Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Visar inlägg från april 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Den Gud ger ett uppdrag giver han också förståndet att klara av det

Nu har vår Corona karantän ytterligare förstärks. Bilöverfarten vid färjestället är sedan igår okörbar på grund av allt smältvatten som ligger i körbanan. Isoleringen tilltar med andra ord. Men, vi är inte ensamma på den östra sidan. Ytterligare en handfull personer delar isoleringens villkor. Vår bil står parkerad vid färjstugan på den andra sidan och än kan vi ta oss gående över älven för att hämta vår dagliga post, eller om vi nu skulle behöva nyttja bilen för färd till matvaruaffärer. Vi beställer på nätet och iförda plasthandskar plockar vi dagen därefter upp beställningen genom en bakdörr till affären . I Svappavaara har de även en särskild tid för oss "äldre äldre" vilken är en timme tidigare än ordinarie öppningstid. Jättebra arrangemang tycker vi. Till gruvsamhället Kiruna drar vi oss för att åka. Det ska vara i absoluta nödfall vi ställer kosan till livet och stöket i staden. Senaste resan till Kiruna föranleddes av att vårt eget hälsokostlager var i upphällning. Därför beställde vi av Anette på Hälsokostaffären en laddning nyttigheter och hämtade desamma i går. Nu är vi åter laddade kan man säga.

Jag vet inte med säkerhet om det var Gud som gav mig uppdraget? Trodde i alla fall det i mitt kristna övermodiga sinne. Bakgrunden är att skotern min slutade fungera. Den gick helt enkelt inte igång. Ivrigt sökande på nätet efter vägledning och upprepade kontroller av batteri och startrelä kom jag fram till att det var batteriet som felade. Nytt batteri införskaffades men tji ... det ville sig inte alls. Nya kontroller och vägledning av vännen Lasse Poromaa utmynnade i att problemet var startmotorn. Äntligen, nu fanns där något mer konkret att fästa uppmärksamheten- och insatsen på. Men att demontera den visade sig vara mer än lovligt besvärligt. Lasse P skickade mig sprängskisser och i de två senaste dagarna har jag nervöst och med våld lossat på skruvar som sitter infernaliskt illa till. Jag tror att startmotorn vid tillverkningen sattes in bland det första i ekipaget och att all ledningsdragning och annat byggdes därefter. Detta innebär att man måste ha mycket små händer och för ändamålet specialverktyg för att komma åt de gömda skruvarna ... vilket inte jag har. Nåväl, efter två dagars trixande återstår nu endast en bult till att lossa ... hoppas jag?

Så här i eftertankens kranka blekhet är jag ganska övertygad om att Gud inte gav mig uppdraget, för något förstånd har jag inte sett röken av. Jag borde nog hellre ha anlita en verkstad eller byns bilreparatör Thomas E.

Men, har man tagit fan i båten får man försöka ro det hela i hamn, och eftersom det nu är för sent att frakta skotern till Thomas E. verkstad måste jag lösa det med egna medel. Så med eller utan förstånd så ska jag åter strax gå ut till skotergaraget och kanske, jag säger bara kanske så jag kan demontera startmotoreländet?

Ha det gott,

Lasse

Själviskt, sett ur ett fågelperspektiv

 

Då jag under långa stunder i dessa Coronatider betraktar fågelmatningsstationen har jag funderat på om fåglar möjligen, likt oss människor, har ett själviskt beteende. Jag skådar hur Talgoxar, Tallbitar, en och annan Domherre försöker att samsas vid fröutfodringen. Det verkar att vara som om störst går först för Tallbiten (speciellt Tallbits honan) är snabb på att jaga under den betydligt mindre Talgoxen för att slippa dela födan med dem. Domherren verkar vara en betraktare som stoiskt avvaktar lämpligt tillfälle att knipa åt sig ett frö eller två. Den verkar ogärna vilja bråka med de övriga utan avvakta lugnt ett tillfälle när det inte är så många som samtidigt ska äta. 

Men när den flygande armadan av Snösparv slår till hjälper inte Tallbitens egensinne ... då är det antal som gäller, och utan prut tar dessa mindre fåglar totalt över utfodringsplatsen ... Antal slår alla gånger ut enstaka storvuxna Tallbitar.

Av någon anledning lyser Korsnäbben med sin frånvaro, den är sparsmakad och har väl hittat ett bättre matbord i byn, kan jag tro?Under dessa våra stunder av fågellivsbetraktande är våra två Ekorrar osynliga. De sitter högt upp i Granen och vågar sig inte ned till slaget om födan ... men tidigt på morgonen kan vi se hur de utan flygfänas inblandning smörjer kråset.

För övrigt har vi fått mycket snö det sistlidna dygnet, minst 2-3 dm och samtidigt med en kraftig vind bygger det upp försvarliga vallar. Det tog oss nästan femtimmar i dag att befria gården från den fallna snön. Bra motion om inte annat. Man bör alltid glädjas åt något🙂

I morgon blir det att spåra upp de skidspår vi tidigare åkt och som nu totalt försvunnit. Även det en syssla som jag ser fram emot.

För övrigt går livet sin gilla gång för oss "Äldre, äldre". Sänder en tacksamhetens tanke till Anders T. som äntligen placerat mig i den kategorin där jag hör hemma. 

Ha ett fortsatt bra leverne efter Påsk!

Lasse

I spåren efter de förvunna

I går fick jag möjligheten att följa med skogsmannen Birger Eriksson på en tur i de försvunnas fotspår. Även om handlingen utspelade sig i september 1950 så är det intressant att även göra denna tur på vårvintern.

På varsin skoter färdades vi uppför skogs&myrmarkerna nordväst om Lainio by. Ryggsäcken var packad med termoskaffe och smörgåsar (som Irene färdigställt) och under de dryga 3,5 milen vi åkte smakade innehållet i matsäcken förträffligt. 

Det blev många nedslag på platser där de försvunna enligt boken har uppehållit sig, och tre platser är bevisligen säkra.

Vi kom att samtala vid rasterna hur det överhuvudtaget var möjligt för den lilla fyraåriga flickan att klara sig i hela sex dygn i den vildmark vi såg ut över? Ofattbart var vår samstämmiga meningen men med förbehållet: "Finsk sisu", enligt skogskännaren Birger. Men, 1950 var även en annan tid och barn i skogsbyarna var som regel vana att klara strapatser i skog och mark. Men, visst är det en storartad bedrift, finsk sisu eller ej, att klara sig trots alla de vedermödor de sex dygnen i skogen inneburit och visst är vi lyckligt lottade att få ha denna flicka (som idag uppnått 73 års ålder) som en mycket god och nära vän.

Ta er gärna tid att läsa berättelsen om flickans och gummans öden i dessa Coronatider och försök att sätta det i perspektiv till vad som idag händer.Det vore intressant att ta del av vad ni upplever av berättelsen och vad kämpaglöd kan åstadkomma.

Ha det gott,

Lasse