Utsikt från norr

Ja så sitter man åter på verandan på Platån. Det är ingen värme i luften men solen ger en viss försmak av vad som kan komma när det smäller till och blir riktigt varmt. Då blir det att spänna upp parasollet och dra sig in i skuggan med skrivdonen.

Vi anlände på söndag i förra veckan och har under de gångna två dagarna acklimatiserat oss med allt vad det innebär för min allergi mot pollen. Jo, jag har på äldre dar blivit allergisk mot allt som pollrar (inser att jag uppfunnit ett nytt ord😀 ... men det ligger bra i munnen).

I kväll är det Valborgsmässoafton. En kväll att samlas vid eldar och utbrista i sjungande hyllningar till att vi  nu tar steget in i "Sköna Maj". Och visst är det härligt när nu vintern rasat färdigt (ett rim till på köpet... det är inte klokt vad jag är spirituell så här fram på kvällskvisten🙃 Jag kanske borde skriva en sång?), vill jag gärna tro. Men är det verkligen så? Kan vi lita på att snöskottandets tid är förbi, åtminstone för denna årstid? Kanske på de breddgrader vi just nu befinner oss, men knappast från skogarna vi lämnat i höga nord. Där kommer det garanterat att falla en och annan decimeter blötsnö under sköna Maj, som visserligen töar bort rätt så kvickt men som i alla fall påverkar glädjeruset som Valborgsmässosångerna gav hopp om.

Vedarbetena hemma i Tystnaden fick jag parkera när Lainio älvens is började uppvisa tecken på att vilja spricka upp och dra nedströms. Vis av tidigare år var jag säker på att isen skulle vara övergångsbar en bit in i maj, för så brukade det vara, och att jag därför hade all tid i världen att såga och klyva de dryga tiokubikmeter björkar jag forslat hem från skogen. Men icke det! Vi fick snabbt packa ihop de saker vi skulle ta med till vårt bohag på Platån och skyndsamt ta oss över älven, vilket skedde en eftermiddag för fyra dagar sedan. Två hotellövernattningar efter vårt uppbrott kunde vi rulla in i den Kungliga huvudstaden.

Ikväll firar vi Valborg i vår lägenhet på Platån, utan en sprakande brasa, svagt kaffe, frusna bullar och dåligt uppvärmd varmkorv allt inramat i ett kakafoni av skrovliga allsångsröster som sjunger hellre än bra. Låter jag  bitter? Jo, visst är det så, för jag skulle just denna kväll vilja ha möjligheten att umgås med byfolket i Lainio vid elden vid Alasuando och få stämma upp med de övriga i vårsångerna. Men, man kan inte få allt här i världen.

Ha en fin Valborg,

Lasse

Sitter i Vittangi vårdcentrals foajé och försöker slå ihjäl tid innan jag klockan 15.00 ska hämta Irene från förskolan för vidare färd mot vår boplats på Platån. Jag hade tänkt skriva en stund men goda bekanta dök upp, så i stället för att skriva blev det samtal om tider som gått och mycket annat. Tiden gick fort som den gör när man samtalar om saker som känns angelägna. Mycket trevligt med andra ord, och skrivandet hinner jag med vid annat tillfälle ... hoppas jag?

Vi lämnar nu Tystnaden. De sista sakerna vi ska ta med oss på resan söderut gjordes under kvällen i går. Goda grannarna Torsten, Georg och Roger hade under gårdagen tillverkat spångar så att man någorlunda torrskodd skulle kunna ta sig över de vattenfyllda områdena vid stränderna, vilket fungerade bra när vi i morse vandrade över älven ... Men, fortsätter värmen så lär inte överfarten på spångar vara långlivad. Därför tog vi redan i går beslutet att lämna paradiset Tystnaden. Vi var ända fram tills dess mycket tveksamma hur vi skulle göra, men när beslutet var fattat ändrades vårt fokus och vi ser med glädje fram mot att återse Platån, grannarna vi har där och givetvis barn&barnbarn. Det ska bli himla roligt!

Till Tystnaden anländer vi under midsommartiden och de, på grund av vår hastiga avfärd, avstannande arbetena med ved och utbyggnaden av min skrivarstuga.

Lasse

Sitter i tidiga morgontimman på Best Western hotellet nära Arlanda flygplats. Jag inväntar tidpunkten när frukosten kan intagas och fördriver tiden fram tills dess med att skriva denna blogg.

Nu är påskledigheten för barnbarnen över och igår följde jag med dem på flyget till Stockholm där jag på Arlanda överlämnade dem i föräldrarnas vårdnad. I nästan två veckor har vi levt samman i Tystnaden. Två veckor som präglats av mycket glädje och trevnad. Visst har en och annan skärmytsling uppstått, men vad annat kan man vänta sig när stridande viljor strålar samman ... och det är inte alltid den vuxna som har tolkningsföreträde och vet bäst. Om det är något jag har lärt mig i umgänget med småttingar så är det precis det!

Jag hade tänkt stanna i lägenheten på Platån till på lördag för att därefter flyga tillbaka norrut men det förestående varslet om pilotstrejken gjorde att jag tidigarelade återresan till Tystnaden till idag. Heller ingen ide att ta sig till Saltis för bara några timmars vistelse, så det fick bli hotellövernattning.

Än så långe går det att gåendes ta sig över Lainioälvens is vid färjestället i Tystnaden. Men, jag tror att det bara är frågan om dagar innan det är slut med det. Varmvädret ta hårt på isen och vårt hopp står till att nätterna ska komma med minusgrader så att vi i alla fall kan tillbringa hela nästa vecka på solsidan ... Har mycket osågat och oklyvet som skulle behöva komma på tork innan vi ställer kosan mot Platån.

Lasse

Jag har tidigt de två senaste mornarna gjort mig en tur till kallkällorna cirka fyra kilometer norr om vårt hus för att spana in tranor och svanar men hitintills inte sett varesig fåglarna eller spår av dem. Det enda är ett rävspår. Den sluge Mikkel har tydligen varit ute i ärende att förse sig med en fet fågelstek, men han liksom jag gick bet på uppdraget ... fast våra syften med spaningen var ju något olika.

Nåväl, sittande vid grillplatsen i förmiddags hörde jag en svans  trumpetande ljuda över den isbelagda älven. Jag såg den inte men jag hörde klart och tydligt lätet av den efterlängtade fågeln. Nu kan jag säga att våren har kommit till Tystnaden och i morgon bitti ställer jag åter kosan mot kallkällorna, övertygad om att åtminstone se spår av svan ... kanske till och med av trana ... om nu inte Mikkel hinner före mig, fast det är inte givet att den sluge räven går segrande ur ett nappatag men en svan eller en trana?

Vädret de senaste dagarna har bjudit på strålande sol och värme som för tankarna till den annalkande sommaren, och jag kan nästan timme för timme se hur snön smälter. 

På torsdagkväll i förra veckan avslutade jag skrivarkursen i Kiruna. Det var tredje gången jag fick nöjet att leda en kurs med syftet att inspirera till skrivande. Och ett sant nöje har det sannerligen varit. Jag har lärt mig mycket av de diskussioner vi har haft i samband med redovisningen av de, efter varje kursavsnitt återkommande skrivuppgifterna. helt fantastiska redovisningar av deltagarna och jag inser alltmer att det här med att skriva kräver Talang ... och nu inte talang av det medfödda slaget (om nu sådan talang existerar så är det bara en bonus) utan Talang som bygger på :Tålamod, att inte ge sig, att stå ut och att hålla på😀

På lördag morgonen i förra veckan hämtade jag dotter Jenny och barnbarnen Jackson och Esther från tågstationen i Kiruna. Tack vare det fina vädret har vi tillbringat större delen av dagarna som gått sedan dess utomhus.Skid- och pulkåkning, lekar i snön och framförallt långa stunder vid grillplatsen där förutom lekamlig spis även livets väsentligheter dryftats i godan ro. Vi har njutit med andra ord.

Jag har också kört över min bil till den svenska sidan av Lainio älv. Onödigt försiktigt kan mina grannar tycka men jag är sån ... stundom ängslig i överkant. Vår "skogsbil" en veteran Passat kan vi använda på vår sida av älven, och det underlättar en del när vi ska på utflykt till civilisationen. Vi kör då på en moddig och lerig grusväg till färjestället där vi parkerar åldringen och tar oss därefter med hjälp av apostlahästarna över isen till den svenska sidan ... givetvis, så länge det är möjligt att ge sig ut på en is som nu sakta har inlett sin resa mot att återgå till flytande form. Men, vi trivs med tillvaron och när barn och barnbarn hälsar på oss ökar välbefinnandet ytterligare.

På långfredagen bär det för vissa hågade av till Blåkulla. Själv har jag inte tid, jag ska jag skjutsa dotter Jenny till tågstationen i Kiruna.

Jag önskar er en Glad Påsk.

Lasse

Vecka 14 är snart till ända och nu kan vi verkligen känna av den sol som långt in på aftonen gjuter sina hoppingivande strålar över oss och vår omgivning. Våren är absolut den bästa tid på året här i Tystnaden, tycker vi i alla fall.

Vi hade en man från "grannbyn"  Lovikka på besök hos oss idag. Under inmundigandet av kaffe, kangoskakor och bullar kom vi bl.a. att samtala om för- och nackdelar med att bo på landet, långt från sjukvård, affärer och andra samhälleliga inrättningar som människor längre söderut har näst inpå knuten.

Vi var fullständigt överens om att trots de långa avstånden till dylika inrättningar så överväger allt det positiva som livet ger i de små orter som vi bebor. Vi har naturen inpå knutarna och kan dagligen uppleva allt som till oss kommer, bara vi tar oss tid. Vi tar det lugnt, inget stress och jäkt (annat än det vi själva skapar). Umgängesformerna är mycket enklare. Här kan vi bara knacka på hos någon för att hälsa på ... utan att behöva meddela oss långt i förväg om det passar👍Eller vänta på att få ett inbjudningskort. Samtalen är mer otvungna och vi bemöter varandra utifrån vem vi är, och inte vilken position vi har. Visitkort existerar inte ... eller vilken viktig syssla vi har, eller har haft i samhället. Vi möts som vi är och ingen är för mer än den andra. Låter kanske som Utopia för en storstadsmänniska, men det är faktiskt så.

Under veckan som kommer avslutar jag på torsdagkväll skrivarkursen i Kiruna. Det har varit ett mycket stort nöje att få samtala om skrivandet konst (en konst som egentligen inte gått att lära ut) med intresserade och vetgiriga blivande författare. Jag har sugit åt mig mängder av nyttigheter under de träffar som vi haft och jag känner mig själv stärkt i mitt fortsatta skrivande (även om det just nu går trögt. Men det släpper säkert ... likt en vårflod när väl lusten till skrivandet återkommit).

En annan höjdare att se fram emot är dotter Jenny och barnbarnens ankomst till oss på lördag. Vad kul det ska bli att åter träffa dem och få nöjet att "uppfostra de små" enligt morfarsmodellen. Tur att Irene håller ett vaksamt öga och en avstyrande hand på allt som jag kan tänkas hitta på. Vi får rå om ungarna till den 25/4 då jag flyger med dem till Stockholm. Moder Jenny åker tillbaks till storstan redan på långfredagen.

Kul att ha något att se fram emot😀

Lasse