Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Visar inlägg från maj 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Isoleringen bruten

Så var då isoleringen (men ej karantänen) på östra sidan i Tystnaden bruten. Båten ligger nu på stranden vid färjestället och i morgon blir det premiärtur över älven (med sopor till vår soptunna som kommunen valt att placera på älvens västra sida). Har i alla fall gått igenom båtmotor och båt (lagat ett och annat hål efter påstötningar med sten under fjolårshösten) ... jag hoppas båten flyter och att motorn inte stannar i det kraftiga vattenflödet, för då blir det jobbigt.


Veden är staplad i vedboden och nu när det är klart så blickar jag fram mot diverse småjobb på hus och uthus som behöver göras efter vinterns tärande tand. Blomfröna är på tillväxt inomhus i väntan på plantering när försommaren på allvar gör sitt inträde på vår nordliga utpost. Men det större projektet under den kommande sommaren är att bygga ut skrivarstugan. Stommen och plåttak färdigställde jag redan under förra hösten så nu väntar jag bara på att vår skogsbilväg ska torka så att jag med bil och släpvagn kan hämta virke och annat för inomhusjobbet från Karin Emmots blom- och bygghandel i Kangos.

Det var intressant att lyssna till inläsningen av min roman "Berget, staden och kärleken" och det har varit kul med alla positiva kommentarer jag fått på mail och telefon. Fick för en tid sedan veta att min andra roman ("Kvinnan på stigen") i berättelsen om Johan är inläst som talbok. Det innebär att de två första delarna i trilogin nu finns att låna på biblioteken runt om i landet. 

Under mitt nuvarande skrivande på en roman som fortfarande saknar titel har jag funderingar på att fortsätta på en efterföljare till boken "Berget, staden och kärleken" och låta huvudpersonen Per och hans två söner ge sig ut på nya äventyr.

Jo, jo. Planerna är många så här i Coronatider. Vi får se vad det blir av denna vante ... kanske en tumme?
Ha det gott,
Lasse

Som att ro i tjära

Oj vad segt denna Kristi Himmelsfärdshelg har börjat och än är bara sexton timmar gångna. Men det har å andra sidan kanske varit välbehövligt med vilan efter dagar av ganska intensiv mental och kroppslig aktivitet.

Vadå intensiv? kanske någon frågar. En pensionär har ju möjlighet att disponera sin tid? Behöver inte stressa och jäkta som vi arbetande och samhällsbärande människor. Sluta inbilla oss att du har gjort något alldeles extra de senaste veckorna som har varit befrämjande för samhället. Det du eventuellt, ja jag säger eventuellt, har åstadkommit har bara varit befrämjande för dig själv och stärkt ditt för övrigt stora ego!

Jodå, så kanske en fortfarande yrkesverksam medborgare ser det. En medborgare som knogar i grottekvarnen och springer runt i ekorrhjulet fem dagar i veckan. Tja, lev och låt leva heter det och oavsett mina tillkortakommanden i mångt och mycket så äger jag i alla fall sanningen om mig själv ... eller gör jag det, jag börjar undra? 

Det har varit toppen väder under de senaste dagarna och prognosen framöver lovar fortsatt värme. Snön smälter så sakteliga och fr.o.m idag så kan vi inte ta oss gående över Lainio älv. Isen börjar bli alltför riskabel att ge sig ut på så nu är det bara att vänta på islossningen och öppet farbart vatten. 

Det går framåt, om än knaggligt med skrivandet av min nya roman. Jag skriver om händelserna i en lite fiktiv by i norr där min huvudperson, den åttioårige änklingen Marko är utsatt för trakasserier av det grövre slaget och hur han försöker att freda sig, när våldsamheterna efter hand trappas upp. Men, efter hundra sidor så känner jag att berättelsen bär alltmer. Jag har heller ingen brådska att färdigställa råmanuset till ett speciellt datum, vilket just nu känns skönt.

För övrigt tornar det upp sig till en allt häftigare debatt, om myndigheternas och regeringens Coronastrategi var det bästa sättet att möta pandemin. En strategi som många tycker har gått helt fel. "Experter" har uttalat sig i fördömande ordalag och jag kommer att tänka på Bob Dylans sång "Times they are a'changing" där han bl.a. sjunger med hänvisning till författare och kritiker:" Dont speak too soon for the wheel still in spin". Än är inte pandemin över på långa vägar och fortfarande följer vi de råd som FHM vill att vi följer.

Sitter just nu och njuter denna sega dag på vår veranda. Solen har just gått bakom vår tall så det börjar bli något kylslaget. Jag går in i värmen för återstoden av denna dag.

Ha det gott,

Lasse

I väntans tider

 

isvägen över Lainio älv spelar nu på sista versen. Bil har vi inte kunnat ta över sedan en vecka men än går det bra att använda apostlahästarna. Älven börjar att öppna sig på båda sidor av vår gångväg och jag tror att till kommande helg så är det definitiv slut på ispromenaden. Då är det bara att vänta på att isen helt bryts upp, vilket lär ta någon dag eller så innan vi med båt åter kan knyta kontakt med västra sidan av byn och allfarvägen som leder mot det mer civiliserade delarna av landet ... Men, Stefan Löven rekommenderar oss i dessa Coronatider att inte färdas mer än 1-2 timmar från bostadsorten. Har vi god fart och medvind kan vi möjligtvis nå gruvsamhället Kiruna. Men återigen, budskapet från vår landsfader är något oklar för FHM vill att vi ska hålla oss inom regionen för att inte belasta sjukvården i en annan kommun. För oss i den nordliga delen av landet är vår region vidsträckt från norr till söder, öster till väst. Mångdubbelt så stor som pytteregionerna i söder. Att köra från Karesuando i norr till Piteå i söder tar mycket, mycket mer än två timmar. Men, för tredje gången, sunt förnuft bör råda och Irene och jag kommer i alla fall hålla oss inom två timmar, d.v.s max till Kiruna i öster, Pajala i väster, Karesuando i norr och Gällivare i söder. Ungefär så🙂.

 

Båten är i alla fall klar för sjösättning när den tiden kommer. Den är visserligen lagad på ett flertal ställen efter år av användning och sten påstötningar, men den flyter ... hoppas jag. Motorn har jag gått igenom och även den bör inte vålla oss några större problem och om den nu skulle få för sig att strejka får Irene ta till årorna.

Simma lugnt,

Lasse

En ljuvlig grönsaks rika dräkt ...


Skrivarstuga som i gårdagens solväder gav hopp om att tiden snart var kommen att dra på sig snickaröverdraget och börja färdigställa denna lya. Men, maj månad är nyckfull vilket jag mot bättre vetande, och åtskilliga års erfarenhet av väderförändringar, lätt förglömmer. Suck, det är bara att tugga i sig och ta denna söndag an med ro. Jag kan ju till exempel ta itu med skrivbordsjobb som legat i träda de senaste veckorna. Enligt SMHI ska snöande upphöra fram på eftermiddagen, och håller prognosen så lär solen åter visa sig framåt kvällskvisten vilket ger oss förnyat hopp om den ljuvliga grönska som stundar ... även om det är en bra bit kvar. 

Att framleva sitt liv på vår nordliga utpost ställer krav på anpassning och tålamod för att inte tala om en god portion initiativförmåga som för knoppen och kroppen är vederkvickande. Det går inte att falla in i jämmer över sakernas tillstånd, för vad tjänar det till? Slik veklagan är en broms för ett mer öppet konstruktivt synsätt. Det är ju inte så att jag kan åstadkomma stora samhälleliga eller värdsliga förändringar, men jag kan bidraga i det lilla med de få förmågor jag besitter. Jag kan vara en god make, en god förälder, en god kamrat, en god granne eller gör något gott utan att skriva alla på näsan att just jag har gjort det - Ödmjukhet, detta urtvättade ord som så ofta används utan betänklighet förtjänar ett bättre öde. En klok person frågade mig vid ett tillfälle hur jag uppfattade skillnaden mellan en självsäker självtillräcklig person och en ödmjuk person? Jag blev henne svaret skyldig.

"Den första personen är som ett ägg. Ett hårt skal men knackar man sönder det rinner allt ut. Den andra personen är som ett plommon. Ett mjukt yttre men med en kärna som är fast som berget", var hennes uppfattning. Och det ligger nog en hel del i det, fast kan man månne vara båda delarna?

I Tystnaden har jag de senaste dagarna påbörjat vedarbetet. Det vill säga såga och klyva de björkar jag i mars fällde och fraktade hem. Ett mycket trevligt jobb (som nu det idoga snöandet satt tillfälligt stopp för). Det tar tid men tid har jag gott om och det är både vederkvickande för tanke och framtida handlingar, utmärkt planeringstid (mitt favorittillstånd) med andra ord.

Jag hoppas att er tid också är tillfyllest för er, även om karantäntillståndet kan vara nog så påfrestande.

Allt gott,

Lasse

Tankar vid en sprakande eld

Att sitta vid en eld, om än liten, försätter mig i en sinnesstämning där jag utan störande inslag kan begrunda mina göranden och låtanden under tid som gått och hur jag vill fortsätta min vandring i denna jämrens dal. Eldens knastrande, vinden mot min kind och granarnas vajande vid vedboden bildar en utmärkt inramning för rannsakan och eftertanke. I dessa Coronatider finns tid till att fundera på livet och om jag överhuvudtaget vill fortsätta leva som innan pandemin? Stora frågor kan tyckas, men jag tror att mitt sätt att leva livet efter att pandemin klingat ut inte kommer att vara på samma sätt som före utbrottet. Röken i mina ögon gör mig skumögd så jag byter sittplats för att få vinden i ryggen och kan tänka vidare. 

Varje dag och när vädret så tillåter gör jag eld på vår utegrillplats. Ibland sitter Irene och jag tillsammans vid elden med varsin kopp kaffe och något gott att mumsa på och pratar, pratar. Pratar lågmält och eftertänksamt om dagens/veckans- händelser och vårt agerande, utan att kritisera eller komma med "kloka" råd. Det är samtal som är vederkvickande. Trots att vi varit tillsammans i drygt 54 år och tror oss i det närmaste veta, utan att fråga, vad den andra tänker på så finns det oceaner av saker som just vid en sprakande eld vi kan göra varandra uppmärksamma på ... vår egna väl förborgade innersta tankar.

Ha det gott,
Lasse