Utsikt från norr

Idag har vi varit fem veckor på Platån och än återstår två veckor av vår vistelse här innan vi ställer kosan mot hälsohemmet Masesgården i Dalarna. Det blir sjuttonde året i följd vi får njuta av denna oas av vila, yoga&meditation och vegetarisk mat.

Just nu öser regnet ner och Johnny Cash vemodiga låt "Sunday morning coming down" spelas för mitt inre. Förr var det för mig många söndags mornar som stämde precis med texten i låten, men så är det inte längre. Idag kan jag kan bara uppskatta låten för vad den är, nämligen jäkligt bra och beskriver precis hur det var.

Nåväl, söndagar, regn eller sol, spelar mindre roll för min mentala balans. Det som däremot trasslar till min mentalsociala förmåga är att bli avbruten i mitt skrivande. D.v.s de gånger jag avbryts när jag i skrivandets stund befinner mig i en helt annan verklighet (kanske borde vara overklighet😕). Så hände t.ex. i morse när vi hade tvättstuga. Irene som är den drivande i dessa göromål (Jag bär klädpåsarna) tvättade medan jag drog mig undan till skrivdonen. Följande utspelade sig:

Hon: "Kan du gå till tvättstugan och plocka ut kläderna, de små kläderna ur torktumlaren och lägga i plastpåsen. Det som fortfarande är blött ska du hänga upp i torkrummet (vi har ett dylikt på Platån). Sen tar du ut kläderna ut tvättmaskinen och sätter de små plaggen i torktumlaren. Byxor och skjortor hänger du upp i torkrummet. Förstår du??"

Jag: "Ska bara skriva klart den här meningen ..."

Efter fem minuter.

Hon:" Ska du inte gå snart??"

Jag: "Javisst ja ... hur var det nu ... ta plaggen från tvättmaskinen och lägga i torktumlaren ... Men, vad gör jag med plaggen i torktumlaren?? Och vad ska jag använda den här plastkassen till??"

Hon något irriterad: "Fattar du inte ... jag har mycket annat att stå i" och så upprepade hon instruktionen.

Jag: "Klart som korvspad. Först tömma torktumlaren och hänga upp plaggen i torkskåpet och sen tömma tvättmaskinen och lägga plaggen i torktumlaren ... Men, plastpåsen då?"

Hon mycket irriterad: "Fattar du trögt eller hör du dåligt (det senare är nog så sant). Jag gör det själv."

Jag: "Nej, nej jag gör det". 

Hon upprepade återigen tågordningen för persedelvården och hör och häpna, jag fixade det. Det är inte alltid så lätt att vara författare men det är dubbelt så besvärligt att vara sammanboende med en sådan. Speciellt en som dessutom hör dåligt ... Häpp!

Ha det gott!

Lasse

Bara en mor kan älska en sådan person

Idag skriver jag den 19/5-2019 och exakt  tre veckor sedan vi anlände till Platån. Tre veckor av sysslor, osysslor och trevnad. Jag EU röstade på Stockholm Central förra lördagen. Jag var klar över parti och kandidat, men så här en vecka senare så vet det fan om jag röstade rätt ... gråter mig inte till sömn för det, det blir väl vad det bliv. Men kanske min kandidat kommer in och blir den som får vågskålen att tippa över mot ett mer socialistisk Parlament. 

Ebba (B)usch Thor ligger i topp på barometern över partiledarsympatier och lär nog framledes vara den som tar täten i den blå-bruna röran, Stackars Kristersson som tydligen slagit så hårt in i kaklet att han totalt  tappat omdömet och svamlar på med det ena utspelet efter det andra ... fast det verkar även som hans spinndoktor erfarit samma kakelkollision ... att synas oavsett vikt och värde är ledordet, eller som vår pop-bands manager (På den gamla goda Zeros tiden)en gång i tiden uttryckte det: "All press är bra press." Och om deras kamrat Jimmy finns inget att klarlägga, för allt han hitintills bidragit med i svensk politik är förenklade lösningar på svåra problem, populism kallas det visst.

Nog om politik från en enögd för denna gång.

Själv har jag förutom den pollenallergi som envist håller mig i ett fast grepp även fått diagnosen artros. Har under längre tid haft ont i ryggen som de senaste två veckorna även inkluderar smärta i axeln, armbågen, lill-och ringfingret. Fick ett gäng piller för att dämpa inflammationen och remiss till en sjukgymnast. Pillren tuggade jag i mig enligt läkarrekommendationen men upplevde att jag blev slö och trött så dem har jag slutat att ta. Sjukgymnasten ska jag besöka nästa vecka, vilket jag mer tror på. Har införskaffat Tigerbalsam som jag flitigt gnider in och jag har hört att gurkmejan+ingefära lär ge bra effekt mot inflammationen så även dessa preparat kommer att införskaffas. Även doktor Irene har ställt sin diagnos:

"Du sitter alldeles för mycket framför datorn. Det är inte undra på att du får ont ... du är inte så vältränad som du inbillar dig ... sluta med att skriva tills det onda är borta, det blir aldrig bra om du timme ut och in sitter framåtböjd över datorn."

Jag: "Fast läkaren svarade på min fråga att det gick bra att fortsätta skriva."

Irene: "Läkarna vet ingenting om Artros."

Punkt slut! Fast bevisligen skriver jag fortfarande vilket denna blogg bevisar😀

Allt väl,

Lasse

Värmen återkommer så sakteliga till Platån. 15 grader idag och växlande molnighet och det lär bli bättre i nästa vecka. Skönt att äntligen kunna flytta skrivandet till verandan.

Både Irene och jag är drabbade av den nesliga pollenallergin. Allergin har gjort mig trött och det är med viss ansträngning jag försöker utföra de dagliga sysslorna. Irene verkar vara av bättre virke för jag kan inte se någon försämring av hennes framfart. Min nedstämdhet över tingens ordning avfärdar hon bryskt med: "Skärp dig! Det blir inte bättre om man klagar", så där finner jag ingen medkänsla i min nöd, bara att hugga i och streta vidare. 

Även barnbarnet Esther påstår sig vara pollenallergisk men det är nog bara ett uttryck för sympati med sin morfar, för att visa att han inte är ensam i sitt lidande.

Under gårdagen gjorde vi ett besök i Uppsala. Vi hade redan tidigare bokat in oss på en guidad tur i "Pelle Svanslös" fotspår och det var mest för att Esther på plats i Pelles stad skulle få se platserna som hennes mamma läst för henne om i Gösta Knutssons böckerna. Inte bara flickan tyckte det var intressant. Både Irene och jag uppskattade turen.

Min nya roman börjar alltmer ta form, även om det går långsamt ... vilket jag skyller på att jag blivit noggrannare ... fast det kan ju lika gärna bero på åldern😀 Jag skriver i första person (jag) vilket jag inte gjort i mina fyra tidigare böcker. En ny utmaning m.a.o men det är samtidigt roligt att skriva manuset i denna form. Det var faktiskt en deltagare på min senaste skrivkurs som föreslog det, så tack Ingrid. 

Irene har idag läst ut Ulf Lundells "Vardagar 2" och det känns som om även jag läst den för hon har högläst utvalda delar som vi därefter har snackat om. Mest händelser han beskriver och tankar han bär på. Han skräder inte orden den gode Uffe. Hursomhelst gillade hon hans verk ... även om det blev nog så många upprepningar. Själv sitter jag fast i "Mannen i skogen". En tegelsten som handlar om Wilhelm Moberg. En  fantastiskt detaljrik tegelsten på 730 sidor skriven av Jens Liljestrand. 

Lasse