Utsikt från norr

Oxveckorna har tagit sin början och de kommer att pågå fram till Påsktid. Det gäller att härda ut och kämpa på. Nåja, jag ska inte överdriva. Veckorna framöver blir vad jag gör dem till och vallar jag för klister när det är kallföre får jag nog skylla mig själv.

Även om jag just nu befinner mig i sydliga trakter så har Kiruna med omnejd påkallat mitt engagemang när vi åter är tillbaka i den nära polära regionen. Jag är inbokad på föredrag på biblo i gruvstaden och signering i Kangos i februari och Studieförbundet kommer att kolla upp intresset för en fortsättningscirkel under mars månad i skrivandets vedermödor vilken de vill att jag leder, allt under förutsättning att intresse finns. 

Vi avslutar i övermorgon vår vistelse på Platån. En vistelse som har varit alltigenom bra och uppbygglig. Att bara få ta dagen som den kommer och handla efter de förutsättningar som gäller utan att gnälla och streta emot. Jag är nog en lika god "kålsupare" som någon annan, men lite mer om mig själv har jag lärt mig under tiden på Platån och det är ju uppbyggligt kan jag tänka. Det dagliga umgänget med barnbarnen har även varit en bidragande orsak till att jag i skrivandets stund känner mig laddad att ta itu med allt som väntar oss när vi återvänder till Tystnaden. Och, än återstår ett par dagar av umgänge med småttingarna som ytterligare lär spä på "uppbyggligheten".

Under sistlidna lördagen hälsade vi på familjen Rita&Bertil Vinblad  i Västerås, vilket var mycket trevligt. Rita som är huvudperson i min roman "De försvunna" hade blivit intervjuad av Allers veckotidning (läs det intressanta tresidiga reportaget i nr.3). Nästa träff med Rita&Bertil lär bli i Lainio till sommaren då vi kanske får möjlighet att även vandra till den plats där hon blev återfunnen.

Jo nog har vår vistelse på Platån fört med sig flera trevliga träffar med vänner och bekanta och även de litteraturintresserade som dykt upp för att samtala med mig under mina signeringar i Stockholmsområdet.

Nåväl, allt har nu inte bara varit sociala aktiviteter. Nej då, hur skulle det se ut för en inbiten "doer"? Jag har lagt nytt golv i köket och säkrat kyl&frys från vattenskador. Vi har inhandlat skåp och bänkar från IKEA som monterats och som nu pryder nu sin plats i rummet. Jag har även fått Irene på bättre tankar gällande den mellanvägg hon ville att jag skulle bygga i rummet för att få ett avskilt sovutrymme ... det blir inget slikt ... men det tog all min övertalningsförmåga att nå dit. Emellertid, hon har för stunden förlikat sig med läget, men känner jag henne rätt så tror jag inte att hon helt gett upp idéen. 

En tanke som slår mig så här i slutskedet av vår vistelse är: Vad är det som säger att just vi ska ha det så bra som vi har det? På Platån bor en flyktingfamilj i en av Nacka kommun uppköpta lägenheter. Deras boende är tidsbegränsat och löper ut inom kort, av vad jag förstår. Under den tiden söker båda föräldrarna med ljus&lykta efter arbete, samtidigt som de går på SFI. Barnen går i skola och verkar ha funnit sig väl tillrätta med skolkamrater och skolmiljön. Nu står de inför en situation där de återigen själva måste söka sig ett nytt boende, vilket inte är det lättaste med tanke på de förutsättningar som de har. När jag tidigt varje morgon från vårt köksfönster ser mannen i familjen, med en kaffekopp i handen stå vid spaljen på vår uteplats och avnjuter dagens första cigarett så funderar jag på vart hans tankar går. Kanske tänker han tillbaka på deras flykt från hemlandet (Syrien) och de vedermödor de fått utstå ... på släktingar som fortfarande finns kvar, eller tänker han kanske på hur de ska få tillvaron att gå ihop, eller kanske tänker han på något helt annat? Vad vet jag ... jag är ju ingen tankeläsare. Men en sak vet jag där jag står vid köksfönstret: Jag har det förbaskat bra för mina tankar bor i en trygghetszon som ligger oceaner ifrån flyktingfamiljens. Men för hur länge? 

Nästa utsikt lär bli från Tystnaden om allt går som det ska.

Lasse