För femtio år sedan, närmare bestämt den 20:e juli 1968 tog Irene och jag det högtidliga beslutet att efter två års sällskapande och två års förlovning ingå i det äkta ståndet i Karesuandos vackra kyrka. Så här femtio år efter vigseln och i betraktande av allt som varit, kan jag bara känna att det var det bästa som någonsin hänt mig.

Det heter ju "i nöd och i lust" och visst har det varit både nöd och lust, men med Irene vid min sida har klippan aldrig brustit hur stor nöden än har varit, och det är jag idag oändligt tacksam för.

I min trilogi om Johans levnadsöden finns ett avsnitt i den första boken där Johan dyrt och heligt försäkrar att han aldrig kommer att dricka alkohol. Tänk så lite denne Johan visste om hur hans framtida liv skulle te sig och tänk så omedvetet och impulsivt han i den andra boken kom att hantera sin livssituation. I den boken, bar han på mindervärdighetskomplex och skamkänslor och försökte döva de oförätter han ansåg sig utsatt för med alkohol. Då borde hans hustru Eva ha lämnat honom ... men det gjorde hon inte. Med ett synsätt kan man härleda denna hennes efterlåtenhet som ett medberoende. Men det kan också vara baserad på kärlek till slarven Johan och en ren och oförfalskad tro att förhållandet kommer att bli bra igen. Men detta sagt vill jag även poängtera att hon aldrig hemföll åt att rucka på sina innersta kärnvärden och visst fanns det en gräns som Johan aldrig skulle få möjlighet att överskrida. Johan insåg det och i slutet av boken, där han står vid vändpunkten hade han två val. Att välja bort flaskan eller gå mot en för tidig död och Johan med Eva kärleksfulla stöd valde rätt, kan jag tänka så här på fredagskvällen.

Var det här en kärleksförklaring till Irene. Ja det var det, även om mina formuleringar tar omvägen via två personer i min berättelse om Johan.

Lasse


  

Fortsatt ett strävsamt par i nöd och lust