Utsikt från norr

I onsdags företog vi den sista turen med Amalia för denna gång. Nu får hon vila sig till det åter blir dags för sjösättning vilket lär ske i juni nästa år. Visserligen är propeller skadad efter någons slarv och bommen på västra sidan behöver även den fixas innan det åter blir dags för färder över älven.

I natt gick vi över till vintertid vilket ger oss tidigare ljus men också tidigare mörker. Glädjen vi har av denna tidigare gryning är inte långvarig för när det lackar mot Lucia lägrar sig polarnatten över oss ... fast det blir ju aldrig riktigt nattsvart.

I morse, efter en natt med minus 13 grader, gick jag med yxan i hand för att göra min vanliga morgonkoll av isen i Alasuando. Det är en av dagens mer spänningsladdade ögonblick. Har isen frusit till under natten så att den bär mina sextioåtta kilon? I går mätte jag 5 cm tjocklek cirka 40 meter från strand vilket skulle kunna tåla ett punkttryck på 125 kilo, d.v.s dubbla mig, men räddhågsen som jag är tordes jag mig inte längre ut. Men nu i morse med minus 13 grader under natten ... nu eller aldrig ska jag över, det hade jag redan bestämt innan jag greppade yxan.

"Du går väl inte ut på isen?", frågade Irene

"Nej då ... jag ska bara kolla vid stranden lite ...", svarade jag snabbt och slank snabbt ut ur huset, rädd för följdfrågor och förmaningar vilket menligt skulle inkräkta på det mod jag byggt upp.

Så gammal jag är kändes det lite som ett äventyr. Barnsligt kan tyckas, men jag är barnslig. Nåväl, Jag högg upp hål var tionde meter och fann att isen hade växt till sig till modiga 8 cm tvärs över älven. D.v.s den tål 320 kilos punkttryck. Den skulle t.o.m bära mig sittande på ATVn. Här finns hinkvis av säkerhetsmarginal för en gående om man nu inte är sumobrottare. Det är en härlig känsla att vi nu har en gångbar överfart över älven. Vår isolering är bruten! Ja det kan låta som vi varit fullständigt isolerade sedan färjan togs ur drift men det har vi inte varit. Vi har en skogsbilväg som är ganska hyfsad (bortsett från alla stenar, potthåll och djupa hjulspår) och att ta sig till Vittangi för införskaffadet av livets nödtorft förlänger färden med åtta mil, varav fyra av dessa i snigelfart.

SÃ¥, efter den lyckade övergÃ¥ngen av isen sÃ¥ skyndade jag fort hem och lastade bilen med de böcker jag ska ha med mig vid signeringar och andra begivenheter. Iväg pÃ¥ den knaggliga skogsbilvägen som jag nu kan vinka "Auf Wiedersehen" till tog jag mig omvägen till den västra sidan (svenska sidan i folkmun) av älven. 

Under färden hem ringde jag till hedersmannen Nils Rova i Kiruna. Nils är en av de militärer som fann de försvunna. Jag bjöd in honom till det event Hembygdsgillet anordnat (med stor hjälp av Lena och Carina) till Alla helgons dag i Lainio och som gÃ¥r i Litteraturen och musikens tecken. Bl.a ska jag berätta om tillkomsten av boken "De försvunna" och musicera tillsammans med Carina Henriksson plus en del allsÃ¥ng. Det är givetvis extra roligt att Nils kan deltaga för han var ju med dÃ¥ det hela utspelade sig den där dramatiska vecka i september 1950. 

Nu sitter jag, efter en mycket god middag, lugnt tillbakalutad i mitt skrivarutrymme och ser fram emot morgondagens isinspektion. Det blir kallt inatt ser ni ... snart kan jag köra ATVn över isen. Mitt högmod visar inga gränser, men det skiter jag i😀

Lasse

Alltmedan regeringstombolan pågår så måste livet gå vidare. Landet har ju dessutom fungerat bra de sistlidna veckorna ... en ministär finns på plats men utan egentliga befogenheter. Blir nog att fortsätta så ett bra tag till vilket ju kan vara en risk för våra politiker ... det funkar ju bra som det är ... kanske t.o.m bättre än tidigare ... varför ska vi överhuvudtaget lägga ned så mycket krut som vi nu gör på att försöka bilda något nytt av något som verkar funka? Jag är inte dum! Jag vet att demokratin måste få ha sin gång men som läget är nu så vete fan vad man ska tro. Nåväl, ingen ide att ens försöka sia om vad som avhandlas i de mörka rummen där alla beslut fattas. Det finns annat betydligt närmare att bekymra sig över så här i förfallotiden. Isläget på vår vackra Lainio älv t.ex.

I början av förra veckan hade vi några relativt kalla nätter och snöfall.Under flera mornar, i arla morgonstund gick jag den knappt kilometerlånga sträckan till Alasuando, där vi så här i början av vintersäsongen går över isen. Till min glädje såg jag hur isen långsamt växte till sig. Den gick absolut inte att beträda. Det var bara ca. en centimeters istjocklek vid stranden och tunnare längre ut. Men, den var på god väg att växa till sig och jag andades gott hopp.

Sedan svepte varmvädret in och förstörde allt! Visst är det ljuvligt för utsocknes att få njuta av värmen och flina mot solen, men för oss i förskingringen (vi bor ju på den sk. Finska sidan, därav ordvalet) som hellre vill ha kallväder för att kunna ta oss över den älv som skiljer oss från civilisationen och allfarvägarna. Då är värmen ett elände som vi helst vill slippa ifrån.

VÃ¥r gamla trotjänare "Passaten" av 1988-Ã¥rs modell har upptagit en stor del av min tid under sistlidna veckan. Ny startmotor inhandlades hos Jarmo Pudas i finska Kolari. Det var i och för sig bara en monetär Ã¥tgärd och därför förhÃ¥llandevis lätt (förutom att det tärde pÃ¥ plÃ¥nboken). Men, sen infann sig eländet. Att överhuvudtaget fÃ¥ den pÃ¥ plats var lättare sagt än gjort. Jo, jag vet att jag inte gjorde enligt verkstadsinstruktionen, men sÃ¥n är jag  ... Det ska gÃ¥ om sÃ¥ med hjälp av bräckjärn och tvÃ¥ng.Och, visst fick jag den hjälpligt pÃ¥ plats, med bara en bult ordentlig fäst. Ibland drog startmotorn runt när jag vred pÃ¥ startnyckeln, ibland inte. 

Jag tog hjälp av goda grannen Torsten och visst blev det bättre, men riktigt bra blev det inte för ena motorfästet hade släppt p.g.a mina tidigare brutala Ã¥tgärder, sÃ¥ motorn mÃ¥ste korrigeras i höjdled för att fÃ¥ in den andra bulten, vilket krävde en lyftanordning, vilket jag inte hade ... RidÃ¥! 

Tja, tänkte jag. Jag kanske kan köra med endast en bult Ã¥tdragen? Att startmotorn inte alltid vill dra runt fÃ¥r jag stÃ¥ ut med. Jag har ett par hylsnycklar till hands som jag kan lossa bulten med och fixera startmotorn och dÃ¥ drar den, det hade jag erfarit efter allt strulande. 

"Så kan vi absolut inte ha det! Den bilen åker jag aldrig i ... du är ju ingenjör så nog måste väl du veta hur man reparerar en bil?", sa Irene varav det sista med ett smått hånfullt tonfall. Spelade ingen roll att jag försökte påpeka att jag aldrig jobbat som ingenjör och att min utbildning dessutom var inriktad mot elsidan för hundra år sedan och att mina kunskaper i bilar var ytterst blygsamma.

Det bet tyvärr inte på henne och jag fick ompröva min tidigare så briljanta strategi och ta mig till Thomas Erikssons lilla verkstad som finns i byn. Han har en billyft och efter knappa halvtimmen satt allt på plats. Men tror ni att startmotorn drog runt? Jo, i verkstan var det inga problem men så fort jag kommit hem och åter provade starta den så var den död. Dagen var långt liden. Det var mörkt. Jag klev ur bilen och gav den en spark på ena hjulet och uttryckte några mindre lämpliga ord som jag vill bespara er.

Sömnen är en vederkvickelse och när jag morgonen därpå, efter att ha sovit på saken så tog jag med nytt mod itu med att gå igenom elkablarna till startmotor och batteri. Bingo! en något lös tolvvoltsanslutningl hittade jag. Startmotorn surrade mjukt till som en spinnande katt och motorn gick igång. Under dagen har ett flertal start och stopp genomförts med lyckade resultat. Till mina kära fru Irene sa jag smått nonchalant att för en elingenjör var detta en baggis.

Bilen ska in på besiktning innan oktober månads utgång och efter denna besiktning så blir besiktningsperioderna två år och bilen blir dessutom skattebefriad. Idag går bilen, om inte som smort så likväl hjälpligt. Alla lysen och blickers funkar och bromsar gör den. Så, på torsdag åker jag till bilprovningen i Pajala, ca tretton mil enkel resa ... om den går igång (brasklapp)

"Om du nu kommer fram? ... nÃ¥got annat kommer säkert att krÃ¥ngla." Säger Irene, vis av erfarenhet  Ja, ja. Det är inte alltid lätt att vara alla till lags sÃ¥ jag fÃ¥r nog fortsätta att putsa pÃ¥ mitt nÃ¥got skamfilade varumärke som bilreparatör.

Lasse

Jag skrev den 5/10 i dagboken då vintern behagade infinna sig. En decimeter snö och kalla nätter har fram till nu borgat för att den fortfarande ligger kvar. Ljuset har m.a.o återvänt. Jo, det är sant. Det blir mycket ljusare där ute med en snötäckt mark. Men, blidvädret ska slå till om någon dag eller så? Säg det glädje som varar för evigt. Fast tids nog sätter nog Kung Bore de väderleksmässiga ramarna för vår fortsatta vistelse i Tystnaden ... och tids nog kommer vi med stor sannolikhet beklaga den myckna snön och det kalla vädret. För så är det. Det kommer alltid finnas något att ondgöra sig över efter att den första hänryckningen släppt sitt tag.

NÃ¥väl, just idag värmer det pÃ¥ rätt sÃ¥ bra. Dryga tre grader varmt och solen strÃ¥lar allt vad den kan frÃ¥n en klarblÃ¥ himmel ... men än ligger snö kvar. 

I höstas under mycket sjÃ¥ och milt vÃ¥ld lyckades jag byta värmepaketet i vÃ¥r gamla Passat. Glädjen var stor när vi Ã¥ter hade fungerande värme i cupen. I sann övertygelse att vi nu Ã¥ter hade en fungerande bil för vinterkörning lämnade vi Tystnaden  för en dryga tvÃ¥ veckors vistelse i sydligare nejder. Ã…ter hemkommen sÃ¥ kunde jag inte stilla min iver att Ã¥ter fÃ¥ testa värmen i bilen ... nÃ¥got oförklarligt kunde ju ha hänt när den stÃ¥tt vid garageväggen. Jag har ingen förklaring till vad detta oförklarliga kunde vara ... men vissa hjärnspöken har en otrolig förmÃ¥ga att inte vilja lämna mig ifred. Emellertid, hjärnspöket kom pÃ¥ skam. Den gamla trotjänaren gick igÃ¥ng och glad i hÃ¥gen körde jag en sväng. En skön värme flödade in i cupen och jag njöt.

Senare samma eftermiddag lastade jag in motorsåg, yxa och lite annat i skuffen för att bege mig till vedskogen och de björkhögar jag tidigare dragit ihop. Jag vred om startnyckeln men inget hände. Det så välbekanta ljudet av solenoiden som klickar och startmotorn som rasslar till uteblev. Bilen var död. Jag mätte spänningar och kunde till slut konstatera att startmotorn var slut ... Finito! Det blev i stället att gränsla ATVn för att ta sig till björkhögarna.

De senaste dagarna har jag demonterat startmotorn. Bultar och muttrar satt svåråtkomliga och hårt som berg men med mycket milt våld och svordomar gav de vika ... svordomar, speciellt finska, är underskattade krafter att ta till när det kniper.

Turligt nog fick jag tips om en affär i Finska Kolari som säljer bildelar och efter korrespondens med affärsägaren fanns en startmotor som torde passa till vÃ¥r gamla trotjänare ... dessutom mycket billigare än vid ett köp hos Meca eller bildelsaffärer pÃ¥ nätet. PÃ¥ tisdag i nästa vecka anträder jag färden till vÃ¥rt östra grannland för att införskaffa ett stycke startmotor. Jag mÃ¥ste nämligen besikta "vraket" innan oktober mÃ¥nads utgÃ¥ng och med tanke pÃ¥ den förfallotid som är i antÃ¥gande börjar det bli nÃ¥got knappt om tid sÃ¥ att säga ...  

Få se nu hur det hela avlöper. Väl medveten om alltings jävlighet så är det är ingen ide att utlova något och absolut inte att garantera ett positivt resultat. Men, jag när ett hopp😀

Lasse

Tillbaka till Tystnaden och stillheten efter en dryga två veckors sejour i Finntorp (Nacka) där de sista dagarna avslutades på bokmässan i Göteborg. En mässa som var mycket trevlig även om det för min del var kortare än tidigare deltagande, men trots det var det himla roligt att få träffa författarkollegor, förlagschef Eva-Karin och hennes syster och allt i allo Britta-Marie. Att även få snacka med bokintresserade och snappa upp något tips här och där ger mig inspiration att fortsätta mitt skrivande. Bokmässan i Göteborg är en "häxkittel" där brusnivån ligger så högt att det är svårt stundtals att föra en konversation ... åtminstone för mig som enligt Irene "hör dåligt" ... eller så är jag präglad av miljön i Tystnaden. Nåväl. Detta till trots så var bokmässan åter en fin upplevelse.

Vi har inte direkt legat pÃ¥ latsidan under de tvÃ¥ dagar vi varit hemma. Alla björkar som jag kvistat och dragit ihop till lämpligt stora högar(18 st) har jag nu kört hem och travat upp. SÃ¥gning och  klyvning blir att ta itu med under försommaren 2019. Irene har roddat med hemmet och plockat Ã¥kerbär vilket ska bli gott att inmundiga. Nätterna är kalla. Jag sÃ¥g att som lägst har kvicksilvret under en natt krupit ner mot minus nio grader. Dagarna har hitintills varit soliga om än nÃ¥got kylslagna sÃ¥ det är en fröjd att vistas utomhus. Naturen har lagt sig till vila inför den annalkande vintern. Inte ett löv finns kvar ... skogen är mörk och tyst. PÃ¥ fredag hota SMHI med ymnigt snöfall ... det blir nog att Ã¥ter sätta plogen pÃ¥ ATVn. Vinterdäckan är i alla fall monterade pÃ¥ bilen sÃ¥ jag är förberedd.

Problemet vi har på de östra sidan av Lainio älv är överfarten. Än går den handdragna färjan (finns en utombordare monterad som man kan nyttja om man har nyckel till låset ,,, och det har vi) och än har jag båten liggande vid strand. Men, det lär inte dröja så värst länge till innan vi drar upp färjan och sen är det bara att vänta på att isen lägger sig så att det blir någon centimeter så att vi gående kan ta oss över till civilisationen. Besvärligt? Jo, men det är så mycket annat i livet på den Finska sidan som uppväger omaket med att ta sig över.

Om drygt en vecka så infaller nästa bokmässa. Den går i Kiruna och den ser jag verkligen fram emot. Det är fjärde året jag deltar och kul är det att jag kunnat släppa en ny bok inför varje mässa. Därpå följer en bokmässa i Luleå (10/11) som går under namnet "Bokfesten", vilken jag också ser fram emot.

Nu är det Helly Hansen som gäller😀

Lasse