Om

Senior som bor pĂ„ den östra sidan av Lainio Ă€lv i den Norrbottniska byn Lainio, och som pĂ„ detta sĂ€tt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga hĂ€ndelser.

Presentation

Visar inlÀgg frÄn november 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Ordning och (o)reda🙁

I skymningstimmen i gĂ„r passade jag pĂ„ att ta ett foto av familjen Liljegrens vĂ„dliga skridskofĂ€rd pĂ„ Lainio Ă€lvens is, i.a.f. 4/5 delar av den. Den Ă„terstĂ„ende femtedelen försvann ur bild ... men var förhoppningsvis fortfarande pĂ„ isen och inte under densamma. Men allt slutade lyckligt, bör nĂ€mnas👍

För övrigt gĂ„r livet sin gilla gĂ„ng. Dagsljuset avtar med flera minuter för varje dag som gĂ„r. Solen gĂ„r upp strax efter nio och ner strax efter ett sĂ„ det Ă€r inte mĂ„nga timmar att spela pĂ„ för utomhusarbeten. Under de mörka timmarna hĂ€nger jag för det mesta vid datorn och försöker fördriva tiden med att stĂ€da i mitt  vildvuxna arkiv. Jag hade för nĂ„gra Ă„r sedan en plan att etablera och regelbundet uppdatera ett arkiv innehĂ„llande allt av vikt. Men med tiden och mycket beroende pĂ„ min lĂ€ttja sĂ„ kom denna skapelse att innehĂ„lla mycket annat Ă€n bara viktiga saker. HĂ€r finns nĂ€stan allt som dykt upp i mitt synfĂ€lt pĂ„ bildskĂ€rmen. Och som inte det skulle vara nog, Ă€mnet i frĂ„ga hamnar för det mesta i den mapp som för tillfĂ€llet lĂ„g nĂ€rmast till hands. Min, som jag dĂ„ tyckte, briljanta arkitektoniska skapelse av huvudmappar, undermappar och undermappar till undermappar skulle innebĂ€ra att anvĂ€ndaren, d.v.s jag, mĂ„ste ha björnkoll och ett utprĂ€glat strukturerat handhavande av vad jag skyfflade in i den fantastiska arkivskapelsen. Det förstod jag dĂ„ ... eller i alla fall trodde mig förstĂ„. Men det Ă€r en sak att förstĂ„ och en helt annan att följa det förstĂ„dda.

Det gick bra i en vecka men sedan började jag slira pÄ arkivets krav pÄ omdöme och noggrannhet och i dag, efter fyra Är, liknar det storslagna arkivet mer ett sammelsurium av viktigt, oviktigt och ren strunt, allt dessutom slumpmÀssigt lagrat. Inte undra pÄ att jag för det mesta mÄste plöja igenom mapp efter mapp för att hitta det jag arkiverat ... det tar tid ... Àr ibland rena detektivarbetet ... hur tÀnkte jag dÄ? ... vilken verkar vara den mest sannolika mappen? o.sv, o.s.v ... och, det bör nÀmnas i sammanhanget ... jag har samma problem med att hitta verktyg. Spenderar mer tid pÄ att leta den dÀr skruvmejseln som inte hÀnger dÀr den borde Àn att skruva i skruven.

Vad menar jag annars med att livet gĂ„r sin gilla gĂ„ng? "Jo det Ă€r som det Ă€r". "Varken bĂ€ttre eller sĂ€mre". "JĂ€mn lunk". "Huvudet upp och fötterna ner". Ja, ja det finns mĂ„nga sĂ€tt att uttrycka det pĂ„ men inget som ger ett nĂ€rmare besked, fast det Ă€r kanske Ă€r bĂ€st sĂ„ ... alternativet kan vara alltför jobbigt att ta till sig, 

Nu har sista vecka börjat. Sista veckan för vĂ„r vistelse i Tystnaden för denna gĂ„ng. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt kĂ€nns det som en transportstrĂ€cka, för pĂ„ söndag Ă„ker vi in till Kiruna dĂ€r jag signerar mina böcker pĂ„ Kiruna Bokhandel (12-14) för att senare pĂ„ eftermiddagen ta plats i den sovvagn som tryggt ska ta oss till huvudstaden. Vi ser verkligen fram emot att fĂ„ komma till lĂ€genheten pĂ„ PlatĂ„n och att Ă„ter trĂ€ffa och umgĂ„s med familjen Rosenberg och trĂ€ffa grannarna pĂ„ VinterbrinksvĂ€gen 23. VĂ„r lĂ€genhet har genomgĂ„tt stambyte under den tid vi varit i Tystnaden sĂ„ det blir att kavla upp Ă€rmarna och fixa till allt som legat nedpackat i lĂ„dor och dolt under skyddande plast. Men Ă€ven det ser vi fram emot. Återresan har vi inte bokat men det lĂ€r bli nĂ„gon gĂ„ng i mitten av januari nĂ€sta Ă„r.

Ha det gott

SÄ lÀnge skutan kan gÄ ....


ÖdegĂ„rd i Lainio. Skogen tar över alltmer och den lilla jordlott som brukades Ă€r idag tĂ€kt av indianskallar. Jag tĂ€nker ofta pĂ„ dem som bebott husen som idag stĂ„r tomma och öde. Man slet och strĂ€vade för att fĂ„ vardagen att fungera nĂ„gorlunda bra. För hand bröt man mark och dikade upp blötmyr. Man fĂ€llde skog och byggde boningshus, lagĂ„rd och uthus och man hade sĂ€kert drömmar om att gĂ„rden skulle fortsĂ€tta att drivas och förhoppningsvis utvecklas av de generationer som följde ... men det blev inte alltid sĂ„. TĂ€nk om jag bara för en kort stundande kunde förflytta mig tillbaka i tiden och lyssna till samtalen i pörtet, de dagliga prövningarna, slitet, oron men Ă€ven glĂ€djeĂ€mnena. Jag som sjĂ€lv tar mycket av vardagen för given torde nog fĂ„ mig en och annan tankestĂ€llare. 

Egentligen, Àven om min fantasi fascineras av dessa ödegÄrdar, sÄ behöver jag inte alls gÄ tillbaka i tiden. Jag behöver bara lyfta blicken frÄn den trygghetsbubbla jag sjÀlv befinner mig i för att inse hur jÀvla bra jag har det jÀmfört med allt lidande som drabbar mÀnniskor bortom min komfortabla zon. Men för hur lÀnge kommer det att vara sÄ? Det Àr ingen sjÀlvklarhet. Pendeln kan svÀnga ... förr Àn jag anar det.

Nej ,nej! Jag brĂ€nner inte min senaste bok. Jag sĂ€tter bara pĂ„ den ett nytt omslag😀

Det Ă€r verkligen kul att boken "De försvunna" inom kort gĂ„r till omtryck. Att intresset har varit sĂ„ stort glĂ€djer mig och jag hoppas verkligen att de som lĂ€st den finner den lĂ€svĂ€rd. Det Ă€r hĂ€r med att vara författare har jag haft nĂ„got svĂ„rt att ta till mig. En ny karriĂ€r mĂ„hĂ€nda? Nej, jag har min sĂ„ kallade karriĂ€r bakom mig och skrivandet Ă€r för mig en hobby. En hobby som började med boken "Pojken i bĂ€cken" och som jag trodde skulle stanna dĂ€r (Ă€ven om jag inom mig fantiserade" att jag nog skulle skriva en trilogi). Men lusten att skriva fanns dĂ€r och drev mig att fortsĂ€tta ... men fortfarande som en rolig hobby. DĂ„ jag hĂ€romdagen vid ett besök i gruvmetropolen plötsligt fick en klapp pĂ„ axeln av en för mig obekant person som sporde: "Är du inte författaren Lars Alm?", Jag hajade till. Han hade lĂ€st mina böcker och vi samtalade en stund om hans lĂ€supplevelser. Jo, jag blev glad. Att jag nĂ„gon timme dĂ€refter, nu av en kvinna, Ă„ter blev benĂ€mnd som författare fick mig att ytterligare fundera pĂ„ att jag "kanske" Ă€r författare. NĂ„vĂ€l, det mĂ„ vara hur det vill med det, men jag ska fortsĂ€tta med min hobby.

Ha det gott!

Lasse

HĂ€lsa NĂ€cken😠

"Det Àr ju jÀttemycket vatten pÄ isen! ,,, GÄ inte ut!", ropade Irene nÀr vi pÄ vÄr morgonpromenad nÀrmade oss stranden pÄ vÄr sida i Alasuando.

"Bara flödvatten frÄn forsen ... ingen fara ... isen hÄller", svarade jag och greppade isborren och mÀtstickan beredd att ta mig ut pÄ den glashala isen.

"Du Ă€r inte klok. VĂ€nta tills i morgon dĂ„ det blivit kallare ... det Ă€r ju plus fem nu och vĂ€rmen har sĂ€kert gjort isen tunnare", fortsatte hon. Men döv för min bĂ€ttre hĂ€lfts förmaningar och med hennes misstrogna blickar brĂ€nnande i nacken gled jag pĂ„ storstövlarna ut pĂ„ isen .

"HÀlsa NÀcken! ...". ropade hon irriterat och vÀnde om mot hemmet.

Jo, visst var det vatten vid strandbrynet, men det nÄdde inte ens till fotknölarna och efter sisÄdÀr tio meter var jag uppe pÄ fast is. VÄr Àlvöverfart sÄhÀr i förfallotiden kan vara lite vansklig. Isen hÄller, för jag mÀtte dryga 20 centimeter lÀngs den tvÄhundra meter breda Àlvöverfarten. NÄvÀl, efter utrÀttat vÀrv d.v.s promenad över till motsatta sidan och tillbaka tog jag riktning lÀngs den kilometerlÄnga jordbruksvÀgen tillbaka till hemmets trygga famn.

Efter mitt deltagande pĂ„ BokglĂ€djen i LuleĂ„ och övernattningar hos goda vĂ€nnen Lucia sĂ„ kom vi tillbaka till Tystnaden för fem dagar sedan. Men, dĂ„ satte islĂ€get i Ă€lven stopp för det sista skuttet till solsidan d.v.s vĂ„r sida av Ă€lven. Otur kan tyckas ... sĂ„ nĂ€ra och Ă€ndĂ„ sĂ„ lĂ„ngt ifrĂ„n. Emellertid, hedersknyfflarna Maria&Peter upplĂ€t sin trivsamma stuga för oss att bebo i vĂ€ntan pĂ„ bĂ€ttre istider. Under de tre dagar som dĂ€refter följde tog Irene, varje morgon, bussen in till förskolan i Vittangi dĂ€r hon vickade. SjĂ€lv slog jag ihjĂ€l tid med att dagligen kolla islĂ€get eller bara skrota runt i byn. Men sĂ„ i torsdags hade jag fĂ„tt nog av sysslolösheten. IslĂ€get sĂ„g hyfsat ut och efter att Irene avslutat sitt förskolejobb för dagen packade vi ihop vĂ„ra saker i ryggsĂ€ck och pulka och med pannlampor pĂ„ huvudena drog vi över isen till hemsidan och det gick bevisligen bra😀 Nu stĂ„r vĂ„rt hopp till kallare vĂ€derlek sĂ„ att vi slipper bekymra oss för överfarten, för pĂ„ tisdag drar vi till gruvmetropolen och pĂ„ lördag i nĂ€sta vecka signerar jag böcker i Pajala.

ApropÄ NÀcken sÄ fick jag aldrig möjlighet att beskÄda honom, fast han lÀr se ut sÄ hÀr enligt Ernst Josephsons mÄlning:

 

Vi hörs!

Aktiviteter i november dimman

Dimman har legat tĂ€t under flera mornar. Typiskt novembervĂ€der. Jag kan ibland tycka att mĂ„naden Ă€r en enda lĂ„ng transportstrĂ€cka mot den mer upplyftande julmĂ„naden. Inte för att vi lider brist pĂ„ sysselsĂ€ttning för det finns alltid nĂ„got att ta itu med och nĂ€r dis&dimma lĂ€grar sig över nejden sĂ„ kan jag alltid boka mig vid skrivplatsen och hitta pĂ„ nĂ„got skriftligt, som t.ex. den hĂ€r bloggen ...  och visst har mĂ„naden hitintills bjudit pĂ„ höjdpunkter som t.ex trettondags författar&musik evenemanget i Lainios hembygdsgĂ„rd (MattigĂ„rden) och fler evenemang Ă€r inbokade innan mĂ„naden Ă€r slut ... sĂ„ egentligen finns inget att klaga över.

Irene vickar pĂ„ förskolan i Vittangi sĂ„ det blir tidigare mornar. Klockan fem gĂ„r reveljen och efter frukost och tre koppar kaffe Ă€r jag redo att följa henne över Ă€lven till den vĂ€ntande skolbussen pĂ„ vĂ€stra sidan. Med pannlampor pĂ„ huvudena och en promenad över Ă€lven vid Alasuando tar vi plats i vĂ„r andra bil. Jo, vi har tvĂ„ bilar. En pĂ„ var sida om Ă€lven och efter en kort bilfĂ€rd nĂ„r vi bussens pĂ„stigningsplats. Det blir betydligt bekvĂ€mare nĂ€r vi vĂ€l fĂ„tt isvĂ€g vid fĂ€rjestĂ€llet ... men Ă€n Ă€r dĂ€r öppet vatten i en drygt tio meter bred rĂ€nna och i detta milda vĂ€der lĂ€r det dröja nĂ„gon vecka innan isen Ă€r körbar med bil. Man fĂ„r inte vara bekvĂ€m nĂ€r man bor som vi gör men samtidigt hĂ„ller de oss kroppsligen och mentalt igĂ„ng ... krĂ€mpor existerar inte nĂ€mnvĂ€rt, Ă€ven om Irene fortfarande klagar pĂ„ min dĂ„liga hörsel som ju knappast beror pĂ„ vĂ„rt leverne. Jag har bestĂ€llt tid till vĂ„rdcentralen i Vittangi för konsultation med en lĂ€kare ... bara det nu inte blir som vid förra gĂ„ngen för nĂ„got Ă„r sedan. DĂ„ tog lĂ€karen fram en stor stĂ€mgaffel och man torde vara döv om man inte hörde den ljudliga tonen A som stĂ€mgaffeln framkallade. Jag lever i alla fall just nu i den sanna tron att min hörsel Ă€r det inget fel pĂ„ ... jag hör det jag vill höra😀 Det kan vara annorlunda efter lĂ€karbesöket. Han kanske har förfinat sina hörselkontroll metoder?

I morgon ska jag Àven trÀffa mina tidigare arbetskollegor pÄ rymdbasen Esrange och det ser jag verkligen fram emot. Det Àr alltid lika intressant att pÄ plats fÄ sig till livs vad som hÀnder och sker inom den svenska rymdverksamheten och med tanke pÄ vad som hÀnder med gruvverksamheten i Kiruna sÄ kan just rymden ytterligare förstÀrka sin roll som en av de pelare som regionens framtid kommer att vila pÄ. I december trÀffar jag Àven kollegor pÄ Swedish Space Corporation (SSC) huvudkontor i Solna sÄ det blir en del rymd framöver.

SvÄger Svante Àr pÄ uppdrag i GÀllivare/Malmberget sÄ vi Àr hundskötare fram till fredag dÄ vi lÀmnar Tystnaden för nÄgra dagar och beger oss till LuleÄ dÀr jag deltar i den bokmÀssa som anordnas av LuleÄ Stadsbibliotek&Kulturens Hus pÄ lördag. Det ska bli kul att trÀffa litteratur intresserade Lulebor

 ... En hastig  blick ut genom fönstret ... nu lyser solen sĂ„ jag borde ge mig ut pĂ„ vedbacken och klyva ved?

Hej dÄ!



 Morgondimman ligger tĂ€t över isen vid vĂ„r övergĂ„ng till den vĂ€stra sidan.

Jag har placerat en termometer vid isen för att hÄlla koll pÄ temperaturen.