Utsikt från norr

Slutet ... slutet. Jag sitter med det sista kapitlet i min nya roman och funderar över hur jag avslutar berättelsen. Det viktiga slutet ... hur man avslutar sitt verk har jag diskuterat med kursdeltagarna på de skrivarkurser som jag har haft nöjet att hålla. För någon månad sedan var jag själv på det klara med hur min nya bok skulle sluta. Men, romanen som nog kan placeras i i genren "Feelgood" kom att leva sitt eget liv (som inte är så dumt, så här i efterhand) och fick mig mot slutet av skrivandet omvärdera på vilket sätt jag måste knyta ihop säcken..

Alltså, nu står (eller snarare sitter) jag där utan att hitta ända fram.

Jag får skylla på den intensiva värmen som hållit Tystnaden i sitt grepp under veckan som snart är till ända. Det känns som om huvudet är fyllt av klibbig deg där inte den minsta gnutta inspiration kan tränga in. Men på måndag är det lovat betydlig svalare. Då återvänder livet😀och då kommer säkert "de grå" på ett bra avslut på romanen. 

Dotter Jenny med barnbarnen Jackson&Esther tillbringade förra veckan hos oss. Full fart med ungarna hela veckan. Ömsom lek och skratt, ömsom gråt och tandagnisslan. Precis som det ska vara när vi har småttingarna på besök. Ibland är jag världens bästa morfar ibland den dummaste som finns. Ibland kan jag accepteras som deras sällskap, ibland är det bara att dra ...Men, jag älskar deras rättframma sätt som ännu inte låtit sig påverkas av gängse kutym, tids nog ställs krav på att inrätta sig i ledet. Fast jag önskar att de kan ha kvar en del av sin "barnsliga" nyfikenhet och förmåga att ställa frågan "Varför?" och inte bara acceptera det som de blir matade med.

Även om tankeverksamheten tagit paus så har kroppen mekaniskt utfört sitt arbete enligt plan. Såtillvida har jag sågat, kluvit och staplat ved för år av förbrukning (och än återstår en björkhög att ta sig ann för att ytterligare trygga fler år av eldande). I dag blev det årets första hjortronplockning. Varmt, knott och bromsrikt traskande i myr för att hitta mogna bär. Det finns en hel del men allt är ännu inte moget så det blev att knipa ett par bär här och där. Efter ett par timmar var vi i alla fall klar med dagens skörd. I morgon bitti klockan sex beger vi oss ut igen, för än är vi inte nöjda.

Förra söndagen hade jag nöjet att få hålla föredrag om mitt författarskap i den anrika Marttigården i Lainio i samband med byns hembygdsdagar. Många hade slutit upp för att lyssna på tillkomsten av mina fyra böcker och varför jag nu som pensionär ägnade mig åt att skriva i stället för att bara njuta ledighetens sötma ... fast det är ju det jag gör när jag skriver😀Ett stort Tack till Carina&Lena och alla i Hembygdsföreningen för fina arrangemang under de fyra dagarna festligheterna pågick.

Ha det gott!

Lasse

 Konstnärsfrukost i Grez

Konstnärsvännerna CW Jaenson, Karl Nordström, Karin & Carl Larsson, Karin Arosenius, Oscar Björk och Bruno Liljefors till bords på Hotel Chevillon. Att vara en fluga på den väggen vore inte så dumt😀

Ömsom sol ömsom regn. Vedarbetet går ryckigt i dessa dagar men trägen vinner, och veden ska i alla fall vara sågad, kluven och inburen innan den första snön kommer. Så resonerar jag. Vedjobbet bör ske utan jäkt ... lugnt och metodiskt så att jag hinner filosofera och betrakta talgoxeparet som bebor holken invid. Just nu har de ett himla sjå att förse ungarna med mat.

Tänk vad viktigt det är med uppmuntran. I går träffade jag Gotlänningen Fredrik som tillsammans med sin familjen spenderar sin semester här i Tystnaden. Jag hade precis landat med båten vid stranden då han på håll ropade hur mycket han hade uppskattat läsande av min bok "De försvunna". Han berättade därefter att boken gripit honom och att det hade varit omöjligt att lägga den ifrån sig. Jag tackade så mycket för de vänliga orden och vi samtalade ytterligare en stund om berättelsen med den försvunna flickan och gumman. Jag lämnade Fredrik med en varm känsla inombords, en känsla som höll i sig resten av den dagen. Som alltid när någon visar uppskattning för vad jag skrivit ökar min lust till fortsatta skrivande.

Rannsakar jag mig själv när det gäller att ge beröm för något jag uppskattat så gör jag nog det. Men, jag skulle kunna göra det mycket mer, för det betyder så mycket för mottagaren ... och jag tänker att det går aldrig inflation i en klapp på axeln, eller uppmuntrande ord, eller ett leende, eller en kram.

På lördag i förra veckan och helt spontant stiftade jag bekantskap med en författarkollega, Börje Allas. Han sålde sin bok "Ursa Major" på Folkets Hus i Kiruna och trots mina försök att betala honom för boken så gav han den till mig, signerad med en mycket trevlig hälsning. Vi samtalade en god stund om skrivandets glädje och vedermödor (för sådana finns det gott om under skrivprocessen) och lovade varandra att hålla kontakt. Hans bok ligger nu för läsning på mitt nattygsbord och jag kommer givetvis att återgälda hans bokgåva med min senaste bok. 

För övrigt flyter livet på solsidan på i maklig takt. Dotter Jenny är i Skottland, för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på, och upplever nya spännande historiska platser. Hon skickar filmer och bilder och jag önskar att jag själv åter en dag får vandra på hedarna i "Scottish Highlands". Men, jag får nog nöja mig med trampa blötmyr i Lainios myr-mygg & bromsrika marker.

Ha det gott,

Lasse