Utsikt från norr

Tystnaden i det avtagande eftermiddagsljuset

Dagarna blir längre till gagn för kropp och själ. Den period som vi nu i slutet av januari går in är fantastiskt. Det blå ljuset, den vita snön och den rofyllda tystnaden är som balsam för stressade själar. Vi är privilegierade, tänker jag ofta. 

Folk frågar mig ibland hur vi kan stå ut med att ha det så "tyst" och ensamt och jag brukar svara med att när vi behöver uppleva annat så finns ju Platån (läs vår lägenhet i Igenboda/Saltsjöbaden) ... fast där är det nästan lika tyst ... men tåget in till "häxkitteln" av stress tar bara tjugominuter och några timmar i den smältdegeln stärker vår uppfattning att människan inte blev skapad att leva i jäkt och stress (Kortvariga stresspåslag var nog viktigt för urmänniskan men här är det frågan om en annan form av stress).

Även om man till sin läggning är lugn och eftertänksam så dras man med i storstadstempot. I stället för att gå springer man för att hinna med. Om man på tunnelbana eller bussar rofyllt iakttar människor eller, Gud förbjuder, skulle vilja föra en konversation om väder och vind med en medresenär blir man betraktad som ytterst konstig ... och kanske t.o.m farlig ... som någon som borde förpassas till sluten avdelning. 

Nästan alla (undantaget  pensionärer, fast även bland dessa seniorer, undertecknad inget undantag, har jag under de senaste åren observerat en ökande trend av smartphone användande) är fullt upptagna med sin mobil och har föga tid med den verklighet de befinner sig i ... det verkar mycket kuligare med verkligheten någon annanstans. 

Man får heller inte tveka i umgänget med storstadsbor och speciellt tydligt blir det i deras hemmamiljö, d.v.s i storstan. Det ska gå fort. T.ex. när man beställer på caféer och restauranger, man får inte bli för tvehågsen ... för länge ... tid är pengar och det måste gå undan. Fast, jag kanske får skylla mig själv. Jag både ser ut och uppträder som en lantis med föga förståelse för storstans umgängesformer. Jag borde kanske klä mig mer storstads chic, anlägga en mer högdragen framtoning och ändra min norrbottniska dialekt till att bli mer storstadslik. Men samtidigt, varför ska jag göra det, kulturell mångfald är berikande så jag tror inte att jag tar steget in i något eget personlighetsmässigt förändringsarbete ... jag vill gärna tro att jag duger ... voj,voj!

Nåväl, tillbaka till rubriceringen. Jo, vi är privilegierade i den bemärkelsen att vi kan uppleva båda kulturerna. Valet är vårt så att säga. Men det bör bli sagt ... dragningen till Platån beror i allra högsta grad på att familjen Rosengren bor nästgårds ... och inom en inte alltför lång framtid träffas vi igen.

Under gårdagskvällen fick jag det stora nöjet att under två timmar föreläsa för Unionen på LKAB. Mitt föredrag handlade om Johans resa från barndom in i vuxenliv som det berättas om i mina böcker "Pojken i bäcken" och "Kvinnan på stigen". Mycket intressanta diskussioner under fikapausen, framför allt gällande vad man borde göra om man upplever att ens arbetskollega har problem med droger/alkohol. Föreläsningen och diskussionerna som därav följde, gav mig själv mycket och på hemväg de tolvmilen till Tystnaden så var det många tankar som strömmade igenom mig. Framförallt att det aldrig är försent att som vuxen få en fin barndom ... för när upphör barndomen? ... den upphör aldrig ... den finns alltid där i våra beteenden i vuxen ålder, det gäller bara att jobba med barnet inom oss.

Ha det så bra,

Lasse

En och enhalv vecka sedan vi kom tillbaka till Tystnaden efter tre veckors vistelse på Platån. Veckorna i Tystnaden har varit ett slags "komma på banan" igen vilket tar sin skäliga tid. Daglig snöskottning för att få bort snön från tomten, läckande tak (igen ... måste fixa det så fort det blir barmark och tjänligt väder ... men det sa jag även i fjol ... och likaså i förfjol) och en hel del annat som hör till och behövs för att vi åter ska känna oss någorlunda tillfreds och bekväma med skogslivet.

Men nu är det mesta i ordning😅... bara lite smålir återstår och som jag utan dåligt samvete kan skjuta en bit framåt i tiden (Läs, det blir troligtvis aldrig klart ...  jag har "lätt" för att glömma).

Jag kan nu med gott mod börja med min favoritsysselsättning ... Planera! 

Mitt nya manus som legat för fäfot en tid ska jag med större entusiasm och intensitet fortsätta skriva på. Ett par föredrag jag i närtid åtagit mig måste också ur händerna. Har ännu inte hunnit dra upp skidspår för våra dagliga skidturer och även om snön ligger djup i skog, på myr och sjö så är bärigheten inte den bästa. Skotern och spårmaskinen jag använder går nästan ner i barmarken och risken finns att jag kör fast så jag ska vänta att blidväder ska slå till under några dagar för att därefter åter bli kallt ... Då sätter jag mig på skotern och kör, för då skall ekipaget inte sjunka alltför djupt ned i snön.

Tills denna fromma förhoppning slår in får det väl bli att promenera. Men, less på att vänta på vädrets makter har Irene redan åkt flera kilometer efter bilväg och även i ospårad terräng ... hennes kommentar när jag inte vill göra henne sällskap med min, i hennes tycke, enfaldiga förklaringen att det inte går att åka med löparskidor i ospårad snö är rätt och slätt att jag är sjåpig och bekväm ... en riktig "soffpotatis" m.a.o.

 Soffpotatisen

Sista dagen för denna gång på Platån. 17.30 i em. ska tåg 94 rulla ut från Stockholm central mot Kiruna och det är med ett visst vemod vi lämnar Platån för denna gång. De tre veckor av daglig samvaro med familjen Rosenberg och barnbarnen Jackson och Esther har varit jättefint och även om vi stundtals längtat tillbaka till Tystnaden så ser vi redan fram mot nästa gång vi får träffa dem.

Apropå rubricering av denna blogg så har den för närvarande att göra med mitt skrivande av sista delen i berättelsen om Johan. Eftersom händelserna i huvudsak utspelar sig i dåtid hamnar jag i ett tillstånd att befinna mig just i dåtid ... vilket ju samtidigt är nödvändigt, som jag ser det. Men, jag måste samtidigt vara uppmärksam och lyhörd för vad som händer och sker i det vardagliga nutidslivet. När jag är klar med dagens skrivarbete så har jag svårt att stiga ur det förflutna utan det dröjer kvar och jag blir ouppmärksam på de vardagliga saker som finns att göra ... inte kul för Irene som ofta tycker att hon pratar inför döva öron. Jag glömmer bort och måste även för den enklaste uppgift skriva ned vad jag ska göra. Ska jag handla måste jag ovillkorligen göra det ... även om det bara är en sak som ska inhandlas. Jag glömmer bort på vilka säkra platser jag placerat något viktigt som jag kan behöva. Jag går beslutsamt in i ett rum med den, för någon sekund sedan, klara föresats att göra något ... men blir stående med ett obeslutsamt uttryck i ansiktet funderande på vad det var jag skulle göra. Jag glömmer bort vad Irene så ivrigt diskuterat med mig och mina svar liknar många gånger "Goddag yxskaft" ... inte kul för henne med en så ouppmärksam man.

Visst, jag överdriver något men det är viktigt att leva i nuet även om som jag för närvarande ägnar mig åt ständiga bakåtblickar ... det blir säkert bättre när jag åter är i Tystnaden med allt i nuet som där måste göras.

I går firade vi barnbarnet Jacksons sexåriga födelsedag. Även treåriga Esther ansåg att hon fyllde år. Jättetrevligt födelsedagskalas med jubilaren och alla vänner som ville fira honom ... den karamellen kan vi suga länge på.

Just nu är det -14 grader och vi ska strax ge oss av till Igelbodastationen, släpande på väskorna i den decimeterdjupa snön. Därifrån till Henriksdal för byte till buss som tar oss till Slussen. T-bana därefter till T-centralen. Vi lämnar in bagaget för förvaring och beger oss ut på stan. Dotter Jenny ansluter så det blir fika och lunch tillsammans. Många timmar att slå ihjäl men det blir säker bra ... bara tåg 94 går som det ska. Igår var sträckan mellan Boden och Kiruna stängd p.g.a den stränga kylan i Boden men jag kan se av SJ appen att den åter är öppnad så vi är fyllda av tillförsikt inför den kommande resan.

Ha en fin Trettondag,

Lasse

 Jackson öppnar sina paket och även lilla Esther fick ett och annat paket för att inte bli alltför ledsen.

Platån i snöskrud nu på morgonen  

Hoppas bara att inte någon växel på Saltisbanan frusit.