Utsikt från norr

En boksignering i södern.

(Bilden är bara en illustration och har inget att göra med underliggande text)

"Vad handlar böckerna om?" ... 

Jag berättar.

"Verkar vara mycket elände ..."

Jag försöker förklara.

"Är du en känd författare? ... Jag har då aldrig hört talas om dig" ...

Jag förnekar och rycker på axlarna,

"Var kommer du ifrån?"

"Långt upp i norr ... Kiruna",  svarar jag.

"Det hörs ..."

"Jaha", svarar jag

" Hur mycket kostar de?" ...

Jag talar om att priset är xx kr och att man betalar i bokhandelns kassa.

"Jag är intresserad av familjedrama ... läser en hel del om sådant ... verkar onekligen intressant"(Personen i fråga bläddrar med visst intresse i någon av böckerna)

Jag fortsätter att försiktigt förhör mig om personens intresse för trassliga familjeförhållanden.

Så kan det fortgå en stund och slutligen kanske personen jag pratar med köper eller nöjer sig med att ha fått samtala.😀

Ovan är en i mängden av samtal som jag upplevt under några av mina boksigneringar söder om Norrbottens länsgräns. Samtalen är alltid intressanta och jag lär mig en hel del under dessa signeringsaktiviteter, framförallt att lyssna och ha tålamod. Visst, jag har försökt med "Kiviksmarknadsmetoden" vid tillfällen. D.v.s att verbalt överfalla den presumtiva köparen så att jag nästan storknat i min egen ordsvada ... och ibland har det gått att få den mest ynka köpsignal från den person som står framför mig att resultera i ett köp ... men jag har därefter alltid haft en dålig eftersmak i munnen. 

Jag överdriver något kan tyckas. Men, när jag suttit en halv timme vid mitt signeringsbord, mitt i det folkvimmel som besökt bokhandeln just denna dag ... utan att någon stannat upp för att ens ge mig och de uppradade böckerna ett endaste ögonkast, så är det lätt att bli desperat. "Snubbeltråd", kan jag tänka vid dylika tillfällen ... då ramlar de, och jag kan hjälpa dem upp och leda de smått vimmelkantiga till mitt bokupplag. Jo, det är lätt att gripas av sådana smått desperata tankar. Men igen, jag har lärt mig av viss erfarenhet att om jag bara tålamod så är det alltid någon som förirrar sig och hamnar hos mig. Det kan ta sin dryga tid men har jag bara tålamod så brukar det gå vägen ... och då förhoppningsvis får vi samtala ... och det kan till och med bli ett bokköp.😀... Trägen vinner brukar det heta. Som grädde på moset är det alltid lika trevligt och upplyftande att ta del av de kommentarer jag får mig till livs av de människor som dristat sig till att ha införskaffat och läst böckerna.

Vi går nu in i vår tredje vecka på Platån och vi har dryga två veckor kvar av vår vistelse här innan det åter bär av till Tystnaden och livet i vildmarken, långt bortom storstadens jäkt och stoj. Men, än har vi mycket kul framför oss inte minst vårt fortsatta umgänge med barnbarn och vänner i omgivningen.

Lasse

Vi översvämmas av självförverkligande budskap med innebörd att vi måste tro på oss själva ... inget är omöjligt bara vi bejakar våra förmågor och företräden. Och nog kan även jag tycka att tron på mig själv kan leda långt men ett visst mått av tvivel skadar aldrig. Vi försöker nog alla finna vår plats och stund på jorden och det har uppstått en formidabelt lukrativ industri som vill leda oss rätt i denna strävan

Så t.ex. läste jag häromledes i tidskriften "Hälsa" att det senaste i mindfulness är "Getyoga", d.v.s yoga tillsammans med getter? Ytterligare ett påfund som kommer från det stora landet och som ska hjälpa oss att finna lugnet tillsammans med djur (i detta fall klapprande klövar från getter ... hur mycket ro blir det?). Jag tvivlar på upplägget. Att umgås med djur är bra för välbefinnandet, det tror jag. Men varför krångla till det, som nu med getyoga ... kostar säkert även en bra slant.

Barnbarnet Jackson sov över hos oss natten mellan torsdag och fredag. Att umgås med en sexåring är alltid lika intressant och tänkvärt. Att vi dessutom hade godis, chips och ostbollar att inmundiga på kvällen var en fröjd för både grabben och morfar. Efter att Jackson därefter, nedkrupen i bädden, bläddrat en stund i en Star-Wars tidning började hans ögonlock falla igen och han ville att jag skulle läsa ur Pippi Långströms boken innan han helt slocknade. Jag hann inte läsa mer än halva det första kapitlet när hans regelbundna andetag vittnade om att han somnat. Jag fortsatte i alla fall läsa kapitlet ut och när jag stängde boken och såg på den lilla grabben som låg bredvid mig kände jag en sådan stor ömhetskänsla att det stockade sig i halsen. Vilken ynnest det är att få umgås med denna snälle, busige, bråkiga, trevliga och klipske pojken Jackson.

Dagen därpå for han och jag med tåg och tvärbana till "Mall of Scandinavia" för att inhandla diverse Lego "Brick Heads". Fördelen att shoppa med honom (till skillnad från min kära fru Irene. Tolka mig inte fel! Det är inget problem ... jag håller henne så kär. Men det tar tid att shoppa med henne och det är inte alltid hon köper något även om vi flängt runt i timmar). Men Jackson däremot. Han vet exakt vad han ska köpa ... och han köper det. Allt går hur geschwint som helst. Det blev därför ingen Mall-Walk i detta "Mammon's näste" eftersom han ansåg att uppdraget var slutfört ... till glädje för morfadern, bör tilläggas. Däremot åt vi en pastalunch och tog en glass innan vi lämnade etablissemanget. 

Denna söndag avslutade Irene och jag med att se Shirley Valentine (skriven av dramatikern Willy Russel) på Maxim teatern. Mycket se- och tänkvärd med Maria Lundqvist i huvudrollen. Hon var bara helt fantastisk ... vilken skådespelare. Drygt 2,5 timmars monolog där hon fångade publiken i varje sekund av föreställningen.

Nästa vecka käkar jag på måndag lunch med vännen och tidigare kollegan Kalle M. Det ser jag fram emot. Likaså ser jag fram emot att träffa tidigare kollegor på SSC huvudkontor i Solna på fredag, där jag signerar min senaste bok "Mannen på väg". Det blir säkert ett och annat ord om "gamla tider". På lördag åker jag till Ugglanbokhandeln i Skärholmen för signering ... blir intressant att se vilket intresse som kan finnas.

Ha en fortsatt bra söndagkväll,

Lasse

 Resan till och besök på Mall of Scandinavia med Jackson

Domedagsstämning i storstan på tisdagmorgonen! Varför det? ... Jo, ett mörkt moln drog in över de nyss uppstigna storstadsmänniskorna som i förskräckelse antog att nu var fan lös ... eller Putin ... eller så var det en försmak av jordens undergång? 

Det ringdes till försvaret, SMHI, SR och SVT och en mängd övriga myndigheter för att få besked om man överhuvudtaget skulle tordas sig ut med så hotfulla moln hängande över sig. Ängslan var stor ... och överdriven kunde vi byfolk från Tystnaden tycka. 

För, under detta moln genomförde Irena och jag vår sedvanliga motionsrunda. Visst var det lite mörkt, men det är det ju när ett mörkt moln blockerande solen. Vi såg inget märkvärdigt med det ... vi är ju från landet och är inte beskaffade med samma varseblivningskänsla som storstadsfolk. Nåväl, TV, radio och tidningar rapporterade regelbundet under dagen att de mörka molnen var helt (o)naturlig företeelser orsakad av en gammal orkan och branden i Portugal. "Mycket skrik för så lite ull", som bonden sa när han klippte grisen. 

Men samtidigt som jag i ovan häcklande ordalag utgjuter min syn på stadsbornas ängslan så är nog ett visst mått av försiktighet nödvändig i de orostider vi lever i. Hemma i Tystnaden låser vi aldrig dörren då vi gör oss ärenden till byn, vi ställer bara sopkvasten mot dörren som ett meddelande att ingen är hemma. Kanske dumdristigt och vi kan få sota för det, men den tiden den sorgen. På Platån däremot låser vi alltid dörren, om vi så bara ska till tvättstugan i grannkåken.

Vi har nu varit här i fyra dagar och känner oss hemmastadda. Barnbarnen drar oss till Finntorp där även en ettårig schäfer nu ingår i familjen (Familjen är egentligen fodervärd åt hunden som tillhör armen och ska fostras till spårhund). Vi hämtar ungarna från förskolan, Irene fixar käk och städar och själv agerar jag lek- och skojmorfar ...  under Irenes överinseende, för ibland drar det iväg så att säga. Tryggt att ha en utbildad och kompetent person vid sin sida när risk finns att det annars spårar ut. 

Igår var vi till Gamla stan för shopping av damkläder. Tomhänta vi kom och tomhänta vi for. I min värld så innebär shopping att jag köper något men för Irene var det endast rekognosering. Tre timmar in och ut på "Gudrun Sjöden", "Ewa i Walla" och "Olars Ulla" ... och detta bara rekognosering inför det egentliga köpet senare i veckan. Men hon trivdes med det och även om undertecknad finner det svårt att begripa så får jag ödmjukt acceptera att vi har olika uppfattningar om shopping och det är nog så att Irenes strategi är bättre än min. För hur många gånger har jag inte kommit hemdragandes med prylar (från Claes Ohlson för det mesta) jag i en stundens ingivelse köpt, som jag redan har ... men glömt bort. 

Men nu slutar jag. Lillflickan Esther propsar på att få gå ut till lekparken.

Ha det gott

 Lekparken med storebror Jackson.

Härligt med nya kläder ... när det nu blir?

Jycken heter "Leisa" eller nåt liknande

Allt är klart för avfärd. Listan med de tjugofem saker av vikt att göra inför avfärden är alla avbockade. Återstår att låsa dörren, säga "Hej då!" till svåger Svante, ta sig över älven, hämta Irene från förskolan i Vittangi och därefter köra till gruvmetropolen. 

Sitter och tänker på det här med vinst ... och då menar jag inte i monetära ordalag utan mer den där vinsten man får när man uppnått något .... vinst i form av ett inre välbehag ... t.ex. ett litet steg uppåt på vishetens berg. Vi kommer aldrig högst upp för där tronar Jesus. Vi kommer tillnärmelsevis inte alls i närheten av honom men vi kan ta ett steg i sänder för strax ovan trädgränsen vidgar horisonten sig  och vi får en bättre överblick över livet. Bara en så "enkel" sak som att sträva efter att bli en bättre förälder, en bättre partner, en bättre arbetskompis ... eller bara en bättre granne ... fina föresatser ... att vi sen felar är mänskligt, men skam den som ger sig. Det är bara på det igen.

Sidovinster då? Jo, det kommer när jag väl öppnat ögon och öron i min strävan att bli en bättre medmänniska. Jag börjar observera saker som jag tidigare rusat förbi i min brådska att leva i framtiden. Plötsligt ser jag blommor, fåglar, träd och annat som moderjord ha gett mig att skåda och förvalta på ett omsorgsfullt sätt (Tyvärr verkar det inte som vi besvarar hennes villkorslösa kärlek med tanke på all miljöförstöring ... men jag kan i alla fall dra mitt strå till stacken). Saker som jag tidigare bara ägnade ett flyktigt ögonkast, utan att reflektera ... jag har betraktat det som något självklart ... vilket det inte är.

Nej nu rusar tiden iväg ... måste ta itu med mer verklighetsnära uppgifter. Mina filosofiska tankar får jag fortsätta med vid annat tillfälle. 

Nästa gång jag fattar pennan blir från Platån, om makterna står oss bi.

Hej

Den första snön föll för några dagar sedan men den försvann efter några timmar. Dock gav den mig en förvarning vad som komma skall.

Så var det bara en vecka kvar i Tystnaden. nästa fredag em. åker vi till Kiruna för att på lördag vara med på bokmässan och därefter inta vår sovvagnskupé för färd mot Stockholm och Platån. Vi håller redan nu tummarna för att tåget ska avgå i tid och att färden mot huvudstaden ska vara utan problem ... men vis av erfarenhet vet aldrig när det gäller SJ. Tidigare idag meddelades att bokningssystemet låg nere, men det lär ha kommit igång igen, visserligen med lite störningar men har man tålamod och ger det lite tid så ordnar det sig. Emellertid, trots förseningar och annat krångel så gillar vi tågresandet ... och vi har ju all tid i världen ... vi är ju pensionärer och kan hantera omaket med stoiskt tålamod.

Nu är frågan hur jag ska slå ihjäl tid fram till nästa fredag? Allt utomhusarbete är klart, återstår bara att dra upp båten som vi har vid färjeöverfarten och förbereda ATVn för vintersäsongen, d.v.s montera snöplogen ... för det är snö när vi återvänder den 15:e november. För Irene är det inga problem hon ska jobba (Ja hon gör så ibland) några dagar. Jag hittar säkert på något ... kanske snida på det embryo jag har för nästa roman, om inget annat mer akut dyker upp. 

I och med boksläppet i Göteborg av min nya bok "Mannen på väg" så är också signerings- föredragsaktiviteterna  fram till Jul i hamn. Kiruna bokmässa den 14/10. Skärholmens bokhandel den 28/10, SSC huvudkontor 27/10. Saltsjöbadens bokhandel 4 eller 11/11. Akademibokhandeln i Piteå 24/11  och i Luleå 25/11. Café  Valvet i Pajala 2/12. Kiruna bokhandel 3/12 (Skyltsöndag) Bodens bokhandel (Bok&Bläck) 9/12. I slutet av november och in i december kommer jag att leda en skrivarcirkel i Kiruna i Studieförbundet vuxenskolans regi ... beroende på om intresse finns (det kommer givetvis att annonseras och vuxenskolan är även med på bokmässan i Kiruna så ta gärna kontakt med dem om nu lusten finns). Jag ser verkligen fram mot alla dessa event för det är mig ett kärt nöje att träffa litteraturintresserade och utbyta ett och annat ord om läsandets vederkvickelse.

Bärplockandet avslutades idag med en tur ut på myrarna för att söka tranbär. Tranorna har gett sig av så vi snor inte ur deras skafferi. Men, de är svåra att hitta, bären alltså. Växer nära marken så man får nästan krypa för att upptäcka dem i ris och ljung. Irene plockade i alla fall en del. Undertecknad stod mest och såg på ondgörande sig över sin dåliga syn och besvär att böja sig på grund av krånglande rygg, för att inte tala om den förkylning samme undertecknad dragit på sig ... men det bet föga. 

Ha det Gott i höstmörkret,

Lasse

  Fjolårets bokmässa i Kiruna var en höjdare och jag är säker att vi får en repris i år.

 Bilden nedan är från 12/11 2016 och vi kommer tillbaka till Tystnaden ungefär vid samma tid i år. Hoppas verkligen att isen bär ATVn i Alasuando så att vi kan ta oss hem. Hoppas att kylan snart sätter in.