Visar inlägg från augusti 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Antijante

Lördag den 25:e i den regniga månaden augusti och Irene är tillsammans med ett tjugotal kvinnor på andra sidan älven i "Utmaningen" och äter den traditionella surströmmingen. Jo ... lokalen heter Utmaningen. En stor fin timmerbyggnad, belägen precis vid Lainio älvens strand och byggt av byns händiga människor. Utmaningen används för sammankomster av skilda slag såsom nu för surströmmingsmiddag. Inget manfolk äger tillträde till lokalen under de timmar ätandet och samvaron pågår.

Så, jag får stanna på andra sidan älven ... på solsidan(💦) för att vara korrekt. Men det är absolut inte synd om mig för det. Jag fördriver tiden med att skrota runt i huset och se allt som borde göras när väl tid fin för det ... men det verkar, för det mesta, inte finnas tid (i min planeringshorisont) förrän Irene med "milt tvång" ändrar min priolista. 

Går annars i väntans tider. Väntan på att få hålla boken om "Mannen på väg" i min hand. Det tar någon vecka till innan det är uppfyllt men jag tror att jag kommer få samma känsla av tillfredsställelses som vid mottagande av de tidigare två bokverken i trilogin. Tillfredsställelse att efter nästan tusen sidor så är berättelsen om Johan i hamn. Därefter återstår signeringar och föredrag och till min glädje är jag redan inbokad fram till Jul på drygt tio signeringar/föredrag ... och det ser ut att bli fler. NSD har redan, innan boken släppts, beställt ett recensionsexemplar. Ska bli intressant att läsa den recensionen. Mina två tidigare böcker fick fina recensioner av Ingemar Nilsson på nämna tidning och det ska bli intressant att läsa vad han, eller om det blir någon annan recensent, tycker om den nya boken. Jag är också enormt tacksam till alla de som läst de tidigare böckerna och som återkommit till mig med reflektioner över det lästa och bedömningar om böckerna. Läsarrecensioner är för mig viktigt de stimulerar och verkar som extra bränsle till skrivandet.

Verkar det ovan skrivna som skryt och självupptagenhet för någon så har jag i senior ålder äntligen befriat mig från Jante-oket och kan ärligt känna mig glad och nöjd inför något jag presterat.

Kommer att tänka på ett radioprogram jag lyssnade till för något år sedan. Reporten intervjuade sjuåringar om vad de tycket att de var bra på. Det blev långa och ingående utläggningar från ungarna. Alltifrån att bädda sängen själv, att klä sig själv, att leka och mycket mycket annat . Barnsligt kan tyckas ... de är ju bara ungar. Men när upphör ett barns tillit till sin egen förmåga? Är det på vägen in i vuxenlivet? ... sakta men säkert skalas vi av in på bara benen att inte tro att vi är förmer än någon annan. Det gäller att stå emot. Leve Antijante👍😄

Lasse

 

Började av veckan, mellan regnskurarna ,påbörjade jag rivningen av takplåt och gammal isolering. Det blev många resor upp och ned för stegen för att täcka taket med presenningar så fort regndropparna började falla.

I torsdag var isolering, ny plåt, hängränna och stuprör på ena hussidan fixat, så när som på nockplåten som jag lägger när hela taket är bytt. Byggnadsställningen är ned monterad ...

  ... och monterad på gårdssidan för den fortsatta takrenoveringen. Men, regnet föll ihärdigt från i torsdag och det fortsätter än i skrivandets stund. I morgon lär det bli uppklarnande men då är sista rycket blåbärsplockning planerat så taket får vänta till början av nästa vecka. Hoppas åtminstone på någon regnfri dag ... men det är väl för mycket att begära?

 

För övrigt är det ingen ide att beklaga det myckna regnandet. Bara att gilla läget och sysselsätta sig med inomhusaktiviteter som att läsa, elda och planera för höstens litterära aktiviteter.

Allt har sin tid

Allt har ett slut, så även barnbarnen och pappa Alex veckolånga vistelse hos oss. De tar flyget tillbaka till Stockholm i morgon. Den vecka som de gästat oss har varit intensiv och förutom allt roddande med mat, fika och aktiviteter så har ungarna berett oss mycket glädje och så här sista dagen av deras vistelse i Tystnaden (som ju inte riktigt gjort skäl för namnet med allt stoj och stimm som bara en fyraåring och en sexåring kan ge upphov till) så känns det åter vemodigt att skiljas ... det kommer bli tyst.

Takjobbet har av förståeliga orsaker legat parkerat under veckan som gått men idag (söndag ... Gud må mig förlåta) så har jag gjort några timmars ryck och en spirande känsla av byggiver har börjat infinna sig ... hoppas den håller i sig under kommande vecka?

Jag lever för övrigt i den stilla tron att min bok just nu manglas av tryckeriets tryckpressar och att alla ord slutligen finner sin rätta plats i läsarens medvetande. I den tredje och avslutande delen i "Berättelsen om Johan" så skriver jag om hur Johan lever sitt fortsatta liv som nykter alkoholist ...ett leverne som absolut inte glider fram som på en räckmacka. Nej, att bli nykter är ingen konst ... det kan vem som helst (åtminstone för ett kort tag)... men att leva nykter, att hantera svårigheter, tillkortakommanden, ilska, skuld&skam, svartsjuka, och bara den grå vardagen utan att ta till flaskan, kräver så mycket mer och det är det som berättelsen i huvudsak handlar om.  

Jag blev så innerligt glad när jag för en vecka sedan fick meddelandet om att hålla ett föredrag på Alfa-stiftelsen i Öjebyn (Behandligshem för alkohol&drog beroende) i september och berätta om Johans väg. Det ser jag verkligen fram emot. Föredraget hålls en fredag för samtliga patienter, terapeuter och anhöriga och jag fick förmånen att redan på torsdagen ta in på behandligshemmet för övernattning. Jag ser verkligen fram emot att åter få träffa och samtala med människor i samma situation som jag själv varit i för snart tjugo år sedan.

Nu gråter lillflickan Esther så jag måste ändra fokus och sluta nu att skriva.

Lasse

 

Takbytet går i sakta mak men nu är ställningen på plats, presenningen lättåtkomlig att täcka med när det tornar upp regnväder. Det är inte frågan om det ska regna utan när så det är bäst att vara väl förberedd. All läkt och plåt är också hemkörda så nu står jag vid "Point of no return" eller m.a.o bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

En och annan utflykt i vildmarken kan vi unna oss som i detta fall blåbärsskogen tillsammans med barnbarnet Jackson.

Barnarbete

Regn, åska och däremellan sol har varit det förhärskande vädret under veckan som i morgon går in i sin andra hälft. Jag skriver alltså onsdag idag, vilket vid lunchtid utgjorde mitten av arbetsveckan vilket i sin tur får mig att minnas en föreläsning jag lyssnade till för en del år sedan. 

Jag fick mig bl.a. till livs att onsdagar är den perfekta dagen för arbetsplatsmöten. Den seniora generationen på en arbetsplats sprudlar av energi och arbetslust från början av veckan men vid onsdagspuckeln börjar den sina ... men senioren gör fortfarande försvarliga knop ... sen mattas den tyvärr allt mer för att på fredag vid arbetets slut helt ha avstannat.

Den juniora generationen har knappt styrfart i början av veckan för att därefter gradvis öka och når sin topp samtidigt som senioren stapplar ut från jobbet på fredag. De båda kurvorna möts mitt på onsdag vilket gör att ett möte precis då har bäst verkningsgrad ... trot om ni vill men föreläsaren hade vetenskapliga belägg för sitt påstående.

Själv har jag deltagit i hundratals möten, utspridda på arbetsveckans alla dagar på de arbetsplatser jag haft förmånen att vara på och åtminstone en sak har jag lärt mig, nämligen: De flesta möten är grymt överskattade och bara ett sätt att informera om och diskutera självklarheter eller m.a.o slippa jobba och i stället umgås med likasinnadei mysträsket. Lätt för mig att nu som pensionär framföra, kan kanske tyckas ... men jag har själv i högsta grad varit ansvarig för många, många onödiga möten som bara tagit tid och inte gett något. Tid som kunnat användas till mer konstruktiva saker ... som att jobba t.ex.

Nåväl, jag har anlitat sexåriga barnbarnet Jackson att utföra vissa för mig trängande arbetsuppgifter på vår boplats i Tystnaden. Ja ... han hade själv innan ankomsten till Tystnade förhört sig om vad han skulle kunna tänkas ta itu med under veckan han vistas hos oss. Samtalet oss emellan utspelade sig på följande sätt:

Jackson : Morfar finns det något jag kan göra när vi kommer upp till er?

Morfar: Här finns alltid att göra så nog ska vi hitta på både det ena och andra.

En stunds tystnad i andra änden av linjen, därefter:

Jackson: finns det något att göra för 200-300 kr?

Den grabben har huvudet på skaft! Han har lärt sig, på gott och ont, av dagens marknadsekonomiska betingelser ... inget är gratis hur mycket blodsband som än existerar.

Självklart har han nu 3-4 uppgifter som han ska färdigställa innan de åter åker hem till Nacka och en är redan klar. 

Det lär kallas barnarbete ... men hans intressen och provisioner tas väl om hand av av kära hustrun Irene och i de MBL förhandlingar vi dagligen genomför har dessa två alltid tolkningsrätt så det är bara att gå med på villkor som fri mat&husrum, flexibel arbetstid (när lusten faller på), barnTV när helst det faller honom in,, spel&lek när han känner för det och inga "pekpinnar" från min sida om hur han borde sköta sin uppgift. Suck, vart är vi på väg.

Nu är det iaf full fart i ruljansen. Båda barnbarnen likväl som deras pappa Alexander bereder oss stort nöje och vi tar till vara på allt tid vi får vara med dem. Varje natt tassar fyraåriga Esther in till vår bäddplats och lägger sig mellan oss i dubbelsängen ... bara det gör att alla vardagliga vedermödor rinner av oss ... även om det blir nog så trångt. Flickebarnet är som en propeller och plötsligt, när hon vänder sig, får man en smäll rakt i ansiktet av hennes arm ... men det är det värt ... hundra gånger om.

Lasse


 

Barnbarnet Jackson gnor allt under morfaderns välvilliga uppsikt