Utsikt från norr

I dag skriver vi den tjugosjunde december, vilket är inledningen till vår femtonde vecka på Platån. Under morgonens motionsrunda när jag orienterade mig fram längs gatorna mot Skogsö kapell kom jag att tänka på det här med orientering. 

För länge, länge sedan när jag själv deltog i de orienteringar som anordnades av gruvbolagets fritidsförening LKFF vill jag minnas att inledningsorden i den introduktionsbok till att lära sig att orientera började med devisen: ”Hjärnans seger över kroppens vedermödor”. Oemotsägbart, eller hur?

Jovars ... Det går ganska bra i skogs- och myrmarkerna hemma i Tystnaden men värre är det i städer. Speciellt gamla städer med ett gytter av trånga gator som går lite härs&tvärs. 

Mina vandringstankar denna morgon drogs till en händelse som inträffade för en himla massa år sedan och som utspelade sig i den franska staden Toulouse.

Jag tillsammans med två arbetskollegor hade anlänt till denna ”Pink City” (Toulouse kallas faktiskt den rosa staden) och eftersom jag tidigare, under årens lopp, besökt staden drygt trettio gånger så tog jag det som min uppgift att bli mina kollegors ciceron och visa upp denna vackra stad för dem. Glada i hågen påbörjade vi vår vandring längs trånga gator och prång. Det var en varm sommarkväll och en av mina kamrater dristade sig till att ta upp en stadskarta ur fickan för att följa vår vådliga färd.

”Den är onödig. Du kan stoppa den i fickan. Jag känner stan som min egen byxficka”, sa jag och vi drog vidare. Något svettiga kom vi efter en stund fram till en kyrka. ”Se vilken vacker kyrka”,  ropade jag till och pekade upp mot den. Kollegorna nickade och tog några foton. Fortsatt med gott humör bland de deltagande tog jag ut en ny riktning. Efter att vi hade tillryggalagt ytterligare en bra sträcka stannade jag åter upp. ”Kolla den här vackra kyrkan. Fantastisk! Vilken arkitektur”, sa jag. Kollegorna nickade igen, nu något mindre entusiastiskt, och tog ytterligare några foton. 

”Ska vi inte gå in på en bar och skölja struparna? Jag är svettig och törstig ... den här värmen ...”, uttryckte en av kollegorna. ”Jag har fått skavsår”, sa den andra. Själv hade jag börjat att anfäktas av tvivel ... tvivel på var vi var? Men, skam den som ger sig. Här gällde det att oförtrutet lotsa kompisarna mot nya  sevärdheter. ”Följ mig! Än finns det en hel del att beskåda”, beordrade jag och tog ut en ny riktning. Jag hörde ett missbelåtet mumlande bakom min rygg när vi åter kastade oss in labyrinten av gator och gränder. Till sist gjorde vi halt framför en kyrka. ”Visst är den ståtlig”, sa jag till kollegorna när de slöt upp vid min sida. Under tystnad iakttog de ömsom kyrkan ömsom mig.

”Det är ju för fan samma kyrka vi nu har sett på från tre olika håll!”, utbrast de unison.

RIDÅ!

Efterspelet blev att vi med kartans hjälp tog oss tillbaka till hotellet där kollegan med skoskav blev omplåstrad. Själv fick jag stå ut med att därefter ständigt bli påmind om min bristande lokalkännedom ... trots alla de gånger jag besökt staden. 

Jo, så kan det gå när inte hjärnan är med.

Jag vill med detta önska er ett riktigt Gott Nytt År och fortsatt god färd och riktning under det nya år som snart stundar.

Lasse

Fjärde advent har vi lämnat, utan större saknad, och vi befinner oss nu i dan före dan. Det är samma regniga gråväder som under de senaste veckorna fast en viss förbättring, om än kallare, är att vänta de närmaste dagarna. Men, som tur är ser det inte ut att bli en vit jul och vi hoppas att det stannar därvid. Snön får gärna lysa med sin frånvaro under denna vinter, i alla fall under vår vistelse på Platån.

De stora ämnena såsom meningen med livet och vår stund på denna jord brukar vara något att reflektera över när ännu ett år snart är till ända. Men, i detta nödens år där Corona pandemin förmörkat vår vardag har det i mångt och mycket varit en fråga om att göra rätt. Meningen med livet och annat skenbart personligt upplyftande har fått anstå. Nu är det som sagt överlevnad som gäller. Att hålla avstånd, tvätta händerna, undvika mammons tempel och för övrigt följa myndigheternas råd och rekommendationer. Vi följer så gott vi kan allt detta och ondgör oss på sociala medier över människor bristande ansvar när vi upptäcker att det finns de som struntar i förhållningsreglerna. Så har det nog alltid varit. ”Vi ser flisan i vår broders öga men inte bjälken i vårt eget."

Men, inget ont som har något gott med sig, brukar man säga. Vi har, tyvärr något sent kan man tycka, upptäckt att denna tid av avhållsamhet från livets glam och gamma och livet i vår självpåtagen karantän gett oss ett nytt perspektiv på vårt leverne. Visst saknar vi den nära kontakten med vänner och bekanta, men samtidigt har kontakten och samvaron med den närmaste familjen fördjupats under denna pandemi.

I morgon är det julafton. Alla klappar till våra närmaste är inhandlade på nätet och i de flesta fall levererad direkt till dörren. Maten inköpt vid tidpunkt som passat oss seniorer. Julskinkan klar och avsmakad, minigranen pyntad med en förhållandevis enorm smällkaramell.

Dotter Jenny och barnbarnen firar julaftonen hemma hos Alexander och själva bänkar vi oss i allsköns ro vid grytorna och Lars Lerin i vår lägenhet på Platån.

Med detta vill vi önskar er alla en fin och fridfull jul och ett gott nytt år.

Lasse&Irene

”Vi kom hit under vecka 36”, sa Irene igår då vi samtalade om vilket datum vi kom till Platån. Knepigt det här med veckonummer. Jag blir helt ställd när man refererar till veckonummer i stället för månad och dag ... precis som om jag borde kunna placera informationen i rätt månad och datum, och det kan jag tyvärr inte. Det är nog bara i Sverige vi sysslar med sådana obegripligheter ... fast det kanske äger sitt berättigande, vad vet jag? Obegripligt för mig är det i alla fall.

Jag drar mig till minnes ett föredrag på USAs västkust (Newport Beach)jag hade förmånen att få hålla för personalen på det amerikanska företag SSC samarbetade med vid tillfället. Mitt föredrag gick ut på att berätta om olikheterna mellan våra respektive affärskulturer, som en del av ett uppköp. När jag kom till avsnittet om veckonummer och vår svenska förkärlek för detta gissel brast åhörarna ut i skratt. De kunde för sina liv inte förstå nyttan med att referera till veckonummer. Här fann jag verkligen likasinnade, jag var inte ensam ... även om jag måste söka mig till andra sidan av atlanten. 

Nåväl, nu är det vecka 50 och igår tog Irene och jag en promenad till Skogsö begravningsplats. Skogsö som ligger naturskönt i en tallskog gränsande i nordväst och nordost av Lännerstasundet och Baggenstäket. +8 grader och även om himlen var lika blygrå som den varit de senaste veckorna njöt vi av både promenaden längs gatorna från och till  Platån och den rogivande inramningen av denna vackra kyrkogård. 

Nu var här fridfullt men annat var det i början av sjuttonhundratalet. Den 13 augusti 1719 utspelade sig här den sista (kanske borde skriva: senaste) striden mellan ryssen och svensken vilket även var slutet på Sveriges tid som stormakt. Sveriges krigare lyckades emellertid freda huvudstaden. Ryssen kom inte längre vid denna strid. Men, detta hindrade inte dem att fortsätta sina härjningar längs norrlandskusten i ytterligare två år, vilket blev alltför svårt för vår modige Fredrik I som fick ge efter för de ryska kraven. D.v.s Ryssarna fick delar av Finland och Baltikum vid freden i Nystad 1721, därav blev vår storslagna period till ända som stormakt. Häpp! Så kan det gå om man inte är lyhörd, observant och förutseende för vad som komma skall ... påminner på sätt och vis om Coronasituationen, fast när väl vi blivit vaccinerade kan vi dra en suck av lättnad ... det kunde man inte 1719-1721.

Ha det gott,

Lasse