Utsikt från norr

Flera plusgrader på Platån. Är det månne våren som knackar på dörren? Nja, med vetskap om hur förrädiskt väderleken kan te sig så är det nog för tidigt att ropa hej. Men, visst är det trevligt med denna förvarning att varmare och snöfria tider väntar. I dag t.ex har jag suttit två gånger på vår veranda i plussjugradig solvärme och njutit av kaffe med dopp. Det var gott för mage och själ.

Snön praktiskt taget försvinner inför våra ögon. De isbelagda sjöar där folket fröjdat sig med skridskoåkning och promenader går inte längre att ge sig ut på. Det går fort när värmen sätter in och jag ser av flödet på Facebook att vintergäck, julrosor, klätterhortensia och syren redan tittar fram, fast det är ju en bra bit söder om Platån.

Det är ganska fantastiskt att vi under vår tid på Platån fått uppleva sensommar, höst, vinter och en förvarning om vår. Om några veckor ställer vi åter kosan mot hemmet i Tystnaden där vi möts av den pågående vintern som lagt sitt täcke över hus, vedbodar, förråd och garage. En vinter som kommer att pågå en bit in i april innan den för oss så härliga vårvintern sätter in.

De försvunna

I torsdags kunde jag till min glädje ta del av det första avsnittet av ”De försvunna” som ingick i veckans nummer av ”Kvällsstunden”. Följetongen är en något nedkortad version av boken men de förändringar som var behövliga för att den skulle rymmas inom 16 veckors utgivning var mycket väl genomförda. Även illustrationerna som varje vecka kommer att finnas till varje avsnitt är mycket omsorgsfullt utformade och de ger en bra bild av människor och miljö i 1950-talets Lainiotrakter.

”De försvunna” var min fjärde bok och i veckan skickade jag in manuset till Ebes förlag för min sjätte bok. Jag väntar med spänning på vad förlagsredaktör Eva-Karin kommer att säga? Tummen upp😀... eller ... Tummen ned🙁 I det senare fallet blir det väl bara att spotta i nävarna och ge sig på något nytt. Skam den som ger sig!

Jag ska också passa på tillfället att lyfta fram Eva i Älvsbyn, Birgitta i Kiruna och Sten-Ove i Saivomuotka som varit mig behjälplig med manusläsning och råd. Sist men inte minst min kära Irene som fortfarande står ut med mig.

Ha det gott,

Lasse

I morgon, och om gudarna står oss bi passerar vi femtio mil av motionerande under den tid vi har varit på Platån. Det går åt en och annat burk av ”Tiger balsam”. Detta Kinesiska hopkok är fantastiskt och lindrar allt från muskelvärk, tandvärk, nedstämdhet, sömnighet och huvudvärk. Ja kanske listan kan göras längre, men ovan skrivna är byggda på vårt bruk och erfarenheter av denna dundersalva. Den doftar dessutom gott ... om man gillar starka uppfriskande dofter, vilket vi gör. Kanske inte något man smörjer in sig med när man ska gå på dans för då lär man få svårt att hitta en danspartner. Men, inte heller detta bekymrar oss för vi dansar bara med varandra. Trist kanske någon tycker? Men det är bekvämt att dansa med någon som vet alla ens felsteg och tåtramp. Man behöver dessutom inte göra sig till🙃.

Ja i dessa vaccineringstider väntar vi som alla övriga 65- och 70 plussare på information om när det hela ska ta sin början ... och vilket vaccin vi ska få? Blir det Cominarty, Moderna eller AstraZeneca? Och hur är det egentligen med AstraZeneca? Kommer den att ges till oss seniorer eftersom den enligt expertisen inte ger samma skydd som de två förstnämnda. Vi blir inte riktigt klok på vad som egentligen kommer att gälla. Fast, strunt samma. Det är väl bara att blunda och bita ihop vid sticket och hoppas på det bästa i sann förtröstan på vetenskapen.

Ha en fin helg,

Lasse

”En gång för alltid. Nu ska du bort!”, skrek han besinningslöst. ”Jag ska stympa dig! Långsamt arm för arm, ben för ben ditt jävla avskräde!” Med en yxa i sin hand tornade den hotfulle mannen upp sig ovanför Marko som nedtryckt i sängen desperata försökte att vrida sig undan, men han satt ohjälpligt fast. Ett förtvivlat skrik i dödsångest trängde över hans läppar ...

Också ett sätt att inleda en annars vanligtvis fredlig och godmodig blogg, men det är så berättelsen om ”Den vankelmodige mannen från byn” börjar. En historia som jag brottats med i drygt ett år och som får sin upplösning efter trettioåtta kapitel.

Började skrivandet med tanken på att det skulle bli en ”Feelgood” med en vankelmodig person som huvudkaraktär. Just begreppet vankelmod har blivit något av mitt signum (Johan i ”Berättelsen om Johan” och Per i ”Berget, staden och kärleken”).

Men, under skrivandet fick berättelsen vingar och drog iväg på egna äventyr. Jag gjorde krampaktigt motstånd, men hur mycket jag än försökte leda in den mot min ursprungliga tanke så fick jag till sist se mig besegrad. Lager för lager skalades ”feelgood”- och vankelmodskänslan av och slutligen fann jag mig skrivande en berättelse om den förfördelades kamp att själv få bestämma över sina levnadsvillkor. Visst, det finns ett stråk av vankelmod och ”Feelgood” kvar, men jag måste nog fundera på en titel som ger boken en mer rättvis bild. Kanhända så kan även min redaktör komma på något när vi väl påbörjar korrekturgranskningen.

Just nu och efter den sedvanliga motionsrundan med en stilla stund vid tända ljus i Skogsö kapell så känns livet gott. Minus fem och solen tittar tidvis fram. Inga tankar på pandemi eller kommande vardagar. Omgivna av dotter Jenny med familj har vi det bra där vi är.

Nu vankas fika och en stund vid teven där WC i sprintstafett ska ta sin början. Heja Sverige!

Lasse