Utsikt från norr

 Pysselstund på verandan

De två senaste veckorna har bjudit på ett helt fantastiskt väder här på Platån och det är inte slut än på ett bra tag, som det verkar. I dag har grannen Åsa mätt hela trettio grader på skuggsidan av sin veranda, dessutom vindstilla så gissa om all kroppslig ansträngning legat i träda, åtminstone i dag ... inte för att jag gjort så många knop de senaste veckorna heller men idag var det total stiltje. Inte ens barnbarnen som besökte oss i dag orkade leva upp till sin normala aktivitetsnivå. Fast yngstingen Esther glimmade till när ett kortvarigt skyfall dränkte vår innegård. Då gick hon ut och lät regnet skölja över sig i en halv timme. Man minns själv hur kul det var att springa i regnet när man var liten. Temperaturen sjönk efter regnet och nu på kvällssidan har vi mer moderata tjugo grader. En helt underbar kväll med andra ord. Koltrasten har fått en ny ton i sin drill. Lite mer förtröstansfull, tänkte jag högt när vi slagit oss ned på verandan. ”Sluta svamla”, kommenterade Irene. ”Den är din tinnitus som spökar och ingen koltrast”. 

En verkligt glädjande sak under den rådande värmeböljan var att den utmärkte tecknaren och illustratören Anders Skoglind tog sig an att illustrera omslaget till min nya bok ”Hämndens timma”. Det han nu har åstadkommit är en fantastisk fin, stämningsfull och ödesmättad illustration, som på pricken anger tonen i berättelsen. Boken kan nu med rätta kallas för ”Lokalproducerad” litteratur😊

Under dessa lata dagar har skrivdonen fått legat nere till företräde för att att lösa den ”hopplösa” Rubiks kub. Redan efter de första dagarnas envetna vridande och vändande på kubuslingen så insåg jag att jag nog tagit mig vatten över huvudet. Men, det var som om fan flugit i mig. Jag kunde inte på några villkor släppa tanken på att lösa den. Upprinnelsen till det hela, vilket bör nämnas, var att tioårige barnbarnet Jackson vid ett tillfälle på några sekunder fick ihop det översta lagret varpå han med en nonchalant gest slängde över kuben till mig med kommentaren: ”Du kan ju börja här, när jag nu har fixat översta lagret”. Här måste ju bara morfadern ta upp den kastade handsken.

Jo, jag googlade och fann en instruktion. Nu så blir det lätt som en plätt, tänkte jag men vad jag bedrog mig. Alltid var det något som gick fel och efter dagar och timmar av tänkande, vridande och vändande på kuben och med störd nattsömn var jag beredd att förpassa kuben till soporna ... men vad skulle då Jackson få för bild av morfadern? En ”geuppare” troligast. En som trots en fil.kand i matte och numerisk analys inte ens kunde lösa en ynka kub. Högmodet är min värsta fiende, det vet jag ... så jag fortsatte och till sist lyckades jag, på bekostnad av att jag varit frånvarande från övriga familjeangelägenheter vilket inte varit så kul för Irene. Det är precis som när du skriver ... ingen skillnad. Helt borta från omvärlden, utryckte hon upprepade gånger. Nåväl, nu är det gjort och man kan kanske bara fråga sig till vilken nytta?

På torsdag stundar rep.arbeten hemma hos nämnda Jackson.

Ha det gott,

Lasse 

+27,5 grader på verandan. Härligt, och det lär hålla i sig. I denna värme är det lata dagar på Platån. Bara att njuta så länge det varar för dan före midsommarafton är det att dra på sig överdraget och riva en vägg i barnbarnet Jacksons sovrum. Till midsommar lämnar familjen Rosenberg storstan för inkvartering i en fyrvaktarbostad på Gotland. De blir borta en vecka och förväntar sig att undertecknad ska fixa till pojkens sovrum under den tid de är borta. Att riva är väl ingen konst kan jag tycka. Jag är en fena på att riva (och jag har dessutom hjälp av barnbarnets pappa Alexander) så det torde gå ”geschwind”. Men, därefter återstår spackling av väggar, målning av desamma och en del eljobb. Här infinner sig genast behovet av en plan, och det ska ni veta är min favoritsysselsättning ... nämligen att planera. Vis av erfarenhet så ger jag aldrig mer några garantier gällande resultatet av det hantverksmässiga jobbet. Skulle kunden inte vara nöjd så får jag ta den smällen och trösta mig med att planen i alla fall var excellent. Skämt åsido, jag lever i den sanna tron att kunden i detta fall (barnbarnet Jackson) kommer att tycka att hans nygamla sovrum är toppen.

Att jobba i en lägenhet på 7:e våningen i storstan är inte lika lätt som hemma i Tystnaden. Där hemma kan jag själv bränna skräpvirket och annat brännbart. Här blir det att kånka ned allt till ett hyrsläp för vidare transport till en återvinningscentral. Skulle jag köpa tjänsten av Big Bag så kostar det ca. 2000 kr och då gäller det bara bortforsling av säcken. Hyrsläp är mycket billigare och bensinkostnaden bortser jag ifrån.

Under vår motionspromenad i förmiddag slank vi in i Wallenbergsparken i Saltis. Den ligger nära Ringvägen station och bysten på den höga granitsockeln är placerad på en ganska undanskymd plats. Bysten föreställer Saltsjöbadens grundare Knut Agaton Wallenberg och är gjord av Carl Milles. Den är i röd granit och restes 1916. I Saltis kan man njuta av en konstpromenad omfattande åtta konstverk, var och en med en koppling till Saltsjöbaden. De är hårda, kalla och tysta men verkligen njutbar god konst.

I morgon hotar SMHI att det ska bli varmare!

Ha det gott i värmen som råder i vårt avlånga land.

Lasse