Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från december 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Välkommen 2022

I morgon skriver vi 2022 och ett nytt kapitel i våra liv tar sin början. I dag, om några timmar, drar det pågående året sin sista suck. En suck som föregås av en djup inandning följd av en utandning fylld av all den barlast vi släpat på under det gångna året. Nu tar vi nya tag. 

Jo, det var hurtfriskt uttryckt det där med nya tag. Glöm det! Vi själva gör som vanligt vilket har passat oss utmärkt.

Det börjar närma sig slutet på familjen Rosenbergs vistelse hos oss för denna gång. På måndag flyger det hem till Stockholm igen. Än återstår ett par dagar som vi får umgås med dotter Jenny, exmaken Alexander och barnbarnen Esther och Jackson. Dagar som vi kommer att göra det mesta av för sedan lär det dröja till mars innan vi återses.

Vad gör vi då denna nyårsafton? Irene har precis som tidigare förberett en fantastisk middag som vi ska avnjuta om en timme eller så. Alexander har införskaffat ett batteri med raketer som kommer att avfyras på tolvslaget från en liten myr nedanför vårt hus. Marschaller ska tändas och vid grillplatsen gör vi upp eld, placerar ut renhudar dricker kaffe och skålar in det nya året. Alla kommer vi att vara tvagade och uppklädda kvällen till ära.

Med detta önska jag er alla en Gott Nytt År och ett personligt framgångsrikt 2022 och många kommande år därefter.

Lasse, Irene, Jenny, Alexander, Ester och Jackson

  

Ospårat och tyst

Jo, nog är det tyst alltid! I alla fall på vår sida av Lainio älv. Men det är en tystnad som gör gott. Den stämmer oss till eftertanke. Inte verklighetsflykt om nu någon undrar? Nej, snarare en tankarnas reningsbad. Tänk så många onödiga tankar vi går och bär på ... och ältar, för oss själva eller publikt, om och om igen så många gånger att vi blir oemottagliga för det nya, friska, som skulle kunna förpassa allt gammal och förlegat tankegods till den eviga glömskan. Göra rent hus, så att säga.

Nåväl. Livet består ju inte bara av eftertankar och kontemplation för det gäller ju också att vara och njuta av stunden. Vår grillplats använde vi flitigt under våren och sommaren men det går lika bra att göra sig en eld, ladda skogspannan med kokkaffe och koka denna välgörande brygd. Är man ordentligt klädd med ett renskinn där bak står man ut med ganska sträng kyla. Allt är knäpptyst förutom  eldens sprakande som bara förstärker trevnaden . I sin snötyngda vintervila bildar träden en  trygg fond för kaffestunden. Det finns inget som smakar så gott som kaffe kokt över öppen eld i en sotig skogspanna.

Jag kan inte se mig mätt på bildspelet vid horisonten som möter mig på mina turer över myrarna bakom huset. December är en helt fantastisk tid. Till dags dato är solen fortfarande på nedgång, men om tre dagar stannar den upp och börjar därefter sakta, sakta ... myrsteg sade man förr i tiden, klättra allt högre på himlavalvet. Men, än befinner vi oss i polardag och polarnatt till en bit in i januari. Folk söderifrån frågar mig ibland hur det går att leva och bo på en plats som är lagd i mörker, vintertid?? Var får de allt ifrån sörlänningarna🤔

I stilla begrundande över vad min nästa bok ska handla om? Ska jag fortsätta på en fjärde del av ”Berättelsen om Johan”? Trilogin känns inte riktigt klar ... Eller, skal jag spåna vidare på Pers liv efter ”Berget, staden och kärleken” ... Eller, hur Marko framlever sitt liv efter ”Hämndens timma” ... Eller något helt nytt (som om nu det vore så enkelt)? Just nu finns det inom mig en del lösa uppslag som jag efter Jul- och Nyårshelgerna ska ta itu med. Detta stadie i en berättelses tillblivelse tycker jag är det mest lustfyllda. D.v.s att förutsättningslöst spåna ikring idéer och uppslag. Sedan börjar jobbet med de vedermödor det innebär. Lyckligtvis brukar jag i idéstadiet förtränga den mängd arbete som ligger framför mig, annars bidde det inget.

På onsdag i nästa vecka hämtar jag dotter Jenny, exmåg Alexander och barnbarnen Esther&Jackson från Kiruna flygplats. De ska glädja och berika oss med sin vistelse i Tystnaden under jul- och nyårshelgen. Irene och jag har jobbat med förberedelserna inför deras ankomst. Vi är inte riktigt klara för än återstår den sista ”finslipningen” ... Granen ska i alla fall in i morgon och en till resa till Mammons tempel i gruvstaden planerar vi göra på tisdag.

Jag vill med detta önska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År🎅🤶

Midvinternattens köld är hårt

Jovisst är det kallt, -30 grader så här på kvällskvisten och kvicksilvret fortsätter nedåt. Fyllde på frön i fågelmatningsstationen i förmiddags men har inte sett till någon talgoxe under hela dagen. Fåglarna har nog burrat upp sig och sitter stilla i granarnas grenverk. 

Vi har suttit i flera timmar framför brasans sken och tagit oss fram längs minnenas allé. Irene har högläst ur mina dagböcker som sträcker sig drygt fyrtio år tillbaka i tiden. Tänk så mycket som man har glömt ... eller förträngt, men när jag nu åter lyssnar på det jag nedtecknat från svunna tider så kommer minnena tillbaka. 

Att skriva dagbok är för mig en daglig sysselsättning. Att skriva om vardagliga händelser, stort som smått. Glädje och sorg, framgångar och tillkortakommanden allt får plats i mina dagböcker som i dagsläget kan räknas till drygt ett trettiotal. De senaste tjugo åren har det blivit en dagbok per år, omfattande årets alla dagar. ”Du är besatt”, sa en man jag träffade vid en boksignering då dagboksskrivandet kom på tal. ”Läser du verkligen i efterhand något ur dina dagböcker?” Jag blev honom svaret skyldig. För faktum är att jag ytterst sällan läser det jag tidigare skrivit (det gäller även mina böcker).

Men, så här i kvällsbrasans sken, när kölden rister i husknutarna och till Irenes högläsning om svunna händelser så finner jag, och även hon, hur befrämjande det är för oss båda att minnas.

Tack för den lässtunden kära hustru.

Lasse