Utsikt från norr

Har en känning av viss skuldmedvetenhet. Jag sitter bekvämt tillbakalutad i skönfåtöljen i skrivarstugan medan Irene målar densamma och jag kan höra hennes penselföring mot timmerväggen. Försvarar mig med att jag är klar med mitt beting som bestått i att såga och klyva all vinterved och har därmed rätt att ta det lugnt en stund innan jag sätter mig till bords för att äta ... jo, alldeles riktigt, om nu någon tänkte tanken ... det är hon som även fixar den lekamliga spisen. Visst har jag det bra, så säg. Men sanningen är att jag inte kan laga mat, heller.

Nåväl, efter att ha kört skrivbord i fyrtioår och aldrig besökt något gym eller ens ägnat mig åt någon form av kraftsport överhuvudtaget så är det inte konstigt att orken tryter när jag bara ser på arbetsredskap som såg och yxa. Det är med en oerhörd viljeansträngning jag tar mig an uppgifter som kräver min muskelkraft. Ja, muskler och muskler det kan väl alltid diskuteras för jag är ganska övertygad att min kropp nog är byggd för ett mer stillasittande liv. Helt tvärtemot vetenskapen som säger att dagens människor är felkonstruerad för de uppgifter de utför ... dagligen sitta hukande framför ett tangentbord, knappa på mobiltelefon och fjärrkontroll, sitta som hösäckar och inte på huk som urtidsmänniskorna gjorde och många andra icke kroppsligt, och kanske själsligt, uppbyggliga aktiviteter. Men, vetenskapen har haft fel förr tröstar jag mig med.

Jag ser trots allt med viss tillfredsställelse på pappershögarna med anteckningar som ligger på skrivbordet. Anteckningar som innehåller spridda noteringar, synopsis i varierande versioner och nedtecknade tankar. Allt som en del i processen med att ta mitt nya manus från ide till bok. Ännu är det visserligen inte en färdig bok det vore förmätet av mig att säga. Min redaktör Eva-Karin har nu bildlikt talat satt tänderna i skriften och nu börjar jobbet, d.v.s korrekturläsandet och rättande av alla fel jag lyckats åstadkomma ... inte minst min förmåga till halsbrytande tempus förändringar. Men jag är i trygga händer och ser med tillförsikt fram mot ett boksläpp i september. Det känns i alla fall tillfredställande att ha kommit till denna punkt, efter att ha levt med denna Johan i fyra år.

Med tanke på min kära hustrus slit därute så börja nu min skuldmedvetenhetskänsla öka. Jag ska nog lämna min bekväma fåtölj och ge henne ett handtag.

Hej då!

Mörka moln tornar upp sig. Både Irenes målning och mitt vedarbete fick avbrytas ett flertal gånger p.g.a. regn.

Skyddsplast av. Skyddsplast på ... har varit sysselsättningen för dagen. Men mellan skurarna har vi varit igång med våra respektive sysselsättningar.

Midsommar afton i Tystnaden

Tyst är det väl inte riktigt. Motorsåg, vedkap och vedklyv för en del oljud men veden ska göras iordning, midsommarafton eller ej. Jag är "nästan" klar med sågning och klyvning, endast ett dagsverke till så får den klyvna veden ligga och torka i drygt en månad innan det blir att kärra in och stapla i vedbodarna. Blir drygt 8 kubik som tillsammans med de tre kubik från fjolåret gör att eldandet under kommande vinter är säkrad ... vi går för övrigt mot mörkare tider och i morgon är det bara sexmånader till julafton. Men, vi har fortfarande tremånader, kanske lite till innan den första snön för säsongen faller och kyla, snö och mörker åter kramar oss i sitt fasta grepp.

Därför är sommaren ... eller barmarkstiden kanske passar bättre ... den tid då förberedelserna inför vintern är som intensivast ... om man nu ska leva bortom allfarvägarna och långt från stadens larm och jäkt, vilket vi ju gör och vill göra.

Icke desto mindre har vi ätit en god midsommaraftonsmiddag tillsammans med svåger Svante och jag ska strax sätta mig i båten för att åka över älven till närmaste soptunna med våra sopor. En resa med bil och båt på dryga kilometern men samtidigt ett avbrott i göromålen hemmavid. 

Det blir heller ingen dans runt stången. Det var längesedan jag skuttade runt sjungandes "små grodorna" och jag tror heller inte att jag skulle klara så värst många skutt i nigande ställning. Men, vi njuter i alla fall trots avsaknad av festligheter. Det är så mycket vi får vara tacksamma över.Tänk bara ljuset ... vi har ljust dygnet runt ... bara det är något att glädjas åt .

Så ödsla energi på klagan över tingens tillstånd och tidens gång ... nej sådant energiläckage är inget för oss, det finns så mycket annat att glädjas över, det gäller bara att öppna ögonen och inte bara hastigt titta utan verkligen betrakta. För, det finns så mycket här ute att ta del av. Svartvita flugsnapparnas idoga matinsamling och ruvande i sina bon. Knipanden som flyger iväg så fort jag närmar mig holken ... jag blir lika förundrad varje gång den lämnar holken för jag är säker på att den kraschar mot marken men varje gång får den luft under vingarna och stiger uppåt. Och grönskan runt ikring oss vars gröna färg djupnar alltmer  under det ljusa dygnet.

Ha en fin midsommarhelg.

Lasse

Regnig söndag. Med det behövdes för att få fart på grönskan (och myggen). En sådan här dag får det bli lättare tjänst inomhus. I dessa ljusa tider så är utomhusarbetena prioriterade och en del jobb i hus och uthus blir parkerade, så det är dags att göra en insatts. 

B.la. kunde jag efter två timmars skrivande i morse sätta punkt för det råmanus till boken "Mannen på väg" som jag påbörjade för sex månader sedan. Jag trodde att jag skulle känna en mental lättnad efter att ha umgåtts med berättelsen om Johan under drygt fyra års tid men så blev inte fallet. Givetvis är jag glad att ha kommit i mål ... fast än återstår korrekturläsning och annat behövligt innan boken kan gå i tryck ... Men jag kan nu släppa mitt grepp om Johan att fortsätta sitt leverne på den väg han valt, utan att sätta detta fortsatta leverne på pränt.

Fast, ovan utförda inomhusjobb kanske inte riktigt är att göra en insatts för jobb som parkerats i väntan på sämre väder ... men Irene har varit ytterst tålmodig med mig, även då jag vid betydligt bättre väder smitit undan från uppdrag utomhus och i stället skrivit.

För övrigt går vi i bilbytartankar men än vet vi inte hur det blir. Vi kanske nöjer oss med de två personbilar vi har fast med tanke på den snart otjänliga skogsbilväg vi måste färdas för att ta oss till hemmet i Tystnaden så har behovet av en SUV blivit större.

Planerna framöver är att såga och klyva veden jag körde hem i våras. Byta plåttaket på huset. Bygga bastu och sätta in nytt fönster i skrivarstugan plus allting annat av vikt däremellan. Mycket på gång ... i alla fall på planeringsstadiet. Till detta kommer att vi drar söderut under drygt två veckor i juli, bokmässan i Göteborg i slutet av september, bokmässan i Kiruna i mitten av oktober, varefter vi drar till Platån och återvänder inte till Tystnade förrän isen bär och då är det som regel för sent att bygga.

Men, som sann optimist så tror jag att det ordnar sig till det bästa ... även om jag för göra avkall på något i planerna.

Lasse

Vedarbetet påbörjat. Lite sent kan tänkas? Den kluvna veden får nu ligga på tork innan den staplas in i vedboden

Träbåten som legat på land i nästan två år tjärades i fjol men kom aldrig i vattnet. Nu ligger den och sväller i Alasuando och under veckan som kommer blir det provtur

Häggen som jag tog som liten planta från ett dike i Rosvik för mer än tio år sedan trodde vi aldrig riktigt skulle ta sig. Men nu har den börjat växa ordentligt och bär nu blommor

Irene bakade på söndagsmorgonen så vi bjöd in svåger Svante att göra oss sällskap under en fikastund

Åter på solsidan i Tystnaden ... skönt! Vi anlände på eftermiddagen igår efter ca. 130 mil varav en övernattning i Skellefteå.

Det tar sin tid att ordna och dona i hus och på täppa efter femveckors bortavistelse men vi vilar inte på lagrarna så att säga. 

Redan i morse gol den imaginära tuppen klockan sex och då var det bara att hoppa ur sängen och ge sig i kast med dagens sysslor ... och så kommer det att vara under lång tid framöver.

Men det är detta vi har vilat upp oss för m.h.a Masesgården ... samla nya krafter. Men lika viktigt är att då och då stanna upp och reflektera över vad man egentligen håller på med. Tänka på andningen och tankens kraft och inte minst ha tillit till sig själv och till andra för vi behöver hjälp och stöd av andra hur gärna vi än må tro att ensam är stark och oberoende.

Hur ofta pratar jag med mig själv? och hur ofta skriver jag ned mina inre tankar ... i svart på vitt? Jag tror, eller jag är övertygad om att det inre samtalet är viktigt att föra ... en slags kompass på den seglats som kallas livet. En seglats jag just nu är ute på.

En duktig sjöman kräver inte medvind, han lär sig kryssa.

Ja det var några spridda afton tankar under den sol som ej går ned så här års.

Lasse

Den gamle och fiket. En god kopp nybryggt kaffe och en kaka (vi kan ju inte vräka i oss alltför mycket efter femdagars hälsokur

Det stod givetvis klart att färjan ännu inte var i älven så det blev att åka omvägen över en på sina ställen blöt skogsbilväg för att nå det eftertraktade slutmålet -Tystnaden- och än ligger några snölegor kvar trots den 23-gradiga värmen

Idag var det sjösättning av plastbåt så att vi iaf har en förbindelse med civilisationen fast vid närmare eftertanke kanske civilisationen är just på vår sida😄

"En gång är ingen gång", sa den legendariske chefen för Jägarskolan i Kiruna till mig med anledning av att jag så förträffligt lyckats med vilseledande spårning en vinter då vi var ute och lekte krig i Kurravaara skogarna. Det var under några kalla dagar strax före Lucia och jag lyckades förvirra den lede fi endast på grund av att jag själv var vilsen ... jo, det är sant. Jag visste inte riktigt var jag befann mig men fick högsta betyg för fi visste heller inte var den jägargrupp jag ledde befann sig ... vi överlevde det kriget med andra ord.Tänk hur det kan bli.

Men i efterhand har jag förståelse för chefens ord som har bäring på all kunskap. "Upprepningar är kunskapens moder", sägs det och jag kan bara hålla med ... att lyckas en gång är ingen garanti att jag kan m.a.o.

Vid fyllda senior ålder ansåg jag mig ha det skrivna ordets kunskap. Jag skrev mycket i mitt arbete bl.a. rapporter, verksamhetsbeskrivningar av skilda slag, mycket korresponderande, berättelser och annat som jag uppdrogs att göra ... och jag tyckte om det. Privat har jag skrivit dagbok sedan ett tjugotal år tillbaka.

En tid innan jag så slutade mitt yrkesverksamma liv började jag fundera på vad jag därefter skulle sysselsätta mig med. Bygga nya hus i Tystnaden? Renovera befintliga byggnader? Dona med vedförsörjningen och allt som därtill hör, resa? och många andra aktiviteter som dök upp för mitt inre. Mycket av detta göra jag idag och med "viss" glädje. Men, min verkliga lust stod till att skriva.

Jag formulerade en vision som jag höll för mig själv. Jag skulle skriva en trilogi om en pojkes uppväxt, ungdomsår och vuxenliv (förresten när är man egentligen vuxen?). Händelserna skulle i huvudsak utspela sig i Kiruna och berättelsen skulle till stora delar vara baserat på mina erfarenheter. Fiktion skulle givetvis vara en del men de egna erfarenheterna skulle utgöra grunden för annars skulle inte berättelsen bli trovärdig. Jag kom att kalla den ännu inte skrivna trilogin "Berättelsen om Johan".

Jag har inte gått någon skrivarkurs och heller inte deltagit i skrivarcirklar men fast besluten att förverkliga min vision satte jag upp mål där den första manuset skulle vara klart för tryckning sensommaren 2015. Det andra manuset till sensommaren 2016 och för det sista och avslutande manuset var målet hösten 2017.

Med stor lust grep jag mig an projektet en decemberdag 2014 (Vi hyrde då en liten övernattningsetta i Nacka/Finntorp). Jag skrev utan att reflektera över språkbyggnad och grammatik och det blev därefter, men lusten var stor och jag tyckte att det verkade bra. Vad skulle jag nu göra sedan allt skrivande var klart. Jo, jag ville ju gärna ge ut det. Sagt och gjort jag googlade och hittade ett förlag i Lidköping. Förlaget heter Ebes och jag skickade på vinst och förlust en elektronisk kopia av det jag då ansåg vara ett färdiga manus, klar för tryckning och utgivning. Det gick inte många dagar förrän förlagschefen Eva-Karin Berglund hörde av sig och antog manuset som behövde tvättas en del, ja hon uttryckte sig inte riktigt så men andemeningen är densamma. Korrekturarbetet tog tid (och tar fortfarande tid) och ledorden är tålamod och gott "sittfläsk".

Jag lärde mig en hel del under korrekturprocessen av detta manus vilket jag använde i nästföljande manus och som jag hoppas ytterligare har förädlats under arbetet med mitt pågående manus där jag ska påbörja skrivandet av näst sista kapitlet. Den kommande boken har slutligen fått sitt namn: "Mannen på väg".

För att återkomma till rubriken; Jag lyckades relativt bra med det första manuset, men jag var definitivt ingen författare. Jag blev bättre andra gången rent stilistiskt och min förhoppning är att det tredje ska visa sig ytterligare ha skärpt pennföringen. 

Uppreningar är kunskapens moder ...  eller som Stenmark sa: "Man blir bra på det man övar på." ... eller som skolchefen på Jägarskolan uttryckte det: "En gång är ingen gång."

För övrigt äter vi gott och mår bra på Masesgården och hoppas att färjan över Lainio älv snart är satt i sjön.

Lasse

En gång i tiden ägde Thor Modeen Masesgården som han och hans fru använde som semesterbostad. Han skrev själv devisen på ett par dörrposter i huvudbyggnaden. Det var inte direkt ett hälsohem då det begav sig kan man utläsa av texterna