Utsikt från norr

Värmen håller i sig. Under de dryga två veckor vi vistats på Platån har vädrets makter varit mer än generös med finväder. Vi befinner oss just nu på Masesgården i Gryt strax utanför Leksand. Lär vara artonde året (jag har tappat räkningen men Irene har koll) vi spenderar en vecka på denna underbara plats, och finvädret förföljer oss. Även väderleksutsikterna för kommande vecka, verkar bringa oss sol och värme, under den tid vi är här.

Sedvanligt är det massor av aktiviteter på Mases. Irene deltar i de flesta, medan undertecknad lutar sig bekvämt tillbaka i en bekväm skinnfåtölj i husets bibliotek, och skriver. Jo, det är sant ... p.g.a finvädret är det på tok för varmt att sitta ute i solen och försöka åstadkomma något skriftligt ... hjärnan "kokar" mer än vanligt, så jag drar mig in i dunklet under några timmar, för att försöka sätta punkt för manuset jag plitar på. Ja, ett färdigt manus är det ju inte, för än återstår korrekturläsning, men det är likväl en milstolpe för mig.

I fredags på Platån,  fick vi besök av personen som detta manus bygger på, nämligen Rita Vinblad som tillsammans med sin make Bertil tog sig tid att hälsa på Irene och mig. Alltid lika roligt att träffa de båda och vi fick tillfälle att under flera timmar, över laxmackor, våfflor och kaffe, otvunget samtala om allehanda viktiga och oviktiga saker som så ofta blir fallet när man träffar vänner. 

Dagen innan hade vi gästats av grannarna från Tystnaden Doris och Georg (som nu är bosatta i Stockholm, men som flyr upp till skogen och myrarna i norr, någon gång per år). Minnen, dråpliga situationer och allmänt skvaller (icke att förakta, för det kan behövas ibland att få skvallra av sig i goda vänners lag).

Jag håller för övrigt björnkoll på vattennivån i Lainio älv och även framkomligheten på den skogsbilväg vi troligtvis, under den sista fyramilafärden till vår hus på solsidan, kommer att använda. För än är det förtidigt för färgsättning, kan jag tro?

I skrivandets stund sitter Irene på en föreläsning om matkryddor (även jag har varit på en dylik för något år sedan. Den var säkert intressant, men jag har glömt ... för då jag till äventyrs ska laga mat, så är det salt som gäller)

Jag är inte helt världsfrånvänd när jag bebor detta hälsohem (det enda i Sverige. Tidigare hälsohem har konverterat till Spa). Jag har joggat i tallskogen på Källberget i dagarna två och jag har traskat igenom   rännor med varmt och kallt vatten och i morgon ska jag deltaga i yoga ... som om nu detta kan beskrivas som världstillvänd? Politik och akademibråk struntar vi för övrigt i just nu. Men dagens artikel i DN om stadsomvandlingen i Kiruna,skriven av Po Tidholm, läste jag med stort intresse.

Lasse

Rita och Irene på verandan på Platån

"Morfar! Vad är det för sten som ligger där?" frågar snart femåriga barnbarnet Esther och pekar på en fin sten som ligger på dotter Jennys balkongbord.

"Det där är en lyckosten, ser du", svarar morfadern leende.

"Vad är en lyckosten?, frågar den lilla. "Jo, den ger lycka", svarar morfadern godmodigt.

"Vad är lycka morfar?" Morfadern blir nu tvungen att funderar en stund, och säger därefter: "Jo lycka är när du känner, att något känns bra inom dig ..." Flickan ser med ett förvånat uttryck på sin morfar och morfadern försöker att själv begripa vad han sagt.

"Som att jag önskar en kattunge ... och får en?" fortsätter hon. "Precis", svarar den gamle och tar tillfället i akt att skoja lite med flickebarnet. "Jo, du förstår ... om du håller i stenen och tyst önskar dig en kattunge, så kan den där anden som finns i stenen lägger en på den här balkongen ... när du fyllt sexår (Det hör nämligen till saken att hennes högsta önskan är att få en katt som födelsedagspresent när hon fyller sexår)

Flickan tar stenen i sin hand och viskar något tyst som inte morfadern kan uppfatta.

Där skulle historien ha kunnat sluta, men morgonen därpå går den lilla så fort hon vaknat, ut på balkongen. Med en besviken och gråtmildröst säger hon till sin mamma: "Det finns ingen kattunge ... den dumma stenen bara luras"

Givetvis så ville hon skynda på leveransen, för det var ju en lyckosten.

Gissa vem som drog skamfilten över huvudet? Jo jag.

För övrig övernattar Esther och storebror Jackson hos oss i natt. Jag har laddat upp med chips, ostbågar, läsk och godis så vi ska nog komma överens.

Lasse

Var är kattungen?

Så var vi då åter på Platån. Drygt en månad sedan vi, i kyligt väder och snö, lämnade denna boplats. Men nu är vi åter här i strålande sol, och varmgrader som nästan tar kål på en nordbo. Hörde på radion för en tid sedan att folk på de nordligare breddgraderna smäller lättare av i värmen. Jag är benägen att hålla med, fast visst är det skönt att få tina upp en frusen själ, om än bara för några få dagar, så jag njuter trots riskerna för värmeslag.

Irene och jag var de sista tappra som i måndags tog oss gående över isen vid färjeläget i Tystnaden. Jag hade lagt ut brädspångar över älvfåran och grannen Torsten hade gjort motsvarande på andra sidan(vår sida eller solsidan som jag föredrar att kalla den) älven. Det gick även om den ena spången togs av vattnet innan vi hunnit beträda den. Vi fick plumsa fram i flödvattnet som rann över isen ... men det gick bra. Någon minut efter att vi välbehållna kommit fram till den västra sidan (skuggsidan😄), varifrån allfarvägen tar vid så var det obönhörligen slut på att till fots ta sig över älven. Dagarna som därefter följde var en explosion i snö- och islossning, och för någon dag sedan tog man sig kryssande fram mellan isflaken med båt. I skrivandets stund lär älven genom byn vara helt isbefriad. Nu är det bara högvattnet att vänta på.

För övrigt har det varit stilla dagar. Umgänget med familjen har präglat de få dagar vi varit här. Skrivandet har åter tagit fart efter drygt en vecka av stiltje. Att på kvällskvisten i finvädret sitta på verandan och se ut över vår vackra innegård och höra koltrastens ljuva sång är något att suga på under mörka och kalla vinterkvällar hemma i Tystnaden. Men allt har sin tjusning och Tystnaden är svårslagen på många andra sätt.

Ser med tillförsikt fram emot morgondagen.

Lasse 

Ps.

Om någon är intresserad att se ett par korta videon om hur islossningen gick till kan gå in på AK Kuoksu FB inlägg genom att följa länken:

https://www.facebook.com/annakristina.kuoksu/videos/2096144037082215/

Ds.

Snigeln lär sig villigt matas av ett löv