Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Visar inlägg från maj 2021

Tillbaka till bloggens startsida

En liten nostalgisk tillbakablick

Bokmässan i Göteborg 2016. Författarna på Eva-Karin Berglunds förlag (Ebes) var här samlad på bild, några saknas men gänget var inte så värst stort vid det tillfället. I dag kan Eva-Karin räkna in drygt trettio författare i sitt eminenta stall och fler lär tillkomma med tiden.

I år, liksom i fjol körs bokmässan i Göteborg digitalt. Inte detsamma kan jag tycka, men visst, man kan ta del av författarsamtal och låta sig bli inspirerad och det är givetvis bättre än ingenting. Men, bokmässan bör upplevas på plats. Man kan tycka vad man vill om denna tillställning som under tre dagar är en formidabel häxkittel där människor trängs och svettas med kassar fyllda med inköpta böcker försålda av författare med smort munväder. Ett och annat författarsamtal/föredrag har den besökande säkert inplanerat och hittar besökaren bara en bra plats nära författaren i fråga så torde mikrofon- och högtalarsystemet göra det möjligt att höra vad som sägs. Ljudnivån i mässhallen är mycket hög och det krävs röstresurser för att nå ut. Själv har jag under de fyra år jag deltagit aldrig lyckats att göra min stämma hörd och detta trots att jag sedan flera år med hög och klar stämma sjunger i kör (sanning med modifikationer enligt min kära fru). Nåväl, allt detta till trots så kommer jag att hoppa på tåget om det blir en bokmässa i Göteborg 2022. 

För övrigt så hoppas jag att vi norrbottningar nu följer alla råd och föreskrifter för att få ned smittspridningen i länet. Folket här på Platån frågar mig om vad som egentligen pågår uppe i glesbygden. Det är ju för jävligt att vi uppe på toppen av Sverige ligger i botten gällande efterlevnaden av FHM råd och rekommendationer.

Håll avstånd,

Lasse 

Till syvende och sist

Författarembryon?

Det började med att jag ritade streckfigurer med pratbubblor och hittade på en historia kring detta. Barnbarnens intresse var väckt och de följande timmarna gick det inte att slita dem från ritandets och skrivandets lust. Det var knappt att de lät sig övertalas att äta av mormors goda tunnpannkakor med sylt och grädde. "Sådant är författarlivet”, sa jag varnande. Ni blir varken rik eller mätt om ni ska fortsätta på detta vis. Men vad kan man göra när huvudet svämmar över av roliga berättelser som bara måste bli nedtecknade? Okey! Jag tände gnistan idag och den kanske har slocknat redan i kväll? Vi får se fortsättningen an.

Vi har spenderat drygt en vecka på Platån och kan nu säga att vi åter är acklimatiserade till det mer sydliga klimatet och den rådande allmogekulturen på Platån. Det har varit en fin vecka och vi ser fram emot fler fina veckor här nere. Men, fullt ut acklimatiserade lär vi nog aldrig bli och det är nog precis som det ska vara. Vi är sprungna ur de tysta granskogarna med rötterna djupt förankrade i den Norrbottniska jorden och vi tappar inte så lätt orienteringen för kompassnålen pekar alltid mot norr ... Hem.

Min roman ”Hämndens timme” håller i skrivandets stund på att sättas och manuset går i tryck under sommaren. Därmed är den slutgiltiga punkten satt, så nu är det definitivt ”Point of no return”. Efter lång tid av korrekturgranskning så känns det skönt att få släppa i väg detta verk på vidare äventyr. Skallen är just nu tom (som om det nu skulle vara någon skillnad på nu och tidigare), men jag lever i den sanna tron att det nog inte lär dröja så värst länge innan något nytt uppslag propsar på att bli skrivet. Men, och det här bör jag noga tänka igenom: Ska jag återigen utsätta min bättre hälft för att se sin man försvinna in i fantasin och fablernas värld där han  omedveten om vardagens besvär, tankspridd hasar runt i filttofflor? Nja ... Det är verkligen något att fundera på. Visst. Vi har hållit i hop i 55 år men någonstans går gränsen för vad en god maka står ut med.

Ha det gott,

Lasse

På rull

Vaknade tidigt till denna avresedag,

som inföll en vardaglig torsdag, tillika vaccineringsdag för den andra dosen Pfizer

som om nu det vore något, undrar någon?

Kanske inte.

Kanske en imaginär trygghet?

eller kanske inte,

undrar jag.

Regnet föll,

men vi var klädda för de regntunga skyarna.

Isen höll och bilen gick igång.

De monterade sommardäcken hade bra mönster,

vi kände oss trygga.

Stick i armen.

Inga biverkningar.

Genväg över Saitta till Tärendö,

inge kul.

Kaffe och medhavda mackor vid Brudslöja,

stamstället vid resor söderöver,

härligt vederkvickande.

Bilen rullar vidare.

Första utslagna björklöven

möter oss i Ö-vik.

Bilen rullar vidare,

och vidare.

Vi är trötta,

foten på gaspedalen domnar

Irene somnar.

Jag stannar,

utför gymnastiska övningar,

ingen ser på,

skönt.

Vi fikar och fikar och tankar.

Ankomst till Stockholm.

I dag Corona demonstration.

Hål i huvudet.

Framme på Platån,

lastar ur bilen,

mycket tog vi med oss,

men nu är vi helt installerade,

igen.

Kvällstid,

ankomstdagen.

Rapport,

elände och elände.

Vi är trötta,

men framme.

Ha det gott,

Lasse 


Uppbrottets stund

Så var det då dags att börja tänka på avfärd från vårt hem i Tystnaden. Vi åker till vårt andra hem på Platån på torsdag i veckan som kommer. Det mesta är packat i bilen som står parkerad drygt 1 km från hemmet på andra sidan av Lainio älv. Lite småplock återstår men det bär vi med oss på torsdag förmiddagen. 

Innan vi ställer kosan söderut så blir vi vaccinerade med den andra dosen Covid-19 vaccin samma dag. Vi hade inga biverkningar efter den första dosen och vi tror inte att den andra kommer att påverka oss desto mer. 

Att sammanfatta de dryga två månader vi har varit i Tystnaden låter sig inte görs så lätt men jag bifogar ett antal spridda bilder som kan ge en hint om vårt leverne i skogen.

Visst känns det vemodigt i uppbrottets stund men samtidigt himla roligt att åter få träffa dotter Jenny och hennes familj. Att återvända till Platån blir också trevligt. Att träffa grannarna och vännen Åsa. Verandasamtalen där vi dryftar allt mellan himmel och jord och motionspromenaderna (Ja Irene joggar ju så jag får promenera ensam) till Skogsö kapellet, Saltsjöbaden och naturstigarna kring Hellasgården. Svinstaviken och Nyckelviken icke att förglömma. Kanske det t.o.m kan bli ett besök i city eller fika i Sickla köpcentrum om nu smittspridningen klingar av? Ja det är mycket vi så här några dagar i förväg ser fram emot. Sedan får verkligheten visa vad som blir av allt detta men vi hoppas att allt ska bli någorlunda okej för helt perfekt blir det sällan. Vi får ta det som det kommer, men förväntningar är tillåtna.

Nästa gång vi hörs lär det bli en utsikt från södern.

Ha det gott,

Lasse

Vid elden


Att elda skräpvirke är också en sysselsättning en sådan här vilosöndag. Det är rogivande och kontemplativt att sitta vid elden och inte tänka på just något. Bara lyssna till sprakandet från lågorna som girigt äter sig in i det torra trävirket och stilla begrunda vad eld har betytt för oss människor. Att värma oss vid. Att värma det vi ska äta. Att lysa upp i mörkret. Som skydd mot djur som ser oss som en lämplig måltid, eller bara för att skänka oss en rogivande stund.

Elden ger oss också möjlighet för goda samtal. Att sitta med vänner runt en sprakande brasa och låta samtalen ta de riktningar som bara samtal kan ta när de grundas i den uppriktiga tilliten till varandra. Allvar blandas med skämt och goda skratt och elden, ja elden den är som ett befrämjande medel. Ett medel som försätter oss i rätt stämningsläge. Att kombinera detta lågornas sprakande med en kopp kaffe med gott tilltugg blir som grädde på moset.

Ha det gott! Vid vilken eld ni nu än sitter vid.

Lasse