Visar inlägg från mars 2018

Tillbaka till bloggens startsida

På passionen är det snart slut

Så var vi då åter på Platån, efter drygt tre månaders frånvaro från denna sydliga utpost. Inte är det så varmt här nere. Nattetid och tidig morgontid har varit riktigt kallt med åtskilliga minusgrader. Men, väderleksprognosen visar på förbättringar i veckan som kommer. Dagtid har det i alla fall varit soligt och tempen har stigit till försvarliga fyra-fem grader ... kan till och med sitta på uteverandan och låta solen värma min själ och kropp.

I tisdag var jag på min syster Ulla-Britts begraving i Sankt Botvids kapell i Huddinge. Ulla-Britt umgicks jag mycket med under den tid hon bodde i Kiruna men efter att hon, för många år sedan, flyttade söderut blev kontakten ytterst sporadiskt. Jag har henne i kärt minne som en alltid glad, omhändertagande och positiv person att umgås med. Hon spred glädje omkring sig och lät sig inte nedslås av bekymmer och svårigheter. Hon var i sann bemärkelse en livsbejakande storasyster.Trots sorgen att hon inte längre finns hos sina nära och kära, så finns som sagt minnena kvar.

På bussen häromsistens så observerade jag hur en småbarnsmamma, med pysslingen i barnvagn, jäktande kånkande  sig ur bussen med den stora barnvagnen, samtidigt som hon hade klämt telefonen mellan axeln och örat för att fortsätta sitt intressanta mobilsamtal. Det verkade i mina ögon ytterst obekvämt och besvärligt. Storstadsfolk, tänkte jag. I glesbygden där vi kommer ifrån, tar vi tillvaron mer med ro. Vi gör en sak i taget och låter inte stresshormonerna få fritt spelrum 😄

I går påbörjas då Påskfirandet. Ja, egentligen inleddes passionsveckan den 25/3 och den pågår fram till i morgon. Fast, det är väl inte många idag som reflekterar över det. Passion kan ju för många av oss innebära många olika saker ... shoppingpassion, häftiga begär, åtrå etc,etc, men alltmer sällan förknippar vi det med Kristi lidande och död. Själv är jag nog lika god kålsupare som majoriteten av befolkningen. Men jag har i alla fall laddat ned Matteus passionen (J.S.Bach) som jag lyssnar på i mitt skrivande, otroligt vacker kyrkomusik.

Barnbarnen har sovit över hos oss, vilket inneburit massor av lek och stoj. För att inte tala om godisätande, vilket även undertecknad flitigt deltagit i. Barnens moder dyker upp fram på dagen och "befriar" oss från vår krävande, men lustfyllda barnbarns syssla. Men vi kommer att umgås med dem under åtskilliga dagar framöver.

Glad Påsk,

Lasse

 


 Det är tryggt att ha gårdsvaren Elsa vaktande vår lägenhet på Platån.  

Björkarna har rotat sig i en bergsskreva ... det behövs tydligen inte så mycket till jordmån förrän de ska slå rot. De finner det de behöver. De är inte speciellt kraftiga, och lär nog inte så bli. Men, björkar på en bergig häll är ändå alltid björkar.


Nog är det lite kyligt men det hindrar inte barnbarnen att ta sandlådan i bruk. Skulle själv gärna hoppat i och bygga mig ett sandslott ... men, vad skulle de omgivande grannarna tänka?

Påskpyssel på långfredags morgonen. Än vilar lugnet över Platån ... men hur länge? 

Jag ser ved vart än jag ser

Jag har skrivit om arbetet i vedskogen tidigare, men det tål att upprepas. Först spåra med skoter till lämpliga björkar. Man får köra några gånger för att spåret ska bli hållbart. Sen skotta ned till björkroten, ca. 1 meter, för varje björk. Därefter kvista (plumsa i mjuksnö). Dra fram björkarna till lämplig plats för pålastning på timmerkälken och därefter köra ett flertal ggr till hemmet (9 km ToR) för att trava upp. 

Men än är det inte slut på jobbet. Efter en välbehövlig vila i väntan på barmark och varmare väder så ska nu björkarna sågas, klyvas och efter en torkperiod staplas in i vedboden. Uttrycket "Veden värmer sjufalt" äger absolut sitt berättigande.

Vi har sedan ett par veckor tillbaka, installerat en luftvärmepump. Stängt av elementen i storstugan och har endast sparsamt på el-värme i sovrum, hall och toalett. Visst vi eldar men bara ett par gånger i veckan och då mest för myseffektens skull.

Men "Hallå där!", säger kanske vän av ordning. Varför allt detta jobb med att fälla ett nittiotal björkar om det inte går åt så mycket. Jo, det är roligt och avkopplande att pyssla med vedhantering. Jag njuter att få vara ute i skogen, i stillheten och masa på. Svettig blir jag, det är klart ... men å andra sidan är det främjande för kroppen ... vill jag gärna tro.

Till råga på eländet, så finns det väl inget vackrare än en stor vedstapel på gården. Det är sannerligen en fröjd för ögat. Att jag sen alltid spanar efter fin björkved när vi är ute och åker bil, är en miljöskada jag gärna står ut med ... däremot inte sagt att Irene alltid så gör😄

Än har jag björk att hämta på det skiftet där jag fäller björk, men det blir först om tre veckor för i morgon sätter vi oss på tåget till Stockholm för drygt två veckors vistelse på Platån. Vi ser fram mot umgänget med barn&barnbarn.

I skrivandets stund sitter jag i Studieförbundets lokaler i Kiruna i väntan på avslutningen av skrivarcirkeln. En cirkel som var mycket trevlig att få leda. Även min nya bok tuffar på mot ett avslut i sommar.

Lasse

 

Mannen på väg

"Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Det platsen heter Boden dit vill jag aldrig mer" ... så lyder en gammal soldatramsa som beväringar från den södra delen av landet ofta uttalade när kylan, snön och polarmörkret lade sig över garnisonstaden. Men det var då det. Nu sitter jag i mitt rum på det anrika hotellet Bodensia i väntan på att klockan 12 kila över till bokhandeln Bok&Bläck för signering av mina böcker i timmarna två ... och inget ont om Boden. På fädernes sidan så har jag mina rötter från denna bygd.

Jag spenderade gårdagen med att besöka Göran i Luleå. Göran är en 89-åring som är "still going strong" och var en av soldaterna från I19 regementet i Boden som fann den försvunna 4 åriga flickan i Lainios vildmark. Mycket intressant att lyssna till hans berättelse gällande den händelsen. Tidigare under veckan har jag även besökt Nils i Kiruna som tillhörde samma kompani som Göran och deltog i sökandet efter flickan och hennes  "mommo". Även Nils har klara minnesbilder av de vedermödor de hade att utstå där de tog sig fram genom vidsträckta skogs och myrområden. I båda herrarnas minnen har händelsen funnits med och det har inte gått en enda dag utan att tankarna har dragits till den stackars lilla flickans och gamlingens kamp i ödemarken.

Eftersom jag skriver om just denna händelse så är det oerhört viktigt att ta del av de bådas minnesbilder. Att jag sedan kommer använda min egen fantasi (fiktion) i berättelsen blir ju nödvändigt, men samtidigt är det en verklighetsbaserad händelse där jag måste förhålla mig till vissa fakta. Under de månader som jag jobbat med berättelsen har jag mentalt befunnit mig i samma områden som flickan och gamlingen vandrade i de där kalla dagarna och nätterna  i september månad 1950 ... och inte bara i området utan även försöka beskriva deras tankar och vedermödor. Hur tänker en fyraåring? Hur tänker en sinnesförvirrad gumma? och hur gick resonemangen och samtalen bland de anhöriga ... inte minst flickans mor och gummans make och barn? Och bland byborna? ... och hur upplevde de utkommenderade soldaterna sökandet efter de försvunna?

Jag är glad att jag tagit mig ann detta bokprojekt som legat latent i mig sedan nästan två år för det har gett mig nya perspektiv på mitt eget skrivande ... och givetvis nya utmaningar, vilka jag hitintills har bejakat.

Nej, nu är det dags för ytterligare en kopp kaffe innan jag, i det lätta snöfallet som här råder, kilar iväg till signeringen.