Utsikt från norr

Inatt föll det ytterligare en decimeter snö. Bara att bita ihop och skotta. Lär vara bra med motion men nu får det vara nog med snöskottandet för ett par dagar ... åtminstone.😅

Vi som är bosatta på andra sidan (östra sidan ... har även kallats finska sidan av någon anledning) av Lainio älv har inte tillgång till de "bekvämligheter" som gäller på den mer civiliserade svenska sidan. Innan vi har en istjocklek på ca. fem decimeter så är vi nödgade att själva ploga väg och bygga is på älven. Så är det och inte mycket att orda om. Vi har själva valt detta levnadssätt. 

Vår bys vägsamfällighet tillhandahåller nödvändig pumputrustning för att vi ska kunna spola vatten på isen och så snabbt som möjligt få en istjocklek att bära både bil och snöröjningsfordon.

Men en pump var redan trasig innan spolningssäsongen börjat och lär vara irreparabel. Den andra pumpen ger inte ifrån sig mycket vattentryck (vilket innebär att det tar lång tid innan hela iskörbanan har vattenbegjutits). Till råga på eländet så lade den av efter dagens tretimmarsspolning. Prövningarnas tid är inte förbi om jag nu hade inbillat mig annat. Vägsamfälligheten är uppmärksammad på problemet och jag och svåger Svante ber en stilla bön att problemen med pumparna får en snabb lösning så att vi kan fortsätta vår strävsamma arbete som "isspolare".

Låter jag gnällig? ... Ja säkert! Men i mörkret, ensamheten och tystnaden så måste alla hjälpas åt. Lyssnade på en informationsträff i byn för en vecka sedan. Kiruna kommun hade kallat byinnevånarna att under trivsamma former lyssna på hur man tänker bedriva byutvecklingsarbetet inom kommunen. Samverkan var honnörsordet! Väl värt att tänka på i dessa dagar.

Ikväll blir det kyrkokören i Vittangi, vilket jag ser fram emot. Blir säsongspremiär för egen del ... hoppas rösten håller. Irene tycker att jag lagt mig till med ett mumlande röstläge den senaste tiden. Får väl öva på skalor under min fyramilafärd till Vittangi.

På fredag bär det av på signeringsturné i dagarna två till Akademibokhandeln i Luleå och till Bok&Bläck i Boden. Åter hemma på söndagkväll ... om makterna är med mig och isen håller.

Ha en fin stundande första advent.

Lasse

 Vi försöker ta vara på vinterljuset som skapar så fantastiska ljusskiftningar i ett annars vitt landskap

 Solsidan. Det är där vi bor fast ca. en kilometer nedströms Lainio älv

-17 grader och dags att spola upp vatten på isen som förutom is även innefattar flera cm. snö. Endast en pump att spola med och den slutade fungera efter tre timmars spolning. Vad göra nu?😡

Fågelfröautomaterna har kommit på plats till glädje för talgoxarna

En vecka i Tystnaden. En vecka som präglats av iordningställa hemmet efter de två månader som vi tillbringat på Platån. Vi lämnade vår sydligare boplats i snökaos (enligt huvudstadsmänniskorna) och veckan som nu strax är till ända har även den präglats av mycket snö. Men, skillnaden är stor på hur folk här upplever vädersituationen jämfört med folk i huvudstaden. Snötäcket just nu ligger nog runt 4 dm och under de senaste dagarna har det vräkt ned blötsnö, bildlikt talat, och mer kommer det innan vi ser barmark igen. Ingen på våra breddgrader tar ordet kaos i sin mun. Det är som det ska vara och inte mycket att orda om.

På ett av mina besök på en granaffär vid Odenplan ... ja det var egentligen Irene som hade ärende dit ... så kom jag oförskyllt att lyssna till samtal mellan några damer som ondgjorde sig över det lätta snöfall som just då föll från skyn. "Det är inge kul ... man blir nedstämd av gråvädret ... blir bara slask och fult ... kallt dessutom och långt är det till våren ... hur ska man klara sig ... kanske en tripp till sydligare nejder ... Nej! Här kan vi inte stå och ondgöra oss över sakernas tillstånd, ska vi ta ett fika?" Damsällskapet nickade instämmande till förslaget varpå de raskt lämnade garnaffären med kassarna fyllda av garn och stickbeskrivningar. Tur att det finns fika iaf, tänkte jag ... och sticka är säkert kul för dem som kan, fast jag har provat läsa Irenes stickbeskrivningar vilket för mig är som att tyda hieroglyfer, omöjlig m.a.o. Nåväl, ursäkta mitt raljerande om snöfall och dess påverkan på oss människor, jag generaliserat grovt, givetvis😄.

Vissa prövningar har jag blivit utsatt för under den gångna veckan. Det är precist som om Lainio hemmet i avsaknad av dess innevånare velat föra mig tillbaka till livets realiteter. Under storstadslivet kanske jag har hemfallit åt vissa bekväma vanor ... eller kanske ovanor, så bäst ära att ta ned herr Alm på jorden igen, tänkte Lainio hemmet. 

Jag har fått uppleva att TV signalen försvunnit ett otal gånger, och alltid under något för mig intressant program. Blötsnön hade vid upprepade tillfällen lagt sig på parabolen och mikrovågshuvudet. En anläggning som sitter en bit upp på huset så det är bara att knalla ut och med en lång sop så varsamt som möjligt rengöra. Batteriet i bilen var helt urladdat (egen förskyllan jag hade glömt att slå av positionslyset) och med tanke på att jag måste ta mig fram drygt en kilometer från hemmet till den översnöade bilen så var jag lagom i humör att möta detta bakslag. När batteriet lagt av är det hopplöst. Jag kom visserligen in i bilen men bagageluckan förblev stängd ... den går inte att öppna med ett slocknat batteri ... och där fanns den tjugolitersbensindunk jag fyllt för att tanka min ATV som hade fått "soppatorsk". Allt slutade iaf lyckligt, men det tog sin skäliga tid. Jag fick batteriet laddat så nu går Volvon igen och gör skäl för namnet "Jag rullar". Att sätta snökedjorna på ATV har ännu inte lyckats fullt ut, men jag fortsätter idogt att hitta knepet ... det har gått tidigare år, men just nu är det stopp. Men även det löser sig säkert. Hav förtröstan på de högre makterna brukar jag tänka när jag hamnar i trångmål, vilket hjälper för stunden men jag måste göra jobbet likafullt.

Trots detta, som kan kännas som en västanfläkt för dem som har det värre, så njuter vi av vår första veckas vistelse i detta paradis.

Nu vankas det te och scones så jag slutar för denna gång.

Lasse

 Efter måndagens isspolning slog vädret om från minus till blida. Mest issörja under veckan som gått. Mycket snö har fallit under veckan och omöjligt att fortsätta bygga på istjockleken. Men vi har hjälpligt plogat bort den stora mängd blötsnö som lagt sig som ett skyddande lager, och vi kan gå över älven. Nu hoppas vi på kallare väder. Isen är just nu mellan 1,8-2 dm.

Lussekatter och saffranskrans.Skrivarstugan i det halvdunkel som varit under veckan, men ljuslyktan sprider en viss trevnad. Sol fick vi iaf uppleva efter vår hemkomst förra lördagen. Vår trotjänare, färjan "Amalia" har nu lagt sig till vintervila efter sommarens turer över Lainio älv.

Åter i tystnaden och stillheten på solsidan i Lainio. Vi anlände till Kiruna igår fm. efter en 16 timmars lång tågresa från Stockholm. SJ höll tidtabellen trots en lång försening från Centralen. Däremot och p.g.a förseningarna i Stockholms Lokaltrafik (vilket i sin tur berodde på det trafikkaos som uppstod efter snöfallet under onsdagen) tog det sin skäliga tid att resa från Platån till T-Centralen. Det är inte lätt att vara storstadsbo och i behov av färdmedel när det snöar så kraftigt som det gjorde i mitten av veckan. 

Ett stort och varmt tack vill vi rikta till Gösta&Kerstin Armstrand i Kiruna. Gösta hade upplåtit sin parkeringsplats så att vi under vår två månaders bortavaro fick ha bilen säkert parkerad vid deras bostad. Gösta hämtade dessutom oss från tåget när vi anlände, och de båda hade i sitt hem dukat upp ett jättegott fikabord med kaffe, hembakat bröd (sådant där gott "Mormorsbröd", ni vet👍) och allehanda gott smörgåspålägg som de enbart med anledning av vår hemkomst gästvänligt bjöd på. 

Nåväl, nu är vi åter i betydligt lugnare trakter vad gäller biltrafik. Möter vi mer än ett halvdussin bilar på vår fyra mila färd till centralorten Vittangi (dit vi måste för att införskaffa livets nödtorft) så undrar vi varför det är så många som nödvändigtvis måste ut på vägarna ... måste vara något evenemang som lockar, funderar vi i sådana stunder.

Huset var inte speciellt varmt när vi steg in så det blev till att elda ett flertal brasor innan det var dags för "John Blund". Men vad härligt det var att lägga sig i sängen och uppleva den nästan påtagliga tystnaden som endast stördes när kompressorn i kylen gick igång med ett lågt surrande i tonen G (med viss variation ... den är något ostämd).

Mörkret har sedan ett par timmar lagt sig och månen växer till sig mot superformat ... Nja, det är inte riktigt månen som blir större den är bara närmare Jorden. Men än tar det ett par dagar innan den är full🌕.

I skrivandetsstund är det minus nitton grader utanför mitt fönster och det lär krypa ned mot ytterligare några minusgrader under natten och de tidiga morgontimmarna. Bra för istillväxten tycker jag som i förmiddags plurrade i det flödvatten som lagt sig på isen i Alasuando, vårt älv övergångsställe för närvarande. Vi får hoppas att det fryser på bra. I morgon ska svåger Svante och jag inspektera möjligheterna att gå över isen vid färjestället, vilket, när istjockleken så medger det blir vår bilmässiga förbindelse med civilisationen. Vi kommer troligtvis inte över i morgon eftersom det strömmar på i den några meter breda älvfåran där isen är svag ... men det är kul att kolla ...  för att när vi väl torrskodda kan ta oss över så påbörjar vi arbetet med att spola upp vatten på isen för att skynda på isbildningen. Ett hett (eller kanske jag skulle skriva iskallt) tips är att vi "ganska" säker kan gå över på onsdag i nästa vecka. 

Hälsningar från Tystnaden,

Lasse

 Jag har ingen värme i skrivarstugan ... kanske skulle vara befrämjande om jag var lagd åt att skriva rysare som spred kalla kåror längs ryggraden på läsaren ... men jag har inte enbart lust till denna genre, jag är också alltför frusen.

Torsdag morgon, resväskorna packade, snövädret har upphört ... åtminstone tillfälligt ... och vi är klara att sätta oss på Saltsjöbanan för resa till Henriksdal och vidare med buss till Slussen och sen med T-banan till Centralen. Mycket att "kånka" på men vi har gått om tid så det ska nog gå bra, vi hinner säkert med ett förmiddagsfika på Kaffekatten, en runda i city och lite mat innan vi slår oss ned i sovvagnskupén och låter oss lugnt och säkert transporteras till ett betydligt mindre snörikt Kiruna.

Gårdagens antiklimax när det stod klart att Donald T. tog hem flest elektorsröster försänkte oss i en dyster stämning. I början av valvakan som vi följde ledsagade av Filip&Fredrik i femman (suveränt rapporterande) så var vi nog, med stöd av alla opinionsmätningar, ganska trosvissa att Hillary nog skulle ro hem valet. Men ju längre natten led desto mer sjönk våra förhoppningar för att slutligen ställas inför fullbordat faktum att hon, trots flest röster, förlorat. Systemet med elektorsröster kan tyckas föga representativt för den egentliga folkviljan men så är det nu bestämt ... "The winner takes it all". Sen kan man ju fundera över hur människor kan välja en Clown ... och en farlig sådan. Men, det visar bl.a. på genomslagskraften i våra sociala medier. Trump hade mångdubbelt fler följare på sitt Twitterkonto än Hillary, trots hans betydligt mer elaka, lögnaktiga och vulgära påståenden om sin motkandidat, vilket verkade ha gått hem hos många. Vi får nu följa den realitysåpa som kommer att spelas upp efter att Trump svurit eden i Januari.

Vi lämnar nu som sagt Platån med vemod (även om vi längtar till Tystnaden, bortom tidens larm och stoj). Mycket nöje i umgänget med familjen Rosenberg har vi haft under de åtta veckor vi varit här och saknaden av barnbarnen gör sig redan nu påmind men vi kommer givetvis att dagligen hålla telefonledes kontakt och om drygt fyra veckor ses vi igen.

Roligt var även den intervju Saltsjöbadens tidning gjorde med mig om mitt författarskap för någon dag sedan. Alltid kul att även bli uppmärksammad på dessa sydligare breddgrader.

Ha det bra och nästa gång vi hörs blir från Tystnaden ... om allt går som planerat.

Lasse

Måndag morgon och snöglopp. Var tar tiden vägen kan jag undra i stunder när jag är fullt upptagen. Timmarna rinner iväg och plötsligt är det mörkt utanför fönstret. Likaledes kan jag tänka motsatsen. Hur ska jag kunna slå ihjäl tid när jag är overksam och inte riktigt vet vad jag ska göra. 

Jag träffade en gång en person som sade sig vara en fena på att just "slå ihjäl tid"... "Killing time! ... I'm an expert sade personen i fråga när vi vid tillfälle diskuterade saken.

" Läs något, ta en tupplur eller bara sitt och titta in i en vägg ... du kan aldrig tro vad en vägg kan vara intressant att studera när man väl ger det en chans", var råden han så välvilligt ville dela med sig av.

Nja, jag tog inte riktigt de råden på fullaste allvar. Läsa är absolut OK och jag läser alltid någon ur en  för mig intressant bok när jag gått till sängs, för att efter tjugo minuter eller så, somna. Bekymret att slå ihjäl tid stör mig då inte dessmera så att säga, för då sover jag. Nej, råden funkar inte riktigt för mig under vaket tillstånd och overksam tid. Jag måste ha något för händerna.

Förvisso har jag planer. Planer på mitt fortsatta skrivande finns ju där ... att knyta ihop romansviten som började med "Pojken i bäcken" och fortsatte med "Kvinnan på stigen" och som kommer att avslutas med den ännu ej påbörjade roman om vad som hände sen. Men, det skrivandet kommer jag inte påbörja förrän jag åter är hemma i Tystnaden och fått allt i ordning på hemmaplan efter åtta veckors frånvaro, vilket lär ta sin tid.

Nåväl, jag får väl hitta på något under de dagar som återstår av vår vistelse på Platån och finna det lustfyllda i uppgifter som jag annars med visst välbehag skjuter framför mig ... städning, diskning, betala räkningar och bokföring (nödvändigt men usch så tråkigt). Väl hemma i Tystnaden vet jag att jag inte kommer att ha problem med mer handfast sysselsättning. Där finna alltid något att göra.

Men, det även så att i uppbrottets stund infinner sig en viss tröghet att påbörja något nytt som iaf inte hinner bli fullbordat och icke att förglömma det vemod som har infunnit sig som en påminnelse att det snart blir dags att ta farväl av barn, måg och barnbarn ... även om vi ses igen om drygt en månad ... vemodet lägger liksom sordin på min lust att uträtta något mer praktiskt. Tur att Irene finns vid min sida och kan styra upp det hela när undertecknats lust tryter.

Lasse

Besöket på Millesgården. Att se alla dessa fantastiska statyer i parken var imponerande.

Tove Jansson utställningen på Millesgården. Vilken fantastisk mångsidig konstnär. Hon var målare, författare, serietecknare, illustratör och politisk skämttecknare. Känd över hela världen, framförallt för sina muminberättelser och illustrationer.

 Kan ni se taket i granskogen till vänster i bilden på en av våra byggnader på solsidan i Tystnaden?(fotot taget av svåger Svante)

Svåger Svante meddelade att det nu är fullt "säkert" att gå över isen i Alasuando. Han har själv gått över ett par gånger utan problem. Med dessa bildbevis så kan vi i full förtröstan anträda vår resa hem på torsdag, i den sanna tron att vi torrskodda ska ta oss över älven till hemmet (fotot taget av svåger Svante).