Visar inlägg från april 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Korta mellanspel i verkligheten

Jag brottas med titeln till romanen jag just skriver. Har skrivit ned ett tjugotal titlar men inte fastnat för någon så det är nog bara att fortsätta spåna ... kommer väl till mig, när jag minst anar ...

Berättelsen tar sin början i det hus som tronar på toppen av kullen, med den mörka björk- och granskogen i fonden. Jag har sedan i julas befunnit mig i september månad år 1950, och vid ett flertal tillfällen i just det huset. Men snart bör jag skåda ljuset ... har bara fyra kapitel kvar plus en epilog innan berättelsen hamnar i knät på förlagschef Eva-Karin och jag kan återgå till verkligheten av idag.

Att skriva berättelsen i romanform  om den fyraåriga flickans och den sjuttioåriga gummans försvinnande i Lainios utmarker har legat i mitt huvud i snart två år, och det var med stor lust jag slutligen tog mig ann detta.

Jag skriver alltså i romanform, vilket innebär att jag använder mig av en mix av fiktion och fakta (vad nu detta kan vara?). Givetvis har jag intervjuat personer som kunnat ha något att bidraga med då det gäller det rent sakliga ... men samtidigt, det är snart sjuttioår sedan. Minnesbilderna bleknar så min egen fantasi har tagit stor plats i att mejsla ut dramaturgin och gestaltningarna ... och ett drama är det verkligen.

Men att mentalt befinna sig sextioåttaår bakåt i tiden har inte varit lätt för min närmaste omgivning, även om jag själv tycker att jag under dessa månader gjort flitiga resor tillbaka till nutiden ... korta resor, men ändå 

En kosekvens av detta har blivit att jag fått "dålig hörsel". En annan, och kanske allvarligare kosekvens är att det kopplar liksom inte riktigt, tankemässigt menar jag. Det må framstå som ett rent under att jag lyckades deklarera, även i år. Min omgivning (läs Irene) tycker att jag även kroppsligen har deformerats ... jag går kutryggig. Ryck upp dig! säger hon strängt när hon ser min hopsjunkna gång över gårdstunet.

Ja, ja och voj, voj. Det är inte lätt det här med att författa men det har trots allt sina fördelar, för annars skulle jag inte göra det😄

Ha en fin Valborg. Jag hoppas ingen faller i elden😄

Samhällsfrånvända livsnjutare

Nu smälter det. Varmvädret och blötsnön som faller, titt som tätt, har en menlig inverkan på vinterns snötäcke. Vi kan från den ena dagen till den andra se hur snön sjunker ihop. Snön är genomfuktad och porös, så skidor, för att inte tala om skotern, är just nu obrukbara. Men, vi väntar på någon kall natt som gör att vi på skaren, kan ta oss till kallkällorna på myren Huhtavuoma och beskåda svanar och tranor när de frossar bland småkrypen i vattensamlingarna. Det, om något, är livskvalitet och sätter allt i sitt rätta perspektiv. Samhörigheten till naturen och ursprunget. Det kommer vi aldrig ifrån, det ligger nedärvt i generna sedan Hedenhös ... hur mycket än urbaniseringen har trängt sig på.

Nu infaller den för oss absolut bästa tiden på året. Ett nittiotal björkar är fällda och hemkörda till gården i  väntan på att sågas och klyvas (vilket inte blir förrän i början av juni). Det känns skönt att ha tryggat vedförrådet för nästkommande vintrar, för jag har fortfarande ett antal kubik torr björkved i vedbodarna. Vi har även sedan en månad tillbaka blivit med luftvärmepump, så vi eldar högst en gång i veckan, och då mest för mysfaktorns skull.

Här på solsidan i Tystnaden är vi långt bortom politiskt käbbel och de mörka moln som lägrat sig över den svenska akademien. Vi har inte blivit världsfrånvända. Vi ser och hör nyheter. Vi har bildat oss en uppfattning, men samtidigt ... varför i hela friden låta det påverka vårt mående  när det finns så mycket annat runt husknuten som är mer uppbyggligt ... som att dra iväg med lastad pulka, skotta fram en fikaplats, göra upp eld, koka kaffe, grilla korv och bara njuta.

Livsnjutare det är vad vi är😄

Lasse


Livsnjutare #1 

 Livsnjutare #2

 

Den för livsnjutare så rogivande elden

Tron kan försätta berg

Det har blivit varmare här på Platån. Typiskt! När vi själva ska bege oss norrut på måndag. Nåväl, vi lär förhoppningsvis möta ett strålande vårvinterväder när vi väl är på plats i vår nordliga utpost Tystnaden. Kanske lika bra att vi drar norrut ... man hotar med en pollenchock inom kort, vilket kommer att ställa till med problem för mig. Jag har drabbats de två senaste åren men tror den här gången, att jag hinner sätta mig på tåget innan lövsprickningen sätter igång. Tron kan försätta berg har jag hört.

Samtidigt som det ska bli kul att återse hemmet i norr, och ta itu med lite mer praktiska och kroppsliga aktiviteter, så kommer vi att sakna umgänget med barnbarnen. Men så ska det vara. Det bör alltid finnas en längtan, för då blir återseendet desto kärare.

Trettiosidor manus har blivit skrivna under de dryga två veckor vi varit här. Ibland går det inte så raskt. Mycket annat propsar på uppmärksamheten. Men, egentligen. Dessa avbrott från att sitta nedsjunken framför en dator, försjunken i text behöver nog en portion av något helt annat, t.ex. att umgås som en "civiliserad" människa, att vara närvarande och lyhörd ... vilket inte alltid är enkelt ... man får träna på det. I Tystnaden är det förstås betydligt enklare ... förstå mig rätt. Jag menar inte att man där ska vara "ociviliserad" det är bara det att man inte har så många människor omkring sig ... hustrun och svåger Svante och hans hund (fast hunden är inte så bekymrad om jag sitter moltyst och inte låtsas om dess existens).

Att det inte går så raskt som då jag påbörjade skrivandet, kan också bero på att jag närmar mig slutet av det pågående bokprojektet. På något sätt tar det längre tid att formulera varje mening. Det s.k. "flowet" vill inte riktigt infinna sig. Jag får kämpa med orden ... men jag vill tro (där har vi det igen) att trägen vinner, och trägen är jag även om det för stunden är mer transpiration än inspiration.

Jag har försökt komma i kontakt med en illustratör i norr. Någon som är duktig på att illustrera ett bokomslag och ytterligare några sidor. Jag tänker mig illustrationer i stället för foton. Men, jag får nog tänka om, för jag har ännu ej funnit någon. Jag tar gärna emot tips om ni sådana har (skriv i så fall till: larsalm.alm@gmail.com).

Eva-Karin som äger Ebes bokförlag informerade mig igår kväll att min debutbok "Pojken i bäcken" nu blivit talbok, vilket var en glad överraskning för mig. En talbok till skillnad från en ljudbok är en bok som bara kan lyssnas av personer som är berättigade till talböcker. D.v.s personer som har problem att själva läsa text. Det är himla kul att på detta sätt kunna göra en insats för de som annars inte kan ta del av litteratur. Är ni intresserad hur det kan låta så gå gärna in på följande länk:  http://www.legimus.se/work/grades?workId=54530184-8045-4642-81a0-a863009dc18c&focus-target=work_grades

På lördag i nästa vecka gästar jag biblioteket i Luleå där jag håller föredrag om tillkomsten av mina böcker och det pågående, nya bokprojektet. Jag ser fram emot att träffa Lulebor under de två timmar som jag är där.Välkomna😄

Lasse

 

En tjej som heter Esther

 


Kapten Pettersson gick fram mot ... Längre kom jag inte i tangenttryckningarna på Mac'en förrän fyra åriga Esther påkallade min uppmärksamhet. Min livsledsagare är på uppdrag till Willy's så jag är ensam med flickebarnet.

"Morfar ... Morfar kom fort!" Bara att släppa greppet om manuset och byta fokus för en stund. När väl flickan var nöjd med -vad det nu än var- hon ville jag skulle göra så slog jag mig åter ned vid tangentbordet. Vad tusan var det nu jag skulle skriva? ... tog en stund innan jag åter var på spåret och jag skrev åter en rad.

"Morfar! ... Morfar! Kom och se vad jag gjort!" Hennes uppmaning krävde omedelbar efterlydnad, det hörde jag på hennes röst. Bara släppa greppet om det stycke jag som bäst var i färd med och ägna flickungen min odelade uppmärksamhet.

Tillbaka till Mac'en, och åter försöka byta tid. Jo, jag befinner mig i början av 1950 talet och det gäller att efter bästa förmåga transformera sig tillbaka i tiden. När jag väl lyckats med konststycket och började pekfingervalsa mig framåt i det avbrutna stycket genljöd åter rummet av hennes glada rop.

"Morfar jag är på toaletten och tvättar mina -My Little Pony-. Ljudet av det rinnande vattnet trängde långsamt in i min femtiotalsmiljö. Jag såg i ögonvrån hur hon med stor iver och glatt sinne bar in i rummet små burkar fyllda med vatten. Burkar som hon bestämt ställde på rumsbordet och tryckte ned sina leksaker i. Tydliga vattenspår visade hennes framfart från toaletten till rummet ... för att inte tala om rumsbordet som mer såg ut som en sjö. Suck ... åter tillbaka i tjugohundratalet. Bara att resa sig från skrivplatsen och ta itu med eftersläckningsjobbet.

Som ni kanske förstår så gästas vi sedan igår av barnbarnet Esther. I min enfald trodde jag att det nog skulle gå utmärkt att kombinera barnpassandet med skrivjobb. Jag lär mig tydligen aldrig. Men samtidigt, när tjejen väl slår sina armar om min hals och betygar att jag är världens bästa morfar, smälter jag och lyder hennes minsta vink. Mitt egoistiska skrivande kan inte på något sätt mäta sig med ömhetsbetygelserna från henne. Så när jag väl satt punkt för denna blogg, får skrivandet anstå tills jag är "In splendid isolation."

Idag ansluter hennes storebror Jackson och mamma Jenny. Det ser vi fram emot.

Lasse