Utsikt från norr

Igår (läs fredag 22/9) kl. 22.02 inträffade höstdagjämningen. En tidpunkt som definitivt innebär att vi nu går mot kortare dagsljus ... fast i dessa dagar av dimma och ruskväder känns det som om dagarna blivit kortare långt tidigare. Det är konstigt hur humöret påverkas av gråtunga dagar. Det blir liksom lågtryck även inombords, i alla fall för undertecknad. Nåväl, det är drygt en månad innan vi växlar till vintertid (29/10) och ställer tillbaka klockan en timme. På mina breddgrader är det inget speciellt med det. "Daylight saving time" heter det och det är klar att vi får en timmes tidigare soluppgång(7.39 isf 8.39) men även en timmes tidigare solnedgång (15.04 isf 16.04) ... kanske bra för den morgonpigga men sjusovare får bekväma sig med att ta sig ur sängen i tid för att dra nytta av tidsomställningen. Sen, blir det bara mörkare och mörkare🌑och till sist är solen ett minne blott ... i alla fall för det här året

Men än är det en bit kvar tills vi är där. Emellertid, det gäller att i god tid förbereda sig inför den annalkande vintern. Vi lämnar Tystnaden den 14 oktober för att efter bokmässan i Kiruna låta SJ transportera oss till Stockholm. Förhoppningsvis tar vi oss med färjan fortfarande över älven annars får vi hitta någon lösning på det. 

Det är en hel del som måste fixas hemmavid för den månad vi kommer att vistas på Platån. Forsbåten som legat för ankar i Alasuando måste upp ur vattnet och vinterförvaras. Tur att jag har en ATV som tjänar som dragfordon för den knappa kilometersträcka som gäller.

 Vi har inte satt någon potatis (visserligen en styggelse när man bor som vi gör ... men det blev bara inte av).  Tur att vi har grannar som månar om vårt välbefinnande ... vi fick en hink med nyupptagen mandel- och rundpotatis av Torsten&Ella. Det första koket ska vi avnjuta alldeles strax.  

Knepigt väder så här års. Solen tittar fram i molnglipor för en stund för att ingjuta livsmod i mig. Men glädjen är kort för de sluter sig igen och som inte det vore nog så lämnar de sin last av vatten ... eller som i Kiruna i morse, snö. Att bo på dessa nordliga breddgrader kräver mod och morske män (kvinns också, givetvis) så det är bara att ta skeden i vacker hand och kämpa på ... alternativet för mig är alltför nedslående.

Bara nio dagar kvar innan jag åker till bokmässan i Göteborg. Ebes förlag(läs Eva-Karin) har jobbat hårt med att planera och marknadsföra våra författarpresentationer, att organisera upplägget i montern och få med sig alla böcker som förlagets författare har till försäljning och mycket annat som har med logistiken att göra. 

Själv deltar jag i dagarna tre och de ska åter bli roligt att träffa läshungriga besökare, snacka bort en stund och få möjligheten att berätta om böckerna. Jag håller föredrag och kommer då berätta om Johans livsresa från sin uppväxt i en dysfunktionell familj, hur det präglat honom, hur han själv hamnade i alkoholproblem, hur han kom till insikt och hur han därefter hanterar sitt liv. Han förstod till sist att det är bara EN sak han måste förändra och det är han själv. Att leva livet på livets villkor är inte lätt ... men det går, vilket jag i utvecklingstrilogin "Berättelsen om Johan" beskriver. Givetvis är det en del fiktion iblandad men allt bygger på egna erfarenheter, för annars skulle berättelsen inte bli trovärdig. Jag när en from förhoppning att berättelsen ska beröra och så ett frö hos läsaren till eftertanke och insikt. Den Finske författaren Tomas Hellsten skrev, jag citerar: " Barn i en alkoholistfamilj hör till de ensammaste barnen i världen". 

I berättelsen om Johan (första boken "Pojken i bäcken") är det präglingen under uppväxten som gör honom osäker på sin identitet vilket ger honom svårigheter att finna sig tillrätta i livets skeenden. Han förväntar sig inget. Han ser och hör allt. Han är tyst, känslig, ängslig och rädd ... har ingen livsglädje. Jag har ofta under samtal med de som läst boken förstått att det är lätt att känna ömhet för pojken Johan och ondgöra sig över tingens tillstånd. Jag förstår det, konstigt vore det annars. Men, Johan är inget undantagsfall ... det här är något som idag händer omkring oss. En recensent skrev i sin recension 2015 av boken (vilket f.ö. var en fin recension) att Kiruna på femtiotalet tycks nära nog vara en förgård till helvetet. Men Kiruna på femtiotalet utgör inget undantag till någon annan stad eller tidsperiod när det gäller att beskriva vad alkoholmissbruk ställer till med. Uppfattningen kanske är att en alkis är någon som sitter på en parkbänk och dricker och skroderar. Men  ... vi bör veta att många har flyttat in parkbänken i vardagsrummet. 

Eva-Karin har på FB lagt ut en video på de föredrag förlagets författare ska hålla och för de av er som inte sett den ger jag tillfälle att se vad mina författarkollegor och jag ska berätta om😀

 Efter gårdagens lingonplockning är nu årets skörd av lingon bärgade. De blev nästan 20 liter totalt vilket säkrar mitt kvällsmål av lingon och mjölk i många månader.

 Hösten är en god bit på väg mot den betydligt kallare årstiden. Naturen liksom inrättar sig till vad som ska komma. Det är tyst i skogen. Björken fäller sina gula-rostbruna löv och allt andas väntan och vila.

Jag sitter vid fönstret och kikar ut i regnrusket och tankarna står still, som de ibland gör. För många år sedan, när jag försökte praktisera meditationens helande och avslappnande inverkan på själ och kropp, förstod jag att jag måste koncentrera mig  på något. Ett föremål eller företeelse eller bara ett ord ... ett s.k. Mantra. Jag blev aldrig speciellt duktig på att meditera även om jag därefter stundtals, helt ofrivilligt, hamnar i ett kontemplations liknande tillstånd vilket mer har sin förklaring i att jag är för trött eller less för att bry mig ... T.ex. när jag slötittar på vissa inslag i SVTs lättare programutbud (nöjen typ: Präst ska hitta partner. Starka män och kvinnor tävlar mot en traktor. Stridsvagn tävlar mot en rallybil ....) Några större och intelligentare tankar föds inte. Jag blir inte ens mentalt upplyft. Jag observerar utan att reflektera ... sinnesslö kanske någon tänker ... Men det kanske är det som är vitsen? Jag menar att framhärda och låta händelserna spelas upp utan reflektera. TVn försätta mig i ett meditativt tillstånd ... i ett tankarnas tomrum. 

Där jag just nu tittar ut genom fönstret, på en rak och högrest gran, så är det precis på samma sätt.

Fast! Det slår mig plötsligt att denna resliga gran skulle bli en utmärkt flaggstång ... om jag nu ides såga ned, kvista och barka den ... för att sedan låta den torka ... måla den och gjuta en ordentlig flaggstångsfot och för all framtid (min vill säga) underhålla den. För mycket jobb insåg jag efter en stunds begrundande. Det är nog enklare med en glasfiberstång om jag nu tvunget ska ha en dylik ... vilket jag inte tänkt mig ... men där ser man hur tankarna ibland vindlar iväg.

Vad gör vi annars i höstrusket denna söndag. Promenad föreslog Irene. Det är stärkande för kropp och själ. Jag gjorde min kära fru uppmärksam på att det faktiskt regnade, men det bet inte. Bara att ta på sig regnkläder och ge sig iväg på en sju kilometers promenad efter skogsvägen. Att promenera med Irene innebär att hon småspringer ... stannade endast till för att plocka , som i detta fall, renfana. Det går alltså inte att hålla jämna steg med henne vilket jag skyller på mina tunga gummistövlar. Men väl hemma i stugvärmen kändes vedermödorna (mina) som bortblåsta när jag sittande framför elden i Tulikivin avnjöt kaffe med blåbärskaka. Hon är klok min kära fru.

Taket är äntligen fixat😄och ska nu hålla tätt. Återstår att riva byggnadsställningarna och framförallt städa upp allt bråte som en följd av denna partiella "roof makeover". Jag skriver partiell därför att än återstår byte av isolering och tak på två vinkelbyggnader ... men det får bli nästa sommars arbete ... om jag lever och har hälsan kanske jag bör säga. 

Skönt är det i alla fall att ha fått detta ur händerna. Jag har gruvat mig flera månader innan det tog fart. Men väl när jag lossat den gamla plåten fanns ingen återvändo. 

Nu kan jag bida min tid och stoisk avvakta vad som än må hända framöver. Nåväl, helt världsfrånvarande kan jag inte vara. Närmast på tur är att planera de föredrag jag ska hålla framöver där Öjebyn står närmast i tur. Som vanligt är jag ute i sista stund med det sistnämnda. Men, återigen som vanlig, lever jag i tron att det löser sig ... vilket det för det mesta gör. 

En och annan tur i blåbärs&lingonskogen har vi hunnit med. Inga stora mängder men det torde räcka för vårt vinterbehov och än är inte lingonturerna över så jag ser med viss tillförsikt fram mot ytterligare flera liter av skogens röda guld. Irene är en hejare på att plocka. Vi plockar för hand även om jag införskaffat en bärplockare som jag inte riktigt är kompis med så efter ett flertal försök att hinna fylla min hink fortare än hon kunde fylla sin, så gav jag upp. Jag förlorade trots hjälpmedlet ... vilket beror på mitt handhavande av plockaren. Nu vilar den i förrådet och kommer aldrig mer att användas för jag har övergått till handplockning. Att hon alltid plockar fortare än vad jag gör beror troligast på att hon är kortare än mig och kommer på så vis närmare bären och slipper böja sig så djupt som jag får göra ... alltid mitt sätt att försvara mitt tillkortakommande, fast det biter inte på henne.

Nåväl, gnabbet i bärskogen är mest på skoj och vi finner båda det härligt att spendera några timmar i de djupa skogarna som omger vår boplats. Göra eld. Dricka kokaffe, Äta mackor och grilla korv är en lisa för själen.

För någon dag sedan, under en av våra skogsturer tog vi tillfället i akt att besöka en jakt&fiskemans skogsviste. Stället är i dag öde men utstrålar lugn och harmoni där det ligger inbäddad i tall och granskog vid en liten sjö dryga milen från byn. I den omgivningen kan man drömma sig bort och fantisera om de färder i skog och mark denna man varit med om. En oas att söka tillflykt till när man vill vara för sig själv utan inblandning av livets jäkt och stress.

Att hösten har infunnit sig i Tystnade märks inte minst på lövens färger som övergår alltmer i gult för att om någon dag eller så skifta i rött och färga skogen i en helt fantastiskt färgprakt. Att vi upplever minusgrader nattetid är ett förtecken på den annalkande vintern, om än det lär dröja en bit in i oktober innan snön faller .... Det kanske blir lite snö i år om man nu får tro spådomen att mycket rönnbär spår en snöfattig vinter. Men varför sia om slikt nu? Det har varit i det närmaste sommartemperaturer de senaste dagarna. Dryga 15 plusgrader, är bäst att säga ... vilket är sommar för oss Norrbottningar.

Hälsningar,

Lasse