Utsikt från norr

Efter hundra sidor manus vaknade jag i morse med den bestämda tanken att jag skriver om berättelsen, eller i alla fall stora delar av den. Vad som hänt under sömnen har jag ingen aning om lika lite som om omskrivningen skulle förhöja värdet på berättelsen. Men, jag måste ge tanken en chans så jag har åter börjat skriva på en ny inledning, samtidigt som ett nytt synopsis tar form, nu med en något annan inriktning än tidigare.

Bodil Malmsten skrev om "Helvetesperioder" som dyker upp under skrivandet och som tar död på lusten. Jag hamnade för ett par månader sedan i en period av leda till mitt skrivande, vilket gjorde att jag skrev med "autopiloten" påslagen, d.v.s utan att närmare reflektera över vad jag satte på pränt. Berättelsen blev enahanda och utan framåtriktning. Gestaltningarna ytliga och jag harvade på med störande upprepningar. Jag skrev i förnekelse under förespegling att jag författade ett mästerverk. Tänk så tokigt det kan bli.

Det svider att i dag behöva erkänna de "bortkastade" hundra sidorna, men att bara harva på skulle i slutändan inte varit upplyftande för mitt fortsatta författarskap ... och kanske, kanske blir version två bättre om jag nu kopplar ifrån "autopiloten" och öppnar upp sinnena ... det är i alla fall min förhoppning.

Bara på det igen!

"Snön faller och vi med den", sjöng Ulf Lundell. Och visst har det snöat och blåst men än står jag upprätt. Jag har ägnat ganska mycket tid till att med skotern köra upp en hållbar 5 km transportled till det ställe där jag ska fälla björk för kommande års vedeldning. Varje gång jag har varit i väg, och efter att ha kämpat med skoterkörningen i lössnön (jo, snödjupet räcker till, ca 70 cm men ännu med föga bärighet vilket gör körningen svår) i någon timme så går det inte mer än ett dygn innan det åter vräker ner snö. Bara att börja om m.a.o. Det hjälper föga att ondgöra sig över vädrets makter. Tålamod är ledordet😀Bara på det igen. En vacker dag visar väderprognosen uppehåll i flera dagar och då blir det björkfällning och björktransport.

Idag snöar det ganska intensivt. Har från klockan åtta i morse hitintills skottat gården två gånger. Snöandet ska enligt SMHI upphöra vid femtiden i em så jag har att se fram emot ytterligare ett par rundor med snöskyffel och ATV. Det tar en timme att få hela gården skottad men jag ondgör mig inte. Jag ser detta som ett välkommet avbrott i skrivandet. Snöar det inte drar jag upp ett skidspår och tar mig en tur. Allt detta är befrämjande för mig och den fysiska motion som jag så väl behöver. Att sitta lutad över skrivdon&papper dagarna i ända klarar jag inte av. Jag måste röra på mig, helst utomhus.

Nåväl, nog om detta. I Vittangi kyrkokör har vi konsert i kyrkan onsdagen den 10:e april och vi tränar intensivt för att sångerna ska sitta som en smäck. Varje onsdag kör jag de fyra milen till kyrkan i Vittangi där vi övar, vilket för en sörlänning kan kännas långt, vilket  jag även kan förstå. Men, jag känner mig upplyft, glad och lätt i sinnet efter varje sådan körövning. Jo, det är inte klimatsmart, det vet jag (inte heller mitt skoterkörandet och vedeldande) men några alternativa färdmedel eller uppvärmningssätt för vårt leverne i Tystnaden är få, om ens några. Alternativet att flytta till vårt boende på Platån med tillgång till mer miljövänliga transportmedel får anstå ännu något år.

En sak som så här i snövädret glädjer mig är att den skrivarkurs jag ska leda i Studieförbundets regi är fullbokad. Första kursträffen blir nu på torsdag kväll vilket jag verkligen ser fram emot.

Veckan därpå så bilar Irene och jag till Boden för boksignering på Charlott Lemans eminenta bokhandel "Bok&Bläck". Jag har varit där de tre senaste åren och med viss förväntan ser jag fram emot att få träffa litteraturintresserade bodensare igen.

På onsdag är det vårdagjämning. Natt och dag är då lika långa och vi kan hälsa våren&sommaren välkomna. Men än lär det snöa en hel del på mina breddgrader så hälsningen är nog mer till för människor boende söder om dalälven😀

Ha det gott!

Lasse

Hallå alla med författardrömmar.

Vi är många som bär på oskrivna berättelser. Berättelser som vi gärna skulle vilja fästa på pränt, men vi vet inte riktigt hur vi ska komma igång. Är du en av dem? Passa då på att anmäla er till denna skrivarkurs som på ett pedagogiskt sätt hjälper er att ta de första stegen in i författandets underbara värld. 

Att skriva är på sätt och vis att etablera en egen fri zon och under de fyra träffarna kommer vi att gå igenom och diskutera: Hur vi bygger upp berättelse – från ide till färdigt manus. Hur vi väver ihop berättelsen. Gestaltningar. Hur hittar vi vårt författarspråk? Korrekturläsning och mycket annat. Varje träff innehåller en övning som tar fasta på det vi gått igenom.

Så här i Vasaloppstider kan jag inte undgå att minnas min egen ansträngning i "Fäders spår". Det var på den tiden jag var ung och låg inkallad på Jägarskolan i Kiruna, för evigheter sedan. Jag var med i en frivillig träningsgrupp som övade skidskytte (Vi använde urtida mausergevär ... tunga och otympliga men kulan gick långt.)

Vi övade flitigt och när det så blev dags för Vasaloppsanmälning fick jag uppdraget av mina kamrater att prata med skolchefen om det inte vore möjligt att de beväringar som så ville, skulle få åka detta ärofyllda lopp.

Skolchefen rynkade på pannan när jag stående framför hans skrivbord och i stram givakt framförde mitt ärende.

"Alm ska inte tro att Jägarskolan är någon lekstuga. Här utbildar vi soldater. Soldater som ska kunna strida under de mest besvärliga lägen ... Vinterkrigssoldater Alm, och inte fjantar som ränner runt i uppspårad terräng" (här tar jag i något😇). Jag stod på mig och blev tvungen att uppbåda all min förhandlingsförmåga och till slut gav den gode skolchefen med sig ... men under vissa krav.

"Då så! Ni får åka och kronan ställer upp med busstransport. Men följande villkor ska gälla:

1: Ni måste åka i kronans vinterkläder.

2: Ni måste åka med kronans skidor.

3: Ni måste åka med 8 kg stridspackning och,

4. Ni måste sova i ett 12-mannatält i Sälen och upprätta eldvakter ... och vakt mot ett plötsligt fientligt anfall. Den lede Fi vet man aldrig var man har. 

"Är det förstått Alm", avslutade han. "Ja överstelöjtnant", svarade jag och gjorde åter honnör, vände på klacken i en perfekt helomvändning och lämnade rummet... jag tror att han skrattade gott efter att jag lämnat honom ... och jag är säker på att det blev muntert på officersmässen när han berättade om händelsen.

Men skidgänget tog honom på allvar. Hårda bud tyckte alla som hade varit villiga att ta sig an utmaningen. Men, som tiden gick lindrades kraven och inför avresan till Sälen kvarstod endast kravet att sova i 12-mannatält och att ha eldvakter. Det kändes som en stor lindring även om vissa av kamraterna höll fast vid att åka i kronans kläder och på kronans skidor. Själv hade jag införskaffat ett par träskidor med ett slags plastbelag (renodlade plastskidor hade ännu inte blivit uppfunna.)

12-manna tältet tjänade oss väl. Vi kokade vår medhavda VA-mat på kaminen vilken vi även använde för att valla skidorna ... men huva vilken doft. Matos blandat med rykande vallor ... men vad gjorde det. Vi var unga och såg fram emot att få påbörja vår färd mot Mora. Mycket sova blev det inte heller och mycket stök och bök fick vi genomlida när vi i tidiga gryningstimmen skulle riva och packa ihop tältlägret.

Drygt sjutusenåttahundra entusiastiska skidlöpare stod uppställda till start i väntan på att starten skulle gå klockan åtta. Vi från Jägarskolan var placerad i det allra bakersta ledet. Men oj oj vilken resa det blev. Skidspåren tog slut readan i uppförsbacken efter vägövergången och sen var det som att åka i strösocker. När man hasar på i flera timmar på skidor som vill gå lite hursomhelst så är det lätt att få hallucinationer. Jag var t.ex. övertygad om att skylten som förvarnade om Bergspriset innebar att där skulle man få en snus, men icke sa Nicke! Det var bara att kämpa vidare utan denna form av stimulus. Bästa placeringen bland oss jägare blev en fanjunkare. Han kom in som nr. 100. Bra gjort m.a.o.

Hur gick det då för undertecknad? kanske någon undrar. Jo jag kom i mål efter knappt åtta timmar med en erfarenhet rikare d.v.s att aldrig mer åka Vasaloppet ... fast det sägs ju att en gång är ingen gång. Så man vet aldrig ... 

Ha det gott,

Lasse