Utsikt från norr

Inte många timmar kvar innan 2016 har förflyttats till minnenas arkiv. Givetvis så finns mycket dokumenterat i personliga arkiv för att inte tala om de enorma arkiv som medierna härskar över.

Så här i eftertankens ljus så kan jag för egen del säga att 2016 utan överdrift har varit ett händelserikt år och bortom alla värdsliga problem och den osäkerhet det framkallar om vart vi är på väg så kan jag se tillbaka på året med glädje. Jovisst har det funnits stunder av oro och tillkortakommanden men samtidigt har sådana stunder lärt mig något om mig själv och visst vore det ganska så trist att glida fram genom livet som på en räkmacka?

Ikväll skall vi invänta tolvslaget tillsammans med dotter Jenny och barnbarn. Svärsonen Alexander uppträder  vid samma tid med egna komponerade låtar på ett nöjesställe i city ... men han är med oss dessförinnan.

Jag har sammanställt ett bildkollage som tar upp en del av mina (våra) upplevelser under året och jag vill med dessa glimtar önska er alla ett Gott Nytt År och en god fortsättning under 2017.

Hälsningar,

Lasse 

Endast några få timmar kvar av 2016-års julfirande och jag längtar faktiskt lite smått till vardagen igen. Det har varit lugnt och skönt med dessa dagar av vila, reflexion och umgänge med familjen Rosengren men jag börjar känna en smått pirrande känsla av att sätta igång med nästa manus. Har under de gångna veckorna försökt tvinga fram vad den fortsatta berättelsen om Johan skall handla om ... men "tji" idéer (vilket kanske berott på det virus som härjat i min kropp och som försatt mig i tankemässig stiltje (mer än vanligt kanske bör tilläggas). 

Nåväl, i dag så satte jag mig åter ned med penna och papper och inväntade "lusten". Jag började på måfå skissa och utan att jag egentligen kan förklara vad som hände så hade jag efter några timmar ett synopsis i vingelutgåva klar, för tanke och handling. M.a.o något att bygga vidare på och jag kände en förlösande lyckokänsla som inte ens biverkningen (känner mig förkyld) efter den influensavaccin jag tog för någon dag sedan på Saltsjöbadens vårdcentral, kunde förta. Vi får se vart det hela leder.

Om en stund kommer familjen Rosenberg hem till oss för att avsluta julen med en god middag som Irene på sedvanligt sätt förberett och vis av erfarenhet så vet jag att den blir alldeles förträfflig.

Hela Familjen Rosengren i selfietagen under julklappsutdelningen härom sistens

Full fart på Platån. Jackson&Esther som vi sedan någon dag sköter och ska göra så fram till i morgon eftermiddag vilar inte på upptågen. Man får ligga i för att hänga med och försöka begränsa eller avstyra de värsta kreativa idéer som verkar födas stup i kvarten. Tålamod är honnörsordet. Men samtidigt är det en glädje att få rå om dem, om än för bara några dagar, att få vara en del i deras liv och leverne. Det är livet ... eller som Melker uttryckte det efter varje dag med Tjorven och hennes kamrater: "Denna dagen ett liv".

Idag är det dan före dan före doppardan och vissa bestyr måste klaras av, vilket för egen del innebär en tur in till city. Inte för att jag ser fram mot att trängas med stressade storstadsbor, framförallt inte i dessa juletidsdagar. Många människor verkar ha glömt att julen är en fridens tid som firas till åminnelse av Jesu födelse och inte till att nära mammon. Nåväl, jag ska inte moralisera, faller lätt i samma fälla i dessa dagar men jag tycker uppriktigt synd om alla människor som överöses med allt som måste göras för att julen ska bli den perfekta högtid som seden kräver. 

Alla måsten ... alla förväntningar ... och alla de familjer som inte har möjlighet att ordna en fin jul för sina barn. Julen är tyvärr också en helg när barn far illa p.g.a bråk och osämja i hemmet förorsakad av alkohol. Börje Salming uttryckte i en artikel att inte dricka alkohol under julen om man in klarade av det. Klokt råd men samtidigt, vem vill erkänna att man inte klarar av ett glas eller två. Många gör nog det ... men inte alla, så jag skulle vilja ta ytterligare ett steg i uppmaningen d.v.s ta ingen alkohol överhuvudtaget under julhelgen. Det är i huvudsak barnens högtid och den glädjen kan vi utan alltför stora uppoffringar ge dem.

 Nästan gröna gräsmattor på Platån. Snön har smält i det blidväder som råder

 Småttingarna pysslar flitigt. Teckningar och julgranskarameller

Åter på Platån efter 21 timmar på nattåget från Kiruna. Tåget som p.g.a nedrivna kontaktledningar i Vassijaure och Bastuträsk blev drygt 7 timmar försenat. Vi har sedan tidigare bokat resa tillbaka till Kiruna den 6/1 tillbaka men sen får det vara slut med tågresandet. Hädanefter gäller flyg eller bil ... det är både Irene och jag överens om. Fast, visst händer det att även flyget har problem med förseningar och inställda avgångar. Har själv varit med om det ett flertal gånger under min yrkesverksamma tid och visst kan bilåkandet vara förenligt med problem ... men i alla fall, nu är vi less på trafikverkets spårbundna transport och SJs bedrövliga sovvagnar från förra seklet så vi prövar på något annat framöver.

Skönt är att åter vara på Platån efter två veckor av penicillinknaprande och sorgmod över att inte kunnat ta itu med något mer handfast eller annan mentalt upplyftande aktivitet. Planen jag tidigare hade var att påbörja tredje delen i berättelsen om Johan i början av december men jag har inte ens haft en gnutta lust att sätta mig och påbörja skrivjobbet. Avslutar penicillinkuren i morgon och hoppas att det därefter vänder och att skrivlusten och annan lust återigen infinner sig.

 Vår utelpats på Platån hälsade oss välkomna hem. Gårdagskvällen till ära firade grannarna med glögg vilket även vi var inbjudna till men var tvungna att avstå ifrån vi var alltför trötta.

Givetvis inleddes vår första dag med en rundtur i Sickla med tillhörande fikapaus.

Efter fjortondagar i "dvala" så kan jag nu skönja ljuset (trots polarmörkret som här råder). Idag har jag kunnat vara ute i dryga två timmar. Penicillinkuren som jag fortfarande tar är av det starkare slaget och verkar bita på allehanda infektioner i kroppen ... och jag hoppas att den även biter på det som ursprungligen orsakade hög feber och sänka. Jo, febern har kuvats sedan några dagar tillbaka men varje gång jag tar tabletten så tappar jag rösten. Kraxar som en hes kråka och en annan bieffekt är att humöret söker sig ned i källarregionerna. På bipacksedeln står dessutom att viss risk finns för depression och även sjävmordstankar ... Huva, med där har jag lyckligtvis mentalt inte varit. 

Har inte haft den minsta lust att FB'a, blogga eller skriva dagbok. Lusten har inte funnits. Jag genomförde i alla fall två signeringar. På cafe Englalycka i Vittangi på sena fredag eftermiddag och hos Tora på Kiruna Bokandel på söndag. Jag var inte i bästa slag så att säga vilket är tråkigt med tanke på att jag alltid ser fram emot att träffa intresserade läsare. Men, det gick, fast den drygt tolvmila bilresan till hemmet efter signeringen i söndags tog på krafterna och jag slocknade ganska snart efter hemkomsten.

Irene har nog fått dra det tyngsta lasset med snöskottning, vedhämtning och sköta om undertecknad som i sin ynkedom endast kunnat bidraga med uppmuntrande tillrop ... finns det något mer beklagansvärd än en "sjuk" man. Jag drömde en natt att hon ledsnat och tog ut skilsmässa... hemska tanke ... tur att det bara var en dröm. 

Hursomhelst, jag ser en ljusning och börjar att åter känna mig inspirerad att ta itu med sysslorna även om jag gruvar mig att slutföra de återstående fyra dagarna av penicillinkuren. Men det är nog bäst att följa läkarrekommendationen, även om de två läkare jag haft kontakt med är osäkra på vad det är som angripit min kropp. Men i sann förtröstan att de vet bättre än jag så fortsätter jag knapra på tabletterna.

På onsdag bär det av med tåg till Stockholm och Platån och är det något som kommer att skingra mina självcentrerade tankar så är det umgänget med barnbarnen.

Svante har de senaste två veckorna ensamt dragit lasset att spola isen vid vårt överfartställe. Drygt 50cm is vilket betryggande lär bära 7 ton.

 Brukar ofta tänka på hur de människor levde sina liv när sådana ödehus var bebodda. Det var säkert många gånger en kamp. Många barn, en lite ladugård som inrymde ettpar tre kor och kanske en häst. Då hade folk inte mycket tid över att fundera på om de var sjuka eller ej ,,, det vara bara att streta på.