Utsikt från norr

Efter fem timmars utejobb har jag nu bänkat mig framför datorn. Sitter bekvämt tillbakalutad i vårt lusthus som flödar i ljus genom de åtta fönstren och ser hur Irene efter avslutat bak, gnor omkring på gården med buskbeskärning och blomsteromvårdnad.

Hur länge får vi ha det så här bra, brukar jag stundom tänka. För det är inte självklart att just vi, kommer att vara förskonade från lidande och nöd. 

Med tanke på den, under lång tid pågående debatten om flyktingkvoter, där vissa politiska partier (och länder inom EU) helt vill stänga gränserna och upprätta uppsamlingsläger i länder på behörigt avstånd från vår idylliska tillvaro (som om dessa länder inte hade det svårt nog ändå?). Integrationsproblemen har blivit något av ett mantra. Ett mantra som med en druckens envishet ständigt upprepas och där våra politiska företrädare gör allt för att misskreditera varandras förslag till lösning. De borde i stället verka för en samsyn över partigränserna ... men det är väl för mycket att önska, kan jag tro. Lättare är att helt sonika stänga gränserna, så slipper vi att tära på stadskassan och stället flytta problemet långt bortom vår horisont.

Jag kan så här på lördagseftermiddagen stilla undra om vi inte uppmärksammar vad som händer runt om i världen ... om vi skulle befinna oss i samma situation som dessa, från krig och lidande flyende människor? EU verkar famla i blindo och vet varken ut eller in hur man ska få medlemsländerna att följa det som tidigare varit riktlinjen. D.v.s att varje land ska ta sin del av flyktingströmmarna. Men det går liksom inte och under den senaste nattmanglingen blev resultatet att man låter kommissionen gå vidare med att utreda "alla" aspekter gällande uppsamlingsläger. Det förstod jag, för vem av kvinna född kan fatta något som helst vettigt beslut under en tid då man ska sova ... lärde de sig inget av 2017 års nobelpristagare i fysiologi.

Det finns emellertid två herrar i öst och väst som gärna ser att EU sakta men säkert vittrar sönder. De sitter nog just nu och gnuggar händerna, kan jag tro. Båda dessa män är maktfullkomliga, oberäkneliga och rent av farliga. I Kina sitter Jinping på ett "livslångt" mandat och rankades enligt Forbes som världens mest mäktiga person och givetvis kastar även kineserna lystna blicka över ett sargat EU.

Hur kan jag så här i den rofyllda Tystnaden, där den kommande fotbollsmatchen mellan Argentina och Frankrike är det enda jag har på agendan, ens tänka tanken att det kan vara jag som får fly från mitt land i framtiden? Men, det kan vara en tanke värd att ta till sig, i dessa oros tider, och inte minst inför det kommande valet.

Lasse

När jag inte dystert tänker har jag byggt en grillplats

Så var då årets midsommarfirande till ända. Ja, firande och firande ... nuförtiden är det för oss som vilken annan helg som helst, fast Irene fixade lite extra gott på midsommaraftonen, vilket uppskattades av svåger Svante och undertecknad, och visst kom felan fram på kvällskvisten då jag mol alen och i avskildhet sjöng finstämda visor av Dan Andersson, Fröding, Taube, Ted G., Olle A. och Bob Dyland (Irene såg på TV och avstod från att lyssna till mitt plinkande ... som hon kallar mitt musicerande🙁). Nåväl, man lär aldrig bli profet i sin egen hembygd ... och inte ens bland sina närmaste, kan jag tänka med visst vemod.

Under de två veckor som gått sedan vi åter anlände till Tystnaden har trots flitigt manusskrivande, även mer verklighetsnära aktiviteter blivit utförda. Så har björkarna jag fällde i mars blivit sågade och kluvna, och väntar nu på att torka i någon vecka innan det är dags att trava in dem i vedbod där de får ligga till sig, i väntan på att eldas om ett år. Grillmöblemang och eldstad införskaffats från Jokkmokk. Fotbolls VM. "Vredens druvor" av John S. ... snart färdigläst för tredje gången (Min absoluta favoritbok). Gräset klippt och gården iordningställd för att möta sommaren ... för den lär komma vilken dag som helst. Just nu är jag i färd med att bygga ett trädäck för grillplatsen som måste vara klar innan dotter Jenny med barnbarnen Jackson och Esther anländer, vilket blir om en vecka😀

Vilodagen till trots, så tog goda grannen Georg och jag itu med att rensa sten från en skogsbilväg vi nyttjar för att ta oss till grannbyn Kangos, nedströms Lainio älv. Med spett, spadar och grovvirke tog vi oss ann den, som det visade sig, svettiga och kraftintensiva uppgiften. Vi jobbade på i dryga tre timmar, med ett kort avbrott för att inmundiga kaffe med tillhörande fikabröd, som Irene förtjänstfull gjort iordning. Än återstår några timmars fortsatt stenbrytande innan Georg och jag kan känna oss nöjda. 

Vid hemkomsten efter sagda arbete såg min bättre hälft förebrående på mig och sa:. "Du är ingen ungdom längre ... har du glömt det? Det är rena vansinnet att ge sig på storsten i din ålder! ... fattar du inte att du måste ta det lugnt ... tänk på bråcket som du opererat tre gånger ... ska det bli en fjärde operation, hade du tänkt?." ... Men inte hade jag alls en tanke på det, för det är ju så att i sinnet är jag inte en dag äldre än femton ... sen må kroppen vara hur skröplig som helst😀.

Lasse

Så vad det klart. Nu återstår bara resten.

Hårt jobb kräver en fikapaus

Åter i Tystnaden efter dryga tre veckor i södern. Nu är allt tillbaka till det "normala". Då jag kikar ut genom fönstret i skrivarstugan är det gråväder med regnstänk och temperaturen håller sig på modiga tio grader plus. Tja, vad kan man säga efter att ha blivit bortskämd med daglig sol och drygt tjugogradig värme. Sån är livet, bara att gilla läget som det heter.

I alla fall, färjan sattes i älven igår, vilket torde vara rekord för tidig sjösättning. Grannarna Torsten, Roger, Ingemar och Kent med hjälp av Stig på den svenska sidan av älven, klarade av det hela på ett par timmar. Bra jobbat! Undertecknad deltog med muntra tillrop och fick det stora nöjet att vara med på premiärturen.

Jag har även sjösatt vår plastbåt som används för överfarterna vid färjeläget (De gånger färjan är på motsatta sidan av älven och vi ska över med bil, då får vi snällt åka över älven och hämta densamma ... vilket är mer regel än undantag).

Träbåten ska också i älven men det får göras efter att jag tjärat den. Det som nu är prio ett (förutom krattning och annat som hör städning av gårdsplanen till) är att såga och klyva ved. När det väl är gjort kan jag åter hemfalla åt ädlare konster ... såvida inte Irene kräver min omedelbara närvaro i annat för henne (och för vår gemensamma trevnad, bör jag nog tillägga) viktiga göromål.

På tisdag kväll är det körträning med anledning av körens framträdande i Vittangi kyrka dagen därpå (Nationaldagen om nu någon har glömt).

Lasse