Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Visar inlägg från oktober 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Halloween

 

Övergången till vintertid denna sista dag i oktober månad bekom oss inte så värst. En dag som avslutades med sol och +10° och det var ju fint efter dimma och blötväder. I morgon beger vi oss in i ”transportsträckan” november och vis av egna erfarenheter stundar det gråväder och regn. Det gäller för oss på de nordliga breddgraderna att hålla ut och inte alldeles bryta ihop. Smittspridning eller inte, resebyråerna förutser fullbokade resor till varmare nejder. Folket behöver sol och värme för att klara sig till nästa sommar, säger man. men så har man även sagt tidigare och inte vet jag om det har hjälpt? ... Kanske? Tankar D-vitamin och bygger på solbrännans, som om nu det senare skulle vara speciellt hälsosamt?

Själva drar vi om tre veckor djupare in i tystnad, kyla och mörker. Helt emot de hägrande solresor som resebyråerna lockar med. Att få omfamnas av polarnatten, elda i täljstenskaminen, skotta snö, åka skidor, skoter och förbereda julen inför dotter Jenny, Alexanders och barnbarnens julfirande i Tystnaden ... Det om något är vederkvickande för kropp och själv, tycker vi!

I fredags signerade jag mina böcker på bokhandeln i Saltsjöbaden. Trevlig tillställning och mycket snackande om Kiruna. Många är intresserade av vad som händer och sker med stadsflytten. Bl.a dök det upp en äldre man som jobbat som gruvingenjör åt LKAB i slutet av 1970-talet. Han ondgjorde sig över att Kirunas nya stadshus och centrum var placerad mitt på ”Lappmalmen”. Den fyndigheten är sedan lång tid väl känd, sa han och fortsatte att med att idiotförklara arkitekterna bakom det hela. Blid som jag är mottog jag hans orerande med ett upphöjt lugn och med ett småleende på läpparna. Jag föreslog att han skulle läsa min bok ”Berget, staden och kärleken” som anknyter till just denna stadsomvandling. Han grymtade till (Grymta gör grisar säger min redaktör då jag i böcker använt detta ord ... men i bloggen är det tillåtet iaf för mig🙂), vände på klacken och gick sin väg. Ska bli intressant om stadsflytten även blir ett samtalsämne när jag signerar på Klackenbergs Bokhandel i Vällingby? Eller vid träffen med tidigare rymdbolagskollegor vid vår planerade träff på internationella pressklubben. Nåväl, inte lönt att spekulera. Det får bli vad det blir och jag ser verkligen fram emot båda träffarna.

I dag får man hålla i hatten. Häxlika småvarelser far hotfullt omkring i hus och koja och vrålar ”Bus eller Godis!” ... Bäst att låsa dörren och låtsas som om ingen är hemma.

För övrig förundras jag över att rosor fortfarande blommar på Platån. Vi bor verkligen i ett avlång land med tanke på den för årstiden myckna snön i norr.

Ha det gott,

Lasse

Inget ont som har något gott med sig

I morgon är det fyra veckor sedan vi anlände till Platån. Det har gått fort, tycker vi och det är förunderligt, för att av någon oförklarlig anledning har vi inte varit speciellt sysselsatta med någon tidsslukande aktivitet. Ändå rinner tiden bara iväg, utan att vi för den skull har lidit av tristess, vilket annars är lätt när man bara sitter och rullar tummarna. 

Nåväl, rullar tummarna är nog att ta i för i brist på trängande göromål får man uppfinna sysslor. Sysslor som i en utomstående betraktares ögon kan te sig ganska ovidkommande och intetsägande. Så till exempel har jag blivit en formidabel fena på att diska. Mitt öga tål inte ens att se en odiskad ynka kopp och inte nog med det jag låter inte disken stå och torka i diskstället. Jag torkar och ställer varsamt porslinet på sina rätta platser och lägger prydligt besticken i bestickslådan. Jo, jo det kanske inte låter så märkvärdigt och absolut inte något som jag borde yvas över. Att jag sedan tar risken att i all sin ”patetiskhet" bygga på min meritlista med att jag har knådat deg och bakat, skalat potatis, skurit grönsaker, hållit diskbänken skinande blank, dammsugit vår lilla lägenhet, installerat Bank-ID och Swisch på Irenes nya mobil, förberett kommande boksigneringar och bytt till vinterdäck på bilen. 

Jag har funnit glädje i hushållsbestyren. Men samtidigt har jag nog varit ganska självupptagen och kvick på att påpeka för min handleds- och axelskadade hustru min briljans i köksregionen. Hon insåg nog att hon å det fortaste måste återta kontrollen och putta ned mig från min piedestal för annars skulle hennes liv bli odrägligt. 

Skämt åsido så har hon repat sig förvånansvärt fort efter skadorna hon ådrog sig i Tystnaden och vid våra dagliga motionsturer har hon åter börjat att jogga, alltmedan jag flämtande försöker att hänga med, för att kunna rädda henne, om hon nu åter skulle snubbla och falla. Inget ont som har något gott med sig. Jag får i alla fall bra kondis och jag vill fortsättningsvis gärna tro att jag inte är helt bortkommen i köks- och hushållsbestyr🤔

En god vän skrev att det skulle tydligen till att Irene skadade sig för att få in mig i kösregionent. Kan tyckas vara ett brutalt uttryckssätt men visst, det äger en viss sanning.

Nu återstår fyra veckors vistelse på Platån innan vi åter vänder norrut till Tystnaden och snön. Men innan dess ska vi fortsätta umgås med barn och barnbarn allt vad vi kan. Mozarts requiem i Nacka kyrkan den 8:e november är en fin tradition (blir 4:e gången för min del) och säkert något annat kulturellt, för här finns för alla smakinriktningar.

Ha det gott,

Lasse

Ps. Kika gärna förbi Saltis bokhandel den 29/10 eller Blackenbergs bokhandel i Vällingby (Bara att den ligger på Pajalagatan ger mig hemlängtan) den 13/11.

Ds.

 

Gigantiskt steg

Mitt förkovrande i matlagningens ädla konst har tagit ett gigantiskt steg under den första vecka som vi varit på Platån. "Ett gigantiskt steg mot vad?” undrar kanske någon. Jo, hemma i Tystnaden har jag mest fått bistå min hand- och axelskadade livskamrat Irene med att lyfta stekpannor och kastruller, knåda deg och vispa grädde och diskat, diskat och åter diskat. Allt detta givetvis under hennes överinseende. Men, egna initiativ har icke varit att tänka på ... novis som jag är har jag funnit mig i att bli dirigerad utan invändningar.

Men. Nu under första veckan på Platån infann sig en möjlighet för mig att excellera vid spisen. Jovisst, det gällde något inte ens jag skulle kunna misslyckas med. Grönsakssoppa!

Här fick jag ge uttryck för min sedan länge slumrande begåvning. Som en "vegetarian wannabe" plocka jag fram grönsakerna och gjorde dem klara för kokning. Det är en konst att få till dem i lämplig och kokvänlig storlek (Jag ber om ursäkt, men här slänger jag mig med uttryck som nog är nya för de flesta). Ned i kastrulle och på med vatten i en för rätten kokvänlig mängd.

Kryddningen bestående av salt, basilika och oregano utfördes av Irene. Än är jag inte riktigt betrodd att ha det rätta handlaget för att tillsätta dessa för smaken så viktiga ingredienser. Nåväl, jag är mäkta stolt över att ha utfört de grundläggande uppgifterna och jag vill gärna tro att mina väl skurna grönsaker, för att inte tala om vattenmängden i kastrullen hade en avgörande betydelse för soppans goda smak. För god var den. Vi har avnjutit den två dagar i rad.

För en novis är detta faktiskt ett gigantiskt steg. Få se vad jag ger mig på nästa gång.