Visar inlägg från januari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Det ska gå

 

"Det ska gå" är ett uttryck jag ofta har använt och fortfarande använder när jag ska ta itu med något för mig besvärligt. Därför förärades jag med en kul affisch i julklapp av dotter Jenny. Den hänger nu över min skrivplats och varje gång jag är på vippen att ge upp och känner mig bedrövad av att inte få ihop text så uppmanar affischen mig att "Det ska gå".  Affischen är framtagen av "FRÖKEN FORM" i Stockholm om nu någon är nyfiken (finns på nätet). Himla enkel men med ett solklart budskap, tycker jag.

Visst ... jag vet ... det finns saker som absolut inte går (iaf inte på mitt sätt). En tidigare arbetskollega sa till mig vid ett tillfälle när jag för femtioelfte gången envist försökt att lösa ett mjukvaruproblem, och då jag fortfarande efter alla försök envisades att göra det på mitt sätt . 

"Käre vän", sa han ... "Det går inte att passa in fyrkantiga klossar i runda hål". Så, visst igen "Det ska gå" men inte alltid på mitt sätt.

Jag skriver just nu på en berättelse (i romanform, baserat på fakta men med en hel del fiktion) som handlar om en liten flicka och en äldre gummas försvinnande i de djupa Lainioskogarna. Jag kan dra mig till minnes situationer när jag själv varit vilsen och tappat orienteringen, om inte alltid i terrängen, så dock i livet. Det var inte kul när så skedde ... men det kanske var nödvändigt. Jag behövde det och tvingades till en vändpunkt och jag hade lärt mig något om mig själv som ingen handbok i självkännedom någonsin kunnat lära mig ... och jag fortsätter att lära mig, förhoppningsvis så länge lusten och förmågan därtill består. 

Skrivandet går för övrig sin gilla gång. Kanske lite långsammare än för den berättelse om Johan som jag tidigare skrev. Jag ska intervjua två personer (har redan pratat med dem i telefon) som var med och fann flickan. De är bosatta i länet och jag är välkommen att besöka dem. Den ena ska jag hälsa på i Luleå i början av mars. Den andra bor på närmare håll och jag ska ta tillfället i akt att hälsa på honom vid någon av mina besök till gruvstaden. Tidningsurklipp från tiden vid försvinnandet har jag även tillgång till tack vare flickan själv som idag är bosatt i södra Sverige. Försvinnandet uppmärksammades i hela landet och det skrevs i både läns- och rikspress. Jag känner en stor lust för denna uppgift men som sagt, det går långsammare än tidigare och "Helvetesperioderna" verkar bli fler än tidigare.

Jag är också glad att Vuxenskolan vill att jag leder en fortsättningskurs i skrivandets konst med start i början av mars. Fast Vuxenskolan ännu inte annonserat så har ett halvt dussin intresseanmälningar redan strömmat in och det är jättekul att erfara ett så stort intresse att skriva, oavsett om det bara är för egen del eller att man vill nå ut mer publikt. 

För övrigt är det snöskottning och eldning som tagit sin beskärda del i vår tillvaro. Emellertid, planen är att i nästa vecka åter dra upp en skidspår så att vi inte alldeles tappar kondisen ... ja, Irene springer 3-4 gånger i veckan så hon håller uppe flåset. Värre är det med undertecknad som bara med tunga steg drar en snöskyffel och vinglar på tak.

Men, sånt är livet,

Lasse


 Den lilla timmerbyggnaden är som omslukad av de snötyngda träden

Solen är uppe längre och längre för var dag som går ... och snart går vi ikapp sörlänningarna. Men det är kallt, -25 i förmiddags så röken ur skorstenen stiger rakt upp mot den kalla himmelen.

3:e söndagen i januari månad


"Söndag är vilodag", säger Irene bestämt. Men vila kan ju innebära mycket, tänkte jag och smög ut i kallvädret för att klara av skottandet av ett tak till. Varför skjuta upp det du kan göra idag till i morgon, har blivit min "nya" livsfilosofi ... får se bara hur länge det förhållningssättet håller? Söndagar får absolut inte hindra mig så här i början på mitt nya leverne ... och jag bär ett fromt hopp att jag blir förlåten av den allsmäktige ... och av Irene när hon skådat mitt verk.


Jag kunde inte låta bli att ta en skymningsbild över nejden. Klockan är 15. Temperaturen har krupit ned mot -27. Spadar och andra snöredskap är just undanställda efter dagens snöskottning och månskäran lyser vackert mellan mörka granar från en kall himmel. Härligt att vara ute och härligt att ha klarat av dagen snöjobb ... söndag till trots😄

Att elda eller inte elda, det är frågan.

Att varje morgon blicka ut över gårdstunet och låta blicken svepa över den skogsklädda älvstranden med den västra sidan av Lainio by i fonden, ger mig alltid en härlig känsla av att i stunden finnas till. Att få vara en del av den härlighet som omger mig ... om än bara för en kort stund. Det är för mig "livskvalitet".

Januari månad har absolut sin tjusning. Solen återvänder. Talgoxar, skator och ekorren frossar i sig vid matstället. Den alltid pigga och rastlösa hermelinen som i sin vinterklädnad, där förutom ögon och nos endast svansspetsen är svart, gör stundtals fåglar och ekorrar sällskap ... till talgoxarnas stora fasa. Fast, hermelinen är inte vidare intresserad av fågelfrön så fåglarnas mat låter den vara ... det är fröätarna den vill åt. Men än så länge verkar fåglar och ekorrar att klara sig. Hermelinens stora förkärlek när det gäller kroppslig spis är möss. Den är en rackare på dessa gnagare, och det är ett av skälen att vi gillar dess närvaro. Jag har det senaste året inte sett en endaste skogsmus, vilket jag är övertygad om är hermelinens förtjänst. 

Vi eldar varje dag och det är försvarlig mängd ved som går åt. Vedförrådet sjunker betänkligt och jag börjar så smått oroa mig för att det inte kommer att räcka vintern ut. Efter att ha kört hem det sista vedlasset från skogen i fjolvår och efter kapning och klyvning i juni så slog jag mig för bröstet och sa till min livspartner Irene:

"Det här kommer att räcka hela hösten och vintern ... och hela 2018 ... absolut säkert". Men nu i eftertankens kranka blekhet har oron smugit sig på.

"Vi blir nog tvungna att köpa någon kubik eller så", säger hon.

Hon kan ha rätt. Men, bara tanken på att KÖPA ved ger mig ångest. Vad ska byborna säga?, tänker jag. Om jag kommer hem med släpvagnen lastad med KÖPT ved? Det skulle bli en nesa svår att bära för mitt högmodiga jag. "Bor man i utmarken så ska man se till att hugga och klyva sin ved av egen maskin ... annars  bör man flytta till en tätort med fjärrvärme". Ja, så föreställer jag mig att tongångarna bland grannarna kommer att låta.

Vi får se hur det hela utfaller. I värsta fall får jag väl "bita huvet av skam", så att säga, och transportera den köpta veden nattetid😓

Givetvis ska jag fälla björk även i år. Början av mars månad närmare bestämt, så har jag åtminstone planerat ... men den veden är inte eldningsbar förrän långt in på året, så jag när ett hopp ... om vi står ut med lite lägre inomhus temperatur så kan vi klara oss även under detta nådens år. Emellertid, vi är ju två om beslut av denna dignitet och här har Irene tolkningsföreträde, vilket nog, i och för sig, är klokt.

Lasse

 

 

 Klockan 08.30 och det är ännu dryga timmen innan jorden har vridit sig ytterligare ett par snäpp så att vi kan se solskivan. Men strålarna når oss och färgar skogslandskapet i en vackert rosafärgat skimmer.

   

Noir ... som stämningshöjare


 Stora mängder snö på taken ...

... vilket innebär att det är hög tid för takskottning.

På jakt efter framtiden

Första veckan på det nya året är avklarad. Utan större problem eller brustna förväntningar, eller för den delen brustna nyårslöften, är jag med gott mod beredd att ta mig ann ytterligare en ny vecka.

Det har säkert med ålderns att göra, det där med förväntningar menar jag. Att planera är väl helt OK. Planer bör jag ha för annars skulle livet te sig trist. Men, jag ska inte leva mitt dagliga liv som om mina planer kommer att gå i uppfyllelse för då kanske jag missar något i den vardag jag stretar fram i. Jag kanske missar något väsentligt när jag går där med huvudet fyllt av förväntningar på de planer som jag redan intecknat som uppfyllda. Nej, ett sunt mått av realism måste alltid finnas med. 

Huset har känts tomt efter att familjen Rosengren lämnat oss för att åter leva i storstadens larm och jäkt och inte minst med alla måsten. Har vi då själva inga måsten här på solsidan i Tystnaden?, spörjer jag tyst för mig själv ... och jo visst har vi väl det, inser jag vid närmare eftertanke. Men, våra måsten är inga tvingande måsten förutom de som dikteras av myndigheter och som vi, som rättfärdiga medborgare, må efterkomma. Vi måste för övrigt ingenting annat än det självklara😀

Funderingarna på mitt nya romanprojekt har så sakteliga börjat att ta form. Än finns det bara som fragment i mitt huvud men i nästa vecka går jag in i bubblan igen. Det blir en ensam och jobbig vandring men oerhört kul. Fast, jag lider, inte minst med Irene som ser sin make försvinna in i en drömvärd befolkad av allehanda varelser och ruskiga miljöer ... långt från friden i Tystnaden ... men jag kommer tillbaka till verkligheten ... om inte förr så senast till midsommar (apropå planer).

Lasse 

 

Lillflickan Esther hade med sig en försvarlig mängd hårt bröd och äpplen till hästbesöket hos Hans&Margaretha i Lainio. När Hans lovade att hon kan få sköta om hästarna när hon väl blivit äldre gick det inte att ta miste på hennes glädje. Den tjejen gillar verkligen djur ... från småkryp till storvuxna reptiler som dinosaurier (fast dessa har hon bara kommit i kontakt med på Naturhistoriska Museet). Fast, det hon mest av allt önskar sig är en egen katt ... bengal, norsk skogskatt eller bara en bonnkatt🐈


Där är den ... nu blänker solljuset i trädtopparna ... nu finns det hopp

 

Kanske en ny Therese Johaug? ... även om tekniken ännu inte sitter, så finns energin och viljan 

Både morfar och Jackson fick möjlighet att provsitta i grannen Torstens fina traktor. En sån skulle man ha. Börja spara säger Irene ... jag har räknat på det och insett att det är en omöjlighet ... tror inte att en nittonåring har något i en slik maskin att göra ... tyvärr