Visar inlägg från februari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Snart dags för avfärd


Svåger Svante är konstnären till detta verk som pryder vår gårdsplan. 

Tisdag förmiddag och -22 grader. Än så länge klart väder men mörka moln tornar upp sig i horisonten så det kan falla en och annan snöflinga under dagen. Jag har i morse skottat i drygt 1,5 timmar den snö som föll i förgår och igår. Irene har kört spark i 8 km. Motion får vi så det blir över.

I morgon sätter vi oss på tåget för att åka till Stockholm och förberedelserna inför resan är att det finns ved och tändved inne när vi åter är tillbaka, packning, musfällor utsatta under hus och broar (de små rackarna har dykt upp i större antal igen ... säkert lockade av de fågelfrön som faller på marken från våra fågelautomater), och många andra små göromål ... fast säkert glömmer vi  något. Vi ska bara vara borta till den 3/3 men det blir alltid mycket saker vi anser oss behöva packa med och ändå har vi prylar och kläder så att det räcker på Platån. Att resa med lätt packning är inget för oss😄... för egen del har jag lätt att glömma vad jag har på Platån vilket måste ha med åldern att göra ... så jag tar alltid det säkra före det osäkra och då blir det att frakta saker fram och tillbaka, varje gång😠

 

Förra torsdagen var jag inbjuden av Studieförbundet i Kiruna att hålla ett föredrag om mitt skrivande. Mycket trevligt. Studieförbundet planerar att starta en skrivarcirkel och mitt föredrag var tänkt att "kittla" skrivlusten hos deltagarna. Ytterligare ett tillfälle att ta del av föredraget kommer att gå av stapeln den 16/3 i Studieförbundets lokaler. Starten för skrivcirkel planeras till 23/3 och omfattar fem träffar.

 

 


Själv har jag hitintills skrivit sju kapitel på den tredje boken i trilogin "Berättelsen om Johan" och ska under tågresan i morgon påbörja kapitel åtta. Jag jämförde med var jag befann mig med mitt skrivande av "Kvinnan på stigen" vi samma tidpunkt i fjol ... och jag ligger ca. tre kapitel efter min framfart fjol men oros inte speciellt mycket av det. Vissa avsnitt i det nya manuset ägnar jag ganska mycket tid och så måste det vara. Deadline för råmanuset har jag satt till den 16/6. Därefter vidtar korrekturläsning med Eva-Karin på Ebes förlag med förhoppningen att boksläppet sker på Göteborgsmässan senare i september. 

Nu är det dags för årets höjdpunkt - Bokrea-. På Ebes förlags hemsida (ebesforlag.se) finns ett stort antal böcker till rea-priser. Gå gärna in där och botanisera

Slutligen så kan vi till vår glädje säga att vi har under de senaste två månaderna klarat oss från förkylningar och influensa angrepp ... men vi får se hur vi mäktar med storstadsmiljön där inte bara baciller och annat otyg verkar frodas utan även luftföroreningar.

Ha det gott,

Lasse


I vita spår

På vår väg till mot civilisationen slås vi av hur vackert den uppgående morgonsolen färgar skogens träd i en rosa nyans. I den -30 gradiga kylan, men bekvämt färdandes i den varma bilen kan det inte bli mer underbart.

I morse genomförde jag den sjunde rundan efter vårar skidspår. Ett skidspår som just nu är något demolerat av rentramp och skotrar. Men skogen och myrarna är till för alla fast skoteråkarna kunde ju vara något mer hänsynsfulla och hålla sig på sidan om mitt spår. De har ju snömaskiner som ska klara att ta sig fram i djupsnö, gudbevars😄. Renarna däremot, som enbart förlitar sig på sin kroppsstyrka och kondition, är smarta djur och väljer givetvis en väg genom djupsnön där det är bekvämast ... och så är det efter mitt spår där jag packat med skoter och spårsläde. Det är samtidigt trevligt att få uppleva lite djurliv under mina motionsrundor. En och annan älg strövar också omkring i skogarna men de föredrar att undvika mitt spår (hitintills har jag bara sett deras). Räv, hare och ripspår stöter jag också på och som grädde på moset så får jag motion. Bättre avkoppling får man söka efter. Efter avslutad skidtur väntar en stunds avslappnande vila i skönfåtöljen ... inte en tänkt tanke, så lång ögat kan nå, bara stillhet. Sen dusch och kaffe ... och semla som idag. 

Irene hon föredrar att jogga efter byvägarna men följer ibland gärna med längs skidspåret. I ärlighetens namn erkänner jag att hennes kondis är betydligt bättre än min och när vi skidar tillsammans kan jag bli något frustrerad och stressad av att hon gärna vill prata om allehanda saker där hon följer mig i skidhälarna ... dessutom till synes oberörd av den "höga" fart som jag enligt eget tycke håller (det är ett fenomen som tyvärr sitter i från mitt  tidigare leverne ... jag blev störd om en tjej åkte förbi mig i spåret ... därför säger jag alltid åt Irene att åka efter mig, för att slippa den nesa det innebär för mitt ego att se henne drar ifrån mig .... så konstig är jag ... men klok som hon är har hon överseende med mitt beteende) jag blir svettig och mer och mer inåtvänd och tystlåten medan hon pratar på i godan ro tillsynes helt opåverkad av ansträngningen. Vid sådana tillfällen ger jag katten i omgivningar och djurliv för jag har fullt upp att hålla mig själv vid liv.

Gårdagskvällens höjdpunkt var TV2s program om Gustav Sjökvist som i ett halvt sekel stod med händerna i luften framför någon av sina körer och i 33 år dirigerade han Storkyrkans kör i Händels Messias. Jättefin dokumentär som efterföljdes av att samme man dirigerande Radiokören och Radiosymfonikerna i J.S.Bachs kantat nr 140.

Nu stormar det i Tystnaden och tempen ligger runt 0. Det är lovat åtskilliga plusgrader under någon dag i veckan som kommer. Bäst att hålla i hatten😄

Lasse

Rapport från Tystnaden

Kallt -25, men vackert. Skidspåret genom skog och över myr börjar på brotrappan ... bekvämt så det förslår.

"Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllene dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor". 

Vad får mig att tänka på sista strofen i Gustavs Frödings dikt "Idealism och realism" kan man undra. Jo det kan vara så att utan-på-verkat borde vara av föga betydelse, det vill jag i alla fall gärna tänka. Men, det kan vara svårt i dessa tider av jämförelser och ständig konkurrens oss människor emellan.

Med denna, i Lainios Tystnad, korta filosofiska betraktelse lämna jag ämnet. Vi, d.v.s. Irene och undertecknad har nu planerna klara för vår kommande vistelse på Platån. Vi lämnar den sköna Tystnaden onsdagen 22:a februari för att med spårbunden transport ta oss till huvudstaden med slutmålet Platån. Där ska vi fröjdas med dotter, svärson, barnbarn, Sven-Bertil Taube🎶. Vi ska även övernatta på hotell och äta god middag ... varför denna lyx? Jo Irene fyller år😀🎂❤️ Förhoppningsvis får vi på Platån även träffa husgrannen Åsa ... om hon är hemkommen från de sydligare nejderna ... för att inte glömma hennes hund Elsa och övriga husgrannar. Allt detta ser vi fram emot.

Återresan till Tystnaden sker 3:e mars och vi sänder en vädjan till väderguden att inte låta det snöa i Lainio trakten under vår bortavaro.

Under den senaste veckan har takskottning varit huvudsysselsättningen. Taken har befriats från stora mängder hårt packad snö. 

Jag har fått en  förfrågan av Studieförbundet Vuxenskolan i Kiruna att leda en skrivarcirkel, vilket jag tackat ja till. En första introduktionsträff kommer att hållas torsdagen den 16:e februari i Vuxenskolans lokaler i Kiruna och vi hoppas att det blir en hygglig anslutning. Jag vet att många är intresserade av att skriva ... Lust och tålamod är nog det mest väsentliga ... även om lusten inte alltid infinner sig direkt när vi sitter hukade över det tomma papperet så kommer den, bara vi tålmodigt ger den tid. 

Slutligen är jag nu lyckligt lottad som har tre kvinnor som läser mitt råmanus till den tredje och avslutande delen i berättelsen om Johan. För mig är det värdefullt att få feed-back under skrivandets gång för att manuset ska bli så "tvättat" som möjligt innan korrekturläsningen med Eva-Karin tar vid.

Vi hörs,

Lasse

Musikknepet

 

Slit och släp. Man måste arbeta som en oxe vilket hör oxveckorna till

Bara ett par veckor återstår av Oxveckorna. Det värsta är över, får man hoppas, fast än återstår en del "slit". Ljuset har även återvänt men mörkret härskar fortfarande över en större del av dygnet. Vi tänder ljus varje morgon och kväll vilket ger oss tid till kontemplation och begrundande över sakernas tillstånd ... tillstånd vi som regel inte kan göra mycket åt annat än begrunda. 

Förutom det så har jag själv sedan flera år tillbaka ett osvikligt knep som försätter mig i en mer harmonisk stämning om jag nu råkar hamna i en vågdal, humörmässigt😒Fast det fungerar utmärkt även när jag är tillfreds med tillvaron och tjänar på så sätt som förebyggande för att hålla min mentala spänst i trim.

Vad är då knepet ... jo musik!

Förutom eget musicerande där jag sedan år tillbaka har en spellista som tar ca. 20 minuter att spela igenom. Jag byter sällan ut låtarna utan tragglar : "Grön kväll i Margretelund", "Anita", "Somewere over the rainbow", "For the times they are a-changin", "Lucille", "Jag väntar" och "Himlen är oskyldigt blå". Jag håller till i mitt skrivarrum med stängd dörr för Irene är urless på att lyssna till samma repertoar som jag spelar och sjunger mig igenom flera gånger i veckan ... och har som sagt gjort det under många års tid. Men, det som händer med mig är att oavsett min sinnesstämning när jag påbörjar musikstunden så mår jag mentalt himla gott när jag avslutat densamma😀

När jag skriver har allt sedan min första bok tagit för vana att sätta på mig hörlurarna och lyssna till Mozart "Requiem" eller Vivaldi "Four season" allt beroende på vad tänkt mig att skriva om ... det kan skilja sig från kapitel till kapitel. Musiken försätter mig i en sinnesstämning som på något vis ökar min koncentration på det som jag har att berätta i skrift. När jag avslutat skrivarstunden för dagen och tillika stängt av musiken  så känner jag mig behagligt tom inombords och det ser jag som värdefullt .... för nu kan jag inför nästa skrivsejour fylla på med nytt ... det är bara låta lusten och  kreativiteten flöda ... ingen gammal skåpmat upptar utrymme.

Däremot gillar jag inte musik när jag kör bil😡 ... och ... jag kan skriva även utan musik om nu någon funderar.

Ha det bra under återstoden av oxveckorna.

Lasse