Visar inlägg från januari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Vädret ställde till det😠

I går morse vaknade vi glada i hågen med siktet inställt att senare på eftermiddagen kliva på tåget till gruvstaden Kiruna. Vi hade följt väderleksrapporteringen mer noggrant än vanligt p.g.a den storm som dragit in över vår nordliga trakt. Allt för att själva bilda oss en uppfattning om tågets framkomlighet när väderleksförhållandena tangerade kraven på SJ's möjligheter att tryggt garantera vår resa.
För att ytterligare försäkra oss om att vårt tåg skulle gå på utsatt tid så kontaktade jag SJ's information. 

Här fick jag mig till livs allehanda problem man jobbade med att lösa. Det var el-fel, kontaktledningsproblem och snökaos så många resenärer hade under det sistlidna dygnet blivit tvungna att ta in på hotell i Umeå. Man förutspådde kraftiga förseningar och rekommendationen från deras sida var att jag borde omboka ... suck!
Nåväl, efter mycket telefonerande (gick inte att omboka sovvagnskupé på SJ's hemsida) så är vi nu bokat på tåget i morgon eftermiddag och vi håller tummarna för att allt nu ska funka ... det ska visserligen snöa norrut, men det borde väl inte sätta käppar i hjulen ... eller? ...

Framflyttningen gav oss ytterligare ett par dagar att fördriva i storstan. Vi hälsade på goda vännerna Maril&Magnus Jarl och deras barn i Solna. Fyra timmar i deras fina hem där Maria hade fixas en utsökt laxlunch med efterföljande kaffe med dopp (och chokladpraliner ... jag är svårt förtjust i godis😀Magnus och jag pratade litteratur. Hans genre är fantasy och det visade sig att han läst min författarkollega Uffe's senaste bok "De dödas själar", vilket gladde mig (och det glädjer säkert även Uffe). Mycket pratande blev det även om våra respektive resande och upplevelser i Japan. Det kändes nästan som om jag åter befann mig i Tokyo när minnena strömmade till. Ett är absolut säker ... Irene och jag ska inom en inte alltför avlägsen framtid åka till den uppgående solens land och då i mars/april när körsbärsträden blommar.

I morse bjöd vi barnbarnet Esther och pappan Alexander på brunch och fick på så sätt åter en möjlighet att tillbringa en stunds umgänge i väntan på nästa gång som vi ses. Kanske det blir till Påsk? Om nu inte vår längtan blir för stor, för då åker vi  tidigare.

I morgon förmiddag tar vi tåg och buss till centralen där vi låser in vårt bagage. Sen bär det av till Söder och in och ut ur klädbutiker för att söka den där klänningen som skulle passa Irene, Mitt stilla hopp står till att det finns en plats att sitta på i butikerna ... en vanlig pinnstol skulle duga.

Ha det gott,
Lasse




Nu bär det åter till Tystnaden

Oxveckorna har tagit sin början och de kommer att pågå fram till Påsktid. Det gäller att härda ut och kämpa på. Nåja, jag ska inte överdriva. Veckorna framöver blir vad jag gör dem till och vallar jag för klister när det är kallföre får jag nog skylla mig själv.

Även om jag just nu befinner mig i sydliga trakter så har Kiruna med omnejd påkallat mitt engagemang när vi åter är tillbaka i den nära polära regionen. Jag är inbokad på föredrag på biblo i gruvstaden och signering i Kangos i februari och Studieförbundet kommer att kolla upp intresset för en fortsättningscirkel under mars månad i skrivandets vedermödor vilken de vill att jag leder, allt under förutsättning att intresse finns. 

Vi avslutar i övermorgon vår vistelse på Platån. En vistelse som har varit alltigenom bra och uppbygglig. Att bara få ta dagen som den kommer och handla efter de förutsättningar som gäller utan att gnälla och streta emot. Jag är nog en lika god "kålsupare" som någon annan, men lite mer om mig själv har jag lärt mig under tiden på Platån och det är ju uppbyggligt kan jag tänka. Det dagliga umgänget med barnbarnen har även varit en bidragande orsak till att jag i skrivandets stund känner mig laddad att ta itu med allt som väntar oss när vi återvänder till Tystnaden. Och, än återstår ett par dagar av umgänge med småttingarna som ytterligare lär spä på "uppbyggligheten".

Under sistlidna lördagen hälsade vi på familjen Rita&Bertil Vinblad  i Västerås, vilket var mycket trevligt. Rita som är huvudperson i min roman "De försvunna" hade blivit intervjuad av Allers veckotidning (läs det intressanta tresidiga reportaget i nr.3). Nästa träff med Rita&Bertil lär bli i Lainio till sommaren då vi kanske får möjlighet att även vandra till den plats där hon blev återfunnen.

Jo nog har vår vistelse på Platån fört med sig flera trevliga träffar med vänner och bekanta och även de litteraturintresserade som dykt upp för att samtala med mig under mina signeringar i Stockholmsområdet.

Nåväl, allt har nu inte bara varit sociala aktiviteter. Nej då, hur skulle det se ut för en inbiten "doer"? Jag har lagt nytt golv i köket och säkrat kyl&frys från vattenskador. Vi har inhandlat skåp och bänkar från IKEA som monterats och som nu pryder nu sin plats i rummet. Jag har även fått Irene på bättre tankar gällande den mellanvägg hon ville att jag skulle bygga i rummet för att få ett avskilt sovutrymme ... det blir inget slikt ... men det tog all min övertalningsförmåga att nå dit. Emellertid, hon har för stunden förlikat sig med läget, men känner jag henne rätt så tror jag inte att hon helt gett upp idéen. 

En tanke som slår mig så här i slutskedet av vår vistelse är: Vad är det som säger att just vi ska ha det så bra som vi har det? På Platån bor en flyktingfamilj i en av Nacka kommun uppköpta lägenheter. Deras boende är tidsbegränsat och löper ut inom kort, av vad jag förstår. Under den tiden söker båda föräldrarna med ljus&lykta efter arbete, samtidigt som de går på SFI. Barnen går i skola och verkar ha funnit sig väl tillrätta med skolkamrater och skolmiljön. Nu står de inför en situation där de återigen själva måste söka sig ett nytt boende, vilket inte är det lättaste med tanke på de förutsättningar som de har. När jag tidigt varje morgon från vårt köksfönster ser mannen i familjen, med en kaffekopp i handen stå vid spaljen på vår uteplats och avnjuter dagens första cigarett så funderar jag på vart hans tankar går. Kanske tänker han tillbaka på deras flykt från hemlandet (Syrien) och de vedermödor de fått utstå ... på släktingar som fortfarande finns kvar, eller tänker han kanske på hur de ska få tillvaron att gå ihop, eller kanske tänker han på något helt annat? Vad vet jag ... jag är ju ingen tankeläsare. Men en sak vet jag där jag står vid köksfönstret: Jag har det förbaskat bra för mina tankar bor i en trygghetszon som ligger oceaner ifrån flyktingfamiljens. Men för hur länge? 

Nästa utsikt lär bli från Tystnaden om allt går som det ska.

Lasse