarna p.g.a den decimeter blötsnö som föll så sent som i morse.

För övrig går skrivandet av boken sin gilla gång. Vissa dagar blir det ett fåtal sidor andra betydligt mer. All time high uppnåddes för någon dag sedan då tio sidor kommit på pränt... råmanus så att säga.

Veckan som kommer blir inriktad på förberedelserna inför Världsbokdagen på biblioteket den 25 april följt av signeringar i Boden och Luleå några dagar senare. En hel del bilåkande men det bekymrar mig inte. Jag tillhör den skara bilförare som tycker om att köra bil långa sträckor... det är för mig njutningsfullt... bara iakttaga landskapet som jag passerar igenom (mest skog förstås) och fundera på de stora frågorna som vad jag ska äta när jag kommit fram, varför jag inte har skaffat mig en traktor (det har ju alla på landet), vilka strängar jag en vacker dag skall köpa till gitarren (Levin gitarrens strängar har börjat gnissla), hur det planerade vedskjulet skall byggas... och framförallt varför just jag har det så bra... för det har jag.

Önskar er detsamma,

Lasse

 


Kvinnan på stigen

Så är snart söndagen den 3 april till ända. Jag har skrivit på mitt nya roman manus i 8 timmar med kortare avbrott för middag och en promenad.
Efter dryga 160 sidor text törs jag säga att arbetstiteln på boken nu ligger fast, nämligen "Kvinnan på stigen". Romanen är en fortsättning på min första bok, "Pojken i bäcken" och handlar om Johans fortsatta öden i vuxen ålder.
 
De senaste 3 kapitlen är ännu inte granskade av den revykommitté (Eva, Ingrid och Irene...den senare högläser för mig varje kapitel). När denna kommitté läst min text och delgett mig sina kommentarer och förslag innebär det nästan alltid att jag gör korrigeringar....därefter, och först när jag anser mig klar med hela manuset så skall Ebes förlag (Eva-Karin) granska detta med innebörden att det blir ytterligare korrigeringar, mest troligt. Korrekturläsning tar tid!
 
När jag skriver, skriver jag....som Bodil Malmström har uttryckte det och det är nog så viktigt. Självkritiken bör vara "off", texten skall flöda, tids nog kommer kritiken.
 
Jag har själv en benägenhet att hänga fast vid vissa meningar. Jag kan vrida och vända på formuleringar i mer eller mindre lång tid och stundtals har jag svårt att hitta rätt ord för det jag vill uttrycka. Men detta till trots, är jag ihärdig och inte ger mig så släpper det och text och formuleringar flyter igen.
 
Eva-Karin har satt en dead-line för när hon senast vill ha manuset och detta datum är 1/6 dvs om knappt 2 månader. Men så måste det vara om intentionen är att släppa boken är i samband med bokmässan i Göteborg i slutet av september.
 
Så, ärmarna måste nog kavalls upp ytterligare en bit...men jag lever i den fromma föreställningen att det kommer att gå....fast jag måste göra jobbet, det gör sig inte själv....och jag kan absolut inte lita på inspiration! Det är ett hårt jobb att skriva...men samtidigt lustfyllt annars skulle jag inte göra det.
 
Lasse

Tillbaka till ursprunget...eller...Det var bättre förr?

Strålande sol idag och så har det varit under de senaste dagarna. Termometern visar på eftermiddagen i dag dryga tre plusgrader. Strålande vårvinterväder m.a.o. Den här årstiden vill vi inte byta mot något annat...även om vi hör från trovärdiga källor längre söderut  att vitsipporna slagit ut och att pollen aktiviteterna kommit i gång på allvar.

Nej, detta byter vi inte bort även om längtan till barnbarnen regelbundet sätter in. Men om dryga en månad ställer även vi kosan mot Saltsjöbaden men vi mellanlandar en vecka i dalarna för att acklimatisera oss till de sydligare breddgraderna. 

Veckan som gått har förutom fint väder även bjudit på en uppsjö av allehanda aktiviteter. Det har varit rökning av renstek (Suovas, vilket kommer att avsmakas till middagen i morgon), björkfällning, kvistning och hemkörning (sista två lassen hemkörda nu på morgonen), sång med kyrkokören, fixa läckande tak, bilbesiktning (ljusinställningen fel...ombesiktning i nästa vecka...suck!), bokföring (alla kvitton och annat viktigt som ligger oregistrerade...suck igen... skulle behöva hjälp av en revisor... eller bli mer ordentlig med bokföringen), manusskrivande och korrigeringar (ett steg fram och två tillbaka... men jag lär mig, brukar jag tänka när det känns som att ro i tjära), Svåger Svante har rest till dottern Anna i Spanien och vi sköter hans hund under bortavaron (vilket vi gör med glädje, bör nämnas... finare västsibirisk laika finns inte).

För att återgå till det här att bygga en rökkåta för att röka sitt kött. Att fälla björk för att se till att värmen inomhus inte tryter under en lång och kall vinter. Att njuta av att få vara ute i "Guds fria natur" och kanske sätta sig på en renfäll vid en eld och koka kaffe och grilla korv. Att bara sitta vid samma eld och höra precis inget annat än eldens sprakande och snön som långsamt smälter av värmen från elden... man hör faktiskt hur snö smälter hur ljudlöst det än synes vara. Allt detta för mina tankar till ursprungsmänniskan. Vi har nog en dragning tillbaka till det enkla och ursprungliga... och jag tror att ju mer vi skaffar oss av saker och ting för att göra livet lättare och mer bekvämt (som vi kanske förleder oss att tro) desto svårare får vi att njuta "Guds fria natur". Att packa pulkan med yxa, mat, renskinn och spade och ge sig ut på en skidtur är inte speciellt attraktivt... jobbigt (det finns ju skoter så varför anstränga sig och det går mycket fortare... och man kommer ännu längre in i "Guds fria natur". Men man missar motionen som pulkdragandet och skidåkandet ger. Man missar skogens ljud och man går miste om det välbefinnande man känner av att för egen maskin klarat av strapatsen skogsturen trots allt innebär.

Missförstå mig rätt. Jag har själv skoter, ATV, motorsågar, röjsågar och annat maskinellt för att underlätta vår tillvaro i tystnaden. Tankarna ovan skall nog mer ses i skenet av mitt "Robinson Crusoe" komplex. Fast idag packade jag verkligen pulkan och vi begav oss på en 12 kilometers skidtur där vi eldade, kokade kaffe och grillade korv.....och vad jag är tillfreds med min dag, skall ni veta.

Lasse

 

All ved är hemkörd så nu är det bara att såga, klyva och torka under försommarens varma vindar

 

Svåger Svantes västsibiriska laika - Ruff - vår nya inneboende...för en viss tid

 

Det tar sig...elden menar jag