Utsikt från norr

Då jag under långa stunder i dessa Coronatider betraktar fågelmatningsstationen har jag funderat på om fåglar möjligen, likt oss människor, har ett själviskt beteende. Jag skådar hur Talgoxar, Tallbitar, en och annan Domherre försöker att samsas vid fröutfodringen. Det verkar att vara som om störst går först för Tallbiten (speciellt Tallbits honan) är snabb på att jaga under den betydligt mindre Talgoxen för att slippa dela födan med dem. Domherren verkar vara en betraktare som stoiskt avvaktar lämpligt tillfälle att knipa åt sig ett frö eller två. Den verkar ogärna vilja bråka med de övriga utan avvakta lugnt ett tillfälle när det inte är så många som samtidigt ska äta. 

Men när den flygande armadan av Snösparv slår till hjälper inte Tallbitens egensinne ... då är det antal som gäller, och utan prut tar dessa mindre fåglar totalt över utfodringsplatsen ... Antal slår alla gånger ut enstaka storvuxna Tallbitar.

Av någon anledning lyser Korsnäbben med sin frånvaro, den är sparsmakad och har väl hittat ett bättre matbord i byn, kan jag tro?Under dessa våra stunder av fågellivsbetraktande är våra två Ekorrar osynliga. De sitter högt upp i Granen och vågar sig inte ned till slaget om födan ... men tidigt på morgonen kan vi se hur de utan flygfänas inblandning smörjer kråset.

För övrigt har vi fått mycket snö det sistlidna dygnet, minst 2-3 dm och samtidigt med en kraftig vind bygger det upp försvarliga vallar. Det tog oss nästan femtimmar i dag att befria gården från den fallna snön. Bra motion om inte annat. Man bör alltid glädjas åt något🙂

I morgon blir det att spåra upp de skidspår vi tidigare åkt och som nu totalt försvunnit. Även det en syssla som jag ser fram emot.

För övrigt går livet sin gilla gång för oss "Äldre, äldre". Sänder en tacksamhetens tanke till Anders T. som äntligen placerat mig i den kategorin där jag hör hemma. 

Ha ett fortsatt bra leverne efter Påsk!

Lasse

I går fick jag möjligheten att följa med skogsmannen Birger Eriksson på en tur i de försvunnas fotspår. Även om handlingen utspelade sig i september 1950 så är det intressant att även göra denna tur på vårvintern.

På varsin skoter färdades vi uppför skogs&myrmarkerna nordväst om Lainio by. Ryggsäcken var packad med termoskaffe och smörgåsar (som Irene färdigställt) och under de dryga 3,5 milen vi åkte smakade innehållet i matsäcken förträffligt. 

Det blev många nedslag på platser där de försvunna enligt boken har uppehållit sig, och tre platser är bevisligen säkra.

Vi kom att samtala vid rasterna hur det överhuvudtaget var möjligt för den lilla fyraåriga flickan att klara sig i hela sex dygn i den vildmark vi såg ut över? Ofattbart var vår samstämmiga meningen men med förbehållet: "Finsk sisu", enligt skogskännaren Birger. Men, 1950 var även en annan tid och barn i skogsbyarna var som regel vana att klara strapatser i skog och mark. Men, visst är det en storartad bedrift, finsk sisu eller ej, att klara sig trots alla de vedermödor de sex dygnen i skogen inneburit och visst är vi lyckligt lottade att få ha denna flicka (som idag uppnått 73 års ålder) som en mycket god och nära vän.

Ta er gärna tid att läsa berättelsen om flickans och gummans öden i dessa Coronatider och försök att sätta det i perspektiv till vad som idag händer.Det vore intressant att ta del av vad ni upplever av berättelsen och vad kämpaglöd kan åstadkomma.

Ha det gott,

Lasse