Visar inlägg från mars 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Livets berg&dalbana

Idag stormar det! Gårdagen bjöd på soligt och varmt vårvinterväder men idag får man hålla i hatten. Så ska det förstås vara under vårvintern på våra breddgrader och man uppskattar inte findagarna om man inte upplever snöväder och friska vårvindar. 

Fast så är det med allt i mitt liv. Höjdpunkterna i min tillvaro måste föregås av dalar, vilka i och för sig inte nödvändigtvis behöver bli så djupa ... avgörandet är mitt, som jag ser det. Livet kan i stunder av begrundande te sig som en ändlig sinuskurva (tänkte skriva oändlig fast det är ju inte livet) och det skulle inte vara mycket värt att försöka fullständigt amplitudmodulera svängningarna i livsprocessen för att helt få bort dessa dalar och höjder ... vad vore livet då? ... ett rakt streck. Viss nivellering är nog bra för att få balans i min dagliga tillvaron d.v.s dalarna behöver inte bli alltför djupa i förhållande till höjderna.

Under helgen som snart är till ända har undertecknad varit gräsänkling, med allt vad det innebär av hushållsbestyr som blir att sköta efter eget gottfinnande ... och då blir det som det blir, kan jag säga er. 

Jag hyser en viss avund mot manfolk som kan laga mat, hantera en dammsugare, sköta en disk- och tvättmaskin eller bara i förbifarten rätta till en tavla som råkat hamna snett, en blomma som behöver vattnas, en pläd som inte ligger som den ska över soffan och mycket annat som går mitt öga förbi. Om jag låter jag som en manschauvinist så är det nog så, men jag vill gärna tro (eller kanske inbilla mig) att jag äger dolda hushållstalanger som ännu inte blommat ut ... vilket är en viss tröst att suga på för en lat och egoistisk man. Men jag jobbar på det. Rom byggdes inte på en dag, brukar jag försvara mig med när Irene kräver bättring på hushållsfronten. Du har haft snart femtio år på dig och fortfarande ser jag inte röken av någon utveckling, svarar hon i en ton som tyder på att hon inser det hopplösa i att lära en gammal hund sitta.

Präglad sedan barnsben av jantelagen, ställer jag mig själv frågan: Vad är jag bra på? Måste tänka en lång stund innan jag kan komma på något som inte verkar alltför uppblåst och skrytsamt (håll dig på mattan viskar jante i mitt öra). Lyssnade för en tid sedan i radion på en undersökning gjord på barn i sexårsåldern. Bl.a. på frågan vad de var bra på kunde alla direkt räkna upp mängder av saker ... bra på att bädda, leka, spela, läsa, måla etc,etc. Vart tog denna självkänsla och spontanitet vägen under resans gång, kan jag fråga mig ... den bara försvann om den nu någonsin fanns där. 

Nu skiner solen in genom fönsterrutan igen och jag ser att den hårda blåsten slitit av kapellet över min ATV. Måste bege mig ut och leta efter den.

Om drygt en timme ska jag köra till Kiruna järnvägsstation för att hämta Irene efter hennes besök i Luleå.

Då blir det ordning på torpet igen😀

Ha det bra,

Lasse

 

Under lördagens finväder blev det att under fyra timmar skotta fram ett fyrtiotal björkar som jag i nästa vecka ska fälla, kvista och köra hem med den banddrivna trotjänaren. Även fikaplatsen är skottad till gagn för våra skidutflykter framöver

 

Svåger Svantes rökkåta som dolts i ett meterdjupt snötäcke är nu framskottad och i nästa vecka påbörjar vi rökningen av renstekar. Suovas hör till det bästa man kan äta. En sann kulinarisk upplevelse, varje gång.

Ett porträtt av en yngling

Det är inte herr Alm i egen hög person utan Bob Dylan ritad och målad av 6-åriga barnbarnet Jackson med viss hjälp av pappa Alexander... men det mesta gjorde grabben ... mycket av sex-åringens känsla kan tolkas in i bilden som ju definitivt är ganska lik Bob. Konstverket var en mycket uppskattad födelsedagspresent till Irene ... vars favorit är just nämnda Bob. Nu hänger den på bästa plats i rummet😀


80-sidor manus. De senaste sidorna efter flera timmars skrivande. Att få ihop de sista sidorna var som att ro i tjära ... det gick trögt. Jag vände och vred på formuleringar och fick väl till sist ihop det jag ville ha på pränt. Men sen tog det stopp ... definitivt! Jag har lärt mig att då hjälper varesig tålamod eller Peer Gynt, Op.. 23: Solveig's Lied av Grieg. Bäst är att göra något helt annat och på Irenes förslag packades en lätt matsäck och iväg ut på spåret för en skid- och fikatur i finvädret. Välpreparerade spår så det var en fröjd att i maklig fart glida fram över myrar och genom skog. 

 

Inte allom förunnat att starta skidturen från "förstukvisten"

Det är förunderligt hur välbefinnandet sprider sig i kroppen under skidturen. Hur sinnena öppnas och hur glädjen infinner sig över att just idag få nåden att uppleva detta. Så ikväll blir det att vässa pennan igen för ett nytt skrivpass.

Lasse

 

Inspiration

Läser att inspiration betyder stimuli som sätter igång mental verksamhet😲Jag ser mig omkring i rummet för att försöka finna någon stimulus som kan få igång den tröghet jag just idag känner och som ska göra att jag med lust fattar pennan och skriver tills bläcket är slut.

Men icke. Hunden Ruff som ligger och sover på bästa mattan gör bara att jag blir påmind om mitt sömnbehov. Irene som ligger på rumssoffan och läser Bruce S. memoarer ger mig bara dåligt samvete när jag ser hur tjock volymen är ... ca. 540 sidor ... suck! ... hur orkade Bruce skriva så mycket? 

Ute har det mörknat så där finner jag föga näring för mina intellektuella övning. Jag hade höga förhoppningar att damernas 3 mil i Holmenkollen skulle sluta med att Charlotte K. fick ställa sig högst upp på prispallen ... eller iaf på prispallen ... men icke det heller, vilket annars gett mig en spark i rätt riktning. Så, dagen som snart går mot sitt slut kan bli en dag av "lost production". Men än återstår flera timmar att fördriva innan John Blund blåser sömn i mina ögon, så kanske det smyger sig fram ett stimulus ... jag är nöjd med bara ett ... behöver inte vara en hel hoper med stimuli. Annars säger klokskapen att inspiration är överskattat ... det gäller att bita ihop för att få någonting gjort. Att vänta på inspiration är ett förtäckt sätt att vara lat ... stämmer det är jag väl lat, iaf tills nu.

Under gårdagen for vi till byn Maunu som ligger vid vägs ände av Sveriges nordligaste allmänna landsväg ... fast goda vännen Gustav Närvä som är bosatt i byn menar att det inte är vägs ände utan vägs början. Klokt sätt att se det kan jag tycka. Irene och undertecknad skulle deltaga i den årliga pimpeltävlingen i nämnda by. En tävling som gick av stapeln på Könkämäälven i uppborrade hål. Mycket över hundra deltagare där merparten verkade vara "proffs" som med stort allvar tog sig ann uppgiften till skillnad mot undertecknad som t.o.m hade stora problem att hitta pimpelspöna inför avfärden och mask köptes i sista stund på OK/Q8 i Vittangi (fast enligt proffsen var det maggots som gällde...tja, man vet ju aldrig tänkte jag. Lyckan kan stå oss bi ... fisken kanske inte är så nogräknad). Tiden för pimpeltävlingen var avsatt till två timmar. Redan efter en halv timme lämnade Irene sitt pimplingshål för att i stället umgås med kusiner en bit därifrån. Själv satt jag ytterligare tjugo minuter och ryckte håglöst i pimpeln ... inte ett liv. "Pröva stället där borta. Där verkar det hugga", sa en man och pekade på en plats en bit från där jag satt. Fisken kan väl simma, tänkte jag och avslutade pimplandet. Men, jag var på intet sätt missnöjd. Det var egentligen inte själva fiskandet som varit viktigt för oss utan mer att träffa bekanta och umgås, vilket vi även gjorde. Vi blev bjudna på fika hos Maria vid vår ankomst med tilltugg av bakverk av äldsta dottern Hilda. Hos Irja och Svea fikade vi sedan vi lämnat älven och innan avfärd bjöd Hildur på renskav och potatismos. Dagen i Maunu var en utmärkt dag och ett stort tack till arrangörerna som årligen anordnar denna trivsamma tillställning. Det bör också nämnas att Maunus pimpeltävling är den första på en tre månader lång tävlingssäsong. Tävlingar som anordnas i byarna i norr där prisborden dignar av helt fantastiska priser (ATVn, skotrar, stora penningsummor ... 100 000kr, resor och mycket annat). Inte undra på att många tar detta på blodigt allvar. 

Nästa tillfälle för oss att tävla blir i grannbyn Kuoksu på påsklördagen. Då tillsammans med svärsonen Alexander och barnbarnet Jackson. Det ser jag fram emot ... även om jag inte är en entusiastisk isfiskare så är det kul att träffa folk och inmundiga en och annan varmkorv.

Ha det bra,

Lasse


 

Irene i blått på Könkämäs is

Hemma i Tystnaden

Söndag kväll och åter i Tystnaden. Vi kom hit i går efter femton timmars tågresa. Själv sov jag bort åtta av dessa timmar, så det blev aldrig så drygt att ta sig genom vårt avlånga land. Jag har för vana att läsa efter sänggåendet. Hinner med ett antal sidor innan ögonen faller ihop ... men nu föll de ihop så snart jag lagt huvudet på kudden. Jag var ordentligt trött.

Efter ankomsten till gruvmetropolen blev vi bjudna på en god frukost hos Torsten&Ella Strandelin. Paret Strandelin hade även upplåtit en parkeringsplats för bilen under vår bortavaro och inte nog med det. Torsten hade även sett till att skotta fram bilen som efter dagar av snöfall blivit helt översnöad och även anslutit motorvärmaren så bilen var körbart skick (har problem med batteriet som tappar lusten när det blir några minusgrader ... måste byta). Toppen vänner m.a.o👍

Det jag så smått, inför ankomsten till hemmet i Tystnaden, gruvat mig för var snöröjningen. Garageplatsen hade tidigare nämnde Torsten sett till att ploga med traktor och svåger Svante hade skottat en gång fram till huset så det blev inte alls så blodigt som jag föreställt mig, även om jag har fått spendera totalt ca. fem timmar för att få bort återstoden av det dryga två decimeter tjocka snötäcket  från tomten. Men, solen som strålat från en klarblå himmel har gjort mödan värd. I detta vinterväder är det en fröjd att bedriva utomhusarbeten.

Den obligatoriska skidturen längs ett välpreparerat skidspår (kört med skoter och spårsläde) är även avklarad och nu har vi, med elden sprakande i täljstenskaminen, bänkat oss framför TVn för att se "Mästarnas Mästare". Vi kan inte ha det bättre. I morgon tar andra sysslor vid ... vilket vi med tillförsikt ser fram emot.

Lasse

 

Snöhögarna runt gård och uthus växer sig allt större. Men den vita snön står sig vackert mot den klarblå himmelen och den djupt gröna skogen

Kort Platå besök

Stilla dag på Platån. Barnbarnen lämnade oss i går kväll för att återvända till Finntorp. Det har varit tre dagar av skratt, lek,  gråt och mycket kärlek. D.v.s precis som det ska vara. Att försöka att uträtta något annat än att rodda med småttingarna är bara att glömma. Egna intressen som att skriva eller annat av mer egoistisk karaktär får parkeras. Men, stunderna med barnbarnen är ovärderlig även om vi inte alltid har samma uppfattning om tingens betydelse och sakernas tillstånd. Jag är ju själv ett "vuxet barn" så varför inte ta tillfället i akt att lära sig något av en treåring och sexåring. Mitt eget minne är nu sådant att jag inte kommer ihåg denna tidiga ålder ... så här har jag en utmärkt källa till kunskap om hur det ser ut, sett ur deras perspektiv, som i det närmaste är obefläckad av alla måsten, göranden och låtanden.

Den 26/2 firade vi Irene med "pompa och ståt". Konsert på Dramatens stora scen med Sven-Bertil Taube. Vilken kille ... helt suverän ... och vilken fantastisk pianist han ackompanjerades av. Allt var hur bra som helst. Kvällen avslutades med middag hos familjen Rosenberg med god mat och presenter till födelsedagsbarnet. 

Besöket på Platån har denna gång varit kort och i morgon sätter vi oss åter på tåget för hemresan till Kiruna och vidare till Tystnaden, där hemmet säkert är översnöat med tanke på den myckna snön som har fallit de senaste dagarna på dessa breddgrader. Batteriet i ATVn är kaputt så det är väl bara att skotta för hand tills ett nytt batteri införskaffats. Nåväl, bra motion brukar jag tänka i stunder när jag är på väg in i självömkan.

Ha det gott,

Lasse



 På måndag byggde småttingarna en snögubbe 

Två dagar därefter var det bara kvar en liten snöhög


                                  Till dags dato har all snö försvunnit från vår innegård


Våren är absolut på G👍