Utsikt från norr

Söndagen den artonde augusti och regnrusk i nådens år 2019. Dagen är som gjord för inomhusaktiviteter. Sittande i skrivarstugan, bekvämt tillbakalutad i fåtöljen och lyssnade till ett stycke i Bach's Matteus passion (Da Jesus, Diese Rede) känner jag mig tillfreds med att ha "avslutat" min roman. Ja, avslutat inom citationstecken för än återstår en prolog, omslagsbild och texter till detsamma och icke att bortse ifrån korrekturläsning. Allt detta lär ta sin tid innan manuset kan gå i tryck. Men tidsplanen till en bokrelease den första advent ser ut att hålla ... om nu inget oförutsett sätter käppar i hjulen.

Det är med visst vemod jag avslutat berättelsen. Att skiljas från huvudpersonen Per och de övriga som befolkar den kommer att ta sin tid att bearbeta, men jag är samtidigt pragmatisk och har redan idéer på nästa verk som jag ska fortsätta att utveckla under vintern.

Tacksamhet? Tänk så mycket jag har att vara tacksam för, fast tanken ibland är ljusår ifrån mina vardagliga göranden och låtanden. Jag borde ju varje dag påminnas om den nåden som givits mig att omges av människor jag älskar och som älskar mig, allt trevligt och berikande som jag får ta del av. Det är lätt att glömma då jag grottar ner mig i källaren insvept i självmedlidandets mörka krafter.

När jag nu tränger mig ut ur den skrivarbubbla jag har befunnit mig i det senaste halvåret så förstår jag till min glädje att Irene fortfarande betraktar mig som sin livspartner. Det ni, är skäl nog att ödmjukt vara tacksam för♥️

Andra söndagen i augusti månad och sommaren är ovillkorligen slut, fast än återstår förhoppningsvis många fina höstdagar innan den första snön faller. I morgon ska jag påbörja utbyggnaden av min skrivarstuga, skulle ha börjat betydligt tidigare men p.g.a allt annat som ska hinnas med så har byggstarten skjutits framåt, men i morgon då börjar hammare och såg ljuda.

Resningsvirket är införskaffat från Karin Emmots fina blom&virkesaffär i Kangos. Den har varit vår "hovleverantör" under många år både gällande byggmaterial som blommor. Jag upplever en stor skillnad att köpa byggmaterial på de stora byggvaruhusen eller på de mindre, privata, som finns i vissa byar, t.ex. Kangos. Jag har under åren blivit alltmer bekant med ägaren som med tiden lärt känna mina behov. Jag får helt enkelt en bättre service. Visst, kan det vara en viss prisskillnad jämfört med t.ex. XL-Bygg men den kompenseras mer än väl av den personliga servicen jag får. Kangos by visar verkligen upp en levande glesbygd. Förutom Karins verksamhet har Maria sedan drygt ett år tillbaka tagit över livsmedelsaffären, Holms Livs, och under den tid som gått fått till en utmärkt affär där byborna troget handlar och tankar sina fordon och där man varje lördag serverar kaffe och fikabröd. Även vi, efter avslutat virkesköp, handlade på affären och umgicks med likasinnade över ett gott fika, innan vi åter startade den sex mil långa färden till hemmet i Tystnaden.

Kangos by präglas av sammanhållning och entreprenörsskap. Såtillvida finns i byn en blomstrande turismverksamhet, flera åkare, friskola och ett utbud av arrangemang som laxfestival och annat för befolkningens fromma.

Någon kanske undrar varför jag sjunger Kangos lov? Det beror inte på att "halva jag" har rötter i byn (Min mamma är född i Kangos och min mormor Josefina kommer från släkten Kauppi. Min morfar som bar namnet Lars-Erik Larsson kom till Kiruna som rallare och kom att arbeta som skogsarbetare i Kangostrakten och på den resan träffade han Josefina. Tycke uppstod och han slog ner sina bopålar i byn.) Nej det beror mer på vad sammanhållning och entreprenörsskap i en by betyder för dess fortlevnad ... och att Jantelagen förpassas till den soptipp där den hör hemma.

Nej, tiden går och vi ska strax bege oss till byn Vikkusjärvi, en färd på ca. tio mil, för att ta del av en friluftsgudstjänst med efterföljande fika och rökt fisk. Det ser vi fram emot.

Ha det gott,

Lasse

Man får se upp för stordjuren när man kör på byvägarna 

Nu har vi tagit steget in i augusti månad och med det även början till ett mer höstligt klimat. Kvällarna blir alltmer mörka, nätterna kallare och jag har redan sett att vissa björkars löv skiftar i färg. Det gäller att vara förberedd på vad som komma skall. Såtillvida är nu vinterbehovet av ved för 2-3 år framöver tryggat, skogsskidorna och pulka tjärade och skotern i körbart skick.

Men visst. Än återstår ett par fina månader av barmark då jag kan ägna tanke och handling åt mer storvulna projekt såsom utbyggnad av min timrade skrivarstuga, gräva jordkabel och dra in el i densamma. Förutom dessa för mig mer grandiosa planer (som sällan infrias på det sätt som jag ursprungligen planerat ... det blir alltid någon ny version (läs förenklingar) under jobbets gång)  finns det annat att fixa och dona med innan vi liksom flyttfåglarna ställer kosan mot södern.

Nåväl, det är ett par månader kvar tills dess och just denna söndag börjar livet återvända efter en veckas förkylning. Dagen till ära beslutade vi att ta en till tur till hjortronmarkerna, den tredje i ordningen, innan vi avslutar årets hjortronplockning. Fint väder och varmt i solen gjorde, som sig bör, myrtrampandet till en kamp mot knott och broms. Så ska det vara för annars är det inte riktigt på riktigt, om ni förstår vad jag menar? "Du ska förtjäna dina hjortron i ditt anletets svett." Och alla vedermödor är som bortblåsta när vi därefter får avnjuta våfflor med nykokt hjortronsylt.

Det enda som återstår att göra denna söndag är att fila på manus och ta en längre promenad med hunden Ruff som vi har skött under veckan som gått. Jag ser fram mot sena kvällen då jag åter ska kika på en serie på Netflix som dotter Jenny har tipsat mig om och som jag nu varje kväll tittar på. Den är hemsk i allt den vill förmedla ... men jag har fängslats av den ... en stark kontrast till den Feelgood jag är på väg att färdigställa ... och jag behöver kontraster på mer än ett sätt.

Ha det,

Lasse