Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Visar inlägg från mars 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Ibland händer det bara

Plötsligt ramlar livet över en och trots den strålande början på en ny dag faller man kroppsligt och själsligt  handlöst ned i avgrunden. Men slutet gott, allting gott!

För övrigt genomlever vi våra dagar i allsköns ro. Den dagliga rapporteringen från FHM och Social Styrelsen som sänds kl. 14 på P1 är något vi lyssnar på och tar till oss. All övrig information som sprids, inte minst på FB, struntar vi fullständigt i.

Vi blir inte ett dugg less på vår tillvaro i Tystnaden. Den är så omväxlande som vi gör den och vi gör en hel del ska ni veta. Det finns hur mycket som helst vi i Tystnaden kan göra, det är nästan bara fantasin som kan sätta gränser. Blir utejobb eller skidåkning av någon anledning alltför tröttsamt söker vi oss inomhus och fixar hushållsbestyr, läser, lyssnar tillsammans på något avsnitt ur en ljudbok, just nu Torgny Lindgrens "Ormens väg på hälleberget" som vi efteråt kommenterar och diskuterar. Vi åker till Vittangi då vi behöver inhandla livets nödtorft och fylla på vårt tvåveckors förråd. Livsmedlen på COOP lär inte ta slut, ej heller toapapper och jäst, även om många medmänniskor tydligen upplever en allvarlig kris gällande just de två sistnämnda.

Skrivandet av min nya roman har börjat flyta på riktigt fin, efter några månaders "helvetesperiod". Jag ställer denna gång kosan i berättelsen till en lite fiktiv by i Norrbottens inland där jag berättar om den åttioårige Marko och hans leverne långt från allfarvägarna. Jag känner mig, så här vid ingången till min sjätte roman, alltmer säker och trygg i min "berättarröst". Jag har också stor hjälp i motläsningen av Eva Larsen i Älvsbyn. Hon har varit mig behjälplig under skrivande av mina tidigare böcker och jag uppskattar verkligen hennes skarpa blick när det kommer till grammatik och textförståelse. Men "Final say" har givetvis bokförlagets chef Eva-Karin ... inget mycket (om ens något) undgår henne när hon sätter tänderna i korrekturläsningen😋

Givetvis går våra dagliga tankar till dotter Jenny och hennes familj i Nacka. Vi kommunicerar varje dag via telefon, messenger och FaceTime (FT i förekommande fall och då barnbarnen så vill).

Ta hand om er i dessa tider och följ myndigheternas rekommendationer och absoluta krav ... då kanske det finns en chans att pandemin inte kommer att drabba oss alltför hårt.

Lasse

Kort betraktelse från en snögrop

 


Det ser ut som om jag krupit ned i en grop bland björkarna för att undkomma Coronasmittan. Nej, inte alls. Att spendera större delen av dagen med utomhus aktiviteter är bara bra oavsett pandemi eller ej. Vi har anammat FHM rekommendationer och således försöker vi göra allt vad vi kan för att begränsa umgänge med andra. Vi har tidigare handlat för att klara drygt en vecka men vi är tvungna att fylla på matförrådet om någon dag eller så. Men, det besöket på COOP i Vittangi kommer att genomföras snabbt, iakttagande de för oss, och hos dem vi händelsevis träffar på, rimliga säkerhetskraven. Att vi följer händelseutvecklingen och FHM information (de har en bra hemsida som dagligen uppdateras) är självklart i dessa tider. Vi oroar oss inte och försöker ta vårt ansvar för att inte sprida smittan och vi förlitar oss på att våra medmänniskor gör detsamma.

Har under dagen skottat bort snö från ett fyrtiotal björkar och jag ska i morgon skotta fram ytterligare ett tjugotal. I nästa vecka är det lovat plusgrader och då blir det björkfällning av må ni tro😀

Ha det gott ... så gott det nu går,

Lasse


Vad vi gör i dessa Coronatider

 


Det blir en ökad spridning av Coronavirus, även för oss norr om Dalälven (det är expertisen säkra på). Det vi just nu, i vår norra landsända upplever, lär nog bara vara det inledande skedet av det "stålbad" som väntar oss. 

FHM håller oss dagligen uppdaterade om läget och för vår egen del är det just FHM som vi lyssnar till och inget annat som sprids på sociala medier, och vi vidtar givetvis de försiktighetsåtgärder som är påkallade.

För vår egen del, och med ett visst betraktelsesätt, kan man nog säga att vi rent allmänt redan är i karantän i Tystnaden på den "Finska sidan" av Lainio älv.

Det innebär inte att vi struntar i myndighetsuppmaningarna och eftersom vi tillhör den seniora riskgruppen så är vi tvungna att undvika sociala kontakter med vänner och bekanta. Visst är det trist för vi känner oss friska och vid god hälsa, men nu är det som det är. 

Vad gör vi då i stället?

Dagliga skidturer i skog och mark. Tar någon daglig sväng med skotern för att spana efter de första Tranorna som snart lär anlända till kallkällorna på stormyren en bit från oss. Vi läser och skriver. Plockar upp korrespondens som blivit eftersatt. Pratar i telefon med gänget i Nacka ... oroar oss givetvis för hur det går för dem. Lyssnar på musik. Övar själv på knepiga ackord och en hel del Olle Adolfsson visor. Irene stickar och fixar vår dagliga hälsosamma kost. Planerar för framtiden (det är mitt älsklingsämne) ... och mycket annat.

Dagarna går och det finns hur mycket som helst som vi i "splendid isolation" kan ägna oss åt, gäller bara att låta fantasin flöda.

Givetvis hoppas vi att denna pandemi med tiden ska klinga av och att vi kan återuppta de personligt mer nära kontakterna och åter få umgås med barn&barnbarn.

Håll ut!

Lasse

Självbedrägeri

I dag på morgonen den 8:e mars så faller stora fluffiga snöflingor från en grå himmel . Det är i och för sig inget ovanligt men lite less börjar vi bli på det eviga snöskottandet denna ovanligt snörika vinter.

Morgonens sysslor är i alla fall avklarade. Sysslor som har bestått i att plocka ihop alla verktyg och  "bråten" som blivit liggande lite här och var efter två intensiva dagar med golvläggningen i vår hall. Nu med snön kallande utanför mitt fönster så lämpar sig resten av denna dag för inomhus aktiviteter, tids nog lär snöandet upphöra och då blir det lite kroppsligt motionerande med att befria gårdsplanen från det som de grå molnen där uppe har släppt ifrån sig.

På tal om motionera. Jag har dragit upp ett skidspår med hjälp av en spårsläde kopplad till skotern. Skidspåret underhålls efter varje snöfall eller stark blåst, då det framförallt på myrarna har drivit igen.

Således, under gårdagens strålande solskenet som för ovanlighetens skull förärades vår trakt tog Irene och jag en skidtur efter det väl preparerade skidspåret. Jag först och hon strax därbakom, för så brukar vi skida ... orsaken därtill är att jag ansett mig vara en mer erfaren skidåkare. Jag har i alla fall åkte en massa långlopp även om det var för mer än trettioår sedan ... men i alla fall, så har jag tänkt och hon har inte protesterat. Jag drog alltså iväg med en, vad jag tyckte hiskelig fart, fast efter en halv kilometer var hon fortfarande mig i hälarna (vad ville jag egentligen bevisa, kan man undra?).

"Kan du stiga åt sidan så att jag kan åka förbi dig ... det går liksom för sakta för mig", sa hon. Andtruten och svettig grymtade jag bara och lät henne slippa förbi. Jag försökte, bör jag nämna, att hänga efter henne, men se det gick inte. Låt henne åka, tänkte jag med tilltufsad självkänsla när jag såg henne försvinna i fjärran ... jag skulle ju bara njuta av en stilla och behaglig skidtur ... hon måste ha haft betydligt bättre glid än mig ... absolut! 

Åter hemma efter skidutflykten och tillbaka i någorlunda sunda tankar slår det mig att självbedrägeriet nog är det värsta av alla bedrägerier. Den korta historien ovan är kanske nog så bagatellartad, men ger i alla fall en hint om vad som händer när man tror att jordaxeln går rakt igenom ändalykten och allt roterar omkring en ... oj vilka smällar man kan råka ut för. Ovan, i mitt fall bagatellartad kan tyckas, men det har i förfluten tid varit mycket, mycket värre.

Förhoppningsvis lär jag mig något av mina tillkortakommanden och vis av kunskapen törs jag åter ta på mig rollen som ledare för en skrivkurs i Studieförbundet Vuxenskolans i Kirunas i april. Det blir tredje gången som jag leder kurs och det har alltid varit lika roligt att umgås och diskutera med deltagarna om skrivandets glädjeämnen och vedermödor och jag lär mig enormt mycket av dessa sammankomster och jag tror nog att detta är ömsesidigt? (aj aj kan åter vara självbedrägeri? För jag har inte gjort någon mer vetenskaplig undersökning av vad deltagarna har tyckt).

På måndag om en vecka åker jag till Stockholm för att efterföljande onsdag ledsaga barnbarnen Jackson och Esther med flyg till Kiruna och en härlig en veckas vistelse hos oss i Tystnaden. Därefter följer jag åter dem till hemmet i Storstan. Allt givetvis beroende på utvecklingen av Corona situationen men vi hoppas att det ska gå för vi längtar efter ungarna.

Ha det gott,

Lasse