Visar inlägg från december 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Gott Nytt År

Så här på årets sista dag finns det hopp om ljusare tider. Klockan nio i morse kunde man ana att solen fanns där någonstans under horisonten. Men, det kommer inte dröja så många dagar innan det glöder i talltoppen vid huset.

Jag vill med denna sista hälsnings för i år från Tystnaden önska er alla ett riktigt Gott Nytt År. Bastun är badad och nu återstår en god nyårsmiddag med familjen Rosengren och svåger Svante. I morgon vänder jag blad.

Lasse 

En mellandag

Nu är glada julen slut och julgranen kastas ut, om inte förr så senast till nyårshelgen. Vi har varit befriade  från allt vad värdsliga händelser anbelangar, vilket varit skönt, för tids nog lär jag bli påmind om vad som pågår bortom vår horisont och tids nog måste jag ta itu med de mer vardagliga realiteterna ... som bokföring och bokslut.

Ja bokslutet sker på två nivåer, så att säga.På den mer monetära nivån ska inkomster och utgifter redovisas och på den personliga hur jag genomlevt mitt liv under 2017. Det senare bokslutet har jag skriftligt  gjort i många år ... och för mig är det är ingen lätt övning. Men är jag ärlig och noggrann så är skriften, i svart på vitt, svår att med intellektet rationalisera bort. Blir jag en bättre människa av slika övningar? Tja ... jag vet inte. Det är väl två steg fram och ett tillbaka och inte tvärtom, ... det går i rätt riktning så att säga (tror jag), och med det får jag väl vara nöjd😀

Ha det gott.

 

 

 Stolt Skeppsbyggare. Drygt tusen småbitar kräver tålamod. Jackson fixade det. Något som morfadern knappast hade gått iland med.


Att mörket infunnit sig hindrar inte barnbarnen att ta sig en skidtur. Esther har för säkerhetsskull pannlampa.

När jag i halvmörkret ser vyn över husplatsen kommer jag att tänka på några av Dan Anderssons finstämda visor från Orsa Finnmark. 

God Jul


Julaftonsmorgon och fullt liv i alla stugvrår. Barnen är förväntansfull och uppspelta inför vad tomten kan tänkas ha med sig i sin säck. Mormoder sliter vid grytor och pannor. Morfadern har tagit sin tillflykt till vedbodar och skotergarage i något för honom trängande ärende ... men ärligt talat ... mest för att komma ifrån allt liv och stök. Mågen på skidtur (säkert med samma motivering som svärfadern) och dottern skalar potatis.

"Julen är här och lyser frid på jorden ...". Jo pyttsan. Men det lugnar säkert ned sig ... åtminstone när tröttheten hos de små har tagit ut sin rätt. Men, visst är glädjen stor ... "i ett barns klara ögon bor den" ... och visst ska vi låta det förbli så denna julafton.

God Jul😀

Älgfara

Jag vill gärna ge sken av att jag inte har några käpphästar, så därför har Irene förärat mig med en dylik ... och när hon väl är igång med skapandet så lär det bli fler. Fast jag tror nog att barnbarnen får större nöje av dem än morfar.

För om sanningen ska fram ... visst har jag käpphästar så det räcker och blir över ... men det har vi väl alla lite till mans, tröstar jag mig med

Så här på söndagskvällen är det kallt där ute. Dock inte kolsvart trots avsaknad av sol. Ljusslingor, vägbelysning, en lysande tomte och isbjörn förtar en del av mörkret. Åtminstone en kort bit ... men där bakom är det mörkt som i en säck.

Har under veckan installerat en ljusramp på biltaket (8000 lumen) så nu är det lättare att upptäcka ren och älg vid bilfärderna till centralorten Vittangi och storstan Kiruna ... för det är till dessa platser vi ganska frekvent ställer vår färd när matförrådet behöver påfyllning eller när åtaganden å tjänstens vägnar så påbjuder. Ovanligt mycket älg i våra trakter kan jag tycka. Ser alltid någon, ibland många av dessa skogens konungar under bilfärderna och det sista jag vill, på grund av dålig bilbelysning,  är att kollidera med någon bjässe, Men det fråntar inte kravet på att jag fortsatt är observant ... som tur är har jag, som ytterligare en säkerhetsåtgärd, en utmärkt älgspanare vid min sida, som både håller koll på hastighet och lurande älgar.

Än har jag inte dragit upp något skidspår ... har skyllt på den myckna och mjuka snön (82 cm och mer därtill på sina ställen).  Men, i morgon ska jag gränsla skotern för att med håg i sinn dra upp ett 5 km spår ... om jag nu inte fastnar bland snötyngda träd. En gång går väl ann, men det är ingen lek att skotta fram en tung skoter. Vi får se hur det avlöper ... det är ännu flera timmar till morgondagen och jag kan hinna ändra mig.

På lördagskvällen sjöng jag med i en för ändamålet hopsatt julsångskör i Lannavaaras vackra kyrka under ledning av Aina Holma. Cirka sjuttio personer lyssnade till sånger som hör julen till. Mycket trevligt arrangemang och bilresan på 20 mil ToR kändes lätt med musiken fortfarande klingande i öronen. Blev jag kanske ouppmärksam under bilfärden, försjunken som jag kanske var i musiken? Nej, Irene som följde med såg till att chauffören var observant på omgivningarna.

I förmiddags blev det fortsatt körsjungandet men nu i Vittangi kyrka och med Vittangi kyrkokör, under ledning av Mikael Pekkari. En kort blänkare ur "Decembernatt (Halleluja)" såg jag var upplagd på Instagram. Åter en härlig sångstund och för en gångs skull i dessa mörkertider fick jag köra både till kyrkan och hem i den halvdager som råder. Två älgar, några renar, fyra ripor och en tjäder såg jag under bilfärden. Bara det gjorde resan värd ... körsjungandet blev lök på laxen.

På onsdag i veckan som kommer är jag tillsammans med ett antal veteraner inbjuden till Esrange traditionella jullunch och information om verksamheten på rymdbasen. Bättre julbord får man leta efter (finns troligtvis inte, hur mycket man än letar). Förutom mat och information ser jag fram mot att träffa tidigare kollegor och nytillkomna sedan jag slutat ... det ska bli kul.

På torsdag avslutar vi skrivarkursen hos Vuxenskolan. Entusiasmen och skrivlusten bland deltagarna har varit hur stort som helst  och det är med visst vemod jag förbereder avslutningen. Själv har jag lärt mig jättemycket och man vet aldrig ... det kanske bli en fortsättning nästa år.

På fredag anländer familjen Rosenberg, och när jag nu tänker närmare på det så blir jag nog tvungen att preparera ett skidspår ... åtminstone för barnbarnen, för de har sett fram emot att åka skidor.

Lasse

Bort längtande vekhet

"Så tar med glädje ditt jobb fast du lider. Snart får du vila för eviga tider". En strof ur Evert Taubs visa " Så länge skutan kan gå" och som jag de senaste dagarna gnolat på ... tyngd av slitet med att befria gårdsplan, altaner och broar från de stora snömängder som fallit. Kan vara svårt att alltid glädjas åt slitet men att gnola på visan hjälper och visst har jag vilat emellan åt om dock ännu inte för evinnerliga tider ... inte än på ett tag, får jag hoppas.

Andra advent är passerad och vi har hunnit drygt en vecka in i det nya kyrkoåret som går under temat "Ett Nådens år". Advent innebär ju att vi går i väntans tider. I väntans tider mot Jesus födelse ... eller vad man nu ska få i julklapp, kanske? Julen innebär att vi i god tid innan förbereda oss ... vilket vi gör med bak, julklappsinköp och allehanda julliknande sysslor, allt i syfte att boosta våra decembertrötta sinnen. Med tanke på allt som ska hinnas med och all den stress det kan tänkas skapa så blir själva julaftonen till ett antiklimax för många. All den möda, pengar och tid försvinner liksom i det tabelras som återstår efter julklappsutdelningen ... presentkartonger, julklappspapper,halväten julmat (fast det kan man ju tugga i sig under många dagar därefter), griniga ungar och moltysta vuxna som inte fick det de önskat sig, disken som ska tas om hand och mycket, mycket annat som man minst av allt önskat sig denna julefridsstund. Jesus födelse ägnas knappt en tanke. Men, Guds nåd är stor, med tanke på vår ofullkomlighet, och i detta nådens kyrkoår så är jag säker på att vi blir förlåtna. Den nåd jag själv stilla ber om är att barnen får en fin och minnesrik jul, långt från bråk och annat elände som kan bli en följd av vuxnas alltför flitiga inmundigande av alkoholhaltiga drycker.

Även hemmavid har julbaket pågått ett tag (Irene bakar och jag ger uppmuntrande tillrop och smakar av) ...  allt i väntand på familjen Rosengrens ankomst den 22/12. Det ska bli så roligt att åter träffa dem ... speciellt Jackson och Esther som tillskillnad från sin hemort i Nacka nu får uppleva en vit jul med nästan en meters snötäcke.

Lasse

 

Portalen mot Tystnaden. En alltid lika kär vy för oss ... och alla andra som längtar tystnad.


 På solsidan är det vägen till vårt hem. Flitigt plogat av Torsten och alltid farbar, trots vädrets makter.

 

Isningen av älvöverfarten är nu avslutad och senaste uppmätningen visar på ca. 50cm is. Den kommer växa till sig ytterligare framöver.


 Det blåa ljuset så här års (när det inte vräker ned snö) är bedårande vackert

 Jag har själv inte upplevt så mycket snö i december som i år. Skrivarstugan ligger inbäddad i vinterdvala i väntan på sin hyresgäst ... men det lär dröja till sommaren. Ljusen i fonden kommer från enstaka gårdar och lyktstolpar på andra sidan älven (Svenska sidan)

Så här års brinner verandalampan hela dygnet