Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Visar inlägg från februari 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Var blev ni av ljuva drömmar ...


Har gått och nynna på melodin efter att vi sett den fantastiska musikföreställningen med samma namn, framförd i tisdagskväll på Folkets Hus i Vittangi av en kvartett från Luleå Stadsteater. Hasse&Tages text stämmer fortfarande drygt fyrtio år efter att den skrevs ... inte bara för mig ut för oss alla att fundera över i dessa dagar.

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
Alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– Svara på en fråga från en vän som tappat tron:
När är dom framme vid sin slutstation?
Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
Ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
Men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.
Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– Så synd att hennes huvud var ett hål!
Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
Fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.
Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– Ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
Tro på det vi trodde på – trots allt!
Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
Ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död...

Livet i Tystnaden är trots allt gott, kan jag tycka så här på torsdagsförmiddagen. Solen skiner och har redan värmt vår plats på jorden med åtskilliga grader. I morse var det -20 och just nu har kvicksilvret på skuggsidan krupit upp till försvarliga -7. Härligt! Att sedan ett lugn infunnit sig efter dagar av svettigt skottande har inneburit att skrivlusten så sakteliga gjort sig påmind. Elva sidor ... inte illa kan en anspråkslös person som undertecknad tycka😇 Än återstår en ocean av text, det inser jag även om jag i glädjens stund gör allt för att förtränga denna "lustfyllda" möda.
Stort grattis till min käresta och livspartner Irene som igår fyllde år. Nu är vi åter jämnåriga och jag kan inte förrän i slutet av juli åter hävda min ställning såsom familjens kloke ålderman baserad på år fyllda. Vilket, om sanningen ska fram, aldrig någon i familjen brytt sig om.

Ha det gott,

Lasse

Funderingar en fredagskväll i Tystnaden

Bär på en viss frustration inom mig när inte mycket händer på skrivarfronten. Visst, jag har ett synopsis omfattande trettio kapitel, men mer ska till innan jag känner mig nöjd och kan påbörja jobbet med att klä berättelsen i text. Det tar emot och visst kan jag skylla på allehanda viktiga saker som upptagit min tid de senaste månaderna ... men, i alla fall, det är som om lusten inte riktigt finns där. Att åter sitta x antal timmar per dag lutad över datorns tangentbord med tankarna ikring det jag själv brukar förmedla vid skrivarkurser : Håller berättelsen?, tempo/framåtrörelse, språk, berättarröst, karaktärer, gestaltningar och en hel del annat. Att ge sig kast med uppgiften känns just nu som en Golgatavandring. Men samtidigt, vilket jag är väl medveten om, kan  vändningen komma när jag minst anar det och jag får hänga upp detta hopp på den sköra tråd som mitt författande just nu klamrar sig fast i.

Eller, ett andra alternativt är att bara spotta i nävarna. Färdigställa synopsis och sätta sig vid skrivbordet och ge den tynande inspirationen en match. Låta sittfläsket få kämpa för tids nog kanske det ramlar ut en mening eller två ... och kanske till och med en hel sida ... och kanske en hel berättelse, vem vet?

Det tredje alternativet är att helt sonika ge upp och för tid och evighet förpassa skrivdonen till skrivbordslådan. Börja odla andra intressen?

Ovan sagda är kanske en något dyster start på denna fredagskväll, men allt är inte bara glädje och gamman. Då och då måste jag komma tillbaka till frågan varför jag har gett mig in på att skriva överhuvudtaget?

Som sagt. Just nu är jag inne i denna självrannsakningsprocess.

Nu något mindre navelskådande: Att vi åter är tillbaka i Tystnaden är härligt. Tre dagar tog det att med spade och snöskyffel få undan snön från gården. Än återstår några ton snö vid släpvagns- och skotergarage men till söndag ska även dessa vara återställda i samma skick som när vi lämnade Tystnaden för Platån. Solen syns allt längre för var dag som går. Kallt har det varit (-27 i morse t.ex) men det gör oss inget. Talgoxar, ekorrar och skator är dagliga gäster vid fågelmatningsautomaten, vi är inte helt ensamma m.a.o och jag har åter anslutit till Kyrkokören i Vittangi efter tre veckors uppehåll, vilket ger en extra krydda på tillvaron. 

Så trots en del introvert betraktande om skrivandets vara eller icke vara så bibehålls min själsliga jämvikt med allt annat som livet i Tystnaden ger oss.

Ha en fin helg!

Lasse

Tiden aldrig stilla står

Jo, tiden har sin gång och det är på våra två barnbarn jag ser att den rinner iväg. De växer och står i medan morfadern tröskar runt i gamla välbekanta spår. Nåväl, jag försöker så gott jag kan att hänga med i vad som är opportunt att säga eller göra i deras värld men faller ofta tillbaka i gamla mönster. Gamlingar kallar de oss ... "Du är gammal som gatan", säger ynglingen Esther. "Ni begriper ingenting", säger storebror Jackson när vi inte hänger med i svängarna.

Ja, ja. Det är bara att tugga i sig, det är väl morföräldrarnas lott och vi vet att de, trots våra tillkortakommanden, älskar oss. Att vi älskar dem - goes without saying.

Under den gång kvällen och natten har barnbarnet Jackson gjort oss sällskap. Mello i går kväll stod på agendan och medan vi åt chips, godis, allt nedsköljd av måttliga kvantitet läsk, tryckte vi på så många hjärtan vi kunde på appen för de favoriter vi hade. Själv saknade jag Torsten Flink så Anna Bergendahl fick mina hjärtan. Jackson hade inledningsvis en viss förkärlek för Jan Johansen och Mendez men verkade tappa lusten för spektaklet efter att de sju låtarna hade framförts. Han hemföll i stället åt att surfa och kommunicera med kompisar och lillsyrran på sin mobil. Men visst, då och då  kikade han på artisterna utan att som morfadern högljutt  kommentera prestationerna. Mätta på läsk och godis somnade vi in vid 22 snåret. Mormor och han i vår bäddbara soffa. Morfar som vanligt på en madrass på golvet ... men jag sov gott.

Under de två veckor som vi varit på Platån har jag gjort en stor hälsoundersökning på Saltsjöbadens hälsocentral. Omfattande provtagning i förra veckan och samtal med en läkare om resultatet i fredags. Tja, man är inte längre ett praktexemplar men heller inget vrak. Än funkar konstitutionen och lite ytterligare kroppslig ansträngning torde göra gott för kropp och själ ... och mycket av det senare lär jag mig få till livs när jag ånyo sätter snöskyffeln i snöhögarna på gårdstunet därhemma.

Det är med ett visst vemod vi för denna gång tar farväl av barn och barnbarn vilket ju samtidigt är precis som det ska vara. Jag återvänder till Stockholm i mitten av mars då jag ska ledsaga Esther och Jackson på deras resa till Tystnaden och vistelsen hos oss i en vecka. 

Så här framåt kvällskvisten är allt packat och klart. Jag har sagt hejdå åt vår kära granne Åsa och nu återstår bara att sjunka ned i soffan och slå ihjäl tid med att slötitta på Tv programmen för kvällen.

I morgon kl nio tar vi Saltisbana och buss till Cityterminalen. Tåget ska lämna Stockholm strax efter arton så vi kommer att spendera tiden med att besöka diverse klädaffärer (det har Irene redan bestämt) och jag hoppas innerligen att det finns någon stol eller bara en sittplats i all enkelhet där jag kan filosofera över livet, alltmedan hon strövar runt i affären. Det blir sällan något köpt och jag kan inte för mitt liv förstå varför det är så lustfyllt att bara titta på kreationerna och prova i all oändlighet (som jag tycker). Jag blir till och med uppmanad att vara smakråd vilket är som att sätta bocken till trädgårdsmästare ... jag har inget logiskt klädsinne, vilket säkert märks på min utstyrsel🙁

Slutligen hoppas vi att tåget går i tid och att det inte blir något oförklarligt stopp på vår resa till Gällivare. Våra goda vänner Maria&Peter har härbärgerat vår bil under den tid vi varit borta. De ska t.o.m komma med bilen till stationen så att vi utan dröjsmål kan ta plats i en uppvärmd och snöfri bil och ställa kosan mot Tystnaden. Sådana vänner växer inte på träd och vi är dem enormt tacksamma ... vilket inte enbart gäller parkeringsplatsen på deras går utan mycket, mycket annat.

Jag sänder även en tanke att tågtoaletterna nu ska funka så att vi slipper skyltar som den nedan.  

Ha det gott,

Lasse

Dit mina tankar går

 Just hit ...

En vecka i regn och rusk. Då vi i slutet av november i fjol lämnade Platån efter en månad med blötväder så har inte vädersituationen förändras under den en och enhalv månad vi har varit borta från vår sydliga utpost, samma regn och rusk🙁

Vad som dessutom oroar oss är de dagliga väderleksrapporter vi har tagit del av från Tystnaden. Snöfall var evig dag och det är inga smärre mängder. Nej, tvärtom! Svåger Svante, vår närmaste granne, har målat upp en bild där jag framför mig ser hur vi skidande måste ta oss fram till huset för att överhuvudtaget ta oss in ... "Stanna kvar där nere och vänta tills vårsolen smält bort snön" blev hans råd när vi senast pratades vid.

Ja, ja. Det är väl bara att stoiskt "överleva" den återstående vecka vi är på Platån och se verkligheten i vitögat när vi åter anländer till huset i Tystnaden ... om det nu syns under snömassorna?😟

Vi har spenderat den mesta av vår vakna tid hos dotter Jenny i Finntorp där vi hjälp till med barnbarnen och fixat en del i hennes lägenhet. Ungarna ger oss alltid stor glädje och det har varit full fart med allehanda aktiviteter som hör en småbarnsfamilj till. Det är inte allltid som morfar hänger med i svängarna, men han gör så gott han kan. Mormor däremot hänger med i alla upptåg ynglingarna tar sig för, utan att nämnvärt mattas och söka vila i dotterns rumssoffa (vilket är morfaderns tillflykt när krafterna och entusiasmen tryter).

En för mig glädjande nyhet fick jag mig till livs under veckan. Min förlagschef, Eva-Karin, informerade mig om att ljudboksförlagen "Saga Egmont" vill ge ut min senaste roman "Berget, staden och kärleken" som ljudbok. Det ska bli intressant att framöver få lyssna på inläsningen.

Veckan som kommer är i stort sett redan inplanerad, fast som vanlig är med planer lär det nog bli ändringar. Men vi är flexibla ... vi har all tid i världen. Just nu tittar solen dra. Kors i taket.

Ha det gott till vi hörs igen

Lasse