Utsikt från norr

Åter på Platån efter två dagars intensivt samspråkande med människor som var nyfikna på vad en norrbottning hade att erbjuda i litterärt hänseende. En del fastnade för någon av de titlar förlaget givit ut av mig, andra nöjde sig med att få information, ytterligare andra skulle låna på bibliotek och ytterligare ytterligare andra var måttligt intresserade, oavsett författarens målande beskrivning om det intressanta med respektive verk. Men, det är precis som det ska vara och så har jag erfarit det under de fyra år i rad som jag deltagit på bokmässan i Göteborg.

Mötet med litteraturintresserade människor är alltid givande. Att engagerat ägna en stund åt varje person som stannar upp för att samtala. Att ge just den personen sin odelade uppmärksamhet och samtala om personens litterära företräden, vilket enligt min erfarenhet är en bra inkörsport för att närma sig mina egna böcker. Så tänker jag och hitintills tror jag att det har varit befrämjande för båda parter (i alla fall för mig😀).

Nio timmar om dagen i detta myller av människor där ljudnivån med råge torde överskrider alla gränsvärden för vad en person kommen från Tystnaden kan stå ut med, likafullt gör jag det. Visst är fötterna trötta och rösten långt ifrån den tenorstämma jag uppbådar under körövningarna hemmavid, jag lät mest som en kraxande kråka fram på eftermiddagarna. Till skillnad från Irene så hann jag inte med att ströva runt i mässhallen och ta del av alla begivenheter. Hon däremot fick sig till livs en myckenhet av föredrag och författarintervjuer med aktuella författare vilket hon i efterhand delgett mig ... inte illa att ha ett lyssnade öra när jag själv var upptagen med förlagets verksamhet. Det eminenta Ebes förlag där jag själv är "förlagd" ... jo jag säger det även om någon kanske uppfattar det som skryt, hade genomgående mycket intressanta föredrag och författarintervjuer med de av förlagets författare som deltog under bokmässan. Att få träffa och umgås med kollegorna från förlaget, utbyta erfarenheter av skrivandet (som ju annars är ett ensamt jobb), att skratta och glädjas av varandras framgångar och utbyta böcker. Bara det gjorde resan till Göteborg mödan lönt.

Sist men absolut inte minst. Ett stort tack till min fantastiska förläggare Eva-Karin Berglund som tillsammans med sin syster Britt-Marie gjorde allt detta möjligt. Vilket jobb hon har lagt ner för att kratta manegen åt oss författare.

Ha det gott,

Lasse

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor

(Sista stroferna i Gustav Frödings dikt "Idealism och realism")

Så var vi då åter på Platån där vi bland de fortfarande prunkande rosorna snodde åt oss en kvist. I dessa tider kan jag nog tycka att Frödings ord fortfarande äger sin fulla rätt och visst, jag är själv stundtals blind för utanpåverk, det ska villigt medges men så fullständigt blind som vissa partiledare har varit den senaste tiden är jag ljusår ifrån. Att låta sig svepas in i en illusion att umgänget med gräddan av storstadens jetset skulle vara befrämjande för den politiska karriären är väl att totalt ha tappat kompassriktningen ... om nu någon sådan överhuvudtaget finns i dessa partier. Jag undrar jag?

Nej! Åter till vardagen som om den än må vara grå alltid bär med sig någon stund att stilla glädjas åt, det gäller bara att vara lyhörd. Att ta ut bomullen ur öronen och stoppa dem i munnen, om ni förstår vad jag menar. Så tillika berättade taxichauffören som körde oss i morse från centralen till lägenheten på Platån om sin och sin frus resa från Syrien i början av 1980 talet. Hur han hamnat i vår hemstad Kiruna. Hur väl han blivit bemött i denna nordliga utpost, vänner de fått och som de fortfarande brevväxlar och stundtals umgås med. Hur han och hans fru läst in sina respektive svenska behörigheter i Stockholm (Han var utbildad arkitekt i sitt hemland och hans fru sjuksköterska). Arbeten han hade haft och där han nu som egen företagare äger fyra taxibilar som alla kör i staden. Under den knappa halvtimmen taxiresan tog fick vi en bild av mannen och hans familjs liv i vårt land. En bild som vi med glädje tog med oss när vi skildes från honom. 

Det var med andra ord dagens höjdpunkt. Efter en lång och enahanda tågresa i kall tågkupe (värmeelementet fungerade inte så vi fick flytta allt vårt pick&pack in i en ny kupe i Boden), något reströtta efter allt släpande på bagaget så var mötet med denne taxichaufför vid vår ankomst till Stockholms central precis det vi behövde, det mötet gjorde vår dag och ska sanningen fram och det ska den givetvis, så var det tack vare min fru som samtalet kom igång för själv var jag moloken och tyst när vi tog plats i hans taxi och hade nog så förblivit under hela resan. Tänk så det kan bli ... det utnötta och missbrukade talesättet "Fånga dagen" äger nog sitt berättigande🙃

I morgon blir det barnbarn.

Lasse

 Flamma upp du eld och koka mitt kaffe!

Det är många "checkar" som prickats av på den gedigna "To Do listan" jag upprättat inför vår stundande avfärd till lägenheten på Platån. Mycket som jag behöver stöd för när minnet på gamla dar sviker, fast samtidigt kan jag känna uppgiften smått lustfylld d.v.s att för varje avklarad sak kunna sätta en bock i kanten. Det finns säkert en psykologisk förklaring till detta bisarra nöje som glömskan gett upphov till. Men jag bryr mig inte desto mer om det, för det gäller att hitta glädjeämnena, om än små och obetydliga i ett alltmer försämrat minne. 

Denna söndag som just gått in i middagstid har omslutit oss med ett visst vemod. Båten som troget tjänat våra dagliga överfarter av älven ligger nu uppallad. Utbyggnaden av skrivarstugan står som ett tomt träskal igenbommad, i väntan på nästa sommars fortsatta arbeten. Vår "skogsbil" är parkerad i garaget. Vedbodar, skotergarage och uthus är låsta och det enda där ute som påminner om husfolkets aktiviteter på gårdstunet är de förkolnande resterna av allt ris, gräs, plankstumpar, grenar och skräpvirke som brunnit på vår eldplats på myren nedanför vår boplats. Allt är tyst och stilla och liksom skogen som omger oss lägger sig till vila inför den stundande vinter så gör vårt hem i Tystnaden detsamma. alltmedan Irene och jag liksom flyttfåglarna drar söderut.

Vi kommer att vara tungt lastade när vi ger oss av. Jag hade gärna åkt bil till Stockholm bara för att slippa kånka på resväskor, kylbag, tapetrullar och annat handbagage (Jo. jag vet att det finns färghandlare i Stockholm men kära hustrun var mycket bestämd att införskaffandet absolut måste ske i Kiruna, och så fick det bli). Min fromma förhoppning att köra bil till Platån föll givetvis platt till marken så det blir spårbunden transport.

Nåväl, det ska nog gå bra det också, och vi är övertygade om att när vi väl är på väg så kommer vemodet att släppa till förmån för den kommande glädjen att återse vårt "andra hem", dotter Jenny och barnbarnen Jackson&Esther.

Ha det gott,

Lasse 

I morgon går vi in vår sista veckas vistelse i Tystnaden innan vi sätter oss på nattåget till Stockholm och Platån. Vi blir borta från skogstillvaron i två månader vilket innebär att när vi åter beträder vår nordliga breddgrad är marken täckt av snö. Under dess täcke vilar då sommaren och höstens alla vedermödor i tryggt förvar, likt en undangömd påminnelse av all slit och strävan gårdsfolket lagt ned.

I skrivandets stund lyssnar jag till Bach Matteus passion, vilket är en av mina favoriter när jag skriver. Under de gånger jag haft förmånen att leda skrivarkurser brukar vi bl.a. prata om utformningen av skrivplatsen: Var skriver vi? Hur bör skrivmiljön vara? Lyssnar vi till musik eller ska det vara tyst? Mobil och mail "off eller on" o.d. Allt givetvis individuellt och själv föredrar jag som sagt att lyssna till klassisk musik och skriver helst hemmavid (Tystnaden eller Platån). Men, om jag känner att något måste på pränt så kan jag lika gärna fatta pennan på ett fik, tåg, flyg eller annan plats.

Ja, ja så kan det vara och så är det i alla fall för mig. Just nu inväntar jag min redaktör Eva-Karins kommentarer, rättningar och ändringsförslag till det manus (Berget, staden och kärleken) hon ska ta sig an. Det är lika spännande varje gång att sätta igång med korrekturgranskningen. Jobbigt? Absolut! Men likväl lustfyllt och det hägrande målet finns där, att åter få hålla den tryckta boken i sin hand ... då kan man stå ut med en redaktörs kritiska granskning av ens text, för hon vill mig väl och ett har jag lärt mig under de år jag skrivit: "Min redaktör har alltid lite mer rätt än vad jag har", så det är föga lönt att streta emot, även om jag själv anser att det är ett "Masterpiece" jag satt i hennes händer ... för det är aldrig det mästerverk jag trodde mig ha åstadkommit, vilket jag blir väl medveten om redan under den första rundan av granskning. Men, det är nog så det måste vara för att kunna utvecklas som författare, eller för den delen att utvecklas inom vilket gebit det än må vara.

Veckan som kommer blir för övrigt att städa undan redskap, maskiner och allt bråte jag låtit ligga utspridd under mitt byggarbete med skrivarstugan. I morgon levererar jag 40 st böcker till Kiruna bokhandel (omfattar alla titlar) vilket är himla roligt. Kul att läsekretsen uppskattar det jag skrivit vilket stimulerar mig att fortsätta och redan innan min femte bok har släppts så gror ett par nya idéer i mig.

Officiell release för min nya bok blir söndagen den första advent på Kiruna bokhandel (mer om detta kommer att annonseras längre fram). Innan dess så ska vi på bokmässan i Göteborg (27/9-29/9 för min del). Kolla gärna på förlagets Youtube video som jag har inkluderat. Därefter blir det stipendiat vistelse i Vindeln i dagarna fem med bl.a föreläsning för elever och författarkväll arrangerad av ABF/Biblioteket i Vindeln och möjligtvis en kvällstillställning i Vännäs.

Avslutningsvis vill jag tacka Kjell Törmä för de Kiruna bilder han försett mig med varav vi kommer att välja en som bokomslag. Stor tack även till Curt Persson för granskningen av den prolog som inleder romanen.

Ha det gott i höstmörkret,

Lasse

Åter i Tystnaden efter 4 dagar i Finntorp och på Platån. Skötseln av barnbarnen Jackson&Esther gick utmärkt även om en del smärre skärmyttringar uppstod, vilket mest berodde på morfaderns något gammalmodiga syn på lydnad och respekt för den äldre generationen. Mina försök att bringa ordning föll platt till marken och jag abdikerade till sist som tillfälligt familjeöverhuvud och lät mig bara föras med i ungarnas göranden och låtanden.

Sista natten i Finntorp sov vi alla tre i samma säng. Sexåringen till vänster om mig och åttaåringen till höger. Vilken härlig känsla att i gryningstimmen vakna och betrakta de små liven som oskuldsfullt långt bortom gårdagens skratt och gråt, fortfarande sov sött. Det värmde mitt hjärta även om jag var fullt medveten om de ilskna protester som kommer att uppstå när jag en halvtimme senare ska väcka dem till en ny skoldag. 

Vi har haft kul på det hela taget. "Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land ..." sjöng Olle A. Och jag strävar envist med att försöka hitta nyckeln dit och inte stanna kvar i det land av formaliteter, prestige, makt och lögner som utgör ramarna för det patriarkat jag vardagsvis befinner mig i. Jag jobbar på det som sagt och min förhoppning är att när jag väl kommit in i detta främmande land så kommer morfadern att själv bli som barn på nytt vilket torde förbättra en redan kärleksfull relation.

"Anarki!", kanske vän av ordning utbrister ... men skrik på, jag bryr mig inte😀

Ha det gott!

Lasse