Om knappt en vecka är det Valborg och med den börjar den dagliga övervakning av isläget vid vår övergång till andra sidan av Lainio älv. Bilen körde jag över för en vecka sedan så nu är det enbart apostlahästarna som gäller för att ta oss den dryga kilometern vi måste gå till det mer bekväma fortskaffningsmedlet. Veckan som kommer är lovad att bli kall så än kan vi andas lugnt.
Eftersom vi har vår andra Covidvaccinering i metropolen Vittangi den 13/5 och vi därefter direkt kör ned till Platån i Saltis så måste vi packa med oss allt nödvändigt som vi behöver i södern. Det blir, av någon för mig oförklarlig anledning, alltid en hel del. Men här är det Irene som hanterar all logistik och det är inte lönt att protestera. Det blir som hon har bestämt, och jag har bara att finna mig i omständigheterna, och bäst är nog det. Hon är en fena på dylika arrangemang och även om jag trilskas med tanke på allt vi måste släpa över till bilen så gör jag det mest för sakens skull.
Att aprilvädret är ombytligt har vi åter fått erfara. Efter att vi under drygt en veckas tid haft sol och värme, där snön riktigt smälte inför vår blick jublade vi i tyst eufori åt den annalkande barmarkstiden. ”Det går fort i år ... med snösmältningen alltså. Snart är det barmark”, sa vi till varandra. Plogen demonterades på ATV, snöskotern kördes in i garaget för att vila till nästa vinter och snöredskapen samlades ihop för att magasineras. Krattan togs fram och viss krattning företogs på de ställen där snön försvunnit. Den sanna våryran hade inställt sig!
Men säg den glädje som varar. Ett kraftigt snöfall drog fram över vår bygd. Ett snöfall som varade i drygt ett dygn och som åter täckte vårt spirande hopp med den vita varan. Bara att kavla upp ärmarna och åter ge sig i kast med snöröjningsjobb. Att man aldrig lär sig, fast någon riktig klagan över vädermakternas oberäknelighet trängde aldrig över våra läppar för så är det att bo här uppe i det subarktiska området, som trots vädermässiga bakslag bjuder på så mycket annat vederkvickande och vi flytt int för dylika missräkningar.
Nu ligger manuset till min nya roman hos Eva-Karin på Ebes förlag. Sexton månader har jag jobbat i denna skrivprocess som ömsom varit upplyftande ömsom rena helvetet. Men, jag gav inte upp. När skrivlusten inte ville infinna sig eller när jag starkt tvivlat på berättelsen gick jag ifrån och parkerade skrivandet för en vecka eller så, vilket alltid är hälsosamt. Än återstår givetvis en hel del korrekturgranskning men det är ett jobb som jag gillar. Jag har heller inga tidskrav. Deadline existerar inte i mitt författarskap. Det tar den tid det tar. Förhoppning har jag givetvis och den förhoppningen står till att den färdiga boken som har titeln: ”Hämndens timma” kan släppas under hösten. Men går inte det så blir det säkert bra med en senare release.
I går kväll var jag inbjuden till Världsbokafton i Kiruna som arrangerade av Studieförbundet och genomfördes på Teams. Verkligt trevligt arrangemang som samlade litteraturintresserade. Av författare deltog Ann-Helen Laestadius som presenterade sin senaste kritikerrosade bok ”Stöld”, Anna Mämmi som debuterar med barnboken ”Maja och nordanvinden” och undertecknad som intervjuades om sitt författarskap. Mycket goda samtal och tips på litteratur. Ett stort tack till Kicki på Studieförbundet och samtalsledaren Mattias Timander för ett väl genomfört arrangemang.
Ha det gott,
Lasse
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS