Utsikt från norr

Jag har lyckats att länka in ett provläsningsexemplar av min bok "Kvinnan på stigen" (Mer info om boken finns även på Ebes förlag: www.ebesforlag.se), omfattande de två första kapitlen. Boken är en efterföljare till min debutroman "Pojken i bäcken" men kan även läsas fristående.

Provläsningsexet hittar ni i menyraden överst i bloggen.

Ha en trevlig läsning av de första sidorna i boken ... vilket jag hoppas ger mersmak.

Hälsningar från Tystnaden,

Lasse

"Det var en gång för länge sedan"

Har sedan igår påbörjat bygget av vårt nya vedförråd ... tredje i ordningen. Virket införskaffas som alltid i mitt fall från Kangos bygg&trädgård AB där ägarna Lennart och Karin Emmot med stor tjänstvillighet och kompetens ställer upp och vägleder den okunnige snickaren (d.v.s undertecknad, om någon nu skulle sväva i tvivelsmål om vem det kan gälla). Det är mödan värd att köra de dryga sex milen enkel resa varav fyra mil är längs en gropig skogsbilväg som efter det idoga regnandet den senaste tiden kräver ett milt och tålmodigt  sinnelag hos chauffören ... ingen ide att svära och ondgöra sig trots att vår bensindrivna trotjänare rycker och kränger  i de hundratal gropar jag med möda försöker undvika att köra i. Att dessutom spindelleden på höger sida måste bytas (fick anmärkning på besiktningen) gör det hela inte bättre. Men jag tvekar inte att åter anträda färden, vilket sker i början av nästa vecka då mer virke måste införskaffas ... annars blir inte bygget klart i tid.

Jag inte bara spelar gitarr på gehör ... jag bygger på gehör ... det blir vad det blir ... och det blir bra ... tycker i alla fall jag. Irene brukar emellertid undrande fråga mig:

"Jamen jag trodde att det skulle bli mindre ... varför har du satt fönstret så högt och varför har du gjort en sån där konstig trappa? Det blir ju inte som du tidigare sagt att det skulle bli ... jag trodde ...", och så vidare, och så vidare. 

Jag försvarar mig alltid med att det nu blivit betydligt bättre och mer ändamålsenligt än tanken var från början ... men det är som att så på hälleberget. Jag tröstar mig med att med tiden vänjer sig både ögat och själen till rådande förhållande. Jag blir som ett barn i en godisbutik när jag får (eller snarare tar mig) "fria händer" att skapa. Det är något utmanande i att på en höft, endast baserat på någon ogenomtänkt tankeslinga och förstrött kladdande på ett papper, köpa virke för att därefter med liv och lust ge sig i kast med det till huset framköra virket. I stort sett har jag byggt allt själv på vår tomt och det står fortfarande kvar ... kanske inte alltid så estetiskt tilltalande och perfekt ... men det har inte rasat ... och i den fromma föreställningen fortsätter jag oförtrutet att bygga på gehör.

Min nya bok "Kvinnan på stigen" är nu under tryck och kommer att bli färdig att släppas till bokmässan i Göteborg. En blänkar om Boken och ett provläsningsexemplar går att läsa på Ebes hemsida (www.ebesforlag.se). Under veckan som gått har jag kommit överens med bokhandlare och andra intressenter om signeringar. Det är kul att ta del av det intresse som finns och hitintills så är sex signerings event i länet inbokade. 

Jag har sedan tid tillbaka funderat på vad jag skall skriva om härnäst. Trilogin gällande berättelsen om Johan ska jag fullfölja, men jag har även närt en tanke på att göra ett avbrott för att försöka mig på att skriva en novellsamling innan jag tar itu med sista delen om Johan ... jag får fundera en stund till ...  fast idag kände jag åter hur skrivlusten började göra sig gällande ... måste bero på mitt vedbod byggande?

Om tre veckor bär det av till Platån. Vi längtar att åter få träffa familjen Rosengren och få erfara allt som Jackson&Esther vill dela med oss.

Ha det bra,

Lasse

Mitt påbörjade vedbodbygge ... inte så värst mycket att beskåda ... men vänta ett par veckor så kommer skönheten att trona upp sig omsluten av den trolska granskogen.

Lyssnar till Alapäänivas forsande vatten som når mig genom Lusthusets öppna fönstret där jag just nu plägar att skriva.

En dag med blåbär- och lingonplockning är snart till ända, de helgfirande har åkt tillbaka till sina respektive boendeorter, Irene sitter hos grannarna Ruth&Eilert och dricker kaffe, svåger Svante är på teater i Pajala (Malmens väg), hunden Ruff sover och själv kliar det i skrivfingrarna.

Under bärplockningen tänker jag på lite av varje och idag kom jag att tänka på vad ens familjerelationer och hur ens tillhörighet med andra spelar roll i en by... eller mindre samhälle. I bland träffar vi på personer i byn, obekanta för oss, där den givna frågan blir vilken anknytning han eller hon har till byn... vems barn man är... var man stadigvarande bor... vad man gör i byn...etc,etc. Samtalen kan gräva sig  ganska så långt i släktleden och många gånger kommer man fram till att man är släkt på ett eller annat sätt eller att man har gemensamma bekanta. I en by håller man viss koll på varandra, på gott och ont. I en stad är man betydligt mer anonym, på gott och ont.

Själv som infödd Kirunabo med liten förståelse för vikten av att tillhöra en rekorderlig släkt med oantastlig handel och vandel har jag med tiden förstått att en släktfejd, eller bara något så trivialt som en smärre tvist, hur gammalt ursprunget än må vara, biter sig fast i generation efter generation... den suddas alltså inte ut i brådrasket utan snarare tillförs ny näring. Detta mikroperspektiv som kan te sig ganska "oförargligt" ser vi även i ett allvarligare makroperspektiv.

Mitt bilsläp måste repareras (byte av allt kablage). Min Passat gick inte igenom besiktningen, spindelleden på höger sida måste bytas. Mitt garage har blivit en tillfällig avstjälpningsplats för diverse bråte och måste röjas upp, En vedbod måste byggas. Veden måste under tak. Vedplatsen måste städas. Boksigneringsaktiviteter måste planeras. Gräset måste klippas. Bron måste målas och annat av måste karaktär... en uppsjö av måsten m.a.o. Men som oförbätterlig tidsoptimist så räknar jag med att allt ska fixas inom tre veckor för därefter är vi åter på resa mot Platån för att någon dag därefter åka till bokmässan i Göteborg.

Ha det bra,

Lasse

 Den sista veden för i år är sågad och kluven och ska kärras in i den planerade vedboden... som återstår att bygga   

 Planer (allvarliga) finns på att införskaffa en dylik för sköna bastustunder

Midnattssolen är borta sedan länge och kvällsolens strålar når endast grantopparna. Det är med visst vemod vi hälsar farväl till sommaren... även om den höstliga årstid vi nu ger oss in i har sin tjusning och skönhet.

Nu har vi efter drygt en vecka börjat komma ikapp med det som blivit liggande för "fäfot" här hemma på solsidan i Tystnaden. Mycket återstår dock men vi tar det i någorlunda strukturerad ordning... framförallt inge jäkt. Under de senaste dagarna verkar det som om sommaren åter anlänt fast under nätterna så kan temperaturen krypa ned mot någon enstaka plusgrad. Idag ser det emellertid ut att vara mer grått väder fast SMHI utlovat sol och plus 18 grader... men det kanske klarnar upp.

Nåväl, det som grämer mig något är att inte vår träbåt kom i älven denna sommar och nu är det lite försent med tanke på att vi drar söderut om drygt fyra veckor.  Dotter Jenny gjorde ett fint jobb med att tjära densamma, men sen har den fått legat uppallad på tomten i den sanna förhoppningen att jag skulle sjösätta ekipaget... Men nej, det blev aldrig av för mycket annat propsade på min uppmärksamhet, så nu får den nytjärade båten ligga i fortsatt vila till nästa sommar. Plastbåten vi har i färjeläget gör däremot tjänst nästan dagligen då vi, med viss vedermöda, är tvungna att hämta över den färja som för det mesta befinner sig på fel sida om älven. Men, det är en del av livet här och så länge vi har orken kvar står vi ut... det finns så mycket annat av positiva saker på solsidan som uppväger omaket med färjeförbindelsen. En from förhoppning vi bär inom oss är att det inom, en inte alltför avlägsen framtid, blir en broförbindelse till vår sida av den vackra Lainio älv... fast det är nog som att tro på Jultomten.

Under de senaste dagarna så har vi (läs Eva-Karin på Ebes förlag och undertecknad) gått i mål med utformningen av omslaget till min nya bok "Kvinnan på stigen". Allt har gått i tryck och jag ser fram emot att hålla det första exemplaret i min hand om cirka fyra veckor. En pressrelease har gått ut från förlag och boken kan redan ny förhandsbeställas på Ebes förlag. Bokmässan i Göteborg blir den "officiella" releasen av boken.

Nu ska jag fortsätta med vedsysslorna och ikväll ser vi fram emot att inmundiga surströmming hemma hos goda vännerna Georg&Doris, tillsammans med ytterligare ett par familjer. Det har blivit en tradition att vi växelvis mellan familjerna arrangerar en surströmmingsmiddag i samband med den årliga premiären av denna läckerhet. Hoppas att även ni får möjlighet att smörja kråset med dessa fina fiskar.

Ha det bra,

Lasse 

Söndag kväll och sista dagen för denna gång på Platån. Vädret har varit fantastiskt och vi har tillbringat mer tid ute än inne ... sitter ute till långt fram på kvällarna och inte en mygga så långt ögat kan nå vilket troligast blir det motsatta då vi åter är i Tystnaden på onsdag. Vi skulle egentligen ha åkt hemåt idag men insåg att trafiken denna sista dag av semesterledighet för många Stockholmare innebär att vi kommer att möta semestertrötta bilister på vår väg upp mot Dalarna... och den risken vill vi inte ta. Nej hellre åker vi tidigt i morgon bitti (kl 05.00...sharp!) för att i ensam majestät (vilket mycket troligt är en alltför from förhoppning) kryssa fram längs vägarna upp mot Dalarna, Härjedalen och Jämtland där vi övernattar på Frösön i Östersund.

Familjen Rosenberg hälsade på idag och vi kommer så klart att sakna umgänget med vildbasarna Jackson&Esther (givetvis även med föräldrarna om någon trodde annat). Barnen som i det varma vädret tog tillfället i akt att även doppa delar av kroppen i vattenfyllda hinkar.

Drygt tre veckor har gått sedan jag bråck opererades och idag känner jag mig "Fit for fight" att ta itu med allt som jag lagt på hög hemmavid... ved, hängrännor, målning, slyröjning och bygge (vedskjul). Vi ser även fram emot att plocka ett och annat blåbär fast vår goda vän Lucia lär ha plockat ett antal liter åt oss vid sitt sommarställe i Luleå, väl medveten om att vi kanske inte hittar det blåa guldet. Sådana vänner ska man vara rädd om. Charles FW Hubert skrev: "En vän är den som vet allt om dig och fortfarande tycker om dig" ... jag kan inte mer än instämma.

Lasse

Gissa om de har kul... ville gärna prova själv men insåg att hinken var nog för trång.