Härligt väder de senaste dagarna på Platån. Riktigt vinterväder, snö och ganska kallt allt befrämjande för en nordbo. Idag strålar solen från en nästan klarblå himmel. Minus tio grader och prognosen lovar riktigt kallt i veckan som kommer, bättre kan det knappast bli. Längtan till hemmet i norr finns givetvis i våra sinnen men så här efter nitton veckor på Platån kan vi kanske betrakta oss som ”Wannabe’s” för att platsa som 08’or? Man vet aldrig ... en vacker dag kanske man är med i storstadsgänget? Fast att det inträffar är nog lika sannolik som att Irene eller jag skulle tilldelas Nobels fredspris. I Irenes fall skulle det i alla fall finnas skäl att tilldela henne någon form av av pris. Att dagligen bevara hemmets borgfred trots en make som glömsk av krav och närvaro försvinner in i en fiktiv värld av kärlek, kaos och elände. En make som oupphörligen ojar sig över att inspirationen inte vill ta fart. Att skrivandet är ett helvete, men som ändå, trots ojandet, ägna stor del av sin vakna tid åt att just fantisera och skriva. En sådan person kan man ju inte bli riktigt bli klok på. Det är snudd på en bragd att se till att allt fungerar under sådana omständigheter. Väl värt ett pris.

För övrigt var veckans höjdpunkt att jag blev tilldelad Sparbanken Nords litteraturstipendium 2020. För mig en total överraskning och samtidigt mycket glädjande. Ytterligare så fick jag veta att om dryga två veckor så kommer min roman ”De försvunna” ha premiär som följetong i ”Kvällsstunden”. Den kommer att köras i sexton veckor, d.v.s med ett avsnitt per vecka. Jag behöver all pep jag kan få för att färdigställa det manus som just nu upptar stor del av min tid.

Så här inför början av vår tjugonde vecka på Platån så hoppas vi att under februari månad bli vaccinerade för Covid-19 ... om det nu bara kommer fram till oss med tanke på allt strul och bråk som pågår mellan EU och Astra Zeneka.

Ha det gott,

Lasse