Visar inlägg från maj 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Lasses teser

Manusskrivandet har gått in i ett mer intensivt skede och jag känner in på bara kroppen hur jag med fart närmar mig dead-line.  Med detta "spöke" hängande över mig så ökar min tidigare ouppmärksamhet på livet som pågår. Jag svarar konstigt på frågor Irene ställer och glömmer bort saker jag behöver uträtta från gång till annan ... måste skriva listor på de mest enkla göromål som ska göras under dagarna, för annars glömmer jag.

Det är inte alltid lätt att leva med mig under sådana omständighets. Förutom ovannämnda så blir jag dessutom fort irriterad om jag inte får till meningar som jag tänkt mig eller att jag inte får ihop dagens kvot av meningsfulla sidor text. Irritation som givetvis även påverkar vårt vardagsliv. Jag är självkritisk i skrivandet men lyssnar bara med ett halvt öra på kritik från Irene. Föreslår hon något, månde vara vad som helst i dessa dagar, så vet jag alltid bättre. Jag kan komma på mig själv med att tänka på något helt annat gällande romanen under tiden som hon pratat med mig i en kvart. "God dag Yxskaft" borde vara mitt namn.

Men allt har en ände, vill jag gärna tro och som den borne optimist jag trots allt är, så har jag försäkrat min omgivning att allt kommer att återgå till det normala när boken är klar. Det konstiga är att jag då alltid möts av skeptiska blickar och kommentarer?

Jag vill med detta på intet sätt krossa några författardrömmar som kan finnas där ute. Det är otroligt kul att skriva och det blir en last som är svår att avstå ifrån, men visst finns där konsekvenser som man bör vara medveten om ... fast å den andra sidan konsekvenser finns ju för allt vårt handlande oavsett vad detta handlande består i.

Irene har förtjänstfullt satt ihop något som hon tycker jag ska försöka leva efter. Hon har dessutom ärat mig med att kalla förhållningssättet för "Lases Teser". Teserna har hon självrådigt och utan min vetskap klistrat in på första sidan i min synopsisbok så att mina ögon direkt ska falla på klokskapen. Jag kan inte undgå att se dem eftersom jag öppnar boken flera gånger om dagen och som vattnet som urholkade stenen räknar hon med att, om inte alla så någon av dem bär fukt. Smart fru jag har, det må jag säga.

Lasse

 

Sol&värme ... äntligen!

En vecka till har förflutit i vår vistelse på Platån. En vecka som under sin senaste del präglats av värme och sol. Vi har äntligen fått flytta ut en stor del av vår tillvaron till verandan ... fast egentligen är det i huvudsak jag som kommit i åtnjutande av att sitta vid verandamöblemanget och njuta av finvädret, och skriva förstås. Irene har varit behjälplig hos familjen Rosenberg i Finntorp under större delen av veckan medan jag som sagt fått rodda med mitt. Så till exempel blev jag utbjuden på middag på Fjäderholmarna tillsammans med ett gäng veteraner från min tidigare arbetsplats. Jättetrevligt att träffa tidigare arbetskollegor och samtidigt bli bjuden på god mat.

Restaurangen på Fjäderholmarna är väl värt ett besök


På Fjäderholmarna blev jag även förädlad med en blomma av veterangänget ... men jag vet inte vad blomman heter?

Tillbaka till våra barnbarn. Även om jag fått rå om mig själv under större delen av veckan så har jag  bidragit med det mitt förstånd och tålamod kan bidra med för i fredags ställde vi upp på att under drygt två dygn sköta  barnbarnen Jackson och Esther hemma hos oss på Platån. Härligt med avlastning tyckte föräldrarna och härligt att få rå om ungarna tänkte vi. Och det har varit härligt även om vår lilla lägenhet nog inte är byggd för två aktiva krabater som har all energi i världen och snabba humörssvängningar, vilket har krävt absolut uppmärksamhet från vår sida. Men, vi har haft kul. Som tur är har vi en jättefin uteplats där ungarna fått cykla och leka ... givetvis under uppsikt av morföräldrarna. Lilla Esther är förtjust i djur av alla de slag så hon plockade sniglar och blev överförtjust när hon såg hur de kröp ut en bit ur sina skal ... ja jag tror, att hon i ett obevakat ögonblick,  lyckades befria någon snigel från sitt hus. Jag hann hindra henne precis när hon stoppade in tungan i huset för attsmaka. 

Själv har jag ätit sniglar med då med citron som smakhöjare, fast ärligt talat så står det inte högst på min lista av läckerheter.

Med barnbarnet Jackson såg vi en film i Sickla igår. "Baby Boss" ... trots mitt barnasinne, den var barntillåten från sjuår, så skrattade jag bara två gånger, om jag minns rätt, och huruvida Jackson gillade det han sett fick jag aldrig klar för mig för på min fråga svarade han bara "Sluta tjata om filmen". Nåväl, det var i alla fall gott att få i sig baconchips och läsk så viss glädje hade jag av biobesöket. 


Idag har det varit femtioårsjubileum för det första spadtaget på Igelbodaplatån. Mycket trevlig tillställning som har pågått hela dagen med spel&lek, mat&dryck, tipspromenad i området och lotteri&tombola. Barnbarnen var givetvis med nu förstärkt av moder Jenny. Därefter middag hos oss och ytterligare därefter skjutsade jag tillbaka barnbarn och barn till sitt hem i Finntorp.


Så här i de ljumma försommarkvällen vilar friden åter över Platån och jag hör koltrasten vackert sjunga där jag sitter på verandan och skriver dessa ord. När man ser spireahäcken nedan så vill man bara stanna tiden en stund och bara njuta. 

 


 

 

Dagen idag

 

Söndagen den 14:e maj och jag läste alldeles nyss en text som min gode vän Ingrid skickat mig för en tid sedan och som jag gärna delar med er ... för den är bra.

DAGEN IDAG

Dagen idag är en märklig dag. Den är Din
Dagen igår föll ur Dina händer
Den kan inte få något annat innehåll än Du redan gett den
Dagen imorgon har Du inte fått löfte om
Men dagen idag har Du, det är det enda Du kan vara säker på
Den kan du fylla med vad Du vill, Använd Dig av det
Idag kan Du glädja en människa
Idag kan Du hjälpa en annan
Idag kan Du leva så att kanske någon annan ikväll kan tacka Dig för att Du finns till
Dagen idag är en betydelsefull dag
Den är din 

Jag pratade för ett par dagar sedan med goda grannen Torsten S. på solsidan i Tystnaden. Han berättade målande att där råder fortfarande vinter om än det så sakteliga börjat smälta. Svanar, tranor och änder har anlänt och fågellivet vid kallkällor på myrar och i de öppna vakar som finns i älven är fantastiskt. Det blir heller aldrig riktigt mörkt så här års utan man kan åka skidor och även gå på skarsnön (Kalla nätter -10 grader häromsistens vilket gör att skaren växer till sig) överallt i skogslandskapet ... detta är något vi varje år ser fram emot ... åsså är vi här när det inträffar, suck.

Idag i detta nådens år då himmelen över Platån är grå och molnen bara lurpassar att få fälla sin last av vatten, så greps jag av ett visst vemod och drömde mig tillbaka till vedfällningen i april i Karijokis utmarker. Både Irene och undertecknad kände oss overksamma och saknad efter livet i Tystnaden var påtagligt för där har vi alltid något att göra. Förvisso åstadkom jag fem sidor manustext och Irene fixade ett par trasiga jeans åt barnbarnet Jackson men det var som inte nog. Då föll min blick på texten om "Dagen idag" och jag insåg hur mycket jag egentligen kan göra av min dag i stället för att bli vankelmodig och hänga med huvudet.

Lasse

Jag garanterar ... eller gör jag inte?

Så var vi då åter på Platån. Anlände i lördags efter en resa på dryga 130 mil och genom en solbelyst och varm del av vårt avlånga land. Min fromma förhoppning var att vi skulle få uppleva samma väderförhållanden som vid samma tid förra året. Då var det nästan varje dag i maj varmt och soligt. Men, som vanligt kan jag inte i förväg leva mina önskningar (Lämnade Helly Hansen hemma,  likaså toppluvan och ullsockorna i den sanna tron att vi åker mot sommaren ... och sommar var det åtminstone på lördag). Tyvärr så låter sig inte vädergudarna så slumpmässigt styras av mina önskningar. De har en egen agenda som inte ens SMHI kan lista ut alla gånger ... verkar det som😄

Nåväl, det gäller att inte kasta yxan i sjön, så att säga, utan ta det för vad det är och inte låta några dagars snöväder och kyla bli riktmärket för vad som ska komma under resten av vår vistelse. I skrivandets stund när jag blickar ut genom fönstret så kan jag se stråk av en blekblå himmel, så det finns hopp.

Nej, det här med att ge garantier om allt och inget verkar det ha gått inflation i. Tiden vi försöker att förhålla oss till är ju alltid bakåtriktad d.v.s dåtid och att ge garantier om något där vi redan har resultatet är det ju ingen vits med?

Jag kan aldrig garantera något resultat framåt i tiden för den tiden kan jag i nutid inte ge några garantier om. Hur ofta hör vi inte uttalanden som: "Jag garanterar att det kommer att bli si eller så". Man kanske hellre bör använda ordet lova. Sen må det vara upp till var och ens rymliga samvete eller rådande omständigheter om man kan hålla löftet. Men igen, om någon ger garantier gör man bäst i att dra öronen åt sig, för till skillnad mot lova så stämmer det nästan aldrig ... inte ens på den hårdvara man införskaffar och som har en viss garantiperiod, Det går ibland sönder på ett eller annat sätt under den s.k garantiperioden men där får man som regel reparationer utförda utan att behöva lägga ut egna pengar ... men det är en annan femma😄.

På torsdag bär det av norrut igen. Till Akademibokhandel i Luleå där jag blivit inbjuden att berätta om mitt skrivande och tillkomsten av mina två utgivna böcker och det tredje manuset som är på G. Det ska bli kul men jag garanterar inte att det blir bra men jag lovar att göra så gott jag kan.

Lasse


 

Anrika Grand Hotell i Saltsjöbaden

Prestationsångest

Sista veckan tar sin början för denna gång i Tystnaden. På fredag bär det i arla morgonstund av till Platån.

Dagarna som kommer blir det att städa undan alla vinterredskap och skidor. Plocka ihop saker som ska följa med till vårt andra hem plus böcker och annat läsvärt som förutom nöje ska ge näring åt fantasi och skaparkraft. Bilen har vi redan kört till den civiliserade sidan av Lainio älv d.v.s. där allfarvägen tar vid. Vägen på vår sida börjar bli moddig och lerig så risken är stor att fastna i lervällingen. Än går det dock att köra men vi tar det säkra före det osäkra och det är bara en kilometers uppfriskande promenad till bilplatsen på andra sidan älven.

Gårdagen bjöd på rikligt snöfall. Firandet av Valborg hade lockat drygt ett dussin tappra som i det täta snöfallet åsåg hur majbrasan tändes för att efter en timme brunnit ut. Varmkorv, bullar och kaffe fanns till försäljning. Irene och undertecknad inmundigade godsakerna med god aptit. Tyvärr blev det ingen upplyftande sång p.g.a det rådande vädret.

Min redaktör, Eva-Karin, efterfrågade häromsistens om jag hade en titel på mitt nya manus ... och det har jag inte. Tycker själv det är konstigt. I mina två tidigare böcker så kom titeln till mig ganska snabbt men nu har jag inte ens ägnat en tanke åt titel, trots att jag skrivit drygt halva det manus jag planerat. Men hon väckte upp mig med sin fråga så jag kommer att starta tankeprocessen. 

På tal om romaner. Ibland när jag sätter mig för att åstadkomma text så grips jag av tvivel ... jag insåg nog inte riktigt då jag för fem år sedan påbörjade mitt författarskap vilka problem jag skulle ställas inför. Det var "lätt" i början. Planen var att skriva om en pojkes uppväxt, ungdom och vuxenliv och detta skulle göras i romanform omfattande tre böcker d.v.s. en trilogi.

Första boken flöt på bra även om jag skrev på ledig tid för jag arbetade fortfarande så jag fick ta de tillfällen som stod till buds. Jag skrev på flygresor, på flygplatser, på kaféer eller närhelst tillfälle gavs och jag skrev givetvis hemmavid. Det tog nästan två år innan jag till sist kunde skicka manuset till Ebes förlag och boken släpptes efter korrekturläsning, sättning och tryck i samband med bokmässan i Kiruna den 15:e oktober 2015. Arbetet hade inte känts alltför betungande och jag tyckte själv att det flöt på bra när jag skrev.

Andra boken påbörjade jag i slutet av 2015 och kunde nu skriva på "heltid" för jag var pensionerad. Manusarbetet flöt på i en jämn och stadig takt och lustkänslan var stor över att få berätta. Manuset tog ca. sex månader att färdigställa innan det blev dags att gå in i korrekturläsning med Eva-Karin och boken släpptes till bokmässan i Göteborg hösten 2016. 

I början av 2017 påbörjade jag så den tredje och sista delen i berättelsen om Johan. Nu skulle säcken knytas ihop så att säga. Jag lade mig vinn vid att mer noggrant än tidigare upprätta ett synopsis som sprack redan efter fem kapitel. Nytt synopsis och nya tag som höll i ungefär ytterligare tio kapitel och jag började allvarligt fundera på varför jag inte fick styrsel på romanen som ville leva sitt eget liv utan mig som dirigent.

Jag gav upp! Jag hade slutet någorlunda klart för mig och jag släppte taget över händelseutvecklingen. Jag tänkte, om bara jag kan hålla berättandet inom vissa, om än så fria ramar och leda den med varlig hand mot mitt förutbestämda mål så ska jag väl få ihop en intressant berättelse. 

Jag skriver just nu på kapitel 22 och känner åter att denna sista bok nog blir den svåraste att skriva, med eller utan synopsis. Den är mer utlämnande av mig själv än mina två tidigare och jag får mobilisera allt mitt mod för att teckna ned de känslor som strömmar upp och propsar på att bli nedtecknade. Känslor jag helst skulle vilja vara begravda under någon stor sten inombords. Men jag vet att det samtidigt är förlösande att blottlägga dem igen, och vad ska jag vara rädd för.

Ja så kan mina tankar gå ibland men att jag ska, alla inre demoner till trots, skriva boken, det är säkert.

Deadline för manuset är senast slutet av juni😄

Lasse

 

Vägen på vår sida börjar bli mjuk ... så nu är det apostlahästarna som gäller