Visar inlägg från juni 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Sånt är livet

Midsommarhelgen är till ända (gick spårlöst förbi för egen del). Fotbolls EM pågår med oförminskad styrka. England kastar loss från EU och ena dörren till hytten i färjan i Lainio har gått sönder. Det är mycket att ta in för en vanlig dödlig men å den andra sidan behöver jag ju inte hemfalla åt grubblerier och ondgöra mig över sakernas tillstånd och tingen förgänglighet. 

Nej, jag har nog med mitt kan jag tänka i stunder när det går mig emot och prestationsångesten gör sig påmind. Jo...jag vet, jag har mig själv att skylla, inget snack om den saken. Men i alla fall... jag vet inte vad som egentligen händer när jag varje morgon i arla morgonstund, läppjande på en god kopp nybyggt kaffe, med papper och penna skriver upp ett tiotal saker som jag ska göra innan läggdags... och som det så ofta visar sig vid dagens slut, fortfarande är ofullbordade.

Sover jag dåligt på grund av dessa tillkortakommanden? Nej, inte alls. Sömnen verkar ha en för mig en uppbygglig verkan såtillvida att jag liksom nollställs för att åter vakna upp "smelling like a rose"... som en fågel Fenix redo att åter, över en god kopp kaffe, lista upp dagens aktiviteter trosviss om att det kommer att gå hur bra som helst... och faktum är att ibland i mer sällsynta fall går det riktigt bra. Fast visst är det skumt kan man tycka. Snudd på grandios syn på mig själv.

Lider jag av det? ... Nej, inte så värst.

Lider månne min omgivning (läs Irene) av det? ... Njaaaa... kanske svårt att lita på mina utfästelser men blir det inte idag så blir det någon annan dag, eller vecka, eller månad... allt beroende på prioritet och lägenhet. Hon är tålmodig, skall ni tro... har stått ut med mig i snart femtio år. Fast ibland ryter hon till och då är det bara för mig att kliva ned från min piedestal och ödmjukt lyssna och lova bot och bättring. Sånt är livet!

Lasse

 

En bedrövlig syn mötte oss när vi åter var hemma. Den myckna snön hade raserat mitt vedskjul. Bara att kavla upp ärmarna och städa upp i all bråte. Det var klent och provisoriskt från början men den klarade fjolårets snömängd så jag chansade att makterna skulle stå mig bi även i år... men icke sa Nicke! Nu måste jag planera för ett mer permanent vedförråd... när jag nu får tid att bygga.

Allt bråte samlar jag upp på en närbelägen blötmyr. Blir en fin majbrasa nästa år

Det är hit man kommer när man kommer hem!

Åter på solsidan i Tystnaden. Två månader på luffen... ja Platån är väl inte riktigt på luffen det har ju kommit att bli vårt andra hem... men i alla fall, hemma är hemma.

Känns rätt att citera några strofer ur Ronny Erikssons finstämda sång:

"Det är här man känner vart stigarna går, man vet vem som är släkt med vem. Det är här man vet var gäddorna står, det är hit man kommer när man kommer hem, du vet,,, det är hit man kommer när man kommer hem."

Midnattssolen, vad jag har saknat midnattssolen, för att inte tala om myggen! Dessa små och aggressiva blodsugare utför en välgärning som jag ser det (men jag är nog ganska ensam om den inställningen). 

Men, jag har varit blodgivare i drygt fyrtioår innan jag föll för ålderssträcket. Man tappar i genomsnitt 4 dl vid varje tillfälle och det var rena hälsokuren. Förutom att man tjänar ett mycket gott syfte så fick man samtidigt en bra hälsokontroll. Förr i tiden sysslade man med åderlåtning (ända in på 1800 hundratalet) som en form av medicinsk behandling, om än tvivelaktigt sett i dagens perspektiv. Men jag har mått bra av blodgivningen och det är ju synd och skam att man måste sluta vid fyllda sextiofem... fast jag fick en jättefin uppvaktning och presenter av blodgivningspersonalen vid mitt sista tapptillfälle. Därför, väl medveten om de sjukdomar som sprids på sydligare latituder m.h.a mygg, välkomnar jag nuförtiden de små blodsugarna. 

Idag har jag hjälpt svåger Svante att sjösätta hans båt och i morgon eftermiddag är det dags för min plastbåt. Träbåten skall tjäras först innan jag tar den till älven. En månad kvar innan konststigen i Lainio tar sin början. Kreativa dagar med, kulturevenemang, fotboll & live musik med dans (IFK- Lainio) och kvarndag (hembygdsgillet) väntar oss. Dags att börja repa in låtar med svåger Svante... fast det blir nog först de sista dagarna innan gubbrockarna ställer sig på scenen tillsammans med ytterligare tre likasinnade. 

I morgonbitti bär det av till metropolen Vittangi för att handla mat inför familjen Rosenbergs ankomst måndag efter midsommar. Vi ser fram mot att återigen träffa dem och att åter leka med barnbarnen... jag hoppas de inte tycker alltför illa om myggen?... och givetvis hoppas vi på värme och sol... regn och kyla har vi fått så det räcker.

Ha en fin midsommarhelg,

Lasse


 

På väg till Kiruna i måndags så var bryggan på solsidan ännu under vatten så det blev att köra drygt nio mil extra efter en dålig skogsbilväg.

 Prio ett vid hemkomsten var att laga hål i plastbåten så att vi torrskodda kan ta oss över älven.

Två månaders bortavaro sätter sina spår. En hel del utearbeten att ta itu med innan allt är i ordning.

Vistelse på Masesgården

Tisdag kväll på Masesgården och kvällsmåltiden just avnjuten. Dagarna här går i en jämn avkopplande lugn. Det blir tolfte året vi tar del av vad detta renodlade hälsohem har att erbjuda och vi har hitintills aldrig blivit besvikna. Härligt att det finns åtminstone ett kvar i landet... de som tidigare funnits har i många fall transformerats till SPA... lite mer Rock&Roll på ett SPA om ni förstår vad jag menar. I alla fall under den vecka vi är här så är meningen avkoppling och att vårda sitt mentala och lekamliga jag. Givetvis, alltefter behov och lust. 

Många intressanta föredrag om hälsa, mat, motion och livskvalitet där man kan deltaga... men man kan lika gärna avstå och bara sitta med en mugg te under pergolan och lyssna på det stilla brusande vattnet från fontänen och bara vara, långt från tidens tand och svårmod... i alla fall för en stund för tids nog möter oss vardagen igen... men det är då det... det är nu som gäller.

Har kommit igång med joggandet igen. Irene och undertecknad kör ett pass varje dag... träningsvärk... tur att det finns Tiger balsam får emellertid ta det lite lugnt med framfarten eftersom jag har en förestående ljumskbråck operation som väntar i sommar.

Nytt på Masesgården är en utomhus träningsanläggning med diverse tortyr redskap... fast skämt åsido där finns bl.a. en klätterställning där man hängande fritt ska ta sig fram, endast med hjälp av armarna, steg för steg. Den är tuff... jag tordes inte utsätta mig för prövningen under urskuldande att jag måste tänka på mitt bråck... men Irene fixade det vilket jag nu får höra i tid och otid... men vänta bara tills jag är "fit for fight" igen... då ska hon få se på armgång. Tycker ni att det låter det som skryt, självupptagenhet och högmodig så tycker ni rätt. 

När jag ser "Mästarnas mästare" på TV så finns denna övning med. Det ser inte ut att vara så svårt tycker jag där jag sitter nedsjunken i den bekväma TV fåtöljen... men oj vad jag bedragit mig... det är jobbigt värre.

"Sysslolösheten" har fått mig att nära en och annan tanke kring mitt fortsatta skrivande. Kanske en novellsamling, tänker jag och presenterar iden för Irene.

"Nej, nej... det är för svårt... du har ju inte ens läst en enda novell i hela ditt liv... du vet inte vad som krävs... läs Alice Munro så får du se" Ord och inga visor från henne. Det är tufft även att vara författare... men jag ska läsa Alice och även Jonas Karlsson... sen får jag se.

På lördag bär det av mot Tystnaden igen via en övernattning i Skellefteå... vad härligt det ska bli att åter trampa invanda stigar.

Nu slutar jag... skall gå på ett föredrag om stress.

Lasse

 

Mitt avstamp

Hur skall jag nu börja min nya berättelse tänkte jag i slutet av förra året när jag skulle påbörja skrivandet. Att jag skulle berätta om Johans fortsatta öden och äventyr som vuxen man var ju klart. Det hade jag burit inom mig redan innan manuset till min debutroman var klar. 

Under julen som vi tillbringade på Platån promenerade jag längs de upplysta gångstigar som finns i området och vid ett par tillfällen träffade jag på en förvirrad äldre kvinna som gick med raska steg under ett idogt aggressivt pratande för sig själv. Jag blev faktiskt ganska tagen av upplevelsen och hennes gestalt dröjde sig kvar i mina tankar under hela julhelgen. 

Jag fantiserade om hur hennes liv varit, vad hon varit med om, vilka problem hon haft, vad som gjorde att hon vandrade runt efter gångstigarna och mycket annat som dök upp under mina funderingar... och... varför inte använda detta i berättelsen... och varför inte inleda med mitt möte med kvinnan under denna decemberdag för snart  sju månader sedan. Där hade jag det! Det  synopsis jag därefter skissade grundades till en del på just denna kvinnas möten med Johan för hon försvinner inte ur berättelsen efter inledningen utan kommer att dyka upp vid några enstaka tillfällen när Johan minst anar det...  som ett omen (dåligt förebud i de flesta fall)... men han är inte i stånd att förstå innebörden av det hon säger.

Vi kan nog alla lite till mans/kvinns ha aningar om framtiden och en del av oss ser också järntecken av olika slag som förebådar något mindre (eller mer) välkommet. Vi kanske till och med är predestinerad att gå vissa öden till mötes? I Johans fall är han definitivt predestinerad... men om detta förtäljer den kommande boken betydligt mer.

På lördag bär det av till Masriket och en stilla vecka utan någon mystisk kvinna på en stig.

Lev väl... och mjukt

Lasse


Stilla eftermiddag på Platån

 


Efter lunch blev det stilla på Platån. Vi har skött barnbarnen Jackson&Esther från igår em. Föräldrarna var på en middagsbjudning under samma dags kväll. En uppgift vi så gärna tar på oss. Men det är livat ska ni tro. Mycket lek, gråt och skratt och mycket glädje. 

Irene var dessutom upptagen med att iordningställa maten till den middagsbjudning vi hade på kvällen med Irenes brorsdotter Maria och hennes familj Magnus, Rebecca och Oskar. Men trots det så höll hon även ungarna under uppsyn och grep in och ställde till rätta när det hettade alltför mycket till i lekarna, samtidigt som hon bildligt talat rörde om i grytorna och dukande fram middagen. Jag som själv knappast klara av att hålla en boll i luften är imponerad över hennes jonglerande med åtskilliga bollar... utan att en enda faller till marken.

Själv betraktas jag nog mer som en resurs till förfogande som kan gripa in i de smärre omständigheterna som att leta sniglar och maskar med lilla Esther, fixa cyklarna, läsa sagor och berätta egna påhittade historier om livet i de djupa skogarna där allehanda trolltyg finns... fast,  i ärlighetens namn verkar de inte bli så rädda... det verkar knappt tycka det är spännande alls... kan ju kanske bero på morfaderns omständliga berättande. Idag är det ju betydligt snabbare tempo som gäller och jag har dessutom inte ens en enda bild att hänga upp historien på, och det går ju inte alls. 

De är vana att spela spel på sina Ipad's och se på proffsigt animerade tecknade filmer där allt går fort... betydligt snabbare än morfars omständliga berättande. Den enda som tycker det är kul är undertecknad, fast det är nog bara en tidsfråga innan även  treåriga Esther vänligen men bestämt tackar nej till dessa intressanta (enligt morfars uppfattning), pedagogiska och spännande egenpåhittade berättelser. Femårige Jackson har sedan lång tid tillbaka vänligen men bestämt tackat nej.

Under eftermiddagen har Irene och dotter Jenny inmundigat "Afternoon Tea" på Diplomat. Jag bjöd på skjuts till och från Nacka strand för deras båtfärd till Nybroplan. De timmar som förlöpte mellan bilskjutsandet spenderade jag i lägenheten... i horisontellt läge... sovande den ovaggandes sömn. Det var skönt. 

I morgon är de Sveriges nationaldag men vi har ännu inte bestämt oss för hur vi skall fira den. Det enda som hitintills är bestämt är några timmar i tvättstugan... sen får vi se.

Börjar bli kallt men jag stannar nog kvar på vår veranda en stund till för att åter, som många kvällar tidigare, invänta koltrastens ljuvliga sång. innan det något kylslagna vädret tvingar mig inomhus.

Lasse